De fångar, som Jesus förde upp ur gravarna, då han uppstod, var tecken på, att han som en furste hade segrat. Härigenom vittnade han om sin seger över döden och graven. Därmed gav han en pant och ett löfte om, att de rättfärdiga insomnade skall uppstå. De, som kallades upp ur sina gravar, gick in i staden och visade sig för många i sina uppståndna kroppar och vittnade om, att Jesus i sanning var uppstånden från de döda, och att de var uppståndna med honom. Den stämma, som hade utropat: ”’Det är fullbordat’”, ljöd ibland de döda. {Johannesevangeliet 19:30.} Den trängde igenom gravkamrarna, och bjöd de sovande, att stå upp. Så blir det också, när Guds röst skall skaka om himlen och jorden; denna röst kommer att tränga igenom de dödas viloplatser och öppna gravarna. Ett mäktigt jordskalv kommer då att ruska om jorden, så att den vinglar fram och tillbaka som en drucken. Då skall Kristus, Härlighetens Konung, träda fram, ledsagad av hela den himmelska härskaran. Basunen skall ljuda, och Livgivaren kommer att ropa fram de rättfärdiga döda och ge dem oförgängligt liv.
Prästerna och rådsherrarna visste fullt väl, att åtskilliga av de döda hade stått upp, då Jesus uppstod. De fick trovärdiga underrättelser från olika personer, som hade sett och samtalat med de uppståndna, och hade hört deras vittnesbörd, att Jesus, Livets Furste, som prästerna och rådsherrarna hade låtit avrätta, var uppstånden från de döda. Man hade flitigt brett ut det falska ryktet, att lärjungarna hade stulit sin Mästares kropp ur graven, och många hade trott det. Men prästerna överträffade sig själva, då de diktade ihop sina falska berättelser, och alla tänkande personer, som inte lät sig förblindas av fördomar, genomskådade deras lögn.
Hade soldaterna sovit, kunde de inte ha vetat, hur graven blivit tom. Om bara så en vaktpost hade varit vaken, skulle han säkert ha väckt de andra. Hade de verkligen sovit, såsom de påstod, var man väl medveten om följderna. En sådan pliktförsummelse straffades med döden, och det fanns inget hopp om benådning. Det är fördenskull otänkbart, att de skyldiga skulle ha omtalat sitt brott. I fall de judiska prästerna och rådsherrarna hade uppdagat, att vakten hade sovit på sin post, skulle de inte ha låtit saken bero, utan skulle ha krävt en grundlig utredning och att de otrogna soldaterna skulle ha utsatts för lagens fulla straff.
I fall de i minsta grad hade trott på sitt eget påstånde, skulle de ha hållit lärjungarna ansvariga och låtit det gruvligaste straff komma över dem. Att de inte gjorde detta, var ett vältaligt bevis för, att lärjungarna var oskyldiga, och att prästerna i sin yttersta nöd hade drivits till, att dikta ihop och utbreda en lögn, för att bemöta de bevis, som hade hopats mot dem och för att kunna påstå, att Jesus inte hade stått upp från de döda, samt att han därför inte var Guds Son. Att Jesus flera gånger visade sig för sina lärjungar, och att de personer, som uppstod från de döda med honom, också visade sig, bidrog kraftfullt till, att grundmura sanningen hos många, som var villiga, att tro.
Denna judiska ihopdiktning har en motsvarighet i vår tid. Sanningens stolta förföljare använder tid, inflytande och pengar, för att tysta ned sanningens vittnesbörd och motstå den, och man använder de mest orimliga medel, för att uppnå detta mål. Det är heller ingen brist på förståndiga personer, som antar de mest skrattretande lögner, därför att de stämmer överens med deras hjärtans känslor. Härigenom uppenbaras den sorgliga sanningen, att Gud har överlämnat dem till ett förmörkat förstånd och hjärtats förhärdelse. Det finns enfaldiga eller oskyldiga personer, som kanhända blir bedragna för en tid, enär de hyser tillit till sådana bedragare; men i fall de är lärvilliga och verkligen önskar, att lära känna sanningen, kommer de också att få tillfälle till, att förstå den. Tvivel och vanskligheter kommer snart att försvinna. De kommer att bli varse, hur orimliga deras falska ledare har varit; ty själva villfarelsen innehåller ett ofrivilligt vittnesbörd till stöd för sanningen.
Prästerna och de äldste svävade i ständig fruktan för, att de, medan de ginge på gatan eller befunne sig inom hemmets fyra väggar, skulle träffa den uppståndne Kristus ansiktet mot ansikte. De kände, att det inte fanns någon trygghet för dem. Lås och bom tycktes vara usla skydd mot Guds uppståndne Son.
Då Jesus före sin korsfästelse var jämte lärjungarna i salen, sade han dem, att han efter sin uppståndelse skulle gå före dem till Galiléen, och på uppståndelsens morgon hade änglarna vid graven sagt till kvinnorna: ”Men gå och säg till hans lärjungar och särskilt till Petrus: Han skall gå före er till Galileen, och där skall ni få se honom så som han har sagt er.’” {Markusevangeliet 16:7.} Lärjungarna måste stanna kvar i Jerusalem i Påskveckan; ty hade de hållit sig borta, skulle man ha sagt, att de var kättare och närde ovilja mot högtiden. Om aftonen samlade de sig i salen, där några av dem bodde. Här uppenbarade Jesus sig två gånger för dem och bjöd dem, att förbli en tid i Jerusalem.
Så snart, som Påskhögtiden var förbi, lämnade bröderna Jerusalem och gick till Galiléen, såsom de hade anmodats. Det var sju lärjungar i allt, som gick. De var klädda som enkla fiskare. De var fattiga, vad denna världs goda beträffar, men rika på sanningens kunskap och lydighet, och detta gav dem inför Gud den högsta rangen som lärare. De hade inte studerat vid profetskolorna; men i tre år hade de lärt sig av honom, som var världens störste Lärare. Under hans undervisning hade de blivit utbildade, upplysta och förädlade och hade därigenom blivit skickade till, att bibringa människorna kunskap om sanningen.
Frälsaren hade under sin verksamhet tillbringat det mesta av sin tid vid Galiléiska Sjön, och där hade han utfört många av sina vidunderligaste undergärningar. Då lärjungarna hade samlats på en plats, där det var minst risk för störningar, var deras sinnen uppfyllda av tankar på Jesus och hans mäktiga undergärningar. Det var på denna sjö, som Jesus hade vandrat på de upprörda vågorna, för att frälsa dem, samtidigt som deras hjärtan var fyllda av skräck över den fruktansvärda storm, som hotade att döda dem. Här stillades den rasande stormen av hans röst, som sade till det mäktiga djupet: ”’Tig! Var tyst!’” {Kapitel 4:39.} De såg stranden, där Jesus genom en mäktig undergärning hade bespisat mera, än tio tusen personer blott med några få bröd och fiskar. Inte långt borta låg Kapernaum, där hans märkligaste undergärningar skedde, i det att han helade de sjuka och reste upp de döda. Då lärjungarna ånyo betraktade Galiléen, kom de i håg de ord och gärningar, som Frälsaren hade talat och gjort.
Aftonen var behaglig, och Petrus, som ännu hyste mycken kärlek till båtar och fiske, föreslog, att de skulle ge sig ut på vattnet och lägga nät. Förslaget gillades av samtliga; ty de var fattiga och behövde både mat och kläder, vilket de kunde skaffa sig genom utbytet av ett lyckosamt fiskafänge. De lade därför ut i sin båt, för att bedriva sitt gamla näringsfång; men de arbetade hela natten igenom utan framgång. Under de långa, tröttande timmarna talade de om sin frånvarande Mästare och mindes de ack så intressanta scener och händelser, som hade förekommit där på trakten, och som de hade bevittnat. De tänkte på, vad framtiden kunde ha i sitt sköte, och blev bedrövade över de utsikter, som låg framför dem.
Emellertid stod en ensam person på stranden och följde dem med blicken, medan han själv förblev osynlig. Omsider blev det ljust. Båten var endast på ett litet avstånd från strandkanten, och lärjungarna såg en främling stå där, som riktade följande fråga till dem: ”’Mina barn, har ni något att äta?’” Då de inte kände igen Jesus, svarade de: ”’Nej.’ Han sade: ’Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så skall ni få.’ De kastade ut nätet, och nu orkade de inte längre dra upp det för all fisken.” {Johannesevangeliet 21:5-6.}
Lärjungarna blev förundrade över utfallet av detta försök. Men Johannes uppdagade nu, vem främlingen var, och sade till Petrus: ”’Det är Herren.’” {Vers 7.} Glädje ersatte nu besvikelse. Petrus drog genast upp sin fiskedräkt, kastade sig i sjön och stod snart vid sin Mästares sida. De andra lärjungarna kom i båten och drog nätet med fiskarna. ”När de kom i land, fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd.” {Vers 9.}
De var för häpna, för att fråga, varifrån elden och maten hade kommit. ”Jesus sade till dem: ’Bär hit av fisken som ni fått.” {Vers 10.} I överensstämmelse med detta bud, gick Peter till nätet, som han i sin hast hade lämnat, och hjälpte bröderna med, att dra det i land. Då de var färdiga med det, och de nödvändiga förberedelserna hade vidtagits, bad Jesus lärjungarna, att komma och äta. Han bröt brödet och fisken och delade detta mellan dem, och då han gjorde det, kände alla sju lärjungar igen honom. Jesu undergärning, då han bespisade de fem tusen på bergssluttningen, framträdde nu tydligt för dem; men en hemlighetsfull ärevördnad lägrade sig över dem, och de förblev tysta, medan de såg på sin uppståndne Frälsare.
De kom ihåg, att en händelse som denna, som precis skedde, hade inträffat i början på hans offentliga gärning. Jesus hade påbjudit dem, att kasta ut på djupet och lägga ut näten till en notvarp, och varpen hade gått sönder på grund av den stora mängden fisk däri. Då bjöd han dem, att lämna näten och följa honom, för då skulle han göra dem till människofiskare. Denna undergärning, som Jesus precis hade utfört, gjordes med avsikten, att den tidigare undergärningen skulle göra ett djupare intryck på dem, för att lärjungarna skulle förstå, att fastän deras Mästare inte personligen skulle vara hos dem, och ehuru de inte skulle vinna sin utkomst, genom att bedriva sitt älskade fiske, skulle den uppståndne Frälsaren likväl bevara dem och sörja för dem, medan de uträttade hans verk. Jesus hade också en avsikt med, att bjuda dem, att lägga ut nätet på båtens högra sida. På den sidan stod Kristus på stranden. Arbetade de i förening med honom, i det att hans gudomliga makt förenades med deras mänskliga ansträngningar, då kunde de inte undgå, att nå framgång.
Genom att upprepa den mirakulösa fiskfångsten, förnyade Jesus lärjungarnas uppdrag. Därmed begrep de, att Mästarens död inte hade befriat dem från deras plikt, att utföra den gärning, som han hade utpekat för dem. Till Petrus, som många månger hade handlat å de andra lärjungarnas vägnar, gav han särskild undervisning. Dennes tillvägagångssätt under natten, då Mästaren blev förrådd, var så skamligt och stämde så illa överens med hans tidigare påståenden om trofasthet och hängivenhet, att det var nödvändigt, att han skulle bevisa för alla lärjungarna, att han uppriktigt hade ångrat sin synd, innan han kunde återuppta sin apostoliska gärning. Frälsaren önskade, att försätta honom i ett läge, där han kunde återvinna brödernas tillit, så att de i en ny prövning inte skulle betvivla honom på grund av hans tidigare tillvägagående och därmed hindra hans verksamhet.
Lärjungarna förväntade sig, att Petrus ej längre skulle låtas inta den framträdande plats inom Guds verk, som han dittills hade haft, och själv hade han förlorat sin vanliga självtillit. Men då de avnjöt sin måltid vid sjökanten, sade Jesus till Petrus: ”’Simon, Johannes son, älskar du mig mer än dessa?’”, varvid han åsyftade Petrus’ bröder. {Johannesevangeliet 21:15.} Petrus hade en gång sagt: ”’Även om alla andra överger dig, så skall jag inte göra det.’” {Matteusevangeliet 26:33.} Han hade sagt, att han stod redo, att kastas i fängelse och att lida döden med sin Mästare. Men nu i lärjungarnas närvaro visar han, att han tänker beskedliga tankar om sig själv: ”’Ja, Herre, du vet att jag har dig kär.’” {Johannesevangeliet 21:15.} I detta svar kommer inte Petrus med något häftigt påstående om, att hans kärlek övergår brödernas. Han uttalar inte ens sin egen mening om sin hängivenhet för Frälsaren, utan överlåter frågan till Frälsaren själv, som kan skåda in i alla mänskliga hjärtans bevekelsegrunder, och överlåter åt honom att döma, huruvida han är uppriktig eller ej: ”’du vet att jag har dig kär.’”
Jesus svarade den ångerfulle lärjungen högst fördelaktigt och överlämnade åt honom ett viktigt uppdrag. Herren sade: ’”För mina lamm på bete.’” {Vers 15.} Åter satte Jesus Petrus på prov, genom att upprepa sin föregående fråga: ’”Simon, Johannes son, älskar du mig?’” {Vers 16.} Denna gång frågade han inte lärjungen, om han älskade honom högre, än hans bröder gjorde. Petrus’ andra svar var det första likt. Det var alldeles tomt på överdriven självtillit: ’”Ja, Herre, du vet att jag har dig kär.’” Jesus sade till honom: ’”Var en herde för mina får.’” {Vers 16.} På nytt ställde Jesus den prövande frågan: ’”Simon, Johannes son, har du mig kär?’” Petrus blev bedrövad; ty han trodde, att då Jesus upprepade frågan, visade det, att han inte trodde på Petrus’ tidigare svar. Han visste, att hans Mästare hade orsak till, att nära tvivel om honom, och med smärtande hjärta svarade han: ’”Herre, du vet allt. Du vet att jag har dig kär.’” Jesus sade till honom: ’”För mina får på bete.’” {Vers 17.}
Tre gånger hade Petrus öppet förnekat sin Mästare, och tre gånger fick Jesus honom, att avlägga vittnesbörd om sin kärlek och trofasthet, genom att ställa honom detta allvarsamma spörsmål, vilket liksom en pil trängde in i hans sårade hjärta. Jesus lät Petrus’ djupa ånger komma till synes inför de församlade lärjungarna och visade, hur grundligt ödmjukad den annars stoltserande lärjungen var. Han blev nu betrodd det omfattande värvet, att sörja för Kristi får. Även om han i övrigt kunde vara aldrig än så skickad därtill, kunde han dock inte vara en trofast herde för den kristna hjorden, med mindre han ägde Kristi kärlek i hjärtat. Kunskap, vältalighet, goda gärningar, tacksamhet och iver är alla nyttiga delar i detta sunda verk; men såvida ej Jesu kärlek väller fram ur hjärtat, slår den kristne predikantens gärning alldeles fel.
Petrus var av naturen eldig och snar till handling, och Satan hade utnyttjat dessa karaktärsdrag, för att leda honom bort från den rätta vägen. Då Jesus hade uppenbarat för sina lärjungar, att han skulle gå till Jerusalem, för att lida och dö, överlämnad i översteprästernas och de skriftlärdes händer, hade Petrus förmätet trotsat sin Mästare och sagt: ”’Gud är nådig mot dig, Herre. Detta skall aldrig hända dig.’” {Matteusevangeliet 16:22.} Han kunde inte tro, att det var möjligt, att Guds Son skulle dödas. Satan ingav honom tanken, att om Jesus var Guds Son, kunde han ej dö. Kort före Petrus’ fall, hade Jesus sagt till honom: ”Satan har begärt att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte skall bli om intet. Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.’” {Lukasevangeliet 22:31-32.} Den stunden var nu kommen, och den förändring, som hade inträffat hos Petrus, var uppenbar för envar. Mästarens närgående, prövande fråga hade inte framkallat ett enda framfusigt, självsäkert svar, och på grund av, att han hade ödmjukat sig och ångrat sin synd, var han nu bättre, än någonsin tidigare skickad, att vara en herde för Herrens hjord.
Den undervisning, som Överherden hade gett vid detta tilfälle, var av stor vikt för Petrus såväl som för de andra lärjungarna. Det lärde honom, att han skulle visa tålamod, medlidande och överseende kärlek mot dem, som far vilse. Jesu kärlek till Petrus blev inte mindre ens då denne förnekade sin Mästare, och just en sådan kärlek bör underherden känna mot de får, som är betrodda i hans vård. Då Petrus kom ihåg sin egen svaghet och villfarelse, skulle han handla lika ömt mot sina får, som Kristus hade handlat mot honom.
Jesus tog med sig Petrus; ty det var något, som han ville säga honom och ingen annan. I den minnesvärda salen hade Jesus strax före sin död sagt till sin lärjunge: ”’Dit jag går kan du inte följa mig, men längre fram skall du följa mig.’” På det hade Petrus svarat: ”’Herre, varför kan jag inte följa dig nu? Mitt liv vill jag ge för dig.’” {Johannesevangeliet 13:36-37.} I sitt medlidande för Petrus uppenbarade Jesus nu hans framtid för honom, för att han skulle bli styrkt till, att utstå det slutliga provet, som hans tro på Kristus skulle bli utsatt för. Han sade honom, att sedan han hade levt ett nyttigt liv, skulle han, då han var gammal, i sanning följa sin Mästare. Jesus sade: ”När du var yngre, spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir äldre, skall du sträcka ut dina händer och en annan skall spänna bältet om dig och leda dig dit du inte vill.’ Detta sade han för att ge till känna med vilken död Petrus skulle förhärliga Gud.” {Kapitel 21:18-19.}
Här berättade Jesus för Petrus, att han skulle dö, och hur detta skulle ske. Han antydde även, att hans händer skulle sträckas ut på korset, och efter dessa ord upprepade han sin föregående befallning och sade: ”’Följ mig!’” {Samma vers.} Lärjungen blev inte missmodig över detta, som Mästaren uppenbarade. Han kände sig villig till, att lida vilken död som helst det måtte vara för sin Mästare. Petrus såg, att Johannes följde efter, och han fick då en önskan om, att veta, vad som skulle ske med denne i framtiden, och så sade han till Jesus: ”’Herre, hur blir det med honom?’ Jesus svarade: ’Om jag vill att han skall vara kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Följ du mig!’” {Verserna 21-22.} Petrus borde ha tänkt på, att hans Mästare skulle ha uppenbarat för honom allt det, som var lämpligt för honom att veta, utan att han själv behövde fråga därom. Det är vars och ens plikt, att följa Kristus, utan att ängsla sig för mycket över de plikter, som andra har att utföra. Då Jesus sade om Johannes: ”’Om jag vill att han skall vara kvar tills jag kommer”, påstod han icke, att denne lärjunge skulle leva till Kristi andra ankomst. Han gav helt enkelt ett uttalande om sin egen allmakt, och att även i fall han ville, att detta skulle ske, skulle det på inget sätt ändra på Petrus’ arbete. Både Johannes’ och Petrus’ framtid låg i Mästarens egen hand, och den plikt, som åvilade var och en av dem, var, att de i lydighet skulle följa honom.
Johannes blev väldigt gammal. Han blev vittne till, att Kristi ord om Jerusalems ödeläggelse uppfylldes. Han såg, att judarnas präktiga tempel lades i ruiner, och att inte en enda sten låg kvar i orubbat skick. Petrus var nu helt omvänd. Men den ära och myndighet, som han hade fått av Kristus, gav honom inget företräde framför hans bröder. Han hölls i ära och ägde stort inflytande i församlingen, därför att Gud i sin nåd hade förlåtit honom hans fall och hade gett honom i uppdrag, att leda Herrens hjord, samt därför att han hela tiden förblev en av dem, som i sitt dagliga liv på det mest ingående sätt följde Jesus.