Jesus föreslog, att de skulle följa med Honom till en öde plats, för att få en liten stund av vila och till förmån för Sina lärjungar. Det fanns lämpliga platser för sådan rast bortom sjön från Kapernaum räknat, och de steg in i en båt, för att ta sig dit. Men några, som sökte efter Jesus, såg Honom gå från stranden, och de oroliga människorna samlades och tittade på den långsamt sig avlägsnande båten. Nyheten spreds från stad till stad, att Jesus hade korsat sjön; och många, som var ivriga att se och höra Honom, strömmade till den plats, där man trodde att Hans båt skulle landa, medan andra följde Honom över vattnet i båtar. Så då Jesus och hans lärjungar gick i land, befann de sig mitt ibland en mängd människor, som trängde fram från alla håll, för att möta dem.
Hundratals av de sjuka och lytta hade förts till Jesus, för att botas och placerades på marken i gynnsamma positioner, för att fånga Hans uppmärksamhet. Folkmassan hade väntat på Hans ankomst med intensiv, ivrig önskan, och deras antal ökade ständigt. Frälsaren kunde inte här finna den vila Han sökte, ty det väntande sällskapet påkallade Hans uppmärksamhet; deras behov väckte Hans omedelbara sympati och hjälp. Han kunde inte smita i väg med Sina lärjungar, för att säkra den eftertraktade stillheten och svika den förväntansfulla skaran. Alla sjukdomar förekom ibland de kranka, som gjorde anspråk på Hans uppmärksamhet. Några brann av feber och var omedvetna om de oroliga vänner, som betjänade dem. Det fanns döva, blinda, skakande, lama och galna. Då Han såg på detta eländiga följe, smälte Jesu hjärta av medlidande.
Han var så pressad av folkmassan, att Han gick ett stycke bort till en gräsbevuxen upphöjning, där Han kunde ses och höras av alla människor. Här undervisade Han dem hela dagen och botade alla de sjuka och lidande, som fördes till Honom. De, som hade varit förvirrade i sin tro och längtat efter någon förnuftsgrundad doktrin, för att lindra sin osäkerhet, fann sitt mörker skingras av rättfärdighetens strålar från Kristi närvaro och charmades av enkelheten hos de sanningar Han lärde ut.
Hans samtal avbröts ofta av någon feberdrabbad lidandes yrsel och virriga tal, eller de galnas genomträngande skrik, vars vänner försökte, att tränga sig igenom folkmassan och bära de drabbade till Helaren. Visdomens stämma överröstades också ofta av triumfrop, då offren för hopplös sjukdom omedelbart återställdes till hälsa och styrka. Den Store Läkaren underkastade Sig tålmodigt dessa avbrott och talade lugnt och vänligt till alla. Han kom från andra sidan sjön, för att Han var trött, men se, Han hittade mer påträngande fall för Sin uppmärksamhet, än på den plats, från vilken Han i hemlighet hade rest.
Till slut var dagen över, solen sänkte sig utom synhåll i väster, och ändå dröjde folket kvar. Många hade kommit kilometervis, för att höra Jesu ord och hade inte ätit någonting på hela dagen. Mästaren hade arbetat hela tiden utan mat eller vila, och lärjungarna, som såg Honom blek av trötthet och hunger, bad Honom att vila från Sin möda och inta litet förfriskningar. Deras bön var till ingen nytta, och de rådgjorde tillsammans om lämpligheten av, att med våld avlägsna Honom från den ivriga skaran av rädsla för, att Han skulle dö av trötthet. Petrus och Johannes greppade varsin arm på sin välsignade Mästare och försökte vänligt, att dra bort Honom. Men Han vägrade, att föras bort från platsen. Hans arbete var absolut nödvändigt; var och en, som ansökte om Hans nåd, ansåg att hans eget fall var det mest brådskande. Folkmassan tryckte på mot Frälsaren; de kom Honom att svaja hit och dit. I sina ansträngningar, att komma närmare Honom, trampade de på varandra.
Då Jesus förstod allt detta, vinkade Han till Petrus, som var i sin båt på sjön, att komma nära. Lärjungen lydde signalen och kom till land. Jesus pressade Sig genom skaran och klev i båten och bad Petrus, att lägga ut en bit från land. Han satt nu i fiskarens gungande båt, och i fullt syn- och hörhåll från folkmassan avslutade Han den långa och mödosamma dagen med, att tala dyrbar sanning till dem. Guds Son, som lämnade det kungliga hovet i Himmelen, intog inte sin position på Davids tron; men från det svajande sätet i en fiskares båt talade Han den eviga visdomens ord, som skulle förevigas i Hans lärjungars sinnen och ges till världen som Guds arv.
Då solen gick ned, såg Jesus framför Sig fem tusen män, förutom kvinnor och barn, som hade varit utan mat hela dagen. Han frågade Filippus angående sannolikheten, att få fram bröd för ett så stort antal, för att de inte skulle återvända till sina hem hungriga eller bli svårt matta. Detta gjorde Han, för att pröva Sina lärjungars tro, ty Han Själv tvivlade inte på, hur mat skulle anskaffas. Den, som inte ville göra ett mirakel, för att stilla Sin egen hunger i öknen, tänkte inte låta folkmassan lida av brist på mat. Filippus såg ut över havet av huvuden och tänkte på, hur omöjligt det skulle vara, att skaffa tillräckligt med mat, för att tillfredsställa behoven hos en sådan skara. Han svarade, att bröd för två hundra denarer inte skulle vara nära nog, att dela mellan dem, för att var och en skulle få litet. Jesus frågade, hur mycket mat man kunde hitta i sällskapet. Han fick veta, att Andreas hade upptäckt en pojke, som hade med sig fem kornbröd och två små fiskar. Men detta var ingenting ibland så många, och de befann sig på en öde plats, där man inte kunde få tag på mer.
Jesus befallde, att detta magra förråd skulle föras fram till Honom. Därefter beordrade Han sina lärjungar, att låta folket slå sig ned på gräset i grupper om femtio och hundra, för att upprätthålla ordningen och för att alla skulle få se det mirakel Han skulle utföra. Denna indelning av fem tusen människor till kompanier genomfördes till slut på ett tillfredsställande sätt, och de satt alla i Frälsarens närvaro. Sedan tog Han bröden och fiskarna, och efter att ha bett om Guds välsignelse över maten, delade Han ut den till lärjungarna och till folket i tillräckliga mängder, för att mätta deras aptit.
Människorna hade satt sig i erforderlig ordning och undrade, vad som skulle göras, men deras förvåning visste inga gränser, då frågan blev besvarad, och de såg maten portioneras ut till den stora församlingen från de lilla provianten, som knappt skulle ha räckt till för ett tjog personer. Mängden mat blev inte mindre, allt eftersom Jesus gav den till Sina lärjungar, som i sin tur betjänade folket. Så ofta, som de återvände till Honom för nya förråd, försågs de med sådana. Sedan alla hade blivit nöjda, uppmanade Han lärjungarna, att samla ihop resterna, så att ingenting skulle gå förlorat; och de söndrade resterna fyllde tolv korgar.
Under denna anmärkningsvärda festmåltid fylldes sinnena på dem, som så mirakulöst betjänades, med allvarlig eftertanke. De hade följt Jesus, för att lyssna på ord, som aldrig tidigare hade fallit i deras öron. Hans läror hade sjunkit in i deras hjärtan. Han hade botat deras sjuka, hade tröstat deras sörjande, och till sist hade Han, i stället för att skicka i väg dem hungriga, försett dem rikligt med föda. Hans rena och enkla lära grep deras sinnen, och Hans ömma välvilja vann deras hjärtan. Medan de åt maten Han hade gett dem, bestämde de sig för, att detta verkligen var Messias. Ingen annan kunde göra ett så mäktigt mirakel. Ingen mänsklig kraft kunde skapa av fem kornlimpor och två små fiskar mat, som var tillräcklig, för att mätta tusentals hungriga människor. Hans läror och helande arbete hade redan nästan övertygat dem om Hans gudomlighet, och detta mirakel krönte deras växande övertygelse med fullständig tro.
De drog slutsatsen, att detta var Livets Furste, judarnas utlovade Befriare. De uppfattade, att Han inte ansträngde Sig, för att vinna folkets applåder. I detta var Han väsentligt olik översteprästerna och rådsherrarna, som äregirigt sökte titlar och mänskors hyllning. De fruktade, att Han aldrig skulle komma att göra anspråk på Sin rätt som Israels kung och inta sin plats på Davids tron i Jerusalem. Men de bestämde sig för, att det Han inte skulle komma att kräva för egen del, skulle de kräva för Honom. De behövde inga större bevis på Hans gudomliga kraft och de ämnade inte heller, att vänta på ytterligare bevis. De rådfrågade sig tyst sinsemellan och beslöt sig för, att ta Honom med våld och bära Honom på sina axlar och utropa Honom till Israels konung. Lärjungarna förenade sig med folket i, att förklara att Davids tron var deras Mästares rättmätiga arv. Låt de arroganta prästerna och rådsherrarna bli ödmjukade och tvingade, att visa ära åt Honom, som kom klädd med Guds auktoritet. De började att hitta på medel, för att uppnå sitt syfte; men Jesus urskiljde deras planer, som, om de hade följts upp, skulle ha kullkastat just det verk Han planerade, att utföra, och sätta stopp för Hans undervisning och gärningar av barmhärtighet och välvilja.
Redan betraktade prästerna och rådsherrarna Honom som en, som hade vänt folkets hjärtan från dem till Sig Själv. Redan fruktade de Hans växande inflytande ibland dem, för att vilja ta Hans liv. Han visste, att våld och uppror skulle bli följden av Hans upphöjelse till Israels kung. Han kom inte till världen, för att upprätta ett timligt rike; Hans rike, som Han hade sagt, var inte av denna världen. Mängden uppfattade inte de faror, som skulle uppstå genom den övervägda rörelsen; men den gudomliga vishetens lugna öga upptäcker all dold ondska. Jesus såg, att det var dags, att förändra känslan ibland människorna. Han kallade Sina lärjungar till Sig och uppmanade dem, att omedelbart ta båten och återvända till Kapernaum, och lämna Honom, att skicka hem folket. Han lovade, att träffa dem samma kväll eller följande morgon. Lärjungarna ville inte underkasta sig detta arrangemang. De var angelägna om, att Jesus skulle ta emot Sin välförtjänta belöning och lyftas över prästernas och rådsherrarnas förföljelser. Det gyllene ögonblicket tycktes ha kommit, då Kristus genom folkets enhälliga röst kunde upphöjas till Sin sanna värdighet.
De kunde inte förlika sig med tanken på, att all denna entusiasm skulle gå om intet. Folket samlades från alla håll, för att fira Påsken i Jerusalem. De var alla angelägna om, att se den Store Profeten, vars berömmelse hade spridit sig över hela landet. Detta, för Jesu trogna efterföljare, verkade vara det gyllene tillfället, att etablera sin älskade Mästare som Israels kung. Det verkade, i skenet av denna nya ambition, att vara en väldigt svår sak för dem, att gå bort själva och lämna sin Mästare ensam på den ödsliga stranden, omgiven av höga och karga berg.
De protesterade mot detta arrangemang; men Jesus stod fast i Sitt beslut och befallde dem, att följa Hans anvisningar med en myndighet, som Han aldrig tidigare hade antagit gentemot dem. De lydde i tysthet. Jesus vände Sig sedan till folkmassan och insåg, att de var fast beslutna, att tvinga Honom till, att bli deras kung. Deras rörelser måste kontrolleras omedelbart. Lärjungarna hade redan gått, och Han, stående framför dem med stor värdighet, sade åt dem, att gå hem på ett så bestämt och beslutsamt sätt, att de inte vågade att trotsa Hans befallningar. Orden av lovprisning och upphöjelse dog på deras läppar. Deras steg stannade, medan de i själva verket var på väg, att avancera för att gripa Honom, och den glada och ivriga blicken försvann från deras ansikten. Det fanns män med starka sinnen och fast beslutsamhet i den skaran, men Jesu kungliga uppträdande, och Hans få stilla ord av myndighet dämpade tumultet på ett ögonblick och grusade alla deras planer. Likt ödmjuka, undergivna barn lydde de sin Herres befallning, underkastande sig snällt och utan tvivel en makt, som de erkände som stående över all jordisk auktoritet.
Jesus såg på den retirerande skaran med längtande medkänsla. Han kände, att de var som kringspridda får utan herde. Prästerna, som borde ha varit lärare i Israel, var bara maskiner, för att utföra meningslösa ceremonier och upprepa lagen, som de själva ej förstod eller praktiserade. Då Han hade lämnats ensam, gick Han upp på berget och var böjd under många timmar i bön inför Fadern med bitter ångest och tårar. Inte för Honom Själv gällde dessa allvarliga böner, utan för människan, fördärvad och förlorad, om det inte vore för den återlösande nåden. Det var för människan, som Guds Son brottades med Sin Fader och bad, att den stackars, syndiga varelsen skulle vända sig från sin skuld till frälsningens ljus.
Frälsaren visste, att Hans dagar med personlig ansträngning för människorna på jorden var räknade. Han, som läste människors hjärtan, visste att jämförelsevis få skulle acceptera Honom som sin Återlösare och erkänna, att de var förlorade utan Hans gudomliga hjälp. Judarna avvisade just den hjälp, som Gud hade skickat, för att rädda dem från totalt fördärv. De höll på, att fästa kedjorna, som band dem i hopplös natt. De förde över sig själva Guds säkra vrede för sin blinda och envisa ondska. Därav Jesu sorg, och Hans tårar och starka rop över Hans felande folk, som föraktade Hans kärlek, som skulle ha skyddat dem och Hans barmhärtighet, som skulle ha räddat dem från vedergällningen för deras synder. Djupa känslor skakade den ädla gestalten, då Han tydligt insåg undergången för de människor, som Han hade kommit, för att rädda. I varje prövning och nödsituation gick Jesus till Sin himmelske Fader, för att få hjälp, och under dessa enskilda samtal fick Han styrka för det arbete, som låg framför Honom. Kristna bör följa sin Frälsares exempel och i bön söka den styrka, som gör det möjligt för dem, att uthärda livets prövningar och plikter. Bön är den kristnes försvar, skyddet av hans integritet eller redbarhet och dygd.