Självuppoffring

(215)(215) Lagarna för Kristi rike är så enkla, och samtidigt så fullständiga, att mänskogjorda tillägg skapar förvirring. Och ju enklare våra planer för arbetet i Guds tjänst, desto mera kommer vi att åstadkomma. Att tillgripa världens taktik för Guds verk, är att inbjuda katastrof och förlust. Enkelhet och ödmjukhet måste utmärka varje verkningsfull ansträngning, för att bygga Hans rike. rätt

(215)För att evangeliet skall nå ut till alla länder, folkslag, tungomål och folk, krävs ständig självuppoffring. De, som innehar förtroendeställningar, skall i alla sammahang agera som trogna förvaltare, och samvetsgrant vaka över de medel, som har skapats av folket. Omsorg tarvas, för att förhindra alla onödiga utlägg. När vi uppför byggnader och ordnar med hjälpmedel för arbetet, bör vi se till att vi inte det hela blir så komplicerat, att onödigt mycket pengar förbrukas; ty annars får vi inte råd med att bekosta verksamhetens utvidgning på andra fält, i synnerhet utomlands. Medel skall inte tas från förrådshuset, för att grunda institutioner på inrikesfältet, med risk för att sanningens framryckning inom avlägsna områden hindras. rätt

(215)Guds pengar skall inte bara användas i er omedelbara närhet, utan även i fjärran liggande länder, på havets öar. Om Hans folk inte griper tag i detta arbete, kommer Gud förvisso att ta tillbaka den kraft, som inte används på ändamålsenligt sätt. rätt

(215)Många troende har nästan inte nog mycket mat på bordet, ändå för de, i sin svåra fattigdom, sina tionden och offer till Herrens förrådshus. Många, som vet vad det vill säga att säkra Guds sak under svåra och prövande omständigheter, har satsat medel i förlagshusen. (216) De har villigt uthärdat umbäranden och försakelser, samt har vakat och bett för framgång åt verksamheten. Deras gåvor och uppoffringar uttrycker deras hjärtans innerliga tacksamhet mot Honom, som har kallat ut dem ur mörkret och in i Sitt underbara ljus. Deras böner och allmosor betraktas som ett minnesmärke av Gud. Ingen mera väldoftande rökelse kan stiga upp till himmelen. rätt

(216)Men Guds verk i Sin fulla omfattning är ett och detsamma, och samma grundregler bör styra alla dess grenar. Det måste bära missionsmödans stämpel. Varje avdelning inom saken hör ihop med alla delar på evangeliets fält, och den förhärskande andan inom en avdelning kommer att märkas på hela fältet. I fall vissa arbetare erhåller höga löner, finns det andra, inom andra delar av verksamheten, som också kommer att kräva höga löner, och då kommer självuppoffringens anda att avta. Andra institutioner kommer att få smittan, och då tar Herren bort Sina favörer från dem; Han kan nämligen aldrig bifalla själviskhet. Alltså omintetgörs vårt ettriga arbete. Det är omöjligt att bedrivas, utom genom ständiga uppoffringar. Från alla håll kommer rop på män och medel, för att föra verket framåt. Skall vi bli tvingade att säga: ”Ni måste vänta; vi har inga pengar i förrådshuset”? rätt

(216)Somliga av de erfarna och fromma män, som anförde i arbetet, som förnekade jaget och inte tvekade att göra uppoffringar för framgång, sover nu i graven. De var Guds utvalda kanaler, Hans ombud, genom vilka reglerna för andligt liv förmedlades till församlingen. Deras erfarenhet var av högsta värde. De gick varken att köpas eller säljas. Deras renhet och hängivenhet samt självuppoffring, deras levande anknytning till Gud, medförde välsignelser då verket (217) byggdes upp. Våra institutioner kännetecknades av självuppoffrandets anda. rätt

(217)På den tiden, då vi hade fattigdomen att kämpa emot, tyckte de som såg hur fantastiskt Gud agerade för Sin sak, att ingen större heder kunde visas dem, än att vara knutna till verkets intressen genom heliga länkar, som fäste dem vid Gud. Tänkte de lägga ifrån sig bördan och ingå en ekonomisk överenskommelse med Herren? Nej, nej. Skulle så varje opportunist överge sin post, tänkte de aldrig ge upp arbetet. rätt

(217)De troende, som tidigt under verksamheten gjorde uppoffringar för att bygga upp arbetet, behärskades av samma anda. De kände Guds krav: Alla knutna till Hans verk måste utan förbehåll helga kropp, själ och ande samt alla sina krafter och förmågor, för att göra arbetet till en framgång. rätt

(217)Men i vissa avseenden har det gått utför med verket. Medan det har ökat i omfattning och antal hjälpmedel, har det tynat bort vad beträffar fromhet. rätt

(217)Vi har en lärdom att dra av berättelsen om Salomo. Tidigt i livet såg denne kung i Israel väldigt lovande ut. Han valde Guds visdom, och världen förundrades över hans härliga välde. Han kunde ha gått från den ena klarheten till den andra, från den ena karaktärsstyrkan till den andra, ständigt närmande sig likhet med Guds sinnelag; men så tragiskt hans liv blev; han blev upphöjd till de högsta förtroendeposter, men han visade sig vara trolös. Han lät sig behärskas av självtillräcklighet, stolthet, självupphöjelse. Aptiten på politisk makt och självförhärligande kom honom att bygga allianser med hednafolk. Silvret från Tarsus och guldet från Ofir anskaffades till ett ohyggligt pris, ja, till priset av hans redbarhet, förrådandet av heliga förtroenden. Samröret med avgudadyrkare fördärvade hans tro; ett galet steg ledde till ett annat; de barriärer, som Gud (218) hade uppfört för att skydda Sitt folk, bröts ned; han skändade sig själv med månggifte; och till slut föll han för tillbedjan av falska gudar. En karaktär, som varit bestämd och ren samt upphöjd, blev svag och utmärktes av moralisk oduglighet. rätt

(218)Det fattades inte onda rådgivare, som styrde det en gång ädla, oberoende sinnet efter behag, eftersom han inte gjorde Gud till sin vägledare och rådgivare. Hans finkänslighet avtrubbades; den samvetsgranna omtänksamhetens anda från hans tidiga kungaår förändrades. Själveftergivenheten var hans gud; och som följd härav markerades hans bana av hårda domar och grymt tyranni. Överdådet, som utövades i form av självisk njutning, nödvändiggjorde utsugande beskattning av de fattiga. Från att ha varit den visaste konung, som någonsin hållit i en spira, blev Salomo en despot. Som kung, hade han varit folkets gunstling, och det han sade och gjorde, tog man efter. Hans exempel utövade ett inflytande, vars utfall endast kommer att tillfullo ses, när vars och ens liv skall granskas av Gud, och alla kommer att dömas enligt sina gärningar. rätt

(218)Oh, hur står Gud ut med missgärningarna från dem, som fått stort ljus och fördelar, och ändå följer sitt eget vägval, som leder i det eviga fördärvet! Salomo, som vid invigningen av templet allvarligt manat folket: ”Låt era hjärtan vara hängivna HERREN, vår Gud” (1 Kon. 8:61), valde sin egen väg, och avvek i hjärtat från Gud. Sinnet, som en gång skänkts till Gud och av honom ingetts att skriva visdomens dyrbaste ord (Ordspråksboken) – sanningar, som blivit odödliggjorda – detta ädla sinne blev, genom dåligt umgänge och undfallenhet för frestelse, odugligt, svagt vad beträffade moralisk styrka, och Salomo (219) vanärade både sig själv, Israel och Gud. rätt

(219)När vi betraktar denna bild, ser vi vad människor blir när de dristar sig till att lämna Gud. Ett steg i fel riktning banar väg för ett till, och varje steg är lättare att ta än det föregående. På detta sätt kommer det sig, att själar börjar att följa en annan ledare än Kristus.

*****

(219)Alla, som bekläder ställningar vid våra institutioner, kommer att bli prövade. Om de har Kristus till förebild, kommer Han att skänka dem visdom och kunskap samt insikt; de kommer att växa till i nåden och anlag på Kristi sätt; deras sinnelag kommer att formas till likhet med Hans. Om de inte håller sig till Herrens väg, kommer en annan ande att kontrollera sinnet och omdömet, och de kommer att planera utan Herrens bistånd och gå sin egen väg samt lämna de ställningar de har haft. Ljuset har getts dem; i fall de överger det, bör ingen försöka att muta dem, för att få dem att hålla sig till ljuset. De kommer att vara ett hinder och en snara. Tiden är inne, när allting som går att sålla kommer att sållas, så att det osållbara blir kvar. Varje person kommer att granskas av Gud; Han mäter templet och tillbedjarna däri. rätt

nästa kapitel