Paulus’ Lära

Till Läsaren
Näst efter de två huvudpersonerna i Gamla och Nya Testamentet, Mose och Jesus Kristus, har aposteln Paulus utövat störst inflytande på världen genom sitt verk och sina skrifter, än någon annan person. Denne anmärkningsvärdige man, och hans uppgift som hedningarnas apostel, markerade en era för evangeliets växt. Läsaren torde glädja sig över, att ta del av de följande tankarna om detta ämne från en, som är så väl kvalificerad, att skriva om det, som författarinnan till detta verk.
Utgivarna

Ordinationen av Paulus och Barnabas

De apostlar och lärjungar, som lämnade Jerusalem under den svåra förföljelse, som rasade efter Stefanus’ martyrskap, förkunnade Kristus i de omkringliggande städerna, varvid de begränsade arbetet till de hebréiska och grekiska judarna. ”Och Herrens hand var med dem, och ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren.” {Apostlagärningarna 11:21.} Då de troende i Jerusalem hörde de goda nyheterna, gladde de sig; och Barnabas, ”en god man, uppfylld av den helige Ande och tro”, blev sänd till Antiokia, en metropol i Syrien, för att hjälpa församlingen där. {Vers 24.} Därstädes verkade han med stor framgång. Då arbetet skred framåt, bad han om och erhöll hjälp från Paulus, och de två lärjungarna verkade tillsammans i staden i ett år, undervisande folk och fogande flera till Kristi församling.

Antiokia hade både en stor judisk och hednisk befolkning; det var en stor turistort för nöjessugna och bekvämlighetsälskare på grund av sitt fina läge, sina sköna omgivningar och det välstånd, den kultur och förfining, som förekom på stället. Dess omfattande samfärdsel gjorde platsen väldigt betydelsefull, eftersom folk från alla nationer kunde träffas där. Det var fördenskull en stad kännetecknad av välmåga och last. Guds vedergällande straff drabbade till sist Antiokia på grund av invånarnas ondska.

Det var där, som lärjungarna för första gången benämndes kristna. Namnet fick de, eftersom Kristus var huvudämnet i deras förkunnelse, lära och konversation. De berättade alltid om händelserna i hans liv, under vilken tid hans lärjungar blev välsignade genom hans personliga sällskap. De uppehöll sig oförtrutet vid hans lära, hans mirakler med, att hela sjuka, driva ut djävlar, uppväcka döda till livet. Med skälvande läppar och tårfyllda ögon talade de om hans lidande i örtagården, hans förräderi, pinor och avrättning, det överseende och den ödmjukhet, varmed han uthärdade hån och tortyr från fienderna, och den gudomliga medömkan, som kom honom att be för förföljarna. Hans uppståndelse och himmelsfärd, och hans arbete i Himmelen som medlare för fallna människor, var glädjefyllda ämnen för dem. Hedningarna kunde gärna kalla dem för kristna, eftersom de förkunnade Kristus, och sände sina böner till Gud genom honom.

I den folkrika staden Antiokia fann Paulus ett utmärkt arbetsfält, där hans stora lärdom, visdom och iver tillsammans utövade ett kraftfullt inflytande över denna kulturella orts invånare och besökare.

Samtidigt centrerades apostlarnas verksamhet omkring Jerusalem, dit judar av alla tungomål och länder kom, för att tillbe i templet under de fastslagna högtiderna. Dessa gånger förkunnade apostlarna Kristus med oförfärat mod, fastän de visste, att de därigenom satte sina liv i fara. Många nya omvändes till tron, och dessa spred sig till sina hem i olika delar av landet, ja, de sådde frön i alla nationer, och ibland alla samhällsklasser.

Petrus, Jakob och Johannes var förvissade om, att Gud hade valt ut dem till, att förkunna Kristus ibland sina egna landsmän på hemmaplan. Men Paulus hade fått sin uppgift från Gud, medan han bad i templet, och hans breda missionsfält hade därför framställts för honom med påtaglig tydlighet. För att förbereda honom på hans omfångsrika och betydelsefulla arbete, hade Gud knutit honom nära sig själv, och hade gett honom en glimt av Himmelens skönhet och härlighet i hans hänryckning.

Gud upprätthöll sambandet med de hängivna profeterna och lärarna i församlingen i Antiokia. ”När de tjänade Herren och fastade, sade den helige Ande: ’Avskilj åt mig Barnabas och Saulus för den uppgift som jag har kallat dem till.’” {Kapitel 13:2.} Dessa apostlar invigdes därför till Gud på högtidligaste sätt genom fasta och bön samt handpåläggning; och så sändes de ut till sitt arbetsfält ibland hedningarna.

Både Paulus och Barnabas hade verkat som Kristi tjänare, och Gud hade välsignat deras ansträngningar rikt; men ingendera hade tidigare blivit formellt ordinerad till evangeliets tjänst genom bön och handpåläggning. De blev nu bemyndigade av församlingen, icke blott till att undervisa om sanningen, utan att även döpa och organisera församlingar, iförda full kyrklig auktoritet. Detta var en betydelsefull ära för församlingen. Nedbrytandet av skiljemuren mellan judar och hedningar genom Kristi död, gav hedningarna evangeliets fulla rättigheter. Likväl hängde förhänget fortsatt kvar över många troende judars ögon, och de uppfattade därför inte fullt ut, vad Guds Son hade upphävt. Nu skulle arbetet följas upp livligt ibland de andra folken, och skulle komma att stärka församlingen genom en stor insamling av själar.

Under detta särskilda arbete utsattes apostlarna för förakt, fördomar och avund. Som en naturlig följd av, att de övergav judarnas avvisande hållning mot andra folkslag, skulle deras lära och synpunkter bli föremål för anklagelser om kätteri; och deras legitimation som evangeliska förkunnare skulle betvivlas av många nitiska och troende judar. Gud förutsåg alla dessa vanskligheter, som skulle möta hans tjänare, och i sin kloka försyn lät han dem förses med obestridlig myndighet från Guds etablerade församling, så att deras insats ej skulle gå att betvivla.

Bröderna i Jerusalem och i Antiokia blev grundligt orienterade om alla enskildheter i denna gudomliga bestämmelse och det särskilda arbetet med, att undervisa hedningarna, som Herren hade gett apostlarna. Deras ordination var ett öppet erkännande av deras gudomliga uppdrag som av den Helige Ande särskilt utvalda budbärare för ett bestämt verk. Paulus vittnar, i sitt brev till romarna, om, att han betraktade detta heliga förtroende som en ny och betydelsefull epok i sitt liv; han betecknar sig som en ”Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel och avskild för Guds evangelium”. {Romarbrevet 1:1.}

Förordningen med handpåläggning blev vid en senare tidpunkt allvarligt missbrukad; handlingen tillskrevs en oberättigad innebörd, som om en kraft kom över dem, som ordinationen utfördes på, som om den genast gjorde dem lämpliga för något eller allt pastoralt arbete, som om dygd skulle inneslutas i handpåläggningens handling. I historien har vi blott en enkel uppteckning om handpåläggning av de två apostlarna, och dess inverkan på deras arbete. Både Paulus och Barnabas hade redan fått värvet av Gud själv, och ceremonin med håndpåläggning gav ingen ny nåd eller verklig kvalifikation. Den innebar endast, att sätta församlingens sigill på Guds verk – ett formellt erkännande, varigenom en person utsågs till ett visst ämbete.

Denna formella handling var betydelsefull för judarna. Då en judisk far välsignade sina barn, lade han vördsamt händerna på deras huvuden. Då ett djur helgades som offer, lade personen ägande prästerlig myndighet händerna på offrets huvud. Fördenskull lade predikanterna i Antiokia händerna på apostlarna, och genom sin handling, bad de Gud om, att ge apostlarna sin välsignelse, och helga dem för deras tjänst, som Gud hade valt dem till, att fullgöra.

Apostlarna inledde sin missionresa, varvid de tog Markus med sig. De begav sig till Seleucia, och seglade därifrån till Cypern. I Salamis förkunnade de i judarnas synagogor. ”Sedan for de över hela ön ända till Pafos. Där träffade de på en jude som bedrev trolldom, en falsk profet vid namn Barjesus. Han höll till hos landshövdingen Sergius Paulus, som var en förståndig man. Denne kallade till sig Barnabas och Saulus och ville höra Guds ord. Men Elymas, trollkarlen – det är vad hans namn betyder – gick emot dem och försökte hindra landshövdingen från att komma till tro.” {Apostlagärningarna 13:6-8.}

Ståthållaren eller landshövdingen var en väl ansedd och inflytelserik man, och trollkarlen Elymas, som stod under Satans kontroll, försökte, att med falska underrättelser och allehanda snärjande bedrägerier, att vända honom emot apostlarna och ödelägga deras inflytande över honom. Liksom trollkarlarna vid Faraos hov satte sig upp emot Mose och Aron, trotsade denne trollkarl apostlarna. Då ståthållaren sände bud efter apostlarna, för att lära känna sanningen, stod Satan vid sin tjänares hand, och försökte, att gäcka Guds syften och hindra denne inflytelserike person från, att gripa tag i Kristi tro. Detta Satans ombud hindrade apostlarnas arbete påtagligt. Den fallne fienden verkar alltid på ett visst sätt, för att hindra inflytelserika personer – som kunde vara till stor välsignelse för saken – från, att gripa fatt i Guds sanning.

Men Paulus tillrättavisade den elake bedragaren i den Helige Andes anda och kraft. Han ”spände ögonen i honom och sade: ’Du djävulens son, full av allt slags svek och bedrägeri, du fiende till allt som är rätt, skall du aldrig upphöra att förvränga Herrens raka vägar? Se, nu kommer Herrens hand över dig, och du skall bli blind en tid och inte kunna se solen.’ I samma ögonblick föll ett totalt mörker över honom, och han gick omkring och sökte efter någon som kunde leda honom. När landshövdingen såg det som hände, kom han till tro, slagen med häpnad över Herrens lära.” {Verserna 9-12.}

Trollkarlen hade blundat för sanningens bevis och för evangeliets ljus. Därför lät Herren, i sin rättfärdiga vrede, hans naturliga ögon slutas till, och stängde honom ute från dagens ljus. Blindheten blev inte permanent, utan varade endast ett tag, för att mana honom till ånger, och söka Guds förlåtelse, eftersom trollkarlen hade kränkt honom. Den förvirring, som mannen drabbades av – trots all hans pråliga kraft – gjorde alla hans konstgrepp mot Kristi lära verkningslösa. Att han blev nödgad, att famla sig fram i blindhet, överbevisade åskådarna om, att apostlarnas underverk – som Elymas hade påstått var konstgrepp – egentligen hade utförts genom Guds kraft. Ståthållaren överbevisades om sanningshalten hos apostlarnas lära, och fattade tag om Kristi evangelium.

Elymas var inte högutbildad, ändå var han ovanligt väl ägnad, att utföra Satans verk. Förkunnarna av Guds sanning kommer att möta den listige fienden i många olika former. Några gånger är det i lärda personer, och ofta i okunniga personer, människor, som Satan har utbildat till, att vara inflytelserika redskap till, att bedra själar och verka i synd. Det är Kristi tjänares plikt, att stå trofast på sin post, i gudsvördnad, och i hans styrkas kraft. Därigenom kan han förvirra Satans härar, och segra i Herrens namn.

Paulus och hans sällskap fortsatte nu sin resa, och begav sig till Perge i Pamfylien. Deras väg var slitsam, de mötte vanskligheter och led brist, samt utsattes för faror från alla sidor. Detta skrämde Markus, som var ovan vid svårigheter. Då det inträffade ändå större prövningar, blev han missmodig och ville inte färdas vidare. Just vid den tidpunkten var hans tjänst som välbehövligast. Alltså vände han åter till Jerusalem, till friden och trösten i hemmet.

Markus avföll inte från den kristna tron; men liksom många andra unga predikanter, vek han undan från besvärligheter, och föredrog hemmets hugsvalelse, i säkerhet från missionsfältets resor, arbete och faror. Denna avvikelse kom Paulus, att bedöma honom negativt och hårt under lång tid. Han litade inte på hans karaktärsfasthet, eller hans helgelse till Kristi sak. Markus’ mor var omvänd till den kristna religionen; och hon gav husrum i hemmet åt lärjungarna. Där kunde de alltid känna sig välkomna, och vila en stund efter de hårda förföljelser, som alltid drabbade dem i arbetet.

Det var under ett av apostlarnas besök hos hans mor, som Markus föreslog åt Paulus och Barnabas, att han skulle följa med dem på deras missionsresa. Han hade varit vittne till den förunderliga kraft, som åtföljde deras tjänst; han hade erfarit Guds gillande i sitt eget hjärta; han hade sett sin mors tro rannsakas och prövas, utan att hon vacklade; han hade bevittnat de mirakler, som apostlarna hade utfört, och som innebar Guds sigill på deras arbete; han hade själv förkunnat den kristna tron, och hade verkligen längtat efter, att träda in i arbetet och helt hänge sig åt det. I egenskap av apostlarnas ledsagare, hade han glatt sig åt framgången för deras mission; men fruktan och modlöshet överväldigade honom, då han ställdes inför avsaknad, förföljelse och fara; och han sökte hemmets lugna vrå vid en tidpunkt, då apostlarna som bäst behövde hans tjänande.

En tid längre fram uppstod det allvarlig strid mellan Paulus och Barnabas om Markus, som fortsatt var ivrig efter, att helga sig åt förkunnargärningen. På den tidpunkten kunde Paulus inte alls ursäkta Markus’ svaghet i, att svika dem, och det arbete, som de hade inlett, till förmån för ett prydligt och stilla hem; och han underströk, att en med så ringa motståndskraft inte var ägnad för evangeliskt arbete, vilket krävde tålamod, självförnekelse, tapperhet och tro samt villighet, att rent av offra livet vid behov.

Å andra sidan var Barnabas böjd för, att ursäkta Markus, som var hans nevö, på grund av hans bristande erfarenhet. Han var angelägen om, att han inte skulle ge upp förkunnargärningen, ty han såg i honom kvalifikationer för en nyttig medarbetare på Kristi fält. Striden kom Paulus och Barnabas att dela på sig, varvid den sistnämnde lydde sin överbevisning, och tog Markus med sig i arbetet.

Fördenskull ledsagade Markus Barnabas till Cypern, och hjälpte honom där. Paulus förlikades därefter med Markus, och tog emot honom som medarbetare. Han anbefallde honom också åt kolosserna som en, vilken var en av ”dessa mina enda medarbetare för Guds rike”, och en personlig tröst för honom, Paulus. {Kolosserbrevet 4:11.} Vidare talade han inte långt före sin död om honom som till gagn för honom i förkunnararbetet.

Paulus och Barnabas besökte därefter Antiokia i Pisidien, och på Sabbaten gick de i synagogan, och satte sig ned; och: ”Efter läsningen av lagen och profeterna lät synagogföreståndarna hälsa dem: ’Bröder, om någon av er har ett ord av tröst och förmaning till folket, så säg det.’ Då reste sig Paulus, gav tecken med handen och sade: ’Israelitiska män och ni som fruktar Gud, lyssna!” {Apostlagärningarna 13:15-16.} Sedan övergick han till, att berätta om det sätt, som Herren hade bemött judarna på, från befrielsen ur Egyptens träldom, och hur en Frälsare hade blivit lovad ur Davids ätt. Så förkunnade han Jesus som människornas Frälsare, profetians Messias.

Då han var färdig, och judarna hade lämnat synagogan, var hedningarna fortfarande kvar, och bad enträget om, att samma ord måtte sägas till dem nästa Sabbatsdag. Apostlarna skapade stort intresse på platsen, ibland både judar och hedningar. De uppmuntrade de troende och nyomvända till, att stå fast i sin tro, och fortsätta i Guds nåd. Intresset för, att höra apostlarnas ord var så stort, att hela staden samlades nästa Sabbatsdag. Men nu, liksom på Kristi tid, då judiska präster och rådsherrar såg skarorna samlade, för att höra den nya läran, blev de upprörda av missunnsamhet och avund, och sade emot apostlarnas ord med hädelse. Deras gamla, blinda tro och fördomar blev också väckta, då de märkte, att många hedningar var blandade med judarna i församlingen. De stod inte ut med, att hedningarna åtnjöt samma religiösa förmåner som de själva, utan vidhöll hårdnackat, att Guds välsignelse var uteslutande förbehållen för dem. Detta har alltid varit judarnas stora synd, som Kristus vid flera tillfällen tillrättavisade dem för.

På en Sabbatsdag lyssnade de med stort intresse till Paulus’ och Barnabas’ lära, som förkunnade Jesus som den utlovade Messias; och nästa Sabbatsdag rördes de upp till ursinnig vrede på grund av den stora hedningaskara, som också hade samlats, för att lyssna på dem, och de kunde därför inte bedöma de bevis, som framställdes för dem. Då de erfor, att den av apostlarna förkunnade Messias skulle vara ett ljus för hedningarna, så väl som en härlighet för hans folk Israel, blev de utom sig av raseri, och slungade de värsta skällsord efter apostlarna.

Hedningarna, å andra sidan, gladde sig storligen åt, att Kristus kändes vid dem som Guds barn, och lyssnade med tacksamma hjärtan till det förkunnade ordet. Apostlarna förstod nu klart sin uppgift, och det arbete, som Gud ville, att de skulle utföra. De vände sig utan dröjsmål till hedningarna, och förkunnade Kristus för dem, samt lämnade judarna åt deras blinda tro, blinda tankar och hårda hjärtan. Paulus var psykiskt väl förberedd på detta beslut genom omständigheterna under sin omvändelse, sin syn i templet i Jerusalem, sin utkorelse av Gud till, att förkunna för hedningarna, och den framgång, som redan hade krönt hans strävanden hos dem.

Då Paulus och Barnabas vände sig ifrån de hånfulla judarna, talade de frimodigt till dem, och sade: ”’Guds ord måste först predikas för er. Men då ni visar det ifrån er och inte anser er själva värdiga det eviga livet, se, då vänder vi oss till hedningarna. Ty så har Herren befallt oss: Jag har satt dig till ett ljus för hedningarna, för att du skall bli till frälsning intill jordens yttersta gräns.’” {Verserna 46-47, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.}

Detta församlande av hedningarna till Guds menighet har nedtecknats med den av inspirationen förda pennan, men endast förståtts helt svagt. Hosea har sagt: ”Men antalet av Israels barn skall bli som havets sand, som inte kan mätas, ej heller räknas. Och det skall ske att på den plats där det sades till dem: ’Ni är inte mitt folk’, skall det sägas till dem: ’Ni är den levande Gudens barn’. Och vidare: ”Jag skall plantera henne åt mig i landet. Jag skall förbarma mig över Lo-Ruhama och säga till Lo-Ammi: ’Du är mitt folk.’ Och de skall svara: ’Du är min Gud.’” {Hosea 1:10; 2:23.}

Då Kristus levde på jorden, försökte han, att leda judarna bort från deras avvisande hållning. Hövitsmannens och den syrofeniciska kvinnans omvändelser var exempel på hans arbete direkt utanför det erkända israelitiska folket. Tiden var nu inne för aktivt och uthålligt arbete ibland hedningarna, där hela samhällen med glädje tog emot evangeliet, och ärade Gud för ljuset från en förståndsmässig tro. Judarnas vantro och elakhet påverkade inte Guds syften; för ett nytt Israel inympades i det gamla olivträdet. Synagogorna stängdes för apostlarna; men privata hus öppnades på vid gavel för deras bruk, och hedningars offentliga byggnader användes också, för att förkunna Guds Ord.

Det var ändå inte nog för judarna, att stänga synagogorna för apostlarna, utan de önskade, att förvisa dem från sitt område. För att lyckas med det, försökte de, att skapa fördomar hos vissa fromma och ärevördiga kvinnor, som ägde stort inflytande över staten, liksom över mäktiga män. Detta gjorde de med spetsfundiga konster och falska underrättelser. Dessa personer med gott anseende beklagade sig hos myndigheterna mot apostlarna, som därefter stöttes ut från dessa områden.

I samband härmed följde apostlarna Kristi råd: ”om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka av dammet från era fötter. Amen {Sannerligen} säger jag er: För Sodoms och Gomorras land skall det på domens dag bli drägligare än för den staden.” {Matteusevangeliet 10:14.} Apostlarna miste inte modet på grund av sitt utstötande; de kom ihåg Mästarens ord: ”Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er.” {Kapitel 5:11-12.}