| Vägen till Kristus kapitel 1. Från sida 8. Från sida 9 i den engelska utgåva. | ren sida tillbaka |
(8)NATUREN och Bibeln vittnar båda om Guds kärlek. Vår himmelske Fader är källan till allt liv, all kunskap och all glädje. Betrakta naturens skönhet och under. Se, hur fullkomligt allt har anpassats, inte bara för människans utan också för alla andra skapade varelsers livsmöjligheter och lycka. Solsken och regn som uppfriskar och gläder marken och allt som lever på den. Allt vittnar om Guds kärlek, om honom som är alltings Skapare och som ser till alla sina skapade varelsers dagliga behov. Om detta talar psalmisten i den vackra psalmen: rätt (8)Allas ögon vänta efter dig, (8)Gud skapade människan fullkomlig, syndfri och lycklig. På den ursprungliga, underbart vackra jorden fanns ingenstans någon skugga av förbannelse. När människan överträdde Guds kärlekslag, drabbades världen av sorg och död. Ändå uppenbarar sig Guds kärlek även i det lidande som synden fört med sig. Bibeln säger att Gud förbannade jorden för människans skull. 1 Mos. 3:17,18. Törnen och tistlar, de svårigheter och motgångar som fyller människans liv med arbete och bekymmer, skulle komma att tjäna till hennes bästa. Det var Guds avsikt att de skulle bidra till att lyfta henne ur den förnedring och den olycka i vilken hon störtats genom synden. Fastän världen drabbats av förfall genom synden är den ändå inte helt uppfylld av lidande och sorg. I själva naturen finner vi mycket som ger hopp och tröst. Även tistlarna bär blommor och törnbuskarna rosor. rätt (9)Gud är kärlek står skrivet på varje svällande knopp, på varje spirande grässtrå. De vackra fåglarna som fyller luften med sin glada sång, de vackra blommorna som sprider sin milda vällukt omkring sig, de majestätiska träden i all sin yppiga grönska – allt vittnar om Guds kärleksfulla, faderliga omsorg och hans önskan att göra människorna lyckliga. rätt (9)Guds ord uppenbarar Guds väsen. Där har han själv låtit oss få del av sin oändliga kärlek och nåd. När Moses bad: "Låt mig alltså se din härlighet", svarade Herren: "Jag skall låta all min skönhet gå förbi dig." Guds skönhet är hans godhet. Herren gick förbi Moses och ropade: "Herren! Herren! – en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet, som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning och överträdelse och synd." 2 Mos. 33:18,19; 34:6,7. Han är "nådig och barmhärtig", ty "han har lust till nåd". Jona 4:2; Mika 7:18. rätt (9)Gud söker vinna våra hjärtan genom oräkneliga tecken på sin skaparmakt i himmelen och på jorden. I naturen, liksom genom de innerligaste och intimaste jordiska band som förenar människors hjärtan inbördes, har han sökt uppenbara sig själv för oss. Men detta är ändå bara ofullständiga bevis på hans kärlek. Fastän han gett människorna alla dessa bevis, kunde fienden ändå förblinda deras sinnen, så att de betraktade Gud med fruktan och trodde att han var sträng och obarmhärtig. Satan förledde människorna till att tro att Gud framför allt var en sträng, rättvis, men hårdhjärtad domare och en omedgörlig och nogräknad borgenär. Han utmålade Skaparen som en rannsakande Gud som håller ett misstänksamt öga riktat på människorna för att upptäcka alla deras fel och brister, så att han skall kunna straffa dem. Det var för att skingra denna mörka skugga och för världen uppenbara Guds oändliga kärlek, som Jesus kom till vår värld och bodde bland människorna. rätt (10)Guds Son kom till världen för att uppenbara sin Fader. "Ingen har någonsin sett Gud; den enfödde Sonen, som . Är i Faderns sköte, han har kungjort vad Gud är." "Ej heller känner någon Fadern utom Sonen och den, för vilken Sonen vill göra honom känd." Joh. 1:18; Matt. 1 11:27. När en av lärjungarna bad: "Herre, låt oss se Fadern", svarade Jesus: "Så lång tid har jag varit hos eder och du har icke lärt känna mig, Filippus? Den som har sett mig, han har sett Fadern. Huru kan du då säga: ’Låt oss se Fadern’?” Joh. 14:8,9. rätt (10)Då Jesus talade om sin jordiska gärning, sade han: "Herren har smort mig. Han har sänt mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet." Luk. 4:18. Däri bestod hans uppgift. Han gick omkring och gjorde väl och hjälpte alla, som på ett eller annat sätt var utsatta för fiendens angrepp. På den tiden fanns det hela städer, där man inte i något hus hörde någon jämra sig, sedan Jesus hade varit där och botat alla sjuka. Hans verksamhet var ett bevis på hans gudomliga ursprung. Kärlek, nåd och barmhärtighet uppenbarades i allt vad han gjorde. Hans hjärta överflödade av det varmaste medlidande med människorna. Han iklädde sig människans natur, för att han skulle kunna förstå och hjälpa henne. Även de fattigaste och mest föraktade kände att de kunde komma till honom. De små barnen kände att han älskade dem. De tyckte om att sitta i hans knä och se upp i hans tankfulla ansikte, som kärleken gjorde mjukt. rätt (11)Jesus återhöll aldrig ett enda ord av sanning, men han uttalade det alltid i kärlek. Han visade alltid den största takt, omtänksamhet och vänlig uppmärksamhet i sitt umgänge med människor. Han var aldrig ohövlig, sade aldrig utan skäl ett strängt ord, plågade aldrig någons samvete, när det inte var nödvändigt. Han klandrade inte människorna för deras svagheter. Han sade sanningen, men alltid i kärlek. Han fördömde skrymteri, otro och ogudaktighet men det låg sorg i hans röst, då han tillrättavisade någon. Han grät över Jerusalem, den stad som han älskade fastän den vägrade att ta emot honom, som är "vägen, sanningen och livet". Folket hade förkastat sin Frälsare, men ändå betraktade han dem med medkännande mildhet. Hans liv var präglat av självförsakelse och omtänksamhet om andras välfärd. Varje människa var värdefull i hans ögon. Jesus förde sig alltid med gudomlig värdighet, men ägnade ändå alltid den kärleksfullaste omsorg åt varje medlem av Guds familj. I varje människa såg han en förlorad syndare, som han kommit för att frälsa. rätt (11)Sådan är Kristus till sin natur såsom den uppenbarades i hans liv här på jorden. Och sådan är även Gud. Det är från Fadern som den i Kristus uppenbarade nåden strömmar ut till människorna. Jesus, den kärleksfulle och barmhärtige Frälsaren, var Gud, "uppenbarad i köttet". 1 Tim. 3:16. rätt (12)Det var för vår återlösning som Jesus kom till jorden för att lida och dö. Han blev "smärtornas man", för att vi skulle få del av den eviga sällheten. Gud lät sin älskade Son, full av nåd och sanning, lämna en värld av obeskrivlig härlighet och komma till denna av synden härjade jord, som är förmörkad av dödens skuggor. Gud lät Sonen skiljas från den kärlek som Fadern omgav honom med och från änglarnas tillbedjan för att bli vanärad, skymfad, förödmjukad, hatad och korsfäst. "Näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår bliva vi helade." Jes. 53:5. Betrakta honom i öknen, i Getsemane, på korset! Guds syndfrie Son tog på sig vår börda av synd. Han som hade varit ett med Gud, fick nu i sitt innersta uppleva den fruktansvärda skilsmässa, som synden åstadkommer mellan Gud och människan. Det var detta som kom honom att ropa i ångest: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" Matt. 27:46. Det var syndens tyngd, känslan av dess förödande djup, av själens skilsmässa från Gud, som krossade Guds Sons hjärta. rätt (12)Men detta stora offer gjordes inte för att hos Fadern uppväcka kärlek till människan eller för att göra honom villig att frälsa henne. "Så älskade Gud välden, att han utgav sin enfödde Son." Joh. 3:16. Fadern älskade oss, inte på grund av sitt stora försoningsoffer, utan han beredde oss denna försoning därför att han älskade oss. Genom Kristus kunde Fadern förmedla sin oändliga kärlek till en fallen värld. "Det var Gud, som i Kristus försonade världen med sig själv." 2 Kor. 5:19. Gud led med sin Son. I den ångest som Jesus utstod i Getsemane och i hans död på korset, betalade den oändliga kärleken vad vår frälsning kostade. rätt (13)Jesus sade: "Därför älskar Fadern mig, att jag giver mitt liv – för att sedan taga igen det." Joh. 10:17. Därmed ville han säga: "Min Fader har älskat er så, att han älskar mig till och med mer, därför att jag gett mitt liv för att återlösa er. Då jag genom att offra mitt liv blivit er ställföreträdare och borgen, har jag tagit på mig er skuld och era överträdelser. Därför älskar min Fader mig ännu mer, ty på grund av mitt offer kunde Gud förbli rättfärdig och ändå göra dem rättfärdiga som tror på mig." rätt (13)Ingen annan än Guds Son kunde återlösa oss. Endast han som var i Faderns närhet kunde uppenbara honom. Endast han som kände höjden och djupet av Guds kärlek, kunde uppenbara den. Ingenting mindre än det oändliga offer, som Kristus gav för den fallna människan, kunde uttrycka Faderns kärlek till en förlorad värld. rätt (13)Så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son. Han inte bara gav honom för att han skulle bo bland människorna och bära deras synder och dö i deras ställe: han gjorde honom till ett med den fallna mänskligheten. Kristus har gjort mänsklighetens intressen och behov till sina egna. Han som var ett med Fadern, har förenat sig med människorna genom oupplösliga band. Han blygdes inte för att kalla dem bröder. Hebr. 2:11. Han är vårt offer, vår försvarare, var broder. Han står som Människosonen inför Faderns tron, och i all evighet skall han förbli ett med dem, som han har återlöst. Och allt detta har skett, för att människan skall lyftas upp ur det fördärv och den förnedring, som synden störtat henne i, och för att hon skall kunna återspegla Guds kärlek och få del av helighetens glädje. rätt (13)Det pris som betalats för vår återlösning, vår himmelske Faders oändliga offer, då han gav sin Son för att dö för oss, bör ge oss en djupare förståelse av vad vi kan bli genom Kristus. Aposteln Johannes får genom inspiration blicka in i höjden, djupet och bredden av Faderns kärlek till den värld som går mot sin undergång. Han uppfylls av beundran och vördnad. Han kan inte finna lämpliga ord för att uttrycka denna kärleks storhet och innerlighet. Han uppmanar därför världen att betrakta den: "Sen, vilken kärlek Fadern har bevisat oss därmed att vi få kallas Guds barn." 1 Joh. 3:1. Hur värdefull gör det inte människan! Genom överträdelse har vi blivit Satans livegna. Genom tron på Kristi försoningsoffer kan Adams barn åter bli Guds barn. Kristus har upphöjt mänskligheten genom att själv ikläda sig mänsklig natur. Syndfulla människor har fått möjlighet att genom förening med Kristus verkligen bli värdiga att kallas "Guds barn". rätt (14)Denna kärlek är ojämförlig. Den himmelske Konungens barn! Vilket dyrbart löfte! Vilket ämne för den djupaste begrundan! Gud älskade en värld, som inte älskade honom. Enbart tanken härpå överväldigar oss och är ägnad att göra oss villiga att lyda Guds vilja. Ju mer vi betraktar den gudomliga kärleken i korsets ljus, dess bättre ser vi, hur nåd och förlåtelse är blandade med rätt och rättvisa. Då kan vi också klarare se otaliga bevis på en kärlek som är oändlig och en mildhet, som överträffar en moders ömmaste kärlek för sitt vilsegångna barn. rätt |