Vittnesbörd till Predikanter och Bibelarbetare kapitel 49. Från sida 347 | ren sida tillbaka |
(347)Den 8. mars, 1895 (347) Alla människors gärningar berörs av Herrens domsmyndighet. Det är alltid tryggast för människor att ta i beaktande, att den Högste känner till allting. De, som litar på Gud och Hans visdom, och inte på sin egen, vandrar på säkra stigar. De känner sig aldrig bemyndigade, att täppa till mulen på oxen, som är i färd med, att tröska säden; och hur oförskämt är det inte av människor, att styra mänskliga representanter, som är i partnerskap med Gud, och som Herren Jesus har inviterat: »Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.’« {Matteusevangeliet 11:28-30.} »Ty vi är Guds medarbetare, och ni är en Guds åker, en Guds byggnad.« {Första Korintierbrevet 3:9.} rätt (347) Herren har icke satt någon av Sina mänskliga representanter under styrning och kontroll av dem, som själva blott är felande dödliga. Han har icke gett människor rätt till att säga: Du skall göra detta, och Du skall inte göra detta. Men det utövas en makt i Battle Creek, som Gud inte har gett, och Han kommer att döma dem, som påtar sig denna myndighet. De har i någon grad samma anda, som ledde Ussa till att lägga (348) handen på arken, för att hålla den stadig, som om Gud inte varit i stånd till, att ta vara på Sina heliga symboler! Långt mindre av människors makt och auktoritet bör utövas mot Guds mänskliga representanter. Bröder, låt Gud härska! rätt (348)Arbetet för denna tid (348) Åtgärder knutna till Guds verks samtliga grenar fordrar personer, som arbetar i harmoni med Gud, för styrka och goda utfall i arbetet kan endast uppnås genom samarbete mellan det mänskliga och det gudomliga. Utan de bästa bevis för, att de förstår de himmelska och eviga tingen, bör de inte bemyndigas till, att tjäna i sammanhang förbundna med det verk, som angår själens frälsning för dem, som Kristus dog för. Ohelgade händer och huvuden har på det hela taget getts för mycket makt, och väldigt okloka handlingar har utförts, som inte stämmer överens med Guds vilja och vägar. rätt (348) Ingen människa är lämplig att döma över andra personers skyldighet. Människor står ansvariga inför Gud, och när begränsade, felande individer påtar sig domsrätten över sina medmänniskor – som om Herren skulle ha gett dem fullmakt till, att lyfta upp och störta över ända – fylls hela himmelen av harm. Främmande principer håller på att införas beträffande styrandet av människors sinnen och gärningar, genom mänskliga domare, som om dessa begränsade män vore gudar. rätt (349) (349) Och hur förhåller det sig med dem, som bär det betrodda ansvaret? Människor utan andlig ådra, som inte helgat sig till Gud, har ingen rätt att framföra order, eller myndighet till att utöva befäl över sina medmänniskor. Med mindre människor dagligen står i förbindelse med Gud, kommer de, i stället för att söka Honom helhjärtat, för att verkligen passa för sina uppgifter, att iföra sig diktatorisk makt över andras samveten. En förnimmelse av Guds närvaro skulle ingjuta skräckblandad aktning och stilla själen, men en sådan har de inte. Utan Guds brinnande kärlek i själen, blir kärleken till människor kall. Deras hjärtan berörs inte av åsynen av mänskligt lidande. Själviskheten har satt sitt nedsölande märke på liv och karaktär, och somliga kommer aldrig att bli kvitt denna bild och utanpåskrift. rätt (349) Skall arbetet för Guds sak läggas i dylika händer? Skall de själar, som Kristus dog för, manipuleras i enlighet med de mäns viljor, som har avvisat himmelens ljus? Vi borde vara rädda för mänskogjorda lagar, liksom för planer och metoder, som skorrar mot Guds Ords grundsatser angående människornas inbördes förhållande. »Ni är alla bröder.« rätt (349)Den nuvarande ordningen måste ändras (350) Jag har uppmanats enträget av den Helige Ande till att säga till Er, som är knutna till Herrens arbete: Glöm aldrig, att Ni är helt beroende av Gud, och om Ni låter en timme eller ett ögonblick gå, utan att Ni är avhängiga av Hans nåd, utan att Ni håller hjärtat öppet, för att ta emot den visdom, som inte är jordisk, var då förvissade om, att utan Kristus kan Ni intet göra, Ni kommer att vara ur stånd till, att skilja mellan vanlig och helig eld. Ord av ett alltigenom förbjudet slag kommer att fara från Era läppar, för att bryta ned hopp och uppmuntran samt tro. Så här kommer det då att stå skrivet i himmelens böcker: Era ord var inte ingivna av Gud, utan av fienden, som kränkte och slog Kristus i form av Hans lösköpta egendom. Själar av obegränsat värde behandlades nonchalant, vändes ryggen, överlämnades till att kämpa under frestelse, och tvingades ut på Satans slagfält. rätt (350) Jobs bekännande vänner var usla tröstare, och gjorde hans bekymmer mera förbittrade och olidliga, dessutom var Job inte skyldig, såsom de antog. De, som anfäktas av tyngden från sina egna försyndelser, varigenom Satan söker att få dem till att förtvivla, är just de, som behöver mest hjälp. Denna intensiva pina i själen, som har övervunnits av Satan och känner sig besegrad och hjälplös – hur litet förstås detta av dem, som skulle bemöta de felande med ömsint medkänsla! rätt (350) Mest ömkansvärd är hans tillstånd, som lider samvetskval; han är som en bedövad och vacklande, som sjunker ned i dyn. Och många, som tror sig vara rättfärdiga, blir irriterande tröstare; de bemöter dessa själar med hårdhet. Genom att visa denna hjärtats hårdhet medelst kränkning och förtryck, utför de samma verk, som Satan fröjdar sig över att göra. (351) Den prövade och frestade själen ser ingenting klart. Sinnet är förvirrat, han vet inte, vilken fot han skall sätta först. Oh, låt då inget ord sägas, som förorsakar djupare smärta! rätt (351)Hur man skall behandla de vilsefarna (351) »Ty jag har inte kommit«, sade Kristus, »för att kalla rättfärdiga [Er, som inte känner något behov av omvändelse], utan syndare’« {Matteusevangeliet 9:13.} De, som är Guds medarbetare, verkar enligt Kristi metoder. Det finns många stackars själar, som är missförstådda, inte värdesatta, fulla av sorg och smärta – ett förlorat och kringirrande får. Hans sinne är omtöcknat, han finner inte Gud, och nästan hopplös vantro tar honom i besittelse. Och likväl när han en innerlig och längtansfull önskan om tillgivelse och frid. rätt (351) I det att denna bild öppnar sig för Er, kan frågan (352) ställas: Finns det inga kristna, som han kan gå till, för att få hjälp? Denna fråga besvarar Gud: »Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek. Tänk därför på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör dina första gärningar. Annars, om du inte omvänder dig, skall jag komma över dig och flytta din ljusstake från dess plats.« {Uppenbarelseboken 2:4-5.} En kall, hårdhjärtad fariséism har tagit många av Kristi bekännande efterföljare i besittning, varigenom Jesu kärlek dött hos dem. rätt (352) »Skriv till församlingens ängel i Sardes: ’Så säger han som har Guds sju andar och de sju stjärnorna: Jag känner dina gärningar. Du har namnet om dig att du lever, men du är död. Vakna upp och håll dig vaken och stärk det som är kvar och som var nära att dö. Ty jag har inte funnit att dina gärningar är fullkomliga inför Gud.« {Uppenbarelseboken 3:1-2.} Här besvaras frågeställningen. De häri beskrivna personerna har haft ljus, som skulle ha sporrat dem till helt andra gärningar, om de hade följt ljuset och hade stärkt de ting, som var kvar och hotades av döden. Ljuset, som glödde i deras egna hjärtan, då Jesus sade till deras själar: »Dina synder är förlåtna’« {Matteusevangeliet 9:2}, kunde de ha vidmakthållit, genom att bistå de hjälpbehövande. rätt (352) Det behövliga verket tecknas tydligt: »Vakna upp och håll dig vaken och stärk det som är kvar och som var nära att dö. Ty jag har inte funnit att dina gärningar är fullkomliga inför min Gud. Kom därför ihåg vad du har tagit emot och hört, och håll fast vid det och omvänd dig. Om du inte håller dig vaken skall jag komma som en tjuv, och du skall inte veta vilken stund jag kommer över dig.« {Uppenbarelseboken 3:2-3.} Många har hört och tagit emot livets ord, och blivit starkt berörda av sanningen, men har låtit sina själar bli kalla, och sin tro dämpad, (353) genom självrättfärdighet, inbilskhet, och prålar med, att de känner till sanningen, som de sviker, genom att inte leva ut den. Sanningen, som inte praktiseras, mister sin kraft. Hjärtat stängs till för det gudomliga inflytandet, och Kristi tilltänkta arbetare är sysslolösa. Därigenom försjunker de själar, som de kunnat hjälpa, i modlöshet och mörker samt förtvivlan. rätt (353)Hjälp de sjunkande själarna (353) Saken har framställts för mig så här: En drunknande, som förgäves kämpar mot vågorna, upptäcker en båt, och med sina sista krafter lyckas han att nå fram till den, och greppar tag i relingen. I sin svaghet kan han inte, men smärtan i hans ansikte skulle framkalla medlidande i varje hjärta, som ägde en gnutta medkänsla. Men båtens ägare, sträcker de ut händerna, för att lyfta honom ombord? Nej! Hela himmelen ser på, medan dessa människor slår undan de svaga och klamrande händerna, varpå en lidande medvarelse sväljs av vågorna, för att inte komma upp igen. Scenen har upprepats om och om igen. Den har bevittnats av Honom, som gav Sitt liv som lösensumma just för dessa själar. Herren (354) har räckt ned Sin hand, för att frälsa. Herren Själv har gjort det arbete, som Han överlåtit åt människor att göra, i uppenbarandet av Kristi medömkan och medlidande med syndare. Jesus säger: »Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.« {Johannesevangeliet 13:34.} Golgata uppenbarar för envar av oss omfattningen hos denna kärlek. rätt (354) Det finns själar, som i sitt mörker – fulla av samvetsförebråelser och smärta samt kval – fortsatt känner, att Gud är rättfärdig och god. Herren håller hoppets gnista vid liv i deras hjärtan. De stackars, förmörkade själarna känner det så här: Om jag endast kunde träda fram inför Gud, och föra min talan, skulle Han hysa förbarmande för Kristi skull, och denna förfärliga fruktan och pina skulle lindras. Han har försökt, att tala med människor, men har blivit grovt avvisad, tillrättavisad och hånad av sina förmodade vänner. Stundom har skammen, som tornat upp sig över hans huvud, nära på släckt den sista gnuttan hopp. Den själ, som är medvetet uppriktig och äger ärliga syften, finner att han har mindre att frukta från Gud, än från människor med hjärtan av stål. Själen, som är förvriden av mänskliga kval, vänder sig bort från felaktiga bedömningar och fördömelser utslungade av personer, som inte kan tyda hjärtat, men ändå har tagit på sig uppgiften, att döma sin nästa. Han vänder sig till En, som är utan tillstymmelse av missförstånd, En som känner till alla hjärtats impulser, som är bekant med frestelsens alla omständigheter. Gud känner till varje begången handling, och detta till trots är ändå den plågade själen redo, att anförtro Gud sin sak, med insikten om, att Han är medkänslans och barmhärtighetens Gud. rätt (354)Låt oss falla i Guds händer (355) »Därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och sona folkets synder. Eftersom han själv har lidit och blivit frestad, kan han hjälpa dem som frestas.« {Hebréerbrevet 2:17-18.} »Då vi nu har en stor överstepräst, Jesus, Guds Son, som har stigit upp genom himlarna, så låt oss hålla fast vid vår bekännelse. Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.« {Kapitel 4:14-16.} »Bröder, se till att ingen av er har ett ont och trolöst hjärta, så att han avfaller från levande Gud.« {Kapitel 3:12.} rätt (355) När begränsade, felande människor ger uttryck för, att de ser sig själva som av större betydelse, än Gud, när de (356) anser sig själva rättfärdiga, och likväl inte visar den andliga blidhet, som kännetecknade vår Herre Jesu liv, kan vi veta, att med mindre de omvänder sig, skall ljusstaken snabbt tas bort från sin plats. Hela himmelen är slagen med häpnad över den förfärliga likgiltigheten hos mänskliga redskap. Människor, som själva frestas till att falla i synd, och behöver tillgivelse, är ändå fulla av självgodhet, och är hårdhjärtade mot en broder, som blivit snärjd av fienden, och vars behov och fara borde framkalla kristligt medlidande och ansträngning, för att han åter skall sätta fötterna på den solida Klippan. rätt (356)Et ödesdigert missförstånd (356) Guds förvandlande kraft måste komma över personer, som arbetar med heliga ting, men ändå är oförmögna till – på grund av något, som Gud bäst känner till – att särskilja mellan den invigda eld, som Gud Själv har tänt, och den främmande eld, som de offrar. Denna främmande eld är lika vanärande mot Gud som den, vilken bars fram av Nadab och Abihu. Den heliga elden hos Guds kärlek skulle göra människor blida och goda samt förstående mot dem i fara. De, som ger sig hän åt elaka och hårda ord, säger egentligen: Jag är heligare, än Du, ser Du inte min upphöjda ställning? rätt (356) Men ställningen förfinar icke personen. Det är sinnelagets sundhet, tack vare Kristi Ande, som gör vederbörande tacksam, osjälvisk, utan partiskhet och utan hyckleri (357) – detta är av värde för Gud. Till dem, vars liv är dolda med Kristus i Gud, säger Herren: »Se, på mina händer har jag upptecknat dig. Dina murar står alltid inför mig.« {Jesaja 49:16.} rätt (357) Åt alla inom ansvarsfulla ämbeten har jag ett budskap formulerat av Herrens mun – det femtiofemte kapitlet i Jesaja. Studera detta kapitel, och låt inget mänskligt väsen anse sig stå över sina medarbetare, därför att större ansvar är förbundet med hans gren i verket. Om han, liksom Daniel, söker den kraft, som endast kommer från Gud, så att han förmår att inte visa upp sig själv genom sin ofullkomlighet i själviska och svekfulla gärningar, utan genom sanningen i rättfärdighet, kommer han inte att ha ett spår av stolthet eller själviskhet; utan kommer att utrustas med visdomens anda och Ande från Gud. rätt (357)Den heliga och den främmande elden (357) Jag har ett budskap från Gud till syndarna i Sion, dem, som Kristus talade till: »Vakna upp och håll dig vaken och stärk det som är kvar och som var nära att dö. Ty jag har inte funnit att dina gärningar är fullkomliga inför min Gud.« {Uppenbarelseboken 3:2.} Ni behöver alltid bära fram den heliga elden; ty då kommer Kristi gärningar, Hans kärlek, Hans barmhärtighet, Hans rättfärdighet, att stiga upp till Gud, som en sky av helig och väldoftande rökelse, helt godtagbar. rätt (357) Men den främmande elden har burits fram genom bruket av hårda ord, genom självupphöjelse, genom självrättfärdighet, (358) genom godtycklig myndighetsutövning, genom tyranni, genom förtryck, genom att inskränka Guds folks frihet, varvid de surrats fast vid Era egna planer och regler, som Gud icke har utformat, och som heller aldrig förekommit i Hans sinne. Alla dessa ting är främmande eld, inte godkända av Gud, och är en stadig förvrängning av Hans karakter. rätt (358) Jag har ett budskap till Er: »Sök HERREN medan han låter sig finnas, åkalla honom medan han är nära. Den ogudaktige må överge sin väg, den orättfärdige sina tankar och vända om till HERREN, så skall han förbarma sig över honom, och till vår Gud, ty han skall ge mycken förlåtelse. Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger HERREN. Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar. Liksom regnet och snön faller från himlen och inte återvänder dit, förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktbar och ger säd till att så och bröd till att äta, så skall det vara med ordet som går ut från min mun. Förgäves skall det inte vända tillbaka till mig utan att ha verkat vad jag vill, och utfört det vartill jag har sänt ut det.« {Jesaja 55:6-11.} rätt (358) »Rättvisan trängs tillbaka, rättfärdigheten står långt borta, ja, sanningen vacklar på torget, det som är rätt kan inte komma fram. Sanningen har försvunnit, och den som vänder sig ifrån det onda blir plundrad. Detta såg HERREN, och det misshagade honom att ingen rättvisa fanns. Han såg att ingen trädde fram, han förundrade sig över att ingen grep in. Då hjälpte honom hans egen arm, och hans rättfärdighet understödde honom. Han klädde sig i rättfärdighet som i ett pansar och satte frälsningens hjälm på sitt huvud. Han klädde sig i (359) hämndens dräkt... Så skall man frukta HERRENS namn i väster och hans härlighet där solen går upp. När fienden bryter fram lik en flod, skall HERRENS Ande driva honom på flykten. Återlösaren skall komma till Sion och till dem i Jakob som vänder om från sin överträdelse, säger HERREN.« {Kapitel 59:14-20.} rätt |