Omsorg om arbetare

(290)(290) Anstalter bör vidtas för skötandet av pastorer och andra trofasta Guds tjänare, som på grund av sin utsatta belägenhet eller för mycket arbete i Hans sak blivit sjuka och i behov av vila och återställelse, eller som på grund av ålderdom eller förlust av hälsan ej längre orkar med att bära sin börda eller stå ut med dagens hetta. Ofta tilldelas pastorer ett arbetsfält, som de vet kommer att sarga deras hälsa; men ovilliga att sky prövande platser, beger de sig åstad, i hopp om att vara en hjälp åt och en välsignelse för folket. Så småningom inser de, att hälsan sviktar. Att växla klimat och arbete prövas, utan att medföra lättnad; och vad skall de ta sig till då? rätt

(290)De här trofasta arbetarna, som för Kristi skull har gett upp världsliga utsikter, ja, valt fattigdom före nöjen och rikedom; som glömt bort jaget och enträget verkat för att vinna själar för Kristus; som har gett frikostigt för att främja olika satsningar inom Guds sak, och därpå har sjunkit ned i striden, trötta och sjuka, samt utan medel till sitt uppehälle, får inte lämnas att kämpa mot fattigdom och lidande, eller känna att de är fattighjon. När sjukdom eller krämpor drabbar dem, låt då inte våra arbetare tyngas ned av den oroliga frågan: ”Hur skall det gå för min fru och våra små, nu när jag inte längre kan arbeta och förse dem med deras nödvändigheter?” Det är inte mer än rätt, att anstalter vidtas för att avhjälpa behoven åt dessa trofasta arbetare och deras skyddslingar. rätt

(290)Rundhänt försörjning tillhandahålls åt veteraner, som har stridit för sitt land. De männen bär de ärr och livslånga krämpor, som vittnar om de farliga strider de deltagit i, deras marscherande som krigsfångar, deras utsatthet för stormar, deras lidande i fängelse. Alla dessa bevis för deras trofasthet och självuppoffring gör att de har rätt till, att kräva något av den stat (291) de har bidragit till att rädda – krav, som vidgås och efterkoms. Men vilket slags försörjning har sjundedags-adventister ordnat åt Kristi krigare? rätt

(291)Arbetare försummade
Vårt folk har inte tillräckligt väl känt detta trängande behov, och därför har det försummats. Församlingarna har varit tanklösa, och trots att ljuset från Guds ord har strålat på deras vandringsstig, har de försummat denna synnerligen heliga plikt. Herren är ytterligt missnöjd med detta åsidosättande av Hans trogna tjänare. Vårt folk borde vara lika villigt att bispringa vederbörande under dessas motgång, som det varit villigt att ta emot deras medel och tjänster, då dessa varit vid god hälsa. rätt

(291)Gud har ålagt oss plikten, att ge särskild akt på de fattiga ibland oss. Dock skall inte de här pastorerna och arbetarna inordnas ibland de fattiga. De har samlat en skatt i himmelen, som inte kommer att nötas ut. De har tjänat konferensen i ur och skur, nu är det konferensens tur att tjäna dem. När vi ställs inför sådana här fall, skall vi inte gå förbi på motsatta sidan. Vi skall inte säga: ”klä er varmt och ät er mätta’” (Jak. 2:16), och sedan inte vidta praktiska åtgärder, för att avhjälpa deras behov. Så har skett i det förflutna, och således har i somliga fall sjundedags-adventister vanärat sin trosbekännelse och gett världen anledning, att förebrå Guds sak. rätt

(291)Tillhandahåll hem åt arbetare
Det ankommer nu på Guds folk, att häva detta förebrående, genom att tillhandahålla dessa Guds tjänare med bekväma hem, med några tiotal hektar mark, som de kan odla sina egna jordbruksprodukter på och känna, att de inte är (292) beroende av brödernas välgörenhet. Med vilket nöje och frid skulle inte dessa slitna arbetare se fram emot ett lugnt, litet hem, där deras behov av vila skulle erkännas! rätt

(292)Den plikt vi är skyldiga dessa personer har påtalats upprepade gånger, men inget avgjort handlande har förverkligats härvidlag. Som ett folk bör vi känna vårt ansvar i denna sak. Varje församlingsmedlem bör intressera sig för allt, som rör mänsklighetens och Kristi brödraskap. Vi är varandras lemmar; om en lem lider, lider alla lemmar med denne. Någonting måste göras, och konferensen bör ha så stor andlig urskiljningsförmåga, att den inser vilka förmåner och trevnader, som dessa utslitna arbetare behöver och förtjänar. rätt

(292)Våra hälsohem en tillflykt för arbetare
Dessa pastorer behöver ofta särskild omsorg och behandling. Våra hälsohem borde vara en tillflyktsort för sådana och för alla våra slitna arbetare, som behöver vila. Rum bör tillhandahållas, där de kan uppleva variation från vardagen och vila, utan ständig oro för hur de skall kunna betala för sig. Då lärjungarna var slitna av sitt arbete, sade Kristus till dem: ”’Kom med mig till en öde plats . . . och vila er lite.’” Mark. 6:31. Han skulle föredra arrangemang, varigenom Hans tjänare nu skulle få möjlighet att vila och återhämta krafterna. Våra hälsohem skall stå öppna för våra hårt arbetande pastorer, som gjort allt som stått i sin kraft för att säkra medel för uppförandet och underhållet av de här institutionerna, och närhelst de är i behov av välsignelserna som erbjuds där, skall de fås att känna sig som hemma. rätt

(292)De här arbetarna bör aldrig måsta betala ett högt pris för logi och behandling, de bör (293) ej heller betraktas som tiggare, eller på något annat sätt fås att känna sig som sådana av dem, vars gästfrihet de njuter. Att ge prov på frikostighet i bruket av de faciliteter, som Gud har berett för Sina slitna och utarbetade tjänare, utgör tvättäkta hälsomissionsarbete i Hans ögon. Guds arbetare är knutna till Honom, och när de tas emot, skall man minnas att Kristus tas emot i form av Sina budbärare. Detta kräver Han, och blir vanärad och missnöjd, när de behandlas likgiltigt eller bemöts på ett småaktigt eller själviskt vis. Guds välsignelse kommer inte att vila över snålt bemötande av någon av Hans utvalda. Inom det medicinska skrået har man inte alltid varit tillräckligt skarpsinnig, för att bli varse dessa förhållanden. Somliga har inte betraktat dem, såsom de borde ha gjort. Måtte Herren helga uppfattningsförmågan åt dem, som ansvarar för våra institutioner, så att de kan förstå, vilka som bör erhålla medlidande och omsorg. rätt

(293)Den del av saken, som dessa uttröttade arbetare skulle ha verkat för, bör visa sin uppskattning för deras möda, genom att biträda dem när de har det svårt. På så vis skulle man i hög grad dela bördan av utgifterna med hälsohemmet. rätt

(293)En del arbetare har det så förspänt, att de kan lägga undan litet av sin lön, och det bör de, om möjligt, göra med tanke på diverse eventualiteter. Dessa personer bör likväl hälsas som en välsignelse på hälsohemmet. Dock har de flesta av våra arbetare många och omfattande plikter att uppfylla. Närhelst medel behövs, kallas de att göra något, att gå före, så att inflytandet från deras exempel måtte föranleda andras givmildhet och Guds saks framåtskridande. De känner en sådan intensiv önskan om, att resa fanan på nya fält, att många till och med lejer personer, för att främja diverse satsningar. De har inte skänkt pengar motvilligt, utan har känt att det varit en (294) förmån, att arbeta för sanningens befordran. Genom att sålunda reagera på maningar om medel, får de sällan mycket över. rätt

(294)Herren har noga bokfört deras rundhänthet mot saken. Han vet, vilket gott verk de har utfört, ett verk som de yngre arbetarna inte kan föreställa sig. Han har varit medveten om alla umbäranden och självförnekelser de har utstått. Han har lagt märke till varje omständighet hos varje enskilt fall. Allt står upptecknat i böckerna. Dessa arbetare är ett skådespel inför världen, inför änglar och inför människor, likaså är de ett åskådningsexempel, som provar uppriktigheten hos våra religiösa principer. Herren skulle vilja få vårt folk att förstå, att banbrytarna inom detta verk förtjänar allt det, som våra institutioner förmår att göra för dem. Gud manar oss till, att begripa att de som blivit gamla i Hans tjänst, förtjänar vår kärlek, vår heder, vår djupaste aktning. rätt

(294)En arbetarfond
Pengar borde läggas i en fond åt arbetare, som ej längre förmår att verka. Vi kan inte stå med rent samvete inför Gud, med mindre vi verkligen anstränger oss härvidlag, och detta skyndsamt. Det finns en del ibland oss, som inte inser behovet av denna åtgärd, men deras motstånd bör inte få påverka oss det lilla minsta. De, som av hela hjärtat bestämt sig för att vara rekorderliga och göra det rätta, bör stadigt gå framåt för fullbordandet av ett gott verk, ett verk som Gud kräver skall utföras. Det finns många, som bara snällt sitter där, som har skjutit upp arbetet med att göra gott med hjälp av sina finanser; men skall detta fortsätta? Skall vi älska pengar så mycket, att vi begraver dem i marken? rätt

(294)Gud manar alla till, att samverka i denna satsning. De välbärgade bör ge av sitt överflöd; men om de ger ovilligt, om de längtar efter att få satsa varje krona (295) på något världsligt företagande, kommer deras belöning att utebli. rätt

(295)De fattigas ödmjuka gåvor betraktas ej av Gud som sämre, än de mer välsituerades mera omfattande gåvor. Herren lägger Sin välsignelse till gåvan, Han gör den därmed avsedda kärleksgärningen fruktbärande i enlighet med den helhjärtade glädje, som ligger bakom gåvan. Växelmynten från varje källa bör därför tas emot med den största tacksamhet. rätt

(295)De ungas iver är nu av nöden. De bör sky fåfängan och hushålla med sina medel. Jag skulle vädja till dem och övriga inom våra led, att satsa de pengar, som vanligtvis läggs på onödiga ting, på högre, heligare ting. Gör vad ni kan, för att skapa en fond åt de åldriga predikanter, som slitit ut sig med ständigt arbete och omsorg. Helga allt det ni har åt Herren. Använd inte era pengar till att glädja jaget. Lägg dem i stället i Herrens skattkammare. Låt inga medel bara glida er ur händerna i jakten på, att tillfredsställa era egna och andras önskningar. Se det så här: Ni betalar era utgifter med Herrens pengar och ni måste avlägga räkenskap till Honom för, hur ni använt dem. rätt

(295)Till de gamla, som så sakteliga håller på att förlora greppet om detta liv, vädjar jag: Förfoga på rätt sätt över er Herres medel, innan ni var och en somnar in i Jesus. Håll i minnet, att ni är Guds förvaltare. Ge tillbaka åt Herren det som tillhör Honom, medan ni ännu lever. Försumma inte det, medan ni har kvar era förståndsförmågor. När ålderdomen kommer över oss, är det vår skyldighet att förmedla våra medel till de redskap, som Gud har valt ut. Satan brukar alla slags knep, för att avleda från Herrens sak just de medel, som så väl behövs. Många binder sin talent i världsliga företaganden, när Guds sak behöver varje krona, för att främja Hans sanning och förhärliga Hans namn. Jag ställer frågan: Skall vi inte samla en skatt i himmelen, i säckar som inte förfaller och spricker sönder? Jag vill (296) i synnerhet enträget mana de gamla, som snart skall lämna ifrån sig sina medel för gott, att minnas dem, som trofast tjänat i ord och lära. Placera era medel där de går att satsa på Guds sak, i fall hälsan och livet tryter. På så vis kommer de att ständigt ge god avkastning. rätt

(296)Jag manar församlingen som helhet, och medlemmarna enskilt, att åt Gud ge det Gud tillhör, med ränta. På detta sätt kommer ni att ha en skatt i himmelen. Låt era hjärtan vara tvättäkta gentemot Jesus. Fastän kanske just du känner dig som den minste av de heliga, är du likväl en lem i Kristi kropp, och genom honom jämställs du med samtliga Hans mänskliga redskap samt med de himmelska väsendenas ypperlighet och kraft. Ingen av oss lever för sig själv. Var och en tilldelas ett verksamhetsfält, fast inte för att tjäna sina inskränkta, själviska intressen, utan för att inflytandet från just var och en skall bli en styrka för alla. Om vi verkligen trodde oss individuellt vara ett skådespel för världen, för världen och för människor, skulle vi då inte som församling uppvisa en helt annan anda, än den vi nu ger prov på? Skulle vi inte vara en levande, verksam gemenskap? rätt

(296 )Godhetens små och större strömmar skulle aldrig låtas stanna av. Guds försyn ligger långt före oss, den pilar iväg mycket snabbare, än vi hinner med att vara rundhänta i vårt givande. Vägen för främjandet och byggandet av Guds rike blockeras av själviskhet, stolthet, habegär, överdådighet och kärlek till att visa upp den egna rikedomen. På hela församlingen vilar en helig skyldighet, att gynna varje verksamhetsgren. Om medlemmarna följer Kristus, kommer de att ge avkall på skyltning med sin rikedom, kärleken till vackra kläder, kärleken till eleganta hus och dyrbara möbler. Det måste till betydligt större ödmjukhet, en klar och tydlig skiljsmässa från världen, ibland sjundedags-adventister, eljest kommer icke Gud att godta oss, (297) oavsett vår ställning eller naturen hos det arbete, som vi håller på med. Hushållande och självförnekelse kommer att betyda, att många som lever under blygsamma omständigheter, får pengar över att göra gott med. Det är allas skyldighet, att lära sig av Kristus, att vandra ödmjukt på stigen, som himmelens Majestät valde. Hela kristenlivet borde vara en självförnekelse, så att vi kan svara ja på rop om bistånd. rätt

(297)Så länge som Satan verkar med oförtruten kraft för att ödelägga själar, så länge som ropen kommer efter arbetare inom någon som helst del av det stora skördefältet, lika länge kommer det att ljuda maningar till medel åt Guds verksamhet inom några av dess talrika grenar. Vi stillar bara ett behov, för att sedan stilla ett av liknande slag. Den självförsakelse, som krävs för att säkra medel att satsa på det, som Gud värderar högst, kommer att utveckla vanor och ett sinnelag, som för oss själva kommer att säkra berömmet ”Väl gjort”, och göra oss lämpliga att för alltid dväljas i närvaron av Honom, som för vår skull blev fattig, så att vi genom Hans fattigdom skulle få ärva eviga rikedomar.

*****

(297)Män i ansvarsställningar riskerar att krossas under de många bördor, som de bär, men Herren lägger inte på någon bördor, som är för tunga att axla. Han väger varje börda, innan Han låter den vila på hjärtat åt dem, som är Hans medarbetare. Till var och en av Sina arbetare säger vår kärleksfulle, himmelske Fader: ”Kasta din börda på HERREN, han skall uppehålla dig.” Ps. 55:23. De, som bär på bördor, måste tro på, att Han verkligen tänker axla varje tyngd, stor som liten. rätt

(297)Jesus går med på, att bära våra bördor endast när vi litar på Honom. Han säger: ”Kom till Mig, alla ni som är trötta och tungt lastade; ge Mig era bördor; lita på att Jag skall uträtta det (298) arbete, som är övermäktigt för den mänsklige medarbetaren.” Låt oss förtrösta, verligen lita, på Honom. Oron är blind och förmår inte, att skönja framtiden. Dock ser Jesus slutet från begynnelsen, och vid varje svårighet har Han berett vägen för att ge lindring. När vi stannar kvar i Kristus, förmår vi allting genom Honom, som ger oss kraft. rätt

(298 )På grund av ohelgade tjänare i Guds församling kommer en del misstag att ske. Du kanske gråter över följderna av andras orätta väg, men var inte orolig! Verket står under vår gudomlige Mästares tillsyn. Allt Han fordrar är att Hans tjänare kommer till Honom för att få sina order och följer Hans instruktioner. Allt inom vårt verk – våra församlingar, missionsstationer, sabbatsskolor, institutioner – bär Han i sitt hjärta. Varför oroa dig? Vår intensiva längtan att se församlingen fylld med liv måste förenas med full förtröstan på Gud, för Jesus sade: ”Mig förutan kunnen I intet göra.” (Joh. 15:5.) ”Följ mig!” Han visar vägen, vi skall följa Honom. rätt

(298)Överskatta inte din av Gud givna kraft så att du försöker att påskynda Guds verk. Mänsklig kraft kan inte påskynda verket, men vår kraft måste förenas med de himmelska krafterna. Endast på så sätt kan Guds verk föras till fullkomning. Människan kan inte utföra Guds del av verket. En Paulus må plantera och en Apollos vattna, men Gud ger växten. I enkelhet och saktmod bör människan samarbeta med de himmelska krafterna, vid varje tillfälle göra sitt bästa, men ändå alltid vara klart medveten om att Gud är den store Mästaren i allt arbete. Människan skall inte känna sig självsäker, för då blir hennes reservkrafter uttömda och hennes själsliga och fysiska krafter förstörs. Även om alla de inom församlingen som nu bär de tyngsta bördorna, skulle upphöra med sitt arbete, skulle ändå Guds verk fortsätta. Låt arbetsiver förenas med förstånd, låt oss upphöra med att försöka att göra det som endast Gud kan utföra. rätt