Då lärjungarna ankom till Jerusalem, gick de in genom den östra porten, som stod öppen vid högtidliga tillfällen. Allt var mörkt och stilla omkring husen; men månen sken, så att de fann vägen genom de smala gatorna. De visste, att de skulle finna sina bröder i den minnesvärda sal, där Jesus hade tillbringat sin sista kväll före sin död. Här hade lärjungarna uppehållit sig under hela Sabbaten och sörjt över sin Mästare, och nu kände de ingen lust till, att lägga sig och sova; ty flera av dem berättade om de uppseende händelser, som hade inträffat. Lärjungarna öppnade varsamt dörrarna på de två resenärernas upprepade uppmaning. De gick in i salen, och Jesus trädde också in med dem; ty fastän osynlig, hade han ledsagat dem hela vägen.
Lärjungarna var församlade och upphetsade. Det pågick en strid i deras sinnen; ty hopp och tro sökte, att göra sig gällande hos dem. Alla hade hört den berättelse, som Maria Magdalena och de andra kvinnorna hade förmedlat; men somliga hade allt för litet hopp, för att kunna tro deras vittnesbörd. Petrus hade berättat med stor iver och förvissning om, hur han hade talat med den uppståndne Mästaren, och detta hade gjort ett djupare intryck på bröderna, och deras tro började att stegras. Då lärjungarna från Emmaus kom in med sitt glada budskap, var det många, som utropade: ”’Herren har verkligen uppstått, och han har visat sig för Simon.’” {Vers 34.}
De två lärjungarna från Emmaus berättade, hur Herren hade öppnat deras ögon och framlagt för dem profeternas tydliga vittnesbörd, ändå från patriarkernas dagar till den dåvarande tiden, vilket förutsade allt det, som hade hänt med deras Frälsare. De församlade lyssnade till denna redogörelse under djupaste tystnad. Hos vissa fick tron nytt liv, medan andra tvivlade. Plötsligt stod Jesus själv mitt ibland dem. Han lyfte händerna, för att välsigna dem, och sade till dem: ”’Frid vare med er.’” {Vers 36.}
”Uppskakade och förskräckta trodde de att de såg en ande. Men han sade till dem: ’Varför är ni så förskräckta, och varför stiger det upp tvivel i era hjärtan? Se på mina händer och fötter att det verkligen är jag. Rör vid mig och se. En ande har inte kött och ben, som ni ser att jag har. När han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina fötter.” {Verserna 37-40.}
Där såg de hans händer och fötter, som var sårade av de gruvliga spikarna, och de kände igen hans klangrika röst, som var olik alla andras, som de någonsin hade hört. ”Och eftersom de av idel glädje ännu inte kunde tro utan stod där förundrade, frågade ha dem: ’Har ni något att äta här?’ Då räckte de honom en bit stekt fisk, som han tog och åt inför deras ögon.” {Versna 41-43.} Tro och glädje ersatte nu tvivel och vantro, och med känslor, som inga ord kunde uttrycka, erkände de, att Frälsaren var uppstånden.
Jesus förklarade nu Skrifterna för alla de församlasde, i det att han började med Första Moseboken och i synnerhet uppehöll sig vid de profetior, som pekade framåt till den dåvarande tiden och förutsade, att Kristus skulle lida och därefter. ”Och han sade till dem: ’Detta är vad jag sade till er, medan jag ännu var hos er: Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna.’ Sedan öppnade han deras sinnen, så att de förstod Skrifterna. Och han sade till dem: ’Det står skrivet att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda, och att omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni är själva vittnen om detta.” {Verserna 44-48.}
Lärjungarna började nu att förstå, vad deras gärning skulle gå ut på, och hur vitt omfattande den var. De skulle förkunna för världen de förunderliga sanningar, som Kristus hade betrott åt dem: Händelserna i hans liv, hans död och uppståndelse, profetiornas överensstämmelse med dessa tilldragelser, Guds lags helighet, förlossningsplanens hemligheter, Jesu makt till, att förlåta synd – allt detta hade de varit vittnen till, och deras uppgift var, att förkunna det för alla människor, och de skulle börja i Jerusalem. De skulle förkunna ett evangelium, som bringar frid och frälsning på grund av omvändelse och Frälsarens kraft. Då Jesus kom till världen för första gången, sjöng änglarna: ”frid på jorden, till människor hans välbehag.’” {Kapitel 2:14.} Efter att hans jordeliv var förbi, kom han fram från de döda, och då han för första gången visade sig för sina församlade lärjungar, hälsade han dem med dessa välsignade ord. ”’Frid vare med er.’”
Jesus står alltid beredd, att skänka frid till de själar, som plågas av tvivel och fruktan. Den dyrbare Frälsaren väntar på, att vi skall öppna hjärteporten för honom och säga: ”Förbli hos oss.” Han säger: ”Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.” {Uppenbarelseboken 3:20.} Våra liv är en ständig kamp. Vi måste kämpa mot furstar, mot ondskans andliga här och mot fiender, som aldrig sover. Vi måste strida emot frestelserna och segra, liksom Jesus segrade. När Jesu frid kommer in i våra hjärtan, blir vi lugna och tålmodiga även under de hårdaste prövningar.
Jesu uppståndelse var en bild på, att alla i honom insomnade troende skall uppstå. Jesu lärjungar kände enkelt igen Frälsarens uppståndna kropp, hans uppträdande och det sätt, varpå han uttryckte sig. Så skall också de, som sover i Jesus, uppstå igen. Vi kommer också att känna igen våra vänner, liksom lärjungarna kände igen Jesus. Även om sjukdom och elände har ärrat dem i detta liv, kommer de dock i sina uppståndna och förhärligade kroppar att till fullo behålla sina personliga särdrag. Vi kommer att känna igen de ansikten, som strålar så härligt av ljuset, som utgår från Jesu ansikte, och förstå, att de är de vänner, som vi har älskat så högt.
Thomas föll i den djupaste förtvivlan, då Jesus dog; hans tro verkade att ha slocknat alldeles. Han var inte på plats i salen, då Jesus visade sig för sina lärjungar. Han hade hört, vad de andra hade berättat, och hade fått omfattande belägg för, att Jesus var uppstånden. Men ett obevekligt mörker och en hårdnackad vantro hade slutit till hans hjärta mot alla uppmuntrande vittnesbörd. Då han hörde lärjungarna omtala, hur den uppståndne Frälsaren så vidunderligt hade visat sig, blev han bara förtvivlad; ty i fall Jesus verkligen hade stått upp från de döda, kunde det inte råda något ytterligare hopp om, att han skulle upprätta ett verkligt rike på jorden. Det sårade hans stolthet, då han tänkte på, att hans Mästare hade uppenbarat sig för alla sina lärjungar, men inte för honom. Han hade därför bestämt sig för, att han inte skulle tro, och under en hel vecka gick han och ruvade på sin eländighet, och denna blev ändå mörkare, då han kontrasterade den med brödernas livade hopp och tro.
Under den här tiden hade han upprepade gånger sagt, då han och bröderna var samlade: ”’Om jag inte får se hålen efter spikarna i hans händer och sticka fingret i hålen efter spikarna och inte får sticka min hand i hans sida, så kan jag inte tro.’” {Johannesevangeliet 20:25.} Han ville inte se genom sina bröders ögon, eller nära en tro, som grundade sig på deras vittnesbörd. Han älskade sin Herre innerligt, men missunnsamhet och vantro hade tagit hans sinne och hjärta i besittning.
Flera av lärjungarna bodde i salen, och alla samlades här varje afton. En viss afton beslutade Thomas sig för, att han skulle komma till bröderna; ty trots sin vantro, närde han likväl ett svagt hopp om, att de härliga berättelserna var sanna, fastän han själv inte ville tillstå det. Medan lärjungarna intog sin aftonmat och därunder talade om de bevis, som Jesus genom profetiorna hade gett dem för deras tro, kom Jesus, ”medan dörrarna var låsta, och stod mitt ibland dem och sade: ’Frid vare med er.’” {Vers 26.}
Därefter tillrättavisade han den, som inte hade trott de andras vittnesbörd om, att ha sett Jesus, då han vände sig till Thomas och yttrade: ’”Räck hit ditt finger och se mina händer. Och räck hit din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte utan tro!’” {Vers 27.} Dessa ord visar, att han hade skådat in i Thomas’ tankar och förstått, vad han hade sagt. Den tvivlande lärjungen visste, att ingen av hans bröder hade sett Jesus på en vecka, och de kunde fördenskull inte ha berättat för Mästaren om hans hårdnackade vantro. Han kände igen den person, som stod framför honom, som Mästaren, som hade blivit korsfäst. Han önskade inte några ytterligare bevis. Hans hjärta fylldes med glädje, då han förstod, att Jesus i sanning var uppstånden från de döda. Han kastade sig ned framför Mästarens fötter i djup kärlek och hängivenhet och sade: ”’Min Herre och min Gud!’” {Vers 28.}
Jesus godkände hans erkännande, men tillrättavisade honom dock milt för hans vantro: ”’Därför att du har sett mig, tror du. Saliga är de som tror, fastän de inte ser.’” {Vers 29.} Här visade Jesus Thomas, att hans tro skulle ha varit mera antagbar för Herren, om han hade litat på sina bröders vittnesbörd och inte hade vägrat att tro, förrän han hade sett Jesus med sina egna ögon. I fall världen skulle följa Thomas’ exempel, skulle ingen bli salig i sin tro; ty var och en, som nu tar emot Kristus, grundar sin tro på andras vittnesbörd.
Många, som har en svag och vacklande tro, inbillar sig, att i fall de hade de bevis, som Thomas fick från sina bröder, skulle de inte tvivla, som han gjorde. De fattar icke, att de inte bara äger dessa bevis, utan också många andra vittnesbörd, som framläggs för dem på alla sidor. Många, som i likhet med Thomas väntar på, att varje orsak till tvivel skall sopas undan, uppnår måshända aldrig sin önskan i likhet med honom, utan sjunker gradvis djupare och djupare i vantro, till dess de inte kan fatta, vilka stora bevis man har för, att Jesus är Frälsaren, och i likhet med de vantroende judarna blir det lilla ljus, som de ännu har, höljt i det mörker, som omtöcknar deras sinnen. När man förkastar den gudomliga sanningens tydliga och avgörande bevis, blir hjärtat förhärdat och förståndet förblindat. När man inte beaktar det dyrbara ljuset, försvinner det helt från det sinne, som inte vill ta emot det.
Av det sätt, varpå Jesus behandlade Thomas, kan hans efterföljare lära sig, hur de skall behandla dem, som när tvivel om religiösa sanningar, och som låter dessa tvivel härska. Han vältrade inte en massa klander över Thomas, ej heller inlät han sig på, att strida med honom. Nej, med iögonenfallande ödmjukhet och ömhet uppenbarade han sig för den tvivlande själen. Då Thomas sade, att han endast tänkte tro på vissa betingelser, intog han en högst orimlig ståndpunkt. Men Jesus bröt ned genom sin kärlek och sitt överseende alla de skrank, som han hade rest upp. Ihållande strid försvagar sällan vantron, utan väcker hellre en hållning, där personen försöker, att försvara sig och finna nya stöttor och ursäkter. Men när Jesus uppenbarar sig i sin kärlek och barmhärtighet som en trofast Frälsare, kommer många själar, som förut har varit ovilliga, att utropa med Thomas: ”’Min herre och min Gud!’”