| Vittnesbörd till Predikanter och Bibelarbetare kapitel 5. Från sida 63 | ren sida tillbaka |
(63) [Artiklarna i den här sektionen är ur Special Testimony to Battle Creek Church, 3 (1896). Denna artikel omfattar sidorna 3-18.] rätt (63)Cooranbong, Australien, den 30. Maj, 1896 (63) Gud är inte upphovet till något som helst syndigt. Ingen bör vara rädd för, att stå ensam, i fall pliktens uppfyllelse kräver det. Om det gör oss enastående, genom att vi undviker synd, då är vår unikhet bara skillnaden mellan renhet och orenhet, rättfärdighet och orättfärdighet. Eftersom flertalet föredrar överträdelsens stig, skall vi välja den? Vi har tydligt sagts av Inspirationen: »Du skall inte följa mängden och rätta dig efter den i det onda«. {Andra Moseboken 23:2.} Vår ståndpunkt skall sägas rakt ut: »Men jag och mitt hus vill tjäna Herren!« {Josua 24:15.} rätt (63) »I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.« {Johannesevangeliet 1:1-4.} »Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning.« {Vers 14.} Jag skulle önska, att var och en, vars (64) namn är skrivet i församlingsböckerna, kunde uttala dessa ord av hjärtat. Församlingsmedlemmarna behöver veta av erfarenhet, vad den Helige Ande vill göra för dem. Den önskar att välsigna mottagaren, och göra honom till en välsignelse. Det är tråkigt, att alla själar inte ber om Andens livgivande anda, ty vi kommer helt enkelt att dö, om den inte andas på oss. rätt (64) Vi skall be för Andens bibringelse som ett hjälpmedel till själar i synd. Församlingen måste bli omvänd, och varför skulle vi inte kasta oss själva ned vid nådens tron, som församlingens representanter, och från brustet hjärta och ångerfull ande göra enträgna böner om, att den Helige Ande skall utgjutas över oss från det höga! Låt oss be om, att när den allra nådigast skänks oss, våra hjärtan måtte upplivas, och vi erhålla skarpsinne till att förstå, att gåvan är från Gud, och ta emot den med glädje. Somliga har behandlat Anden som en ovälkommen gäst, och har vägrat att ta emot den rika gåvan, har vägrat att kännas vid den, har vänt den ryggen, och dömt ut den Helige Ande som fanatism.* rätt (64) När den Helige Ande bearbetar människan, frågar den inte oss om, på vilket sätt den skall verka. Ofta visar den Sig på oväntade sätt. Kristus kom inte, som judarna väntat sig. Han kom inte på så vis, att Han förhärligade dem som nation. Hans förelöpare kom, för att bereda vägen för Honom, genom att uppmana folk till att ångra sina synder, och omvända sig, samt bli döpta. Kristi budskap var: »Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium!’« {Markusevangeliet 1:15.} Judarna vägrade att ta emot Kristus, för att Han inte kom i överensstämmelse med deras förväntningar. Begränsade människors föreställningar hölls som ofelbara, eftersom deras hårstrån blivit vita med åldern. rätt (64) Det är den fara församlingen nu är utsatt för – att begränsade människors påfund skall diktera (65) det exakta sättet, varpå den Helige Ande skall komma. Fastän de inte ville erkänna det, har vissa redan avvisat den. Och för att Anden kommer, inte för att rosa människor eller bygga upp deras felaktiga teorier, utan för att visa den syndiga världen tillrätta, och överbevisa den om rättfärdighet och dom, vänder många den ryggen. De är ovilliga, att avstå från sin självrättfärdighets klädnad. De är ovilliga, att byta ut den egna rättfärdigheten, som är orättfärdighet, mot Kristi rättfärdighet, som är ren, oförfalskad sanning. Den Helige Ande smickrar inte människor, den arbetar heller inte efter människors påhitt. Begränsade, syndfulla människor förmår icke, att styra den Helige Ande. När den kommer som tillrättavisare, genom en mänsklig medarbetare utvald av Gud, är det människans plikt, att höra och lyda dess stämma. rätt (65) Den Helige Andes uppenbara verk (66) »När pingstdagen hade kommit var de alla samlade. Då kom plötsligt från himlen ett dån, som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.« {Apostlagärningarna 2:1-4.} I församlingen fanns det bespottare, som inte kände igen den Helige Andes verk, och de sade: »’De har druckit sig fulla av sött vin.’ rätt (66) Då trädde Petrus fram tillsammans med de elva och tog till orda och sade till dem: ’Ni judiska män och alla ni som bor i Jerusalem, detta bör ni veta, och lyssna nu på mina ord. Det är inte som ni tror att dessa män är berusade. Det är ju bara tredje timmen på dagen. Nej, det är detta som är sagt genom profeten Joel«. {Verserna 13-16.} Läs historien. Herren verkade på Sitt eget sätt; men hade det förekommit en sådan yttring ibland oss, över vilka världens slut skall komma, skulle då inte vissa ha bespottat, som vid det tillfället? De, som inte kom under den Helige Andes inflytande, visste det ej. För den gruppen verkade lärjungarna vara berusade. rätt (66)Korsets vittnesbörd (67) Deras Frälsare hade blivit förkastad och fördömd, samt fastnaglats vid det vanärande korset. De judiska prästerna och myndigheterna hade tillkännagett, i förakt: »’Andra har han hjälpt. Sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels kung. Han må nu stiga ned från korset, så skall vi tro på honom.« {Matteusevangeliet 27:42.} Men detta kors, detta skammens och tortyrens instrument, bragte hopp och frälsning till världen. De troende samlades; deras hopplöshet och medvetenhet om sin hjälplöshet hade lämnat dem. De hade förvandlats till karaktären, och förenats i Kristi kärleks band. Fastän utan rikedom, fastän världen räknade dem som rätt och slätt okunniga fiskare, förvandlades de, genom den Helige Ande, till vittnen för Kristus. Utan jordisk ära eller erkännande, var de trons hjältar. Från deras läppar kom det ord av gudomlig vältalighet och kraft, som ruskade om världen. rätt (67) Det tredje, fjärde och femte kapitlet i Apostlagärningarna ger en överblick över deras vittnesbörd. De, som hade förkastat och korsfäst Frälsaren, förväntade sig att finna Hans lärjungar modlösa, bedrövade och redo, att förneka sin Herre. Förbluffade hörde de det klara, frimodiga vittnesbördet avlagt under den Helige Andes kraft. Lärjungarnas ord och verk motsvarade deras Lärares ord och verk; och alla, som hörde dem, sade: De har lärt sig av Jesus, de talar som Han talade. »Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över alla.« {Apostlagärningarna 4:33.} rätt (67) De främsta prästerna och myndigheterna ansåg sig själva vara kapabla till, att avgöra, vad lärjungarna skulle göra och lära. Då de gick fram och predikade Jesus överallt, gjorde de personer, som bearbetades av den Helige Ande (68) många ting, som judarna inte biföll. Det var fara för, att rabbinernas begrepp och lärosatser skulle bringas i vanrykte. Apostlarna skapade en förunderlig upphetsning. Folket förde sina sjuka, och dem som var plågade av orena andar, ut på gatorna; folkskaror samlade sig omkring dem, och de, som hade blivit botade, utbrast i lovprisning till Gud och förhärligade Jesu namn, just Den, som judarna hade fördömt, föraktat, spottat på, krönt med törnen, samt låtit piska och korsfästa. Denne Jesus upphöjdes över prästerna och myndigheterna. Apostlarna betonade, att Han hade stått upp från de döda. De judiska myndigheterna beslutade, att detta verk måste och skulle hejdas, ty det bevisade deras skuld till Kristi blod. De såg, att antalet konvertiter till tron mångfaldigades. »Och ännu fler kom till tro på Herren, en skara av både män och kvinnor.« {Kapitel 5:14.} rätt (68)Apostlarna tas till fånga och fängslas (69)Predikningar tvärs emot de erkända lärosatserna (69) Men vi ser, att himmelens Gud stundom ger människor i uppgift, att förkunna det, som står i motsats till den erkända läran. Eftersom de, som (70) en gång varit sanningens förvaltare, blivit otrogna mot sitt heliga värv, väljer Herren andra, som villigt tar emot de klara strålarna från Rättfärdighetens Sol, och villigt försvarar sanningar, som inte stämmer överens med de religiösa ledarnas föreställningar. Och då ger dessa ledare, i sitt sinnes blindhet, fritt utlopp åt det, som menas vara rättfärdig harm mot dem, som har åsidosatt högt ärade fabler. De handlar likt människor, som har mist förståndet. De överväger inte möjligheten, att det är de själva, som har missförstått Ordet. De vägrar, att öppna ögonen för att erkänna faktumet, att de har misstytt och missbrukat Skrifterna, och byggt upp falska teorier, som de gett namnet grundläggande lärosatser. rätt (70) Men den Helige Ande uppenbarar, från tid till annan, sanningen genom Sina egna utvalda ombud; och ingen människa, inte ens en präst eller myndighetsperson, har rätt att säga: Du skall icke offentliggöra Dina synpunkter, eftersom JAG inte tror dem. Detta vidunderliga JAG kan försöka, att kullkasta den Helige Andes lära. Människor kan för en tid försöka, att kväsa och dräpa den; men det gör inte lögnen sann, eller sanningen lögnaktig. Det uppfinningsrika mänskosinnet har frammanat teoretiska åsikter på olika fält, och när den Heliga Ande sänder ljus till att skina in i mänskosinnet, respekterar den inte varje poäng från människans bruk av Ordet. Gud inger Sina tjänare, att tala sanningen, oavsett vad människor tar för givet som sanning. rätt (70)Nutidens faror (71) Men låt oss följa de personers historia, som de judiska prästerna och myndigheterna ansåg så farliga, eftersom de hade med sig en ny och främmande lära rörande nästan varje teologisk punkt. Befallningen, som gavs av den Helige Ande: »’Gå och ställ er i templet och förkunna för folket allt som hör till detta liv’«, åtlyddes av apostlarna; de gick »tidigt på morgonen till templet och undervisade. Då översteprästen och hans anhängare kom dit, kallade de samman Stora rådet, Israels folks hela äldsteråd, och skickade bud till fängelset att apostlarna skulle hämtas. Men när tjänarna kom fram fann de dem inte i fängelset. De vände tillbaka och rapporterade: ’Vi såg att fängelset var ordentligt låst och att vakterna stod vid portarna, men då vi öppnade fann vi ingen därinne.’ När ledaren för tempelvakten tillsammans med översteprästerna fick höra det, blev de villrådiga och undrade vad som kunde ha hänt. Men då kom någon och sade till dem: ’Männen som ni satte i fängelse är i templet och står där och undervisar folket.’ Ledaren för tempelvakten gick då tillsammans med tjänarna och förde bort dem utan att bruka våld, eftersom de var rädda för att bli stenade av folket.« {Apostlagärningarna 5:21-26.} Om prästerna och myndigheterna hade vågat att handla mot apostlarna enligt sina egna känslor, skulle det ha stått något annat; för Guds (72) ängel var iakttagare vid det tillfället, för att upphöja Hans namn, i fall någon våldshandling hade begåtts mot Hans tjänare. rätt (72) Apostlarnas svar (72) Då påverkade den Helige Ande Gamaliel, en farisé, »en laglärare… som var aktad av allt folket.« Hans maning lydde: »Håll er borta från dessa män och låt dem gå. Ty om detta skulle vara ett påhitt eller ett verk av människor, kommer det att rinna ut i sanden. Men om det är av Gud, kan ni inte slå ner dem. Kanske visar det sig att ni strider mot Gud.’ De lät sig övertygas«. {Verserna 34, 38-39.} rätt (72)Myndighetspersoners fördomar (73)Exempel på Guds barmhärtighet (73) Det var inte bara synden med, att beröva Guds Son livet, som avskar dem från frälsning, utan deras ihärdighet i, att förkasta ljuset och den Helige Andes överbevisning. Anden, som verkar i olydnadens barn, verkade i dem. Det ledde dem till, att misshandla de personer, genom vilka Gud gav dem ett vittnesbörd. Upprorets ondska framträdde igen, och blev (74) förstärkt i varje trotsig handling mot Guds tjänare och budskapet Han hade gett dem att förkunna. rätt (74)Motstånd mot sanningen (74) Guds Ande uppenbarade Sin närvaro inför dem som, utan hänsyn till skräck för människor, eller deras gunst, förkunnade sanningen, som hade anförtrotts åt dem. Under uppvisandet av den Helige Andes kraft, insåg judarna sin skuld i, att avvisa bevisen Gud hade sänt; men de vägrade att ge upp sitt elaka motstånd. Deras envetenhet blev allt mera fast, och orsakade deras själars undergång. Det var inte det, att de inte kunde ge vika, för det kunde de, men de ville helt enkelt inte. Det var inte bara det, att de hade gjort sig skyldiga, och förtjänade vrede, utan att de beväpnade sig med Satans egenskaper, och fortsatte med avsikt, att trotsa Gud. Var dag, i sin vägran att ångra sina synder, inledde de sitt uppror på nytt. De förberedde sig på, att hösta det de hade sått. Guds vrede förklaras inte mot människor endast på grund av synderna de har begått, utan för att de väljer att fortsätta i ett tillstånd av motstånd, och för att de, trots ljus och kunskap, (75) upprepar sina forna överträdelser. Om de ville underkasta sig, skulle de bli tillgivna; men de är fast beslutna att inte ge med sig. De trotsar Gud genom sin tjurighet. Dessa själar har överlämnat sig själva till Satan, och han härskar över dem efter sitt gottfinnande. rätt (75) Hur var det med de upproriska invånarna i världen före Syndafloden? Efter att ha förkastat Noas budskap, störtade de sig i synd med större lössläppthet, än någonsin tidigare, och fördubblade avskyvärdheten hos sitt fördärvade handlande. De, som avvisar sinnets förnyelse genom mottagandet av Kristus, finner inget botemedel i synden; deras sinnen är inställda på fortsatt revolt, och de blir ej, och de kommer aldrig att bli, tvingade till underkastelse. Domen, som Gud verkställde över världen, som fanns före Syndafloden, tillkännagav dess obotliga synd. Genom Sodoms ödeläggelse förklarades invånarna i världens skönaste land vara obotligt syndiga. Elden och svavlet från himlen förtärde allt, undantagande Lot, hans hustru och två döttrar. Hustrun blickade tillbaka i likgiltighet för Guds befallning, och blev en till en saltstod. rätt (75) Hur tålmodig var inte Gud med den judiska nationen, då de knorrade och var upproriska, bröt Sabbaten och alla andra lagföreskrifter! Han förklarade dem upprepade gånger vara sämre, än hedningarna. Varje släktled överträffade närmast föregående i skuld. Herren lät dem komma i fångenskap, men efter deras befrielse blev Hans betingelser glömda. Allt, som Han befallde detta folk att hålla heligt, blev förvrängt eller fördärvat genom upproriska människors påfund. Kristus sade till dem på Sin tid: »Har inte Mose gett er lagen? Och ingen av er håller lagen.« {Johannesevangeliet 7:19.} Och dessa var de personer, som satte sig själva till att vara domare och censorer (76) över dem, som den Helige Ande påverkade till att förklara Guds Ord för folket. (Se Johannesevangeliet 7:19-23, 27-28; Lukasevangeliet 11:37-52.) rätt (76)Den Helige Ande skall lämnas obehindrad (76) Begränsade människor borde akta sig för, att försöka att styra sina medmänniskor, och inta den plats, som är tillägnad den Helige Ande. Låt ingen individ mena det vara hans rättighet, att ge världen, vad han förmodar är sanning, och avvisa att något borde uttalas, som går emot hans tänkande. Detta är inte hans arbete. Många ting, som kommer att klart visas vara sanning, kommer inte att tas emot av dem, som tror att deras egna tolkningar av Skriften alltid är riktiga. De största förändringar kommer att behöva göras beträffande tankar, som vissa har godtagit som felfria. Dessa människor visar sin bristfällighet på många sätt; de verkar enligt principer, som Guds Ord fördömer. Det, som gör mig förtvivlad i mitt innersta, och övertygar mig om, att deras verk inte är Guds, är att de tror sig ha myndighet till, att härska över sina medmänniskor. Herren har icke gett dem större rätt till, att härska över andra, än Han har gett andra till att härska över dem. De, som tar på sig kontrollen över sina medmänniskor, greppar med sina begränsade händer en uppgift, som åvilar Gud allena. rätt (76) Att några skulle hålla liv i andan, som löpte amok i Minneapolis*, är en kränkning mot Gud. Hela himmelen är uppbragt över andan, som i åratal har demonstrerats vid vår förlagsinstitution i Battle Creek.* Orättfärdighet (77) utövas, som Gud inte tänker finna Sig i. Hans hemsökelse skall komma för detta. En röst, som blivit hörd, har riktat uppmärksamheten på de begångna felen och har, i Herrens namn, enträget vädjat om en avgjord förändring. Men vilka har följt den givna undervisningen? Vilka har ödmjukat sina hjärtan, för att utplåna minsta, lilla förekomst av sin onda, tvingande anda? Det vilar en tung börda över mig, att lägga fram dessa saker för folket, som de är. Jag vet, att de kommer att betrakta dem. Jag vet, att läsarna av dessa rader kommer att bli överbevisade. För vidare studium: Evangeliets Tjänare – norska – sidorna 222-235 (Gospel Workers, sidorna 297- 315); Testimonies for the Church, Band 5, sidorna 706- 709; Selected Messages, Band 1, sidorna 155- 208. rätt |