Församlingen Guds egendom

(19)[The Review and Herald, den 17. oktober, 1893.] Församlingen är Guds egendom, och Gud påminner henne hela tiden om det, när hon är i världen, ett föremål för Satans frestelser. Kristus har aldrig glömt Sina dagar i förödmjukelse. När nu scenerna kring Hans förödmjukelse är över, har Jesus inte förlorat något av Sin mänsklighet. Han äger samma ömsinta, medkännande kärlek och blir alltid berörd av mänskligt lidande. Han har ständigt i tankarna, att Han har varit en sorgernas man och varit väl medveten om sorg. Han glömmer inte Sitt utvalda folk, som strävar efter att hålla fast vid Hans nedtrampade lag. Han vet, att världen som hatade Honom, hatar dem. Ehuru Jesus Kristus tagits upp till himlarna, finns det fortsatt en levande kedja, som binder Hans troende vid Hans eget hjärta med gränslös kärlek. De beskedligaste och svagaste är bundna med en sympatins kedja tätt till Hans hjärta. Han glömmer aldrig, att Han är vår företrädare, att Han bär vår natur. rätt

(19) Jesus ser Sin sanna församling på jorden, vars högsta önskan är att samarbeta med Honom i det stora, själavinnande arbetet. Han hör deras böner, när de framförs i syndaånger och kraft, och Allmakten kan inte motstå deras vädjan om frälsning av någon som helst prövad, frestad medlem av Kristi lekamen eller kropp. »Då vi nu (20) har en stor överstepräst, Jesus, Guds Son, som har stigit upp genom himlarna, så låt oss hålla fast vid vår bekännelse. Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.« {Hebréerbrevet 4:14-16.} Jesus lever ständigt, för att vädja för oss. Vilka välsignelser kan den sanne troende inte få genom vår Förlossare? Församlingen, som snart kommer att befinna sig i den hårdaste strid, kommer att vara Guds ögonsten på jorden. Ondskans förbund kommer att eldas upp med kraft nedifrån, och Satan kommer att dra all tänkbar skam över de utvalda, som han inte kan bedra och vilseföra med sina sataniska påfund och förfalskningar. Men »upphöjt som hövding och frälsare, för att ge oss omvändelse och syndernas förlåtelse« {Apostlagärningarna 5:31}, kommer då Kristus, vårt föredöme och överhuvud, sluta till Sitt hjärta, eller dra undan Sin hand, eller göra Sina löften om intet? Nej; aldrig, aldrig. rätt

(20)Identisk med Sin församling
Gud har en församling, ett utvalt folk; och kunde alla se som jag har sett, hur nära Kristus identifierar Sig Själv med Sitt folk, skulle inget budskap bli hört, som det vilket kallar församlingen för Babylon. Gud har ett folk, som arbetar tillsammans med Honom, och de har gått rakt fram med blicken fästad på Hans härlighet. Lyssna till bönen från vår företrädare i himmelen: »Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig, så de får se min härlighet« {Johannesevangeliet 17:24}. Oh, hur det gudomliga överhuvudet längtar efter, att ha Sin församling hos Sig! De har delat Hans lidande och förödmjukelse, (21) och det är Hans största glädje att ha dem med Sig som deltagare i Sin församling. Kristus gör krav på förmånen, att ha Sin församling hos Sig. »… jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig«. Att ha dem med sig, är enligt förbundslöftet och överenskommelsen med Fadern. Vördsamt framlägger Han vid nådastolen Sin fullbordade återlösning av Sitt folk. Löftets regnbåge omger vår Ställföreträdare och Garant, medan Han öser ut sin kärleksfulla bön: » Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig, så de får se min härlighet«. Vi skall se Kungen i Hans skönhet, och församlingen kommer att bli förhärligad. rätt

(21) Liksom David, måste vi nu be: »Det är dags för Herren att gripa in, de har kränkt din lag.« {Psaltaren 119:126, danska Bibeln.} Människor har trotsat Guds lag, tills de har uppnått en nivå av oförskämdhet, som saknar motstycke. Människor övas i olydnad, och närmar sig raskt gränsen för Guds tålamod och kärlek; och Gud kommer förvisso att gripa in. Han kommer utan tvivel att hävda Sin ära och sopa undan den förhärskande orättfärdigheten. Kommer Guds laglydiga folk att ryckas med av den förhärskande orättfärdigheten? Kommer de att frestas till, att tro mindre på den lag, som är grundvalen för Hans regering både i himmelen och på jorden, eftersom den är allmänt föraktad? Nej. För Hans församling blir Hans lag mera värdefull, helig, och härlig, i takt med att människor slungar hån och förakt över den. Liksom David kan de säga: »de har kränkt din lag. Därför älskar jag dina bud mer än guld, ja, mer än fint guld. Därför håller jag alla dina befallningar för rätta, jag hatar lögnens alla vägar.« {Psaltaren 119:126-128, första versen ur danska Bibeln.} rätt

(21) Den stridande församlingen är inte den segrande församlingen; (22) men Gud älskar Sin församling och beskriver genom profeterna, hur Han står emot och motsätter Sig Satan, som iför Guds barn de mörkaste och smutsigaste kläder, och ber enträget om rätten, att utplåna dem. Guds änglar har beskyddat dem från fiendens överfall. Profeten säger: »Sedan lät han mig se översteprästen Josua stå inför HERRENS ängel, och Satan stod vid hans högra sida för att anklaga honom. Men HERREN sade till Satan: ’HERREN skall straffa dig, Satan. Ja, HERREN skall straffa dig, han som har utvalt Jerusalem. Är då inte denne en brand ryckt ur elden?’ Josua var klädd i orena kläder, där han stod inför ängeln. Och ängeln sade till dem som stod inför honom: ’Tag av honom de orena kläderna.’ Sedan sade han till Josua: ’Se, jag har tagit din missgärning från dig, och jag skall klä dig i högtidskläder.’ Då sade jag: ’Sätt också en ren bindel på hans huvud.’ Och de satte en ren bindel på hans huvud och tog på honom kläderna, medan HERRENS ängel stod där. Och HERRENS ängel sade: ’Så säger HERREN Sebaot: Om du vandrar på mina vägar och håller mina befallningar, så skall du få styra mitt hus och vakta mina fårgårdar. Du skall få en plats att vandra på bland dem som står här.« {Sakarja 3:1-7.} rätt

(22)Falska lärare skall undvikas
När människor träder fram och påstår, att de har ett budskap från Gud, men i stället för att strida mot furstendömen och krafter, och denna världs mörka makter, ställer de sig i en ihålig fyrkant, och riktar sina stridsvapen mot den kämpande församlingen, skall de fruktas. Gud har inte (23) gett dem en sådan börda. De skulle riva ned det, som Gud söker att återupprätta genom Laodiceabudskapet. Han sårar endast för att bota, inte för att orsaka undergång. Herren ålägger ingen person ett budskap, som avskräcker eller berövar församlingen modet. Han tillrättavisar, Han tadlar, Han agar; men det är endast för att kunna återuppbygga och ge beröm till sist. Hur mycket gladdes ej mitt hjärta åt rapporten från Generalkonferensen om, att många hjärtan hade mjuknat och underordnat sig, att många avlagt ödmjuka bekännelser, och rensat bort skräpet från hjärtats dörr, som hållit Frälsaren ute! Vad glad jag blev över att få veta, att många bjudit Jesus välkommen in som en ständig gäst! Hur kan det komma sig, att dessa stridsskrifter våldsamt anklagande Sjundedags-adventistförsamlingen för att vara Babylon* – vilka sprids överallt – dykt upp just vid den tid, då församlingen tog emot utgjutandet av Guds Ande? Hur kan det komma sig, att människor kan bli så bedragna, att de föreställer sig att det höga ropet består i, att kalla Guds folk ut från gemenskapen i en församling, som just då åtnjuter vederkvickelsens stunder? Oh, måtte dessa bedragna själar komma på rätta vägar, och erhålla välsignelse, samt bli utrustade med kraft från det höga! rätt

(23) För vidare studium: Det är et godt land – norska – sidorna 72-28 (Early Writings, sidorna 97-104), Testimonies for the Church, band 2, sidorna 158, 190, band 5, sidorna 394, 484, 582. rätt

(23) Varje lärare måste själv vara läraktig, så att hans ögon bestryks med salva, för att han skall kunna skåda beläggen för Guds framåtskridande sanning. Strålarna från Rättfärdighetens Sol måste skina in i hans eget hjärta, om han tänker sig förmedla ljus till andra. – The Review and Herald, den 18. februari, 1890. rätt

nästa kapitel