Upprop till predikanter.

(179)(»Testimonies», vol. 4, sid. 260-270.) rätt

(179)Vi leva i en mycket allvarlig tid. Alla hava ett värk att utföra, som fordrar sorgfällighet, Detta gäller särskildt predikanterna, som skola sörja för Guds hjord och bespisa densamma. Den, hvars särskilda uppgift det är att leda folket på sanningens väg, borde vara skicklig att undervisa i ordet och förstå att avpassa dess lärdomar efter folkets behov. Han borde vara så nära förbunden med himmelen, att han kunde vara en levande meddelare av ljuset, ett Guds språkrör. En predikant borde hava en riktig uppfattning av såväl ordet som den mänskliga karaktären. Vår tro är icke populär; människorna vilja icke låta övertyga sig om, att de äro så djupt i villfarelse. Ett stort värk måste utföras, och hit intills äro endast få beredda därtill. Vanligtvis utför en man det arbete, som borde vara deladt mellan två; ty en evangelists arbete måste nödvändigt inne. fatta även predikantens och pålägger arbetaren på fältet en dubbel börda. rätt

(180)En Kristi tjänare borde studera bibeln, så att hans minne bleve en rik skattkammare, full av bibliska bevis, ty en predikant är stark endast då, när han är beväpnad med skriftens sanningar. En längre bevisföring är god, där den är på sin plats, men mycket mera kan vinnas genom en enkel utläggning av ordet. Kristus gjorde sina lärdomar så åskådliga, att de inskränktaste och enfaldigaste lätt kunde fatta dem. Han använde icke långa och svårfattliga ord i sina föredrag, utan ett enkelt språk, lämpat för vanliga människors förstånd. Han inlät sig aldrig djupare på de ämnen han förklarade, än människorna voro i stånd att följa honom. Det gives många män med godt förstånd och med kunskap i skrifterna, hvars användbarhet högligen förhindras genom den bristfälliga arten av deras arbete. Somliga predikanter, som äro värksamma för själars räddning, vinna ingen särskild framgång, därför att de icke med samma grundlighet genomföra det värk, som de började med så mycken över. Andra uträtta icke mycket, emedan de hårdnackadt hänga fast vid förutfattade meningar och framhålla dessa; därvid förfela de emellertid att avpassa sina läror efter folkets värkliga behov. Många lava intet begrepp om nödvändigheten av att foga sig efter omständigheterna och att gå människorna till mötes, där de äro.. De ställa sig icke på deras stånd punkt, som de önska hjälpa och lyfta till kristendomens sanna bibliska ståndpunkt. rätt

(181)Vill någon vara en sann, framgångsrik predikant, så måste hanfullständigt helga sig åt arbetet att rädda själar. Det är högst nödvendigt, att han är på det innerligaste förenad med Kristus, beständigt söker hans råd och förlitar sig på hans hjälp. Många vinna ingen framgång, emedan de endast förlita sig på kraften av sin bevisföring och försumma att allvarligt bedja Gud, att hans vishet må leda dem och huns nåd välsigna deras bemödanden. Långa tal och tröttande böner äro med all säkerhet skadliga för det religiösa intresset och övertyga icke heller människornas samveten. Denna böjelse att hålla tal dämpar ofta ett religiöst intresse, som hade kunnat frambringa ett gott resultat. Kristi sanne budbärare befinner sig i fullkomlig överensstämmelse med honom, som han framställer, och hans huvudändamål är själars räddning. Jordens skatter försvinna till ett intet i jämförelse med värdet av en enda själ, för hvilken vår Herre och Frälsare dog. För honom, som väger bärgen med en vikt och kullarna med en våg, är en människosjäl av oändligt värde. rätt

(182)I arbetet inom predikoämbetet äro strider att utkämpa och segrar att vinna. »I skolen icke mena, att jag har kommit föl' att sända frid på jorden», sade Kristus. »Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd.» Det första arbetet i den kristna församlingen var förbundet med svårigheter och stora bekymmer, och de första apostlarnas efterföljare skola finna, att de äro utsatta för liknande prövningar. Försakelser, förtal och allt slags motstånd träda dem till mötes i deras arbete. De måste vara ståndaktiga män med moraliskt mod och andlig muskelkraft. överallt härskar stort moraliskt mörker, och endast sanningens makt kan fördriva skuggorna från ett uppriktigt sinne. Vi hava att kämpa mot mäktiga villfarelser och de starkaste fördomar, och utan Guds särskilda hjälp skulle vi varken kunna omvända själar eller förädla vår egen moraliska natur. Mänsklig skicklighet och de bästa naturliga anlag och gåvor äro maktlösa, då det gäller att påvärka själar till att känna syndens avskyvärdhet och till att fördriva den ur människornas hjärtan. rätt

(182)Predikanterna böra vara försiktiga och icke vänta för mycket av personer, som ännu befinna sig i villfarelsens mörker. De böra utföra sitt arbete väl och förlita sig på Gud angående sättet att meddela forskande själar den Helige Andes hemlighetsfulla, livgivande inflytande, vetande, att deras arbete utan detta. icke kan vinna någon framgång. De böra vara tåliga och visa i umgänget med andra och ständigt besinna, hur mångfaldiga de omständigheter äro, som utvecklat de olika karaktärsdragen hos den enskilde individen, De böra också noga giva akt på sig själva, eljest vinner det egna jaget överhanden och Jesus skjutes i skuggan, Somliga predikanter vinna ingen framgång, emedan de icke ägna värket sitt odelade intresse, just når framgången beror på ett ihärdigt, väl planlagdt arbete. Mänga äro icke sanna arbetare, emedan de icke utöva sitt ämbete utom talarstolen. De försumma plikten att gå från hus till hus och att på ett vist sätt arbeta i den husliga kretsen. De böra utöva denna sällsynta kristliga höflighet, som skulle göra dem vänliga och hänsynsfulla mot de själar, som stå under deras vård, medan de allvarligt arbeta för dem och lära dem livets väg. rätt

(183)Predikanter kunna mycket bidraga till uttbildande av de personers karaktär, med hvilka de stå i förbindelse. Om de äro skarpa, kritiska och fordrande, si\. kunna de också vara förvissade om att påträffa dessa dåliga element hos de personer, över hvilka de utöva starkaste inflytande. Och om de också icke önskat detta resultat, så är detsamma icke desto mindre värkan av deras eget exempel. rätt

(183)Man kan icke vänta, att människorna skola vinna frid och enighet, förrän deras religionslärare, vars fotspår de följa, rikligen utveckla dessa grundsatser och uppenbara dem i sitt leverne. Ett Kristi sändebud bär ett stort ansvar, om han vill vara en förebild föl' sitt folk och noggrannt tolka sin Mästares läror. Vår Frälsares renhet och moraliska höghet uppfyllde människorna med vördnad, medan hans osjälviska kärlek och vänlighet vann deras hjärtan. Han var den förkroppsligade fullkomligheten. Om hans ställföreträdare vilja se frukter av sitt arbete, liknande frukterna av Kristi arbete här på jorden, måste de allvarligt sträva efter att efterlikna hans dygder och uppöva sådana egenskaper, Som göra dem lika' honom. Det fordras mycken omtanke och vis. het från Gud för att med framgång arbeta för syndares räddning. Om den arbetandes själ är uppfylld av Guds nåd, skola hans lärdomar icke uppreta åhörarna, utan finna väg till deras hjärtan och öppna dem för sanningens mottagande. rätt

(184)Arbetarna på fältet borde aldrig bliva nedslagna, utan hurudan deras omgifning än må vara fasthålla vid och bevara hopp och tro. Predikantens värksamhet har jämt och nätt börjat, då han framhåller sanningen från talarestalen. Nu bör han bliva bekant med sina åhörare. Många begå fel däruti, att de icke träda i närmare förbindelse med dem, Som mest behöva deras hjälp. Med bibeln i hand böra de på ett vänligt sätt söka förstå deras invändningar, som börja att fråga: »Hvad är sanning?» rätt

(184)Dessa frågande människor böra försiktigt och sorgfälligt ledas och uppfostras liksom lärjungar i en skola. Många av dem måste först glömma teorier, som varit djupt inrotade i deras liv. Och när de så bliva övertygade om, att de befunnit sig i villfarelse angående bibliska ämnen, råka de i förvirring och tvivel. De äro då i behov av det ömmaste deltagande och hjälp. De behöva sorgfälligt undervisas; man måste bedja för och med dem samt bevaka och bevara dem med den kärleksfullaste omsorg. Sådana, som fallit för frestelsen och afvikit från Gud, äro i behov av hjälp. Denna klass av människor framställes under bilden av det förlorade fåret. Herden lämnade de nio och nittio i öknen och sökte efter det ena förlorade, till dess han fann det; då vände han med glädje tillbaka, bärande det på sina skuldror. Likaså framställes detta genom kvinnan, som sökte den förlorade pänningen, till dess hon fann den och därpå sammankallade sina grannar, för att dessa skulle fröjdas med henne, att' hon återfunnit det förlorade. Här framhålles klart för oss, huru himmelska änglar samvärka med de kristna. Det härskar mera glädje inför Guds änglar över en syndare, som omvänder sig, än över nio och nittio rättfärdiga, som ingen bättring behöva. Det härskar också glädje hos Fadern och Kristus. Hela himmelen är intesserad i människans frälsning. Och den människa, som fått vara redskapet till en enda själs frälsning, har också rättighet att glädja sig, ty Guds änglar hava med djupaste intresse varit vittnen till hennes bemödanden och glädjas med henne över hennes framgång. rätt

(185)Huru fullkomligt borde därför icke den kristnes arbete vara för hans medmänniskor och hur djupt hans deltagande I Det är en stor företrädesrätt att få vara Jesu Kristi medarbetare till själars frälsning. Frälsaren sökte genom tåliga, osjälviska ansträngningar nå människan i hennes fallna tillstånd och rädda henne från syndens följder. Därför skulle också hans lärjungar, som förkunna hans ord, trakta efter att bliva sin stora förebild lika. Men för att utöva denna stora och svåra uppgift är det nödvändigt, att Kristi predikare äga kroppslig hälsa, och för att ernå sådan måste de beflita sig om regelmässiga vanor och ett sunnt levnadssätt. Många klaga beständigt, att de lida av allehanda småkrämpor. Detta kommer nästan alltid därav, att de icke arbeta med förstånd och icke heller iakttaga hälsans lagar. De vistas för mycket inomhus, instängda i upphettade rum, som äro uppfyllda av oren luft. Här sysselsätta de sig ivrigt med studier eller skrivarbete, medan de företaga endast liten kroppsrörelse och hava föga omväxling i sin sysselsättning. Till följd härav blir blodet dåligt och förståndskrafterna försvagade. rätt

(186)Hela systemet är i behov av det upplivande inflytandet av kroppsövningar i fria luften. Några timmars kroppsarbete varje dag skulle bidraga såväl till kroppskrafternas förnyande som till sinnets uppfriskande. Det skulle befordra det allmänna hälsotillståndet, varigenom mera arbete skulle kunna utföras. Många predikanter bliva genom oupphörligt läsande och skrivande odugliga för själasörjande arbete. De förslösa på studier värdefull tid, som borde hava blivit använd till att i rätta ögonblicket hjälpa de behövande. Somliga predikanter harva varit sysselsatta med skriningsarbete just vid sådana tillfällen, då ett särskilt intresse varit uppväckt för sanningen, och det har ofta händt, att deras skrining icke stått i särskild förbindelse med det värk, som de haft för händer. Detta är ett stort fel, ty vid sådana tider är det predikantens plikt att insätta hela, sin kraft på befordrandet av Guds rikssak. Hans förstånd måste klart riktas på den ena saken: att rädda själar. Men äro hans tankar upptagna av andra ting, så skola måhända många gå förlorade för vädret, hvilka genom undervisning i rätt tid kunnat bliva räddade. Många predikanter låta sig lätt dragas bort från sitt arbete. De bliva missmodiga eller låta sitt hem utöva för stor dragningskraft och låta därigenom ett tilltagande intresse för ordet utdö av brist på uppmärksamhet. De skador, som därigenom tillfogas värket, kunna knappast uppskattas. Då anstalter blivit vidtagna för sanningens förkunnande, bör den ifrågavarande predikanten känna sig ansvarig för att saken genomföres med framgång. Om hans arbete tyckes vara utan resultat, bör han under allvarlig bön söka upptäcka, om han arbetar på ett sådant sätt, som han borde. Han bör i självprövning ödmjuka sin själ inför Gud och i tro omfatta de gudomliga löftena samt lugnt fortsätta sina bemödanden, till dess han med tillfredsstillelse kan veta, att han troget uppfyllt sin plikt och gjort allt vad som stod i hans makt för att vinna det önskade resultatet. rätt

(187)Predikanter rapportera ofta, att de på en plats lämnat efter sig ett mycket godt intresse och nu gå för att upptaga arbetet på ett nytt fält. Detta är förvändt; de hade bort avsluta det påbörjade värk et, ty genom att lämna det ofullbordadt tillfoga de fältet mera skada än gagn för den arbetare, som kommer efter. Intet fält är så föga lovande som det, hvilket blivit bearbetadt just nog för att låta ogräset växa så mycket yppigare. rätt

(188)Mycken bön och ett sorfälligt arbete är av nöden på nya fält. Gudsmän behövas, icke endast män, som kunna tala, utan sådana, som av erfarenhet känna gudaktighetens hemlighet och som kunna avhjälpa folkets trängande behov; sådana män, som inse vikten av sin ställning såsom Kristi tjänare och som med glädje taga på sig det kors, som han lärt dem att bära. rätt

(188)När frestelsen kommer att hålla sig undan och att sysselsätta sig med läsning och skrivning under en tid, då andra plikter påkalla hela deras uppmärksamhet, borde predikanterna vara starka nog att förneka sig själva och att hängiva sig åt det värk, som just ligger framför dem. Detta är tvivelsutan en av de starkaste prövningar, som en predikant kan underkastas, Predikantens herdeplikter bliva ofta skamligt försummade, emedan det fattas honom kraft att övervinna sin personliga böjelse för tillbakadragenhet och studium. Predikanten bör avlägga besök från hus till hus bland sin hjord, han bör undervisa varje familj, råda den, bedja med den och hava omsorg om dess själars väl. De, som uttalat sin önskan att lära känna vår tros grundsatser, borde icke försummas, utan grundligt undervisas i sanningen. Intet tillfälle att göra gott borde försummas av Guds vaksamme och ivrige tjänare. Vissa predikanter, som av familjens överhuvud blivit inbjudna till hans hus, harva till. bragt de få timmar deras besök varat med att draga sig tillbaka till ett ensamt rum för att där kunna tillfredsställa sin böjelse att skriva och läsa. Den familj, som inbjudit dem, hade ingen nytta av deras besök. Predikanterna togo emot den gästfrihet, som erbjöds dem, utan att vedergälla den genom det arbete, som var så nödvändigt. rätt

(189)Människorna äro lätta att nå på sällskaplig väg. Men många predikanter sky mödan av besök; de hava aldrig odlat de sällskapliga gåvorna och icke förvärvat det angenäma sinne, som finner väg till människornas hjärtan. Det är högst viktigt, att en predikant mycket umgås med sitt folk, på det att han må lära känna de olika riktningarna av den mänskliga naturen, lätt fatta tankegången och avpassa sina lärdomar efter sina åhörares fattningsförmåga samt lära förstå, att endast de besitta värklig kristlig kärlek, Horn noga studera människornas natur och behov. De, som draga sig tillbaka från människorna, äro icke i stånd att hjälpa dem. En skicklig läkare måste förstå de olika sjukdomarna och besitta grundlig kännedom om den mänskliga kroppens byggnad. rätt

(189)Han måste punktligt tillse sina patienter; han vet, att drösmål innebär fara. När han lägger sin erfarna hand på den lidandes puls och sorgfälligt akt. giver på sjukdomens särskilda kännetecken, så sätter hans tidigare samlade kunskap honom i stånd att inse sjukdomens natur och bestämma det nödiga behandlingssättet i och för sjukdomens hävande. Såsom läkaren handlar vid kroppslig sjukdom, så handlar också predikanten med den av synder sjuka själen. Hans värk är så mycket viktigare än den förres, som evigt liv är värdefullare än den ändliga tillvaron. Själasörjaren påträffar en ändlös olikhet i temperament. Det är hans plikt att göra sig bekant med alla de familjemedlemmar, som lyssna till hans läror, på det att han må kunna avgöra, hvilka medel som bäst skola kunna invärka på dem i den rätta riktningen. rätt

(190)Ansikte mot ansikte med detta stora ansvar uppstår den frågan: »Hvem är skicklig härtill?» Arbetarens hjärta gripes nästan av modlöshet, när han betraktar de många och svåra plikter, som hvila på honom, men Kristi ord stärka själen med det tröstefulla löftet: »Se, jag är med eder alla dagar intill världens ände.» De svårigheter och faror, som hota själarnas säkerhet, borde göra predikanten försiktig och varsam i sitt handligssätt mot dem; han borde vaka över dem såsom en, den där skall avlägga räkenskap. Han borde på ett förståndigt sätt begagna sitt inflytande till att vinna själar för Kristus och att inprägla sanningen på forskande sinnen. Han borde draga försorg om, att icke världen genom sin bedrägliga tilldragningskraft må avlägsna dem från Gud och förhärda deras hjärtan mot hans nåds inflytande. Predikanten skall icke på ett befallande sätt härska över den honom anförtrodda hjorden, utan han skall vara dess förebild och visa den vägen till himmelen. Följande Kristi exempel, bör han inför Gud frambära förböner för det folk han har i sin vård, till dess han ser, att hans böner äro besvarade. Jesus visade människorna mänskligt och gudomligt deltagande, och han är i alla ting vår förebild. Gud är vår Fader och härskare och den kristliga predikanten är hans Sons representant på jorden. De grundsatser, som gälla i himmelen, skulle också gälla på jorden; samma kärlek, som besjälar änglarna, samma renhet och helighet, som härskar i himmelen, skulle så vidt som möjligt framträda även på jorden. Gud håller predikanten ansvarig för den av honom utövade makten, och han gillar icke, att hans tjänare vänder denna makt i härsklystnad över den hjord, som blivit anförtrodd åt hans omvårdnad. Gud har givit sina tjänare dyrbar kunskap i sin sanning, och han önskar, att de må bliva innerligare förbundna med Kristus och i deltagande närma sig sina bröder för att kunna göra dem allt det goda, som står i deras makt. Världens Återlösare såg icke på sitt eget bästa, utan gick omkring och gjorde gott. Han förband sig på det närmaste med Fadern, på det att deras förenade kraft måtte värka på människornas själar till räddning från evigt fördärv. Hans tjänare, som vänta att vara framgångsrika i sitt arbete, borde på samma sätt vårda det andliga livet. rätt

(191)Jesus hyste så stort medlidande med arma syndare, att han lämnade himmelen, lade av sig sin konungsliga klädnad och nedlät sig själv till mänskligheten, för att han sålunda måtte lära känna människornas behov och hjälpa dem att lyfta sig upp ur fallets förnedring. När han nu givit människorna sådana otvetydiga bevis på sin kärlek och sitt ömmaste deltagande, huru viktigt är det ej då, att hans ställföreträdare efterfölja hans exempel och träda i nära förening med sina medmänniskor samt hjälpa dem att bilda en sannt kristlig karaktär. Somliga predikanter harva emellertid varit alltför snara att befatta sig med svårigheter inom församlingen och harva framkommit med skarpa och skoningslösa vittnesbörd mot de felande.. Genom detta sitt handlingssätt hava de givit efter för en naturlig böjelse, som hade bort undertryckas. Detta är ingalunda ett lugnt utlåtande av den kristliga rättvisan, utan snarare ett häftigt sinnes skarpa kritik. rätt

(192)Församlingarna hava mera behov av uppfostran än näpst. I stället för att på ett strängt sätt tadla dem föl' deras brist på andligt liv och föl' plikters för summande borde predikanten genom föreskrift och exempel lära dem att tillväxa i nåden och i sanningens kunskap. »Hvars tjänare jag har blivit, efter den Guds hushållning, som blivit mig given med avseende på eder, att tillfullo förkunna Guds ord, den hemlighet, som från tidsåldrarnas och släkternas begynnelse har blivit fördold, men som nu blivit uppenbarad för hans heliga, för hvilka Gud har velat kungöra, huru rik bland hedningarna härligheten är av denna hemlighet, som är Kristus i eder, härlighetens hopp, hvilken vi förkunna, förmanande var människa och lärande var människa med all vishet, på det att vi må kunna framställa var människa såsom full. kommen i Kristus Jesus, hvarpå jag ock arbetar och kämpar, efter hans värkan, som kraftigt värkar i mig.» rätt

(192)Våra predikanter, som uppnått en ålder av fyrtio eller femtio år, borde icke känna sig mindre dugliga till arbete än förut. Just till åren komna och erfarna män äro lämpliga tm att utföra väl planlagda och framgångsrika företag. De äro särskildt i denna tid nödvändiga; församlingarna kunna icke undvara deras arbete, Sådana män borde icke tala om kroppslig eller andlig svaghet eller känna, att de icke mer kunna göra någon nytta, Många av dem hava blivit lidande genom överansträngande tankearbete, vars värkningar icke blivit mildrade genom kroppsligt arbete. Följden är, att deras krafter förminskats och att de på grund härav känna böjelse att avkasta sig större ansvar. Vad de behöva är mera rörligt arbete. Detta gäller icke endast dem, vars huvud äro vita av tidens snö, ty även till åren unga män harva hemfallit under samma tillstånd och blivit andligt svaga. De hålla ett antal bestämda föredrag, men så snart de gå ut över denna gräns, förlora de sin grund. Den gammalmodige själasörjaren, som reste till häst och förbrukade mycken tid, innan han hunnit besöka hela sin hjord, kunde trots alla besvärligheter och trots väder och vind glädja sig åt en mycket bättre hälsa än våra predikanter i närvarande tid, som så villt möjligt är undvika alla kroppsliga ansträngningar och endast sysselsätta sig med sina böcker. rätt

(193)Äldre och erfarna predikanter borde såsom Guds tjänare anse för sin plikt att gå framåt, görande nya framsteg för hvarje dag, blivande alltmera värksamma i sitt arbete och städse samlande nya ämnen att framställa för folket, varje nytt försök att framställa evangelium borde vara bättre än det föregående. För varje år borde predikanterna utveckla en allt djupare fromhet, ett mildare sinnelag, ett rikare andligt liv och en grundligare kännedom om de bibliska sanningarna. Ju högre deras ålder och ju större doms erfarenhet är, dess mer borde de vara i stånd att komma nära människornas hjärtan, emedan de känna dem bättre, I denna tid behövas män, som icke frukta att höja sin röst för det ratta, vem som än må uppträda emot dem. Dessa män böra besitta en ståndaktig redlighet och ett beprövadt mod. Församlingen behöver dem, och Gud skall vara med dem i deras bemödanden att uppehålla alla grenarna av predikoämbetet. rätt

nästa kapitel