Samma dag träffade Jesus flera av lärjungarna och hälsade dem, varpå de trädde fram och fattade om hans fötter och tillbad honom. {Matteusevangeliet 28:9.} Han gick med på deras tillbedjan; ty han hade nu varit hos sin Fader. Fadern hade förklarat, att han hyste sitt behag i honom, och änglarna hade tillbett honom. Sent om eftermiddagen samma dag gick två av hans lärjungar på vägen till Emmaus, som låg omkring tretton kilometer från Jerusalem. De hade kommit till staden, för att fira Påskhögtiden, och de nyheter, som kom dem till del på morgonen, nämligen att Jesu kropp hade avlägsnats från graven, hade gjort dem väldigt rådvilla. Då de senare fick höra kvinnornas berättelse om de himmelska sändebuden och om, att Jesus hade visat sig, visste de knappt, vad de skulle tro. De var nu på väg åter till sitt hem, för att noga överväga det skedda, och be i hopp om upplysning angående dessa ting, som de ej kunde förstå.
Dessa två lärjungar hade inte intagit någon framträdande ställning hos Jesus i hans verksamhet, men de trodde fast på honom. Snart efter, att de hade börjat vandringen, lade de märke till en främling, som kom bakom dem och snart var ikapp dem. Men de var så upptagna av, att dryfta de olika dystra tankar, som gick igenom deras sinnen, att de knappt erfor, att de ej var ensamma. Dessa starka män var så bedrövade, att de grät, medan de vandrade vägen fram. Kristi kärleksfulla hjärta ömkades över dem, och han såg här en sorg, som han kunde avhjälpa. Lärjungarna talade med varandra om de senaste få dagarnas händelser och förundrade sig över, hur Jesus kunde vara Guds Son och ändå gå med på, att lida en så vanärande död.
Den ene påstod, att han inte kunde vara en bedragare, men att han hade misstagit sig avseende sitt uppdrag och sin framtida härlighet. De fruktade bägge för, att det, som hans fiender hade slungat i ansiktet på honom, var alltför sant, nämligen, att: ”’Andra har han hjälpt. Sig själv kan han inte hjälpa.” {Kapitel 27:42.} Likväl undrade de över, hur han kunde ha tagit så allvarligt fel angående sig själv, fastän han upprepade gånger hade visat sig kunna läsa andras tankar, och kvinnornas sällsamma berättelse gjorde dem ändå mera förvirrade.
Dessa lärjungar kunde länge ha varit rådvilla beträffande de senaste dagarnas förunderliga händelser, om inte Jesus hade upplyst deras sinnen. I det, att han visade sig som en främling för dem, inlät han sig i samtal med dem. ”Men deras ögon var slutna, så att de inte kände igen honom. Han frågade dem: ’Vad är det ni samtalar om?’ Då stannade de och såg bedrövade ut. Och den ene som hette Kleopas sade till honom: ’Är du den ende främling i Jerusalem som inte vet vad som hänt de här dagarna?’ Han frågade dem: ’Vad då?’ De svarade: ’Det som har hänt Jesus från Nasaret, en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och allt folket.” {Lukasevangeliet 24:16-19.}
Därefter omtalade de för honom, hur deras Mästare hade blivit förhörd och korsfäst, samt yttrade, vad kvinnorna hade berättat, att Jesu kropp var borta, om de strålande änglarna, som de hade sett, ryktet om, att Jesus var uppstånden, liksom uppgifterna från de lärjungar, som hade gått till graven. ”Han sade till dem: ’Så oförståndiga ni är och tröga till att tro på allt som profeterna har sagt. Måste inte Messias lida detta för att gå in i sin härlighet?’ Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna.” {Verserna 25-26.}
Lärjungarna förblev alldeles tysta i sin stora häpnad och glädje. De vågade inte, att fråga främlingen, vem han var. De lyssnade till honom, fullständigt betagna av hans stora förstånd och dragna till honom genom hans vänliga ord och uppförande. Han utlade Skriften för dem, så att de kunde förstå den, och visade dem enligt profeterna, hur Kristus måste lida och därefter gå in i sin härlighet.
Jesus började med Första Moseboken och framhöll alla gudomliga bevis, som profeterna hade gett om hans liv, hans utsändande, hans lidande, död och uppståndelse. Han ansåg det inte vara nödvändigt, att utföra någon undergärning, för att bevisa, att han var världens uppståndne Återlösare; utan han hänvisade till profeterna och utlade dem tydligt och klart, för att avgöra frågan, om han var Messias, och för att visa, att allt det, som hänt honom, var förutsagt av de gudomligt inspirerade skribenterna. Jesus förde hela tiden sina åhörares sinnen tillbaka till den dyrbara sanningens källa, som finns i Gamla Testamentet. Att han höll dessa skribenter högt i ära, ser man ett bevis för i liknelsen om den rike mannen och Lasarus, när han säger: ”Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.’” {Kapitel 16:31.} Apostlarna påminner också alla om, hur viktiga Gamla Testamentets Skrifter är. Aposteln Petrus säger: ”Ty ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud.” {Andra Petrusbrevet 1:21.} Lukas talar följande om de profetior, som förutskickade Kristi ankomst: ”’Välsignad är Herren, Israels Gud, som har besökt och återlöst sitt folk. Han har upprättat åt oss ett frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt, så som han för länge sedan hade lovat genom sina heliga profeters mun.” {Lukasevangeliet 1:68-70.}
Det är Kristi röst, som hörs genom profeterna och patriarkerna från Adams dagar ända till de sista händelser, som skall ske vid tidens slut. Judarna, som förkastade Kristus, förstod inte denna sanning, och det är också många namnkristna i denna dag, som inte inser den. Det råder skön harmoni mellan Gamla och Nya Testamentet; Skriftställen, som vid en första anblick ter sig dunkla, visar sig väldigt tydliga och klara, när man flitigt granskar och jämför dem med andra Skriftställen, som handlar om samma sak. Hade judarna omsorgsfullt forskat i Skrifterna, skulle dessa ha lyst upp deras förstånd, så att de skulle ha förstått, att Jesus var den förut omtalade Messias. Men de hade uttolkat dessa förutsägelser så, att de skulle stämma överens med deras egna avhållna begrepp och äregiriga planer.
Prästernas utläggningar och traditioner hade förvirrat lärjungarna, och därigenom hade mörker och tvivel uppstått hos dem angående deras Mästares förhör, död och uppståndelse. Jesus, som genom sin Helige Ande hade kommit helgade män att nedteckna profetiorna, gjorde nu dessa förutsägelser – som hade tolkats fel – tydliga och klara för de två lärjungarna. Han visade dem, att varje punkt i profetiorna om Messias hade uppfyllts i deras Mästares liv och död. Han talade till dem som en främling och som en, vilken var förvånad över, att de inte hade utlagt Skrifterna korrekt, vilket skulle ha skänkt dem klarhet i alla deras bryderier.
Fastän Jesus tidigare hade undervisat dem angående profetiorna, hade de ändock inte varit i stånd till, att helt uppge tanken på, att Kristus vid sin första ankomst skulle upprätta ett timligt rike. Dessa förutfattade meningar bidrog till, att de betraktade hans korsfästelse som något, som helt tillintetgjorde deras förhoppningar; men då de nu, medan de kände sig så missmodiga, blev visade, att just de händelser, som hade bragt dem förvivlan, innefattade de allra starkaste bevis för, att deras tro hade varit rätt, återvände deras tro och tillit med förnyad styrka. Nu förstod de många ting, som deras Mästare hade sagt före sitt förhör, och som de då inte förstod. Allt framstod nu tydligt och klart för dem. I Jesu liv och död insåg de, att profetiorna hade uppfyllts, och deras hjärtan flammade i kärlek till deras Frälsare.
Många, som bekänner sig till att vara kristna, lägger undan Gamla Testamentet och inskränker sig till Nya. Nu ropar man: ”Bort med lagen och profeterna och låt oss få Kristi evangelium!” I fall det inte behövs annat, än Kristi liv och det, som Nya Testamentets Skrifter lär ut, för att skapa tro, varför hänvisade Jesus då inte vid detta tillfälle bara till de lärdomar, som han hade förkunnat, till sitt väsens vishet och renhet samt de undergärningar, han hade uträttat, som tillräckliga bevis för, att han var Messias?
Man kan inte genom berättelsen om Jesu liv, död och uppståndelse tillräckligt väl bevisa, att Jesus var Guds Son, utan att även ta Gamla Testamentets vittnesbörd i beaktande. Kristus uppenbaras lika tydligt i Gamla Testamentet, som i Nya. Det ena vittnar om en Frälsare, som skulle komma, medan det andra vittnar om en Frälsare, som har kommit på det sätt, som profetiorna har förutsagt. För att rätt uppskatta frälsningsplanen, måste man ingående förstå Gamla Testamentets Skrifter. Det är det härliga ljus, som skiner från den profetiska forntiden, som lägger Kristi och Nya Testamentets undervisning klart och skönt i dagen. Jesu undergärningar är ett bevis på hans gudom; men man får de starkaste beläggen på, att han är världens Förlösare, när man jämför Gamla Testamentets profetior med Nya Testamentets historiska berättelser. Jesus sade till judarna: ”Ni forskar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig.” {Johannesevangeliet 5:39.} På den tiden fanns det inga andra heliga skrifter, än Gamla Testamentet. Härav ser vi tydligt, vad vår Frälsare menade och syftade på.
Medan lärjungarna vandrade framåt med Jesus och med uppmärksamhet lyssnade till hans vänliga ord, var det inget i hans uppträdande, som antydde, att de hörde på någon annan, än helt enkelt en tillfällig resande på hemväg från högtiden, men likväl en, som förstod sig grundligt på profetiorna. Han trädde över de ojämna stenarna lika försiktigt som de, och stannade med dem för vila, efter att de hade tagit sig uppför någon ovanligt brant backe. Alltså vandrade de två lärjungarna längs bergsvägen i sällskap med den gudomlige Frälsaren, som kunde säga: ”’Jag har fått all makt i himlen och på jorden.” {Matteusevangeliet 28:18.}
Dödens mäktige besegrare, som hade smakat på mänsklighetens yttersta elände, för att frälsa en förtappad värld, påtog sig den ringa gärningen, att gå tillsammans med de två lärjungarna till Emmaus, för att undervisa och trösta dem. Så visar han sig alltid för sitt lidande och plågade folk. På våra vanskligaste stigar, där de största prövningarna förekommer, ser vi, att Jesus går med oss, för att jämna till vägen. Han är samme Människoson, han äger samma mildhet och kärlek, som han hade, innan han vandrade genom graven och for upp till sin Fader.
Vid solnedgången kom lärjungarna omsider med sitt ressällskap till sitt hem. Aldrig förr hade vägen tyckts dem så kort, ej heller hade tiden gått så snabbt. Främlingen gjorde ingen ansats till, att vilja stanna; men lärjungarna stod inte ut med tanken på, att skiljas så raskt från en person, som hade väckt nytt hopp och ny glädje i deras själar, så de bad honom enträget om, att övernatta hos dem. Jesus godtog inte genast inbjudan, utan tycktes vilja vandra vidare. Men i sin omsorg om främlingen bad lärjungarna honom allvarligt och enträget om, att stanna hos dem; ty de sade: ”Det blir snart kväll och dagen går mot sitt slut.’” {Lukasevangeliet 24:29.} Jesus gav då efter för deras ivriga böner och steg in i deras enkla boning.
Frälsaren tvingar sig aldrig på någon av oss. Han försöker, att komma i beröring med dem, som han vet behöver hans omsorg, och han ger dem tillfälle till, att be honom om, att stanna kvar hos dem. Om de, fulla av längtan, önskar och ber honom om, att förbli hos dem, träder han in i det enklaste hem och uppmuntrar även det ringaste hjärta. Medan man väntade på, att aftonmaten skulle bli färdig, fortsatte Jesus med, att utlägga Skrifterna för de två lärjungarna. Han lade fram bevis för sin gudom och förklarade frälsningsplanen för dem. Den enkla maten var snart färdig, och de satte sig ned vid bordet, varvid Jesus enligt sin sedvana satte sig överst.
Det var i allmänhet familjeöverhuvudets plikt, att nedbedja Guds välsignelse över maten; men Jesus lade sina händer på brödet och välsignade det. Då han yttrade sitt första ord i bönen, tittade lärjungarna förbluffade upp. Det var förvisso ingen annan, än deras Mästare, som gjorde det här på detta sätt. Hans stämma ljöd för dem som deras Mästares stämma – och se, där var också ärren efter spikarna i hans händer! Det var i sanning deras älskade Mästares välkända gestalt. För ett ögonblick var de alldeles mållösa; därpå stod de upp, för att kasta sig ned för hans fötter och tillbe honom; men plötslig försvann han från dem.
Nu visste de, att de hade gått och talat med den uppståndne Förlossaren. En sky hade beslöjat deras ögon, så att de inte kände igen honom, ehuru de sanningar, han uttalade, trängde djupt in i deras förmörkade hjärtan. Den, som hade utstått kampen i örtagården, som hade lidit vanära på korset, och som hade segrat över döden och graven – den, för vilken änglarna hade fallit ned, och vilken de hade tillbett med lov och tacksägelse – hade sökt upp de två ensamma och missmodiga lärjungarna och varit med dem i flera timmar, varunder han undervisat och tröstat dem, fastän de inte kände igen honom.
Jesus visade dem inte genast, vem han verkligen var, och därefter utlade Skrifterna för dem; ty han visste, att de skulle ha blivit så överväldigade av glädje, att se honom igen uppstånden från de döda, att deras själar skulle ha blivit tillfreds därmed. De skulle inte ha hungrat efter de heliga sanningar, som han önskade, att outplånligt inpränta i deras själar, så att de kunde meddela dem till andra, som i sin tur skulle utbreda den dyrbara kunskapen, till dess människor i tusental hade tagit emot det ljus, som då kom i dagen för de nästan förtvivlade lärjungarna, som vandrade till Emmaus.
Jesus visade sig som främling för dem, tills han hade öppnat Skrifterna och hade gett dem en förståndsmässig tro på hans liv, hans väsen, hans sändelse till jorden och hans död och uppståndelse. Han önskade, att sanningen skulle slå djup rot i deras sinnen, inte därför, att det var han själv, som vittnade därom, utan för att den avbildande lagen och profetiorna i Gamla Testamentet stämde överens med det, som kom till synes i hans liv och död, och således lade fram obestridliga bevis för denna sanning. Då han hade uppnått målet för sitt arbete med dessa två lärjungar, uppenbarade han sig för dem, för att deras glädje skulle bli fullkomlig, och därefter gjorde han sig osynlig för dem.
Då dessa lärjungar lämnade Jerusalem, för att vända tillbaka till sitt hem, hade de i sinne, att återuppta sitt dåvarande yrke och dölja sina svikna förhoppningar så gott som möjligt; men nu blev deras glädje ändå större, än deras tidigare besvikelse. ”Och de sade till varandra: ’Brann inte våra hjärtan när han talade med oss på vägen och öppnade Skrifterna för oss?’” {Lukasevangeliet 24:32.}
De glömde hunger och trötthet och lämnade det framdukade aftonmålet; ty de kunde inte stanna hemma och hemlighålla den upplysning, de nu hade fått för de andra lärjungarna. De längtade efter, att förmedla sin egen glädje till sina bröder, för att de tillsammans skulle glädja sig åt en levande Frälsare, som var uppstånden från de döda. Fastän timmen var sen, anträdde de återfärden till Jerusalem. Men vilken skillnad det var på deras känslor nu och dem, som tryckte ned dem, då de begav sig ut på vägen till Emmaus! Jesus gick vid deras sida, men de visste det inte. Han hörde med glädje på, hur de uttryckte sin fröjd och tacksamhet, medan de vandrade sida vid sida vägen fram.
I sin stora glädje lade de inte märke till de hinder, som låg på den ojämna vägen. Månen lyste ej upp vägen för dem, men deras hjärtan fröjdade sig över en ny uppenbarelse, som lyste i deras själar. De vandrade fram över de ojämna stenarna och invid de farliga slänterna vid vägen, medan de i sin hast snubblade och föll. Men härvid blev de inte missmodiga; de gick stadigt framåt. Under tiden kom de på avvägar på grund av mörkret och måste fördenskull gå tillbaka, tills de fann vägen, varpå de fortsatte resan än raskare. De längtade efter, att förkunna det dyrbara budskapet för sina vänner. Aldrig tidigare hade mänskliga läppar haft en sådan nyhet att förkunna; ty Kristi uppståndelses faktum skulle bli den stora sanning, som församlingen skulle bygga all sin tro och sina förhoppningar på.