Den stora auktoritet, som Jesus hade antagit i templet, då Han fördömde de judiska dignitärernas sedvänjor, kommenterades fritt av fariséer, präster och äldste. Hans utseende och tonerna i Hans röst, tillsammans med den oemotståndliga makt, Han hade utövat över folkmassan, var sådana, att de fick många av dem till att tro, att Han verkligen var den Messias, som de så länge hade väntat på och önskat att se.
En del av judarna hade alltid varit rädda för, att motsätta sig någon, som verkade ha anmärkningsvärd makt eller syntes vara påverkad av Guds Ande. Många budskap hade getts till Israel genom profeternas munnar. Ändå hade några av dessa heliga män blivit dödade genom anstiftan av ledarna i Israel, därför att de hade fördömt synderna hos de maktbärande. Judarnas fångenskap i en hednisk nation var deras straff för, att de hade vägrat, att låta sig bli tillrättavisade för sina missgärningar, föraktat Guds varningar och lagt sina synder ändå närmare sina hjärtan.
Judarna, på Kristi tid, beklagade förödmjukelsen från romarna och fördömde sina fäders handlingar, då de stenade profeterna, som skickades för att tillrättavisa dem. Ändå omhuldade deras präster och äldste den anda i sina hjärtan, som skulle få dem till, att begå samma brott.
Templets dignitärer rådgjorde tillsammans angående Jesu uppförande och vilken väg, som var bäst för dem att följa. En av dem, Nikodemus, rådde till måttfullhet både i deras känslor och handlingar. Han hävdade, att om Jesus verkligen ägde auktoritet från Gud, skulle det vara farligt, att förkasta Hans varningar och manifestationerna av Hans makt. Han kunde inte se på Honom som en bedragare och inte heller ansluta sig till resten av fariséerna i deras hån mot Honom. Han hade själv sett och hört Jesus, och var därför djupt rörd i sinnet. Han granskade oroligt rullarna, som innehöll profetiorna om Messias’ ankomst. Han sökte uppriktigt efter klart ljus över ämnet, och ju mera han sökte, desto starkare blev hans övertygelse om, att det var denne man, som beskrevs av profeterna. Om Han verkligen var Kristus, var detta en händelserik epok i världens och i synnerhet den judiska nationens historia.
Under hela dagen efter det, att Kristus hade renat templets vanhelgade förgårdar, botade Han de sjuka och hjälpte de drabbade. Nikodemus hade sett, med vilken medlidande medkänsla Han hade tagit emot och betjänat de fattiga och de förtryckta. Med en kärleksfull fars uppförande gentemot sina lidande barn, hade Han åstadkommit botemedel och tagit avlägsnat sorg. Ingen hjälpsökande sändes bort besviken från Hans närvaro. Mödrar gladdes över, att deras barn blev friska, och tacksägelseröster hade intagit platsen för gråt och stön av smärta. Hela dagen hade Jesus instruerat de rastlösa, nyfikna människorna, resonerat med de skriftlärde och tystat de högmodiga rådsherrarnas smutskastning med visheten hos Sina ord. Nikodemus, efter att ha sett och hört dessa underbara ting, och efter att ha undersökt profetiorna, som pekade på Jesus som den efterlängtade Messias, vågade inte misstro, att Han var sänd av Gud.
Då natten kom, sökte Jesus, blek av trötthet efter Sitt länge pågående arbete, efter stillhet och vila på Oljeberget. Här hittade Nikodemus Honom och önskade ett samtal. Denne man var rik och hedrad av judarna. Han var känd i hela Jerusalem för sin rikedom, sin lärdom och välvilja, och särskilt för sina frikostiga offer till templet, för att möjliggöra dess heliga tjänster. Han var också en av de framstående ledamöterna i riksrådet. Men då han kom i Jesu närhet, anföll honom en märklig sinnesrörelse och skygghet, som han försökte att dölja under ett sken av lugn och värdighet.
Han strävade efter, att låta det framstå som en nedlåtande handling från en lärd rådsherres sida, att oinbjuden söka audiens hos en ung främling vid denna sena timme. Han började med ett försonande uttalande, ”’Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare, ty ingen kan göra sådana tecken som du gör, om inte Gud är med honom.’” Men istället för, att erkänna denna berömmande hälsning, riktade Jesus Sitt lugna och forskande öga mot talaren, som om Han läste hans själ; sedan talade Han med en ljuv och högtidlig röst och avslöjade Nikodemus’ sanna tillstånd. ”’Amen, amen {Sannerligen, sannerligen} säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.’” {Johannesevangeliet 3:2-3.}
Denne lärde dignitär var en strikt farisé. Han var stolt över sina egna goda gärningar och upphöjda fromhet. Han ansåg, att hans dagliga liv var perfekt i Guds ögon och blev förvånad över, att höra Jesus tala om ett rike, som var för rent för honom, att se i sitt nuvarande tillstånd. I sinnet erfor han onda farhågor, och han kände sig irriterad över den nära tillämpningen av orden på hans eget fall, och han svarade, som om han hade förstått dem i bokstavlig mening: ”’Hur kan en människa födas när hon är gammal?” {Vers 4.}
Jesus upprepade, med högtidlig betoning: ”’Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.” Jesu ord kunde inte längre missförstås. Hans lyssnare visste väl, att Han syftade på vattendop och Guds nåd. Den Helige Andes kraft förvandlar hela människan. Denna förändring utgör den nya födelsen.
Många av judarna hade erkänt Johannes som en profet sänd av Gud och hade tagit emot dop av hans händer till omvändelse; under tiden hade han tydligt lärt dem, att hans verk och uppdrag var, att bereda vägen för Kristus, som var det större ljuset, och skulle fullborda det verk, som Johannes hade börjat. Nikodemus hade mediterat över dessa saker, och han kände sig nu övertygad om, att han var i närvaro av Den, som förutsagts av Johannes.
Jesus sade: ”Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden.’” {Verserna 6-8.} Här försökte Jesus, att övertyga Nikodemus om den absoluta nödvändigheten av Guds Andes inflytande på det mänskliga hjärtat, för att rena det och därmed förbereda det för utvecklingen av en rättfärdig och likformig karaktär. ”Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser.” {Matteusevangeliet 15:19.} När denna hjärtats källa renas, blir strömmen därifrån ren.
Pånyttfödelsen tedde sig gåtfull för Nikodemus. Han frågade: ”’Hur kan det ske?’” {Johannesevangeliet 3:9.} Jesus, som bad honom att inte förundras, använde vinden som en illustration av Sin mening. Den hörs i trädens grenar och prasslar i löv och blommor, men är osynlig för ögat, och varifrån den kommer och vart den går, vet ingen. Likadan är upplevelsen för var och en, som är född av Anden. Sinnet är ett osynligt redskap för Gud, för att producera påtagliga resultat. Dess inflytande är kraftfullt och styr människors handlingar. Om sinnet är renat från allt ont, är det det godas drivkraft. Guds återskapande Ande, som tar sinnet i besittning, förvandlar livet; onda tankar försvinner, onda gärningar försakas, kärlek, frid och ödmjukhet ersätter ilska, avund och strid. Den kraft, som inget mänskligt öga kan se, har skapat en ny varelse till Guds avbild.
Nödvändigheten av den nya födelsen gjorde inte lika starkt intryck på Nikodemus, som sättet för dess fullbordande. Jesus tillrättavisade honom och frågade, om han, en ledare och lärare i Israel, en uttolkare av profetiorna, kunde vara okunnig om dessa saker. Hade han läst dessa heliga skrifter förgäves, så att han inte hade förstått av dem, att hjärtat – genom Guds Ande – måste renas från sin naturliga smuts, innan det kan bli lämpligt för himmelriket? Kristus hänvisade inte här till kroppens uppståndelse ur graven, när en nation skall födas på en dag, utan Han talade om det inre nådens verk på det oförnyade hjärtat.
Han hade nyligen varit upptagen med, att rena templet, genom att driva bort dem, som hade förnedrat det, genom att förvandla dess heliga område till en plats för handel och utpressning. Ingen, som hade flytt den dagen från Jesu närvaro, var genom Guds nåd lämplig, att vara förbunden med templets heliga tjänster. Det fanns visserligen några hedervärda män ibland fariséerna, som djupt beklagade det onda, som korrumperade den judiska nationen och vanhelgade dess religiösa riter. De såg också, att traditioner och värdelösa former hade intagit platsen för sann helighet, men de var maktlösa, att förhindra denna tilltagande ondska.
Jesus hade börjat Sitt verk, genom att slå direkt mot judarnas själviska, giriga anda och visat att de, medan de bekände sig att vara Abrahams barn, vägrade att följa hans exempel. De var nitiska för ett yttre utseende av rättfärdighet, medan de försummade inre helighet. De höll fast vid lagens bokstav, medan de grovt överträdde dess anda varje dag. Lagen förbjöd hat och stöld, men Kristus förklarade, att judarna hade gjort Hans Faders hus till en tjuvhåla eller rövarkula. Folkets stora nödvändighet var en ny moralisk födelse, ett avlägsnande av de synder, som förorenade dem, en förnyelse av sann kunskap och äkta helighet.
Denna rening av templet illustrerar det verk, som måste utföras inom var och en, som vill säkra evigt liv. Tålmodigt visade Jesus frälsningsplanen för Nikodemus och förklarade för honom, hur den Helige Ande ger ljus och förvandlande kraft till varje själ, som är född av Anden. Liksom vinden, som är osynlig – men vars effekter tydligt kan ses och kännas – är Guds Andes dop på hjärtat, som uppenbarar sig i varje handling av honom, som upplever dess frälsande kraft.
Han förklarade, hur Kristus – som bär bördan – lyfter bördan från den förtryckta själen och ber den, att glädja sig över befrielsen från träldomen. Glädje intar platsen för sorg, och ansiktet reflekterar Himmelens ljus. Ändå ser ingen handen, som lyfter bördan, och inte heller ser någon ljuset sänka sig från Guds förgårdar. Välsignelsen kommer, när själen, genom tro, överlämnar sig själv till Herren. Detta mysterium överstiger mänsklig kunskap, men den, som på så sätt övergår från döden till livet, inser att det är en gudomlig sanning.
Själens omvändelse genom tro på Kristus förstods endast svagt av Nikodemus, som hade varit van vid, att betrakta kalla formaliteter och stela tjänster som sann religion. Den Store Läraren förklarade, att Hans uppdrag på jorden inte var, att upprätta ett timligt rike, som efterliknade världens pompa och ståt, utan att upprätta fredens och kärlekens välde, att föra människor till Fadern genom Hans Sons medling.
Nikodemus var förbryllad. Jesus sade: ”Om ni inte tror när jag talar till er om det som hör jorden till, hur skall ni då kunna tro, när jag talar till er om det som hör himlen till?” {Vers 12.} Om Nikodemus inte kunde ta emot Hans läror, som illustrerade nådens verk på det mänskliga hjärtat, som representerades av vindens gestalt, hur skulle han kunna förstå karaktären av Hans härliga himmelska rike, i fall Han skulle förklara det för honom? Utan att urskilja naturen av Kristi verk på jorden, kunde han inte förstå Hans verk i Himmelen. Jesus hänvisade Nikodemus till Davids och Hesekiels profetior: –
”Jag skall ge dem ett och samma hjärta, och en ny ande skall jag lägga i deras bröst. Jag skall ta bort stenhjärtat ur deras kropp och ge dem ett hjärta av kött, för att de skall vandra efter mina stadgar och hålla mina bud och följa dem. De skall vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud.” {Hesekiel 11:19-20.} ”När de har kommit dit, skall de skaffa bort alla avskyvärda avgudar och alla vidrigheter som finns där.” {Vers 18.} ”Därför skall jag döma er, var och en efter hans gärningar, ni av Israels hus, säger Herren, HERREN. Vänd om och vänd er bort från alla era överträdelser för att er missgärning inte skall få er på fall. Kasta bort ifrån er alla de överträdelser genom vilka ni har syndat och skaffa er ett nytt hjärta och en ny ande.” {Kapitel 18:30-31.} ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande. Förkasta mig inte från ditt ansikte och tag inte din helige Ande ifrån mig. Låt mig åter få jubla över din frälsning och håll mig uppe med en villig ande. Jag vill lära överträdarna dina vägar, så att syndare omvänder sig till dig.” {Psaltaren 51:12-15.} ”Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött.” {Hesekiel 36:26.}
Den lärde Nikodemus hade läst dessa exakta profetior med grumligt sinne, men nu började han att förstå deras sanna innebörd och inse, att även en man, som är lika rättvis och hederlig som han själv, måste uppleva en ny födelse genom Jesus Kristus, som det enda villkoret för frälsning och säkrandet av inträde i Guds rike. Jesus talade entydigt om, att därest en person inte föds på nytt, kan han inte urskilja det rike, som Kristus kom till jorden, för att upprätta. En strikt noggrannhet i, att lyda lagen ger ingen människa rätt, att komma in i Himmelriket.
Det måste ske en ny födelse, ett nytt sinne skapas genom Guds Andes verksamhet, som renar livet och förädlar karaktären. Denna förbindelse med Gud passandegör människan för Himmelens härliga rike. Ingen mänsklig uppfinning kan någonsin hitta ett botemedel för den syndande själen. Endast genom omvändelse och ödmjukhet, underkastelse inför de gudomliga kraven, kan nådens verk utföras. Ogudaktighet är så stötande i Guds ögon, som syndaren så länge har förolämpat och kränkt, att en omvändelse i proportion till graden av de begångna synderna ofta framkallar en andlig vånda, som är svår att uthärda.
Ingenting mindre, än ett praktiskt accepterande och tillämpning av gudomlig sanning öppnar Guds rike för människan. Endast ett rent och ödmjukt hjärta, lydigt och kärleksfullt, fast i den Högstes tro och tjänst, kan komma in där. Jesus förklarar också, att ”liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.” {Johannesevangeliet 3:14-15.} Ormen i öknen lyftes upp på en stång inför folket, för att alla, som hade blivit livsfarligt stungna av giftormarna, skulle kunna se på denna kopparorm, en symbol för Kristus, och omedelbart bli helade. Men de måste se i tro, annars skulle det vara till ingen nytta. Precis så måste människor se på Människosonen som sin Frälsare till evigt liv. Människan hade skilt sig från Gud genom synd. Kristus förde Sin gudomlighet till jorden, beslöjad av det mänskliga, för att rädda människan ur hennes förlorade tillstånd. Den mänskliga naturen är vidrig, och människans karaktär måste förändras, innan den kan harmonisera med det rena och heliga i Guds odödliga rike. Denna förvandling är den nya födelsen.
Om människan genom tro tar tag i Guds gudomliga kärlek, blir hon en ny varelse genom Kristus Jesus. Världen är övervunnen, den mänskliga naturen är dämpad och Satan är besegrad. I denna viktiga predikan till Nikodemus visade Jesus upp hela frälsningsplanen och Sin mission till världen inför denne ädle farisé. I inget av Sina efterföljande tal förklarade Frälsaren så grundligt, steg för steg, det verk, som måste utföras i det mänskliga hjärtat, om det skulle ärva himmelriket. Han spårade människans frälsning direkt till Faderns kärlek, som fick Honom, att ge Sin Son i döden, för att människan skulle bli frälst.
Jesus var bekant med den jordmån, som Han kastade sanningens frön i. Under tre år var det litet synlig frukt. Nikodemus var aldrig en fiende till Jesus, men han erkände Honom inte offentligt. Han vägde saker med en noggrannhet, som stämde överens med hans natur. Han betraktade Jesu livsverk med intensivt intresse. Han begrundade Hans läror och såg Hans mäktiga gärningar. Lasarus’ uppståndelse från de döda var ett bevis på Hans Messiasskap, som inte kunde ifrågasättas i den lärde judens sinne.
En gång, då Sanhedrinrådet planerade det mest effektiva sättet, att åstadkomma Jesu fördömelse och död på, hördes hans myndiga stämma i protest: ”’Inte dömer väl vår lag någon utan att man först hör honom och tar reda på vad han har gjort?’” {Kapitel 7:51.} Detta medförde en skarp tillrättavisning från översteprästen: ”’Är kanske du också från Galileen? Om du undersöker Skriften skall du se att ingen profet kommer från Galileen.’” {Vers 52.} Ändå skingrades rådet, för de kunde inte uppnå ett enhälligt samtycke till Jesu fördömande.
Judarna misstänkte både Josef och Nikodemus för, att vara sympatiskt inställda till Läraren i Galileen, och dessa män kallades inte in, då rådet sammanträdde och avgjorde Jesu öde. Orden, som uttalades på natten till en ensam man på det ödsligt belägna berget, gick inte förlorade. Då Nikodemus såg Jesus på korset, hängande som en förbrytare mellan himmel och jord, men ändå bad för Sina mördare; då han bevittnade naturens tumult, i den fruktansvärda stund, då solen var gömd och jorden vacklade i rymden, då klipporna splittrades och templets förhänge sprack i två delar; då mindes han den högtidliga undervisningen på berget: ”liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd”. {Kapitel 3:14.}
Fjällen föll från hans ögon och tron intog platsen för tvivel och osäkerhet. Ljusstrålar strömmade från det hemliga samtalet på berget och upplyste Frälsarens kors. I den tid av missmod och fara, då lärjungarnas hjärtan svek dem genom tvivel och fruktan, kom Josef från Arimatea, en hemlig lärjunge till Jesus, fram och fick Herrens kropp av Pilatus och Nikodemus, som först kom till Jesus på natten, förde med sig drygt 45 kilo myrra och aloe. Dessa två män utförde med sina egna händer de sista heliga riterna och lade Frälsarens kropp i en ny grav, där ingen människa legat tidigare. Dessa höga judiska rådsherrar blandade sina tårar över den dödes heliga gestalt.
Nu, då lärjungarna var skingrade och missmodiga, kom Nikodemus djärvt till fronten. Han var välbärgad och han använde sin rikedom, för att upprätthålla Kristi späda kyrka, som judarna trodde skulle utplånas i och med Jesu död. Han, som hade varit så försiktig och ifrågasättande, var nu, i farans stund, fast som granitklippan, och uppmuntrade Kristi efterföljares flagnande tro och gav medel, för att driva saken vidare. Han blev lurad, förföljd och stigmatiserad av dem, som hade visat honom vördnad under andra dagar. Han blev fattig på denna världens goda, men han vacklade inte i tron, som tog sin början under den hemliga, nattliga överläggningen med den unge galilén.
Nikodemus berättade för Johannes historien om samtalet, och hans inspirerade penna nedtecknade den, för att instruera millioner. De livsviktiga sanningar, som lärs ut, är lika viktiga i dag, som de var den högtidliga natten på det beskuggade berget, då den mäktige judiske rådsherren kom, för att lära sig livets väg av den ödmjuke snickaren från Nasaret.
”När Jesus fick veta att fariseerna hade hört att han vann fler lärjungar och döpte fler än Johannes – men det var inte Jesus själv utan hans lärjungar som döpte – lämnade han Judeen och vände tillbaka till Galileen.” {Kapitel 4:1-3.}
Judarnas fördomar väcktes, eftersom Jesu lärjungar inte använde Johannes’ exakta ord i dopriten. Johannes döpte till omvändelse, men Jesu lärjungar, efter bekännelse av tron, döpte i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Johannes’ lärdomar var i perfekt harmoni med Jesu lärjungar, ändå blev hans lärjungar avundsjuka av rädsla för, att hans inflytande skulle minska. En tvist uppstod mellan dem och Jesu lärjungar angående den form av ord, som var lämpliga att använda vid dopet, och slutligen om de senares rätt, att över huvud taget döpa.
Johannes’ lärjungar kom till honom med sina klagomål och sade:
”’Rabbi, han som var hos dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om, han döper och alla går till honom.’” {Kapitel 3:26.} Johannes hade de vanliga svagheterna i den mänskliga naturen. I denna fråga utsattes han för en svår prövning. Hans inflytande som Guds profet hade varit större, än någon annan människas, tills Kristi tjänst började; men den nye lärarens berömmelse drog till sig alla människors uppmärksamhet, och som en följd av detta, höll Johannes’ popularitet på att avta. Hans lärjungar förde till honom det sanna uttalandet om fallet: Jesus döper, och alla människor kommer till Honom.
Johannes befann sig i ett bryderi; hade han rättfärdigat sina lärjungars avundsjuka med ett ord av sympati eller uppmuntran av deras knorrande, skulle en allvarlig splittring ha skapats. Men profetens ädla och osjälviska anda lyste fram i det svar, han gav till sina anhängare: –
”’Ingen människa kan ta emot något utan att det ges henne från himlen. Ni kan själva vittna om att jag sade: Jag är inte Messias. Jag är sänd framför honom. Brudgum är den som har bruden. Men brudgummens vän, som står där och hör honom, gläder sig innerligt över brudgummens röst. Den glädjen har jag nu helt och fullt. Han måste bli större och jag mindre.” {Verserna 27-30.}
Hade Johannes visat besvikelse eller sorg över, att ha blivit ersatt av Jesus; hade han låtit väcka sina sympatier till sin egen fördel, då han förstod, att hans makt över folket höll på att avta; hade han för ett ögonblick förlorat sin mission ur sikte i denna frestelsens stund, skulle resultatet ha blivit katastrofalt för upprättandet av den kristna kyrkan. Frön till oenighet skulle ha såtts, anarki skulle ha uppstått, och Guds sak skulle ha tynat bort i brist på ordentliga arbetare.
Men Johannes, oavsett personligt intresse, reste sig till försvar för Jesus och vittnade om Hans överlägsenhet som Israels utlovade, vars väg han hade kommit, för att förbereda. Han identifierade sig fullt ut med Kristi sak och förklarade, att hans största glädje låg i dess framgång. Sedan höjde han sig över alla världsliga överväganden, och gav detta anmärkningsvärda vittnesbörd – nästan motsvarigheten till det, som Jesus hade gett Nikodemus i deras hemliga samtal: –
”Den som kommer ovanifrån är över alla. Den som kommer från jorden är av jorden, och av jorden talar han. Den som kommer från himlen är över alla. Vad han har sett och hört vittnar han om, och hans vittnesbörd tar ingen emot. Den som har tagit emot hans vittnesbörd har bekräftat att Gud är sann. Den som Gud har sänt talar Guds ord. Gud ger honom sin Ande utan att mäta. Fadern älskar Sonen, och allt har han lagt i hans hand. Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom.’” {Verserna 31-36.}
Vilken predikan var detta för fariséerna, som banade vägen för Kristi tjänst! Samma anda, som aktiverade Jesus, kontrollerade Johannes Döparens sinne. Deras vittnesbörd överensstämde; deras liv gavs åt samma reformatoriska arbete. Profeten pekar på Frälsaren, när Rättfärdighetens Sol stiger upp med glans och snart kommer att förmörka sitt eget ljus, för att sedan bli blek och dunkel i glansen av ett större ljus. Genom sin osjälviska glädje över Jesu framgångsrika tjänst, presenterar Johannes för världen den sannaste typen av ädelhet, som någonsin har uppvisats av en dödlig människa. Den framställer en läxa av underkastelse och självuppoffring till dem, som Gud har placerat i ansvarsfulla positioner. Den lär dem, att aldrig tillägna åt sig själva otillbörlig ära, och inte heller låta rivalitetens anda vanära Guds sak. Den sanne kristne bör hävda det rätta på bekostnad av alla personliga överväganden.
Nyheten, som hade förts till Johannes om Jesu framgång, fördes också till Jerusalem och skapade där svartsjuka, avund och hat mot Honom. Jesus kände till fariséernas hårda hjärtan och förmörkade sinnen, och att de inte skulle spara någon möda, för att skapa en splittring mellan Hans egna och Johannes’ lärjungar, som skulle skada arbetet kraftigt. Därför slutade Han stillsamt, att döpa och drog Sig tillbaka till Galiléen. Han visste, att stormen tornade upp sig, som snart skulle svepa bort den ädlaste profet, som Gud någonsin gett till världen. Han ville undvika all splittring av känslor i det stora verk, som låg framför Honom, och försvann tillfälligt från regionen i syfte, att dämpa all upphetsning, som var skadlig för Guds sak.
Här är en läxa till Kristi efterföljare, att de bör vidta alla lämpliga försiktighetsåtgärder, för att undvika oenighet; ty genom varje uppdelning av intressen, vilket resulterar i dispyter och olyckliga meningsskiljaktigheter i kyrkan, går själar förlorade, som kunde ha blivit frälsta i himmelriket. I händelse av en religiös kris bör ledande män, som bekänner sig vara Guds redskap, följa den Store Mästarens och den ädle profeten Johannes’ exempel. De bör stå fasta och enade i försvaret av sanningen, medan de noggrant verkar, för att undvika alla skadliga meningsskiljaktigheter.