Historien har mycket att berätta om den franska revolutionen. Då inträffade ett fruktansvärt blodbad. Det var det pris som nationen fick betala, eftersom den under århundraden hade förkastat Guds Ord och förföljt och dödat dem som var trogna mot Bibeln. Albigenserna hade bränts på bål, hugenotterna dödats eller fördrivits, och under bartolomeinatten miste 70 000 protestanter livet. Drar vi inte lärdom av denna nations misstag kommer vi att upprepa dem.
På 1500-talet hade reformationen, som gav folket en öppen bibel, försökt tränga in i alla Europas länder. En del nationer tog emot den med glädje som en budbärare från himlen. I andra länder lyckades påvemakten till stor del hindra dess framträngande. Det ljus och det upplyftande inflytande som kunskapen om Bibeln förde med sig blev nästan helt förhindrat. I ett land där ljuset lyckades komma in blev det ändå inte förstått på grund av mörkret. Under århundraden kämpade sanning och villfarelse om makten, till dess att det onda slutligen avgick med seger och den himmelska sanningen kastades ut. ”Och detta är domen: ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset.” (Joh 3:19). Landet lämnades att bärga skörden av det som man hade sått. Guds Andes hämmande inflytande togs bort från ett folk som hade avvisat nådens gåva. Det onda fick lov att mogna. Hela världen såg resultatet av att ljuset medvetet förkastades.
Den kamp mot Bibeln, som rasade i så många hundra år i Frankrike, nådde sin höjdpunkt i händelserna under revolutionen. Det fruktansvärda upproret var det naturliga resultatet av att den romerska kyrkan undertryckte Bibeln. Det var det mest slående exemplet på resultatet av påvekyrkans politik som världen någon gång har sett - ett exempel på det resultat som utvecklats under mer än tusen år genom den romersk-katolska kyrkans lära.
Undertryckandet av Bibeln under den tid som påvemakten hade makten förutsades av profeterna. Johannes hänvisade också till de fruktansvärda följder som skulle bli resultatet av att ”syndens människa” skulle få makten, vilket framförallt visade sig i Frankrike.
Herrens ängel sade: ”Den heliga staden skall de trampa under fötterna i fyrtiotvå månader. Och jag skall befalla mina två vittnen att profetera under ettusen tvåhundrasextio dagar, klädda i säcktyg. ... Och när de har fullgjort sitt vittnesbörd, skall vilddjuret som kommer upp från avgrunden strida mot dem och besegra och döda dem. Deras döda kroppar kommer att bli liggande på gatan i den stora stad som andligt talat kallas Sodom och Egypten, den stad där deras Herre också blev korsfäst. ... Och jordens invånare gläder sig över dem och jublar och skickar gåvor till varandra, ty dessa båda profeter har plågat dem som bor på jorden. Men efter de tre och en halv dagarna kom livsande från Gud in i dem, och de stod upp, och de som såg dem blev skräckslagna.” (Upp 11:2-11).
Tiden som förkortades
De två tidsperioder som omtalas här, de ”fyrtiotvå månaderna” och de ”ettusen två hundrasextio dagarna”, betyder detsamma. Båda avser den tid under vilken Kristi församling skulle undertryckas av den romerska kyrkan. De 1260 åren av påvlig dominans började år 538 e Kr och skulle därför sluta år 1798. (Se ”Tillägg” på sid ?). Vid den tidpunkten gick en fransk här in i Rom. Påven togs till fånga. Han dog i landsflykt. Visserligen valdes en ny påve inte så långt därefter, men den påvliga hierarkin har sedan den tiden inte kunnat utöva samma makt som den tidigare hade.
Förföljelsen av den kristna församlingen fortsatte inte ända fram till slutet av de 1260 åren. I barmhärtighet mot sitt folk förkortade Gud tiden för deras eldprov. Då vår Frälsare förutsade den tid av stor nöd som skulle drabba församlingen, sade han: ”Om inte den tiden förkortades, skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull kommer den tiden att förkortas.” (Matt 24:22). Reformationens inflytande kom förföljelsen att upphöra före år 1798.
Om de två vittnena skriver profeten vidare: ”Dessa är de två olivträden och de två ljusstakarna som står inför jordens Herre.” ”Ditt ord”, sade psalmisten, ”är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” (Upp 11:4, Ps 119:105). De två vittnena symboliserar det Gamla och det Nya testamentet. Båda är betydelsefulla vittnen om Guds lags ursprung och eviga giltighet. Båda vittnar också om frälsningsplanen. Symbolerna, offren och profetiorna i Gamla testamentet pekar framåt mot en Frälsare som skulle komma. Evangelierna och breven i Nya testamentet berättar om en Frälsare som har kommit på exakt det sätt som förutsades av symboler och profetior.
”Och jag skall befalla mina två vittnen att profetera under ettusen tvåhundrasextio dagar, klädda i säcktyg.” Under den största delen av denna tidsperiod var Guds vittnen mycket lite kända. Påvemakten sökte undanhålla folket sanningens ord, och ställde fram för dem falska vittnen för att motsäga deras vittnesbörd. Bibeln fördömdes av kyrkliga och borgerliga myndigheter. Dess vittnesbörd förvanskades. Varje försök som människor och onda makter kunde tänka ut gjordes för att avleda människornas tankar från den. De som vågade förkunna dess heliga sanningar jagades, förråddes, pinades och inspärrades i fängelsehålor. De led som martyrer för sin tro. De tvingades att fly för att söka skydd i bergshålor eller i jordens hålor och grottor. Det är dessa förhållanden som symboliseras av dessa trofasta vittnen som profeterade, klädda i säcktyg. Ändå fortsatte de sin förkunnelse under hela denna tid av 1260 år. Även under den allra mörkaste tiden fanns det trofasta människor som älskade Guds ord och som visade iver för hans ära. Dessa trogna tjänare fick visdom, kraft och auktoritet att förkunna hans sanning under hela denna tid.
”Om någon vill skada dem, kommer eld ur deras mun och förtär deras fiender. Ja, om någon vill skada dem måste han dödas på det sättet.” (Upp 11:5). Människor kan inte ostraffat trampa Guds ord under sina fötter. Betydelsen av denna fruktansvärda hotelse framhålls i det sista kapitlet i Uppenbarelseboken med dessa ord: ”För var och en som hör profetians ord i denna bok betygar jag: Om någon lägger något till dessa ord skall Gud på honom lägga de plågor som det är skrivet om i denna bok. Och om någon tar bort något från de ord som står i denna profetias bok, skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden, som det står skrivet om i denna bok.”(Upp 22:18, 19).
Sådana är de varningar som Gud har gett för att förhindra att människor på något sätt skulle förändra det som han har uppenbarat eller föreskrivit. Det gäller alla som genom sitt inflytande leder människor till att förakta Guds lag. De som lättsinnigt förklarar, att det saknar betydelse om man lyder Guds lag eller inte, borde därför frukta och bäva. Alla som sätter sina egna åsikter högre än Guds uppenbarelse, alla som gärna vill förändra Bibelns tydliga innebörd för att anpassa den till sin egen bekvämlighet, eller för att kunna följa världen, tar på sig ett fruktansvärt ansvar. Det skrivna Ordet, Guds lag, kommer att bedöma varje människas karaktär och fördöma alla som enligt dess ofelbara bedömning visar sig inte hålla måttet.
”Och när de har fullgjort sitt vittnesbörd.” Den tid under vilken de två vittnena skulle profetera klädda i säcktygslutade år 1798. Då de närmade sig avslutningen av sin verksamhet skulle krig föras mot dem av den makt som omtalas som vilddjuret som kommer upp från avgrunden. I många av Europas länder hade de makter som härskade inom kyrkan och staten under århundraden dominerats av Satan med hjälp av påvemakten. Men här framställs en ny uppenbarelse av satanisk makt.
Under sken av högaktning för Bibeln hade den romerska kyrkan hållit den dold i ett okänt språk och gömd undan folket. Så länge Rom härskade hade de två vittnena profeterat ”klädda i säcktyg”. Men en annan makt - djuret från avgrunden - skulle uppstå för att föra ett öppet, uttalat, krig mot Guds ord.
”Den stora stad” där dessa vittnen skulle dödas på gatorna, och där deras lik skulle ligga kvar, är ”andligt talat” Egypten. Av alla de länder som den bibliska historien omtalar, var Egypten det som fräckast förnekade den levande Gudens existens och satte sig upp mot hans befallningar. Ingen kung vågade någonsin mer öppet och överlägset göra uppror mot Herrens myndighet än fallet var med kungen i Egypten. När Mose i Herrens namn framförde budskapet till honom, svarade Farao stolt: ”Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom ochsläppa Israel? Jag känner inte Herren, inte heller tänker jag släppa Israel.” (2 Mos 5:2). Detta är ateism. Det land som representeras av Egypten skulle uttala ett liknande förnekande av den levande Gudens anspråk och skulle visa en liknande anda av otro och trots. ”Den stora stad” blir ”andligt talat” också jämförd med Sodom. Sodoms överträdelser av Guds lag tog sig särskilt uttryck i omoral. Denna synd skulle också på ett framträdande sätt känneteckna den nation som skulle uppfylla detaljerna i denna bibeltext.
Faraos ateism och Sodoms moraliska förfall
Strax före år 1798 skulle alltså, enligt profetens ord, någonmakt av sataniskt ursprung uppstå för att föra krig mot Bibeln. Och i det land där Guds två vittnen hade tystats skulle Faraos ateism och Sodoms tygellöshet uppenbaras.
Denna profetia har fått den mest exakta och mest slående uppfyllelsen i det franska folkets historia. Under den franska revolutionen 1793 ”hörde världen för första gången en församling av män, som hade fötts och uppfostrats inom civilisationen, och som hade tillägnat sig rätten att styra en av Europas främsta nationer, med en röst förneka den mest upphöjda sanning som människor fått del av och enstämmigt förkasta tron på och tillbedjan av en gudom.” (Sir Walter Scott, Life of Napoleon, band 1, kap 17). ”Frankrike är det enda land i världen som i sin verkliga historia berättar om, att det som en nation lyfte sin hand i öppet uppror mot universumsSkapare. Det finns tillräckligt med ateister och fritänkare både i England, Tyskland och Spanien. Men Frankrike intar en särställning i världshistorien. Det är det enda land som genom ett påbudfrån sin laggivande församling har förklarat att det inte finns någon Gud, och där hela befolkningen i huvudstaden, och ett stort antal utanför den, kvinnor såväl som män, dansade och sjöng av glädje, då de tog emot tillkännagivandet.” (Blackwoods's Magazine, Nov, 1870).
Frankrike hade också de drag som kännetecknade Sodom. Under revolutionstiden fick människor bevittna ett moraliskt fördärv liknande det som medförde Sodoms och Gomorras undergång. Och historikerna nämner samtidigt den franska nationens ateism ochden tygellöshet som framställs i profetian: ”Nära anknuten till dessa lagar som berörde religionen var den som reducerade äktenskapet, den heligaste förening som människor kan ingå och som genom sin fasthet bidrar till att starkt hålla samman samhället, till bara ett slags borgerligt kontrakt av tillfällig natur, som två personer kunde ingå och upplösa efter behag. ... Om djävlar i människogestalt hade föresatt sig att finna det snabbaste sättet att effektivt tillintetgöra allt som är värt att högakta, som är tilltalande eller bestående i familjelivet och samtidigt garantera att det onda, som det var deras avsikt att åstadkomma, skulle fortsätta från den ena generationen till det andra, kunde de inte ha upp funnit ett mer effektivt sätt än nedvärderandet av äktenskapet. ... Sophie Arnoult, en skådespelerska som var känd för klokhet och omdöme, betecknade det republikanska äktenskapet som `äktenskapsbrottets sakrament`.” (Scott, band 1, kap 17).
”Där deras Herre också blev korsfäst.” Detta uttalande i profetian uppfylldes också av Frankrike. Inte i något annat land hade fiendskapen mot Kristus framträtt på ett mer slående sätt. Inte i något annat land hade sanningen mött ett grymmare och bittrare motstånd. Genom den förföljelse som evangeliets bekännare fick utstå i Frankrike hade landet korsfäst Kristus genom hans lärjungar.
Århundrade efter århundrade hade de heligas blod utgjutits. När valdenserna offrade sina liv i Piemontbergen ”för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull”, avlades liknande vittnesbörd för sanningen av deras bröder albigenserna i Frankrike. Under reformationen blev dess anhängare överlämnade åt döden efter fruktansvärd tortyr. Kungar och adel, högättade damer, nationens stolthet och överklass, hade fröjdat sig åt att betrakta Jesu martyrers dödsångest. De modiga hugenotterna, som kämpade för de rättigheter som människor håller heligast, hade utgjutit sitt blod för många häftigt omstridda läror. Protestanterna räknades som fredlösa. Belöning sattes på deras huvuden. De jagades i döden som vilda djur.
”Församlingen i öknen” (Upp12:6, 14), de få efterkommande till de gamla kristna som ännu uppehöll sig i Frankrike under 1700-talet, dolde sig i bergen i söder och höll alltjämt fast vid sina fäders tro. När de under nätterna vågade samlas på bergssluttningarna, eller på någon avsides liggande hed, jagades de av soldater till häst och släpades bort i fångenskap som galärslavar för livet. De renaste, ädlaste och mest intelligenta bland det franska folket kedjades under fruktansvärd tortyr fast med rövare och mördare. (Se Wylie, band 22, kap 6). Andra som behandlades mer barmhärtigt, sköts kallblodigt, medan de obeväpnade och hjälplösa föll på knä i bön. Hundratals gamla män, försvarslösa kvinnor och oskyldiga barn låg döda på marken på de ställen där de hade hållit sina gudstjänster. När människor vandrade längs bergssidorna eller genom skogarna, där dessa människor brukade samlas, var det inte ovanligt att de ”för vart fjärde steg” fann ”döda kroppar liggande i gräset eller lik som hängde i träden”. Deras land, som hade ödelagts av svärdet, yxan och bålet ”blev förvandlat till en enda stor, dyster vildmark”. ”Dessa avskyvärdheter begicks ... inte under någon mörk tidsålder utan under Ludvig XIV:s lysande regeringstid. Vetenskapen omhuldades, litteraturen blomstrade, prästerskapet vid hovet och i huvudstaden var lärda och vältaliga män, som gav sig ut för att ha kommit långt ifråga om dygd och ödmjukhet och kärlek till medmänniskan.” (Wylie, band 22, kap 7).
En klocka klämtar i natten
Men mörkast i den långa raden av förbrytelser, den mest fruktansvärda bland djävulska handlingar under alla dessa skräckfyllda århundraden, var mördandet på bartolomeinatten. Ännu minns världen med fruktan och skräck vad som hände under detta fega och grymma överfall. Påverkad av katolska präster och prelater gav kungen av Frankrike sitt samtycke till denna fruktansvärda ogärning. En klocka som klämtade i nattens stillhet blev signalen till mördandet. Tusentals protestanter, som förlitade sig på sin kungs hedersord och sov lugnt i sina hem, greps och mördades utan varning och utan barmhärtighet.
På samma sätt som Kristus var den osynlige ledaren för sitt folk, när det drog ut från Egyptens slaveri, var Satan den osynlige ledaren för sina undersåtar i detta fruktansvärda verk, som mångfaldigade martyrernas antal. Under sju dagar fortsatte massakern i Paris, de första tre dagarna med obeskrivligt raseri. Inte heller inskränkte den sig till själva staden, utan utvidgades efter särskild order från kungen till alla provinser och städer där det fanns protestanter. Man tog inte hänsyn till varken kön eller ålder. Varken de oskyldiga spädbarnen eller åldringarna skonades. Adelsman och bonde, gammal och ung, mor och barn, alla höggs ned. Under två månader fortsatte detta mördande i Frankrike. 70.000 av nationens bästa människor dödades.
”Då nyheten om massakern nådde Rom kände jublet inga gränser bland prästerskapet. Kardinalen av Lothringen gav budbäraren tusen dukater som betalning. Från kanonerna på S:t Angelo hördes glädjesalut.Klockklangen ljödfrån varje kyrktorn. Bål förvandlade natten till dag. Gregorius XIII gick, följd av kardinaler och andra höga kyrkans dignitärer, i en lång procession till S:t Louis-kyrkan, där kardinalen av Lothringen höll Te Deum(en lovsång). ... En medalj präglades till minne av massakern. I Vatikanen kan man ännu se tre freskomålningar av Vasari, som visar angreppet på amiralen, kungen som i rådsmötet planerade massakern och slutligen själva massakern. Gregorius sände Karl den gyllene rosen. Fyra månader efter massakern ... lyssnade han med tillfredsställelse på en predikan av en fransk präst ... som talade om 'den dag så full av glädje och lycka, då den allra heligaste fadern tog emot meddelandet och i en stor procession gick för att frambära tack till Gud och till S:t Louis.'” (Henry White, The Massacre of S:t Bartholomew, kap 14, par. 34).
Samma mästergeni som lyckades åstadkomma S:t Bartolomeimördandet var också ledare för det som skedde i samband med revolutionen. Jesus Kristus förklarades vara en bedragare. De franska ateisternas fältrop var: ”Krossa uslingen!” Med detta menade de Kristus. Himmelsskriande hädelse och avskyvärd ogudaktighet gick hand i hand. De lägst sjunkna bland människor, de mest ohyggliga monster av grymhet och last upphöjdes över alla andra. I allt detta gav folket Satan den största hyllningen, medan Kristus, som till sitt väsen är sanning, renhet och osjälvisk kärlek, korsfästes.
Då ”skall vilddjuret som kommer upp från avgrunden strida mot dem och besegra och döda dem.” Den ateistiska makt som härskade i Frankrike under revolutionen och under skräckväldet förde en sådan kamp mot Gud och hans heliga Ord, som världen aldrig tidigare bevittnat. Nationalförsamlingen avskaffade tillbedjan av Gudomen. Biblar insamlades och brändes offentligt med alla tecken på förakt. Guds lag trampades under fötterna. De bibliska instiftelserna upphävdes. Veckans vilodag avskaffades, och i dess ställe ägnades var tionde dag åt utsvävning och hädelse. Dopet och nattvarden förbjöds. Anslag uppsattes på väl synlig plats på kyrkogårdarna som förklarade att döden var en evig sömn.
Ödesdiger utmaning
Gudsfruktan var långt ifrån början till vishet, sades det, utan snarare början till dårskap. All gudstillbedjan förbjöds, med undantag av tillbedjan av friheten och fosterlandet. Den ”konstitutionelle biskopen i Paris fördes fram för att spela den ledande rollen i det fräckaste och mest skandalösa teaterstycke som någonsin uppförts inför en nationalförsamling. ... Han fördes fram i full procession för att förklara inför nationalkonventet, att den religion som han hade förkunnat i så många år i alla avseenden endast var ett prästbedrägeri som inte hade något som helst grund i historien eller i den heliga sanningen. I högtidliga och klara ord förnekade han existensen av den Gudom som han hade ordinerats att tjäna. Han ägnade sig helt åt att i fortsättningen hylla frihet, jämlikhet, dygd och moral. Så lade han av sig sina biskopliga dekorationer på bordet och tog emot en broderlig omfamning av konventets president. Fleraavfallna präster följde denne prelats exempel.” (Scott, band 1, kap 17).
”Och jordens invånare gläder sig över dem och jublar och skickar gåvor till varandra, ty dessa båda profeter har plågat dem som bor på jorden.” Det gudsförnekande Frankrike hade tystat Guds två vittnens tillrättavisande röster. Sanningens ord låg dött på gatorna. De som hatade banden och kraven i Guds lag jublade. Människor utmanade offentligt himlens kung. På samma sätt som syndarna i äldre tider ropade de: ”Hur skulle Gud kunna veta det? Skulle den Högste ha sådan kunskap?” (Ps 73:11).
Med hädisk fräckhet, som är nästan otrolig, sade en av prästerna för den nya riktningen: ”Gud, om du finns till, hämnas ditt namn som lidit skada. Jag trotsar dig! Du håller dig tyst. Du vågar inte utslunga dina åskslag. Vem vill härefter tro på din existens?” (Lacretelle: History, band 11, sid 309, i Sir Archibald Alisons History of Europe, band 1, kap 10).Vilket eko är inte detta av Faraos ord: ”Vem är Herren?... Jag känner inte Herren.”
Frihetens höga senat
”Dårarna säger i sitt hjärta: 'Det finns ingen Gud.'” ”Deras galenskap skall bli uppenbar för alla.” (Ps 14:1, 2 Tim 3:9). Efter det att Frankrike hade förkastat tillbedjan av den levande Guden,”den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid”, dröjde det inte länge förrän landet sjönk ned till förnedrande avguderi. Förnuftets gudinna, personifierad av en lastbar kvinna, tillbads. Och detta gjorde nationen genom sin nationalförsamling och genom sina högsta, civila och lagstiftande myndigheter. Historikern skriver: ”En av ceremonierna under denna vanvettets tid står utan motstycke i oförnuft i samband med ogudaktighet. Nationalförsamlingens dörrar öppnades och i spetsen för en orkester kom kommunalstyrelsens medlemmar i högtidlig procession. De sjöng en hymn till frihetens lov och följde en beslöjad kvinna som de kallade förnuftets gudinna. Efter det att hon förts innanför dörrarna togs slöjan bort, och medan man tillämpade omfattande ceremonier placerades hon till höger om presidenten. Alla kände igen henne som en danserska vid operan. ... Denna kvinna hyllade den franska nationalförsamlingen offentligt som den mest passande representanten för det förnuft som de dyrkade”. (Scott, band 1, kap 17).
”Denna hädiska och löjliga komedi blev något av en modesak, och insättandet av förnuftets gudinna upprepades och efterliknades över hela landet på de platser där befolkningen ville visa, att den stod fullt i höjd med revolutionen.” (Scott, band 1, kap 17).
Talaren som inledde tillbedjan av förnuftet förklarade: ”Lagstiftare! Fanatismen har fått lämna sin plats åt förnuftet. Dess rinnande ögon kunde inte tåla ljusets glans. En mäktig församling har på denna dag kommit tillsammans under dessa gotiska valv, som nu för första gången har genljudit av sanningen. Här har fransmännen firat den enda sanna tillbedjan, tillbedjan av friheten och förnuftet. Här har vi uttalat önskemål om framgång för republikens vapen. Här har vi lämnat livlösa avgudar och antagit förnuftet, livets bild, naturens mästerverk.” (M. A. Thiers, History of the French Revolution, band 2, sid 370, 371).
Då gudinnan infördes i nationalförsamlingen tog talaren henne vid handen och sade, vänd mot församlingen: ”Dödliga, skälv inte längre för det maktlösa åskslagetfrån en Gud som är skapad av er fruktan. Erkänn härefter inte någon annan gudom än förnuftet. Jag visar er här dess renaste och ädlaste bild. Eftersom ni måste ha avgudar, bör ni offra bara till en sådan som denna. ... Knäböj för frihetens höga senat, o, förnuftets slöja!”
”Efter det att gudinnan omfamnats av presidenten sattes hon i en praktfull vagn och fördes genom en enorm människomassa till Notre Dame för att inta Gudomens plats. Där sattes hon upp på högaltaret och hyllades av alla som var närvarande.” (Alison, band 1, kap 10).
Detta följdes ganska snart av att Bibeln offentligt brändes. Vid ett tillfälle marscherade ”museets folkliga förening” in i rådhuset och utropade: ”Leve förnuftet!” medan de högst upp på en stång bar de halvt förbrända resterna av flera böcker. Bland dem var bönböcker och Gamla och Nya testamentet. Om dessa sade presidenten: ”I en stor eld har de sonat för alla de dårskaper som de har förmått mänskligheten att begå.” (Journal of Paris, 1793, nr 318. Citerat i Buchez - Raux, Collection of Parliamentary History, band 30, sid 200, 201).
Det var påvemakten som hade börjat det verk som ateisterna nu fullbordade. Den romerska kyrkans politik hade lett till sociala, politiska och religiösa förhållanden som drev Frankrike mot undergången. Författare som refererar till skräckväldet under revolutionen framhåller, att skulden för dessaöverdrifter måste läggas på tronen och på kyrkan. (Se ”Tillägg”). I rättfärdighetens namn måste skulden läggas på kyrkan. Påvemakten hade förgiftat kungars sinnen mot reformationen genom att framställa den som en fiende till kronan, ett splittringens element som skulle bli en fara för nationens fred och enighet. Det var den romerska kyrkans anda som inspirerade den ohyggliga grymhet och det hårda förtryck som gick ut från tronen.
Frihetens anda följde med Bibeln. Överallt där evangeliet fick inträde vaknade folket. De började kasta av sig de band, som hade gjort dem till slavar under okunnighet, last och vidskepelse. De började tänka och handla som människor. Härskare såg detta och darrade av fruktan.
Den romerska kyrkan dröjde inte med att förstärka deras misstankar och fruktan. Till Frankrikes härskare sade påven 1525: ”Denna galenskap [protestantismen] kommer inte bara att förvirra och förstöra religionen utan också alla myndigheter, all adel, all ordning och varje rangskillnad.” (G. de Félice, History of the Protestants of France, band 1, kap 2, par 8).Några få år senare sade ett påvligt sändebud varnande till kungen: ”Nådige kung, låt er inte bedras. Protestanterna kommer att ödelägga både den borgerliga och den religiösa ordningen. ... Tronen är i lika stor fara som altaret. ... Blir en ny religion införd kommer det att bli nödvändigt med ett nytt styrelsesätt.” (D'Aubigné, History of the Reformation in Europe in the Time of Calvin, band 2, kap 36).Teologerna vädjade till fördomarna hos folket genom att förklara att den protestantiska läran ”lockar människorna bort till något nytt och oklokt. Den berövar kungen undersåtarnas tillgivenhet och lägger både kyrkan och staten öde”. På detta sätt lyckades Rom förmå Frankrike att motsätta sig reformationen. ”Då förföljelsens svärd lyftes i Frankrike, var det först för att försvara tronen, bevara adeln och upprätthålla lagarna.” (Wylie, band 13, kap 4).
Landets härskare anade knappast vilka följder denna ödesdigra politik skulle få. Bibelns lära skulle i folkens sinnen ha inpräglat de principer, som bildar själva underlaget för ett folks trivsel och framgång: rättfärdighet, måttfullhet, sanning, likställdhet och människokärlek. ”Rättfärdighet upphöjer ett folk.” På det sättet ”blir tronen befäst”. (Ords 14:34, 16:12).
”Rättfärdighetens frukt skall vara frid och rättfärdighetens vinning vara ro och trygghet till evig tid.” (Jes 32:17). Den som lyder den gudomliga lagen kommer också att vara den lydigaste när det gäller landets lagar. Den som fruktar Gud kommer att ära kungen, då denne utövar varje rättfärdig och lagenlig myndighet. Men det olyckliga Frankrike förbjöd Bibeln och bannlyste dess efterföljare. Under århundraden blev uppriktiga, principfasta människor förföljda. De hade klart intellekt och moralisk styrka. De var modiga nog att stå för sin överbevisning och tro nog att lida för sanningen. De slet som galärslavar, dog på bålet eller förtvinade i fängelsehålorna. Tusentals och åter tusentals räddades genom att fly. Dessa förhållanden fortsatte i 250 år efter reformationens början.
Oursäktlig trångsynthet
Det fanns knappast under denna långa tid i Frankrike en enda generation som inte bevittnade hur evangeliets anhängare flydde för förföljelsens vanvettiga raseri. De länder i vilka de fann en tillflyktsort blev berikade med den intelligens, konst, flit och ordning som så ofta utmärkte dem. Och i samma proportion som de försåg andra länder med dessa goda gåvor, tömde de sitt eget på dem. Om de som nu blev fördrivna hade fått vara kvar i Frankrike, om de landsflyktiga genom sin kunnighet och sitt arbete hade odlat landets jord under dessa 300 år, skulle mycket ha varit annorlunda. Om deras konstnärliga begåvning hade använts till att utveckla franska varor, om de med sin skaparkraft och forskaranda under dessa 300 år hade berikat litteraturen och utvecklat vetenskapen, vad skulle landet då inteha blivit! Tänk om deras klokhet hade fått leda Frankrikes politik. Tänk om deras känsla för rätt och rättfärdighet hade skapat landets lagar, och Bibelns kristendom stärkt folkets förstånd och härskat över dess samvete. Vilken härlighet skulle då inte ha omstrålat Frankrike idag! Vilket stort, framgångsrikt och lyckligt land skulle det då inte ha varit, ett mönster för andra länder.
”Men en blind och oursäktlig inskränkthet jagade från dess jord bort varje dygdens förkunnare, var och en som försvarade ordning, var och en som ville bevara tronen. Till de människor som skulle ha gjort sitt land känt och ärat på jorden blev det sagt: Välj det du vill: bålet eller landsförvisning. Till sist var staten fullständigt ödelagd. Det fanns inte längre någons samvete att fördöma, inte längre någon kristendom att föra till bålet, inte längre någon patriotism att driva i landsflykt.” (Wylie, band 13, kap 20). Och det fruktansvärda resultatet blev revolutionen med sitt skräckvälde.
”Efter det att hugenotterna hade flytt, följde en tid av allmän nedgång i Frankrike. Blomstrande fabriksstäder förföll. Fruktbara marker blev åter öde. Andlig slöhet och moralisk tillbakagång följde efter en tid av ovanliga framsteg. Paris blev ett enda jättestort fattighus. Man räknar med att det vid början av revolutionen fanns 200.000 fattiga som krävde understöd ur kungens hand. Bara jesuiterna blomstrade i den förfallande nationen och härskade med ett fruktansvärt tyranni över kyrkor och skolor, fängelser och galärer.”
Evangeliet skulle ha skänkt Frankrike lösningen på de politiska och sociala problem som trotsat kungens, prästerskapets och lagstiftarnas klokhet och slutligen fört landet till anarki och ruin. Men under den romerska kyrkans dominans hade folket glömt Frälsarens undervisning om självuppoffring och osjälvisk kärlek. De undervisades inte längre om att visa självförnekelse för andras bästa. De rika tillrättavisades inte för att de förtryckte de fattiga. De fattiga fick ingen hjälp mot förtryck och nedvärdering. De rikas och mäktigas egoism blev allttydligare och allt mer betungande. Under århundraden hade adelns girighet och lastbarhet resulterat i att bönderna blev till ytterlighet utplundrade. De rika gjorde orätt mot de fattiga. De fattiga hatade de rika.
I många provinser ägdes bondgårdarna av adeln. Arbetarklassen ägde inte någonting. De var helt utlämnade åt godsägarnas nåd och måste böja sig för deras orimliga krav. Medelklassen och underklassen måste bärade bördor som både statens och kyrkans underhåll förde med sig. Både borgerliga myndigheter och prästerskapet lade tunga skatter på dem. ”De adligas önskemål betraktades som den högsta lag. Bönderna kunde gärna svälta utan att deras förtryckare brydde sig om det. ... Folket tvingades vid varje tillfälle att ta hänsyn till godsägarens personliga intressen. Lantarbetarnas liv med aldrig upphörande arbete och misär, deras klagomål, om de någonsin vågade klaga, behandlades med överlägset förakt. Domstolarna tog alltid mer hänsyn till en adelsman än till en bonde. Domarna tog ofta emot mutor. Varje infall från aristokratins sida hade lagens stöd på grund av den allmänna korruptionen. Av de skatter som de världsliga stormännen på ena sidan och prästerskapet på den andra pressade ut av befolkningen, nådde inte ens hälften någonsin fram till den kungliga eller de biskopliga skattkamrarna. Resten ödslades bort på hejdlösa utsvävningar. Och de människor som på det sättet utplundrade sina medmänniskor betalade inte själva skatt. Enligt lag och sed var de berättigade till alla statens ämbeten. De privilegierade klasserna utgjorde150.000, och för att dessa skulle bli tillgodosedda dömdes miljoner människor till ett hopplöst och förnedrande liv.” (Se ”Tillägg”).
Lyx och lastbarhet
Vid hovet härskade lyx och lastbarhet. Mellan befolkning och härskare fanns ingen ömsesidig tillit. Allt vad regeringen företog sig betraktades med misstanke som någonting som gjordes med egoistisk beräkning. Den som satt på tronen över ett halvt århundrade före revolutionen var Ludvig XV. Till och med under dessa onda tider gjorde han sig känd som en lättsinnig, loj, sensuell monark. Med en moraliskt fördärvad och grym aristokrati och en utarmad och okunnig underklass, och en statsförvaltning i ekonomiska svårigheter och ett desperat folk, behövdes inte någon profets öga för att förutse en snabbt annalkande, fruktansvärd konfrontation. När kungens rådgivare varnade honom brukade han svara: ”Försök hålla det hela gående så länge jag lever. Efter min död får det gå som det kan.” Förgäves försökte man få honom att förstå att en reform var nödvändig. Kungen såg det onda som härskade, men han hade varken mod eller kraft att avvärja det. Det straff som väntade Frankrike var bara alltför tydligt skildrat i hans loja, egoistiska svar: ”Efter mig kommer syndafloden.”
Genom att använda sig av kungens och de härskande klassernas misstänksamhet hade den romerska kyrkan fått dem att hålla folket i slaveri. Den visste nämligen mycket väl att detta skulle försvaga staten. Avsikten var att genom detta få makt både över de styrande och över folket. Rom var framsynt nog för att inse att de, för att få människorna fullständigt i sin makt, måste lägga deras själar i bojor. Deras underkastelse var säkrad, så snart de inte längre hade förutsättningar att använda sin frihet. Tusen gånger värre än de fysiska lidanden som kyrkans politik medförde var det moraliska förfallet. Folket, som hade berövats Bibeln och överlämnats åt läror som grundade sig på egoism och religiös fanatism, sjönk ned i okunnighet, vidskepelse och last och blev helt urstånd att styra sig självt.
Men resultatet av allt detta blev någonting helt annat än vad Rom hade planlagt. I stället för att hålla massorna i blind underkastelse under kyrkansläror kom deras metoder att göra dem till fritänkare och revolutionärer. Katolicismen föraktade de som ett prästbedrägeri. De ansåg att prästerskapet var orsaken till deras förtryck. Den ende gud de kände till var den romerska kyrkans gud. Dess läror var deras enda religion. De betraktade dess girighet och grymhet som en direkt följd av Bibelns läror. Därför ville de inte ha någonting att göra med den.
Den romerska kyrkan hade framställt Guds väsen i en falsk belysning och förvrängt hans krav. Nu förkastade människorna både Bibeln och dess upphovsman. Kyrkan hade krävt blind tro på sina läroroch låtsades att de stämde överens med Bibeln. Reaktionen blev att Voltaire och hans medarbetare förkastade Bibeln helt och hållet och överallt spred ateismens gift. Den romerska kyrkan hade trampat ned folket under sin järnhäl. Nu slet sig de förnedrade och brutaliserade massorna lösa från tyranniet och frigjorde sig från alla hämningar. Förbittrade över det glittrande bedrägeri som de länge hade hyllat, förkastade de både sanning och lögn. Och lastens slavar, som förväxlade frihet med tygellöshet, jublade över sin inbillade frihet.
Då revolutionen började fick folket, som ett medgivande från kungens sida, större representation än adeln och prästerskapet tillsammans. Makten fick de alltså, men de var inte förberedda för att kunna använda den med klokhet och måttfullhet. De var så ivriga att få slut på det onda som de hade lidit under, att de bestämde sig för att helt förändra samhället. En rasande befolkning, med sinnet fyllt av bittra minnen med orätt som de hade lidit, bestämde sig för att göra slut på den misär som nu hade blivit outhärdlig. De tog hämnd på dem som de menade var orsaken till deras lidanden. De undertryckta använde samma medel som de hade sett tyranniet använda. Nu förtryckte de sina tidigare förtryckare.
Giljotin i stället för kättarbål
Det olyckliga Frankrike inbärgade en blodig skörd av den säd som det hade sått. Följderna av att de hade underkastat sig den romerska kyrkans makt blev fruktansvärda. På den plats där Frankrike under den katolska kyrkans inflytande hade tänt det första kättarbålet vid reformationens början, ställde revolutionen upp sin första giljotin. På den plats där de första martyrerna för den protestantiska tron brändes på 1500-talet, föll de första offren för giljotinen på 1700-talet. Genom att förkasta evangeliet, som skulle ha skänkt läkedom, hade Frankrike öppnat dörren för ateism och ruin. Då den gudomliga lagens barriär bröts ned, visade det sig att mänskliga lagar inte kunde hålla lidelsernas mäktiga flodvåg under kontroll. Uppror och anarki fyllde landet. Kampen mot Bibeln inledde en tid som i världshistorien har betecknats som skräckväldet. Fred och lycka försvann från människornas hem och sinnen. Ingen kände sig trygg. Den som triumferade idag, misstänktes och dömdes i morgon. Våld och lustar härskade utan hinder.
Kung, prästerskap och adel tvingades att finna sig i ett upphetsat och rasande folks ohyggliga illdåd. Deras hämndlystnad stimulerades av kungens avrättning. De som hade fällt dödsdomen följde honom snart till schavotten. Man beslöt att döda alla som kunde misstänkas för att vara fientligt inställda tillrevolutionen. Fängelserna blev fyllda. Vid ett tillfälle satt mer än200.000 fångar i fängelserna. Fruktansvärda händelser inträffade i städerna runt omkring i landet. Det ena revolutionära partiet kämpade mot det andra, och Frankrike blev ett enda, ohyggligt slagfält för stridande folkmassor som kastades fram och tillbaka av sina rasande lidelser. I Paris följde det ena upproret på det andra. Stadens medborgare var splittrade i ett virrvarr av grupper som inte tycktes vara behärskade av någonting annat än avsikten att utrota varandra. Och till den allmänna misären lades att nationen drogs in i långvarigt krig med Europas stormakter. Landet var nästan bankrutt. Soldaterna krävde att få sina löner utbetalda. Parisarna svalt och provinserna ödelades av rånare. Civilisationen gick nästan under i anarki och tygellöshet.
Hämndens dag
Bara alltför väl hade folket lärt sig den grymhet och tortyr som den romerska kyrkan så ivrigt hade undervisat dem om. Tiden för hämndhade slutligen kommit. Nu var det inte Jesu lärjungar som kastades i fängelsehålor eller släpades till bålet. De hade för länge sedan omkommit eller jagats i landsflykt. Den skoningslösa romerska kyrkan fick nu känna på den dödliga makten från dem som de hade fostrat till att frossa i blodsutgjutelse. ”Det exempel på förföljelse som det franska prästerskapet hade visat under så lång tid föll nu tillbaka på dem själva med stor kraft. Schavotterna blev röda av prästernas blod. Galärerna och fängelserna som en gång fylldes av hugenotter, fylldes nu av deras förföljare. Kedjade vid sina säten,och i arbete vid årorna, fick de romersk-katolska prästerna nu känna alla de plågor som deras kyrka med så frikostig hand hade utsatt de ödmjuka kättarna för.” (Se ”Tillägg”).
”Så kom de dagar då de mest barbariska lagbestämmelserna genomfördes av de mest barbariska av alla domstolar - en tid då ingen kunde hälsa på sina grannar eller be sina böner ... utan risk för att begå ett brott som medförde dödsstraff. Faror lurade på alla håll. Giljotinen arbetade hårt och länge varje morgon. Fängelserna var lika fullpackade som lastrummen i ett slavskepp. Rännstenarna skummade av blod som flöt ut i Seine… Dagligen kördes vagnslaster av offer genom gatorna i Paris för att möta sitt öde. Prokonsulerna, som den kungliga kommittén hade sänt ut till departementen, ägnade sig åt en orgie av grymhet som var okänd även i huvudstaden. Den dödande giljotinens yxa steg och föll alltför långsamt för deras mördargärning. Långa rader av fångar mejades ned med skrotfyllda artilleriprojektiler. Man borrade hål i botten på överfyllda pråmar. Lyon lades öde. I Arras vägrade manfångarnatill och med barmhärtigheten att döda dem snabbt. Längs Loirefloden, ända från Saumur till havet, frossade stora flockar av glador och kråkor på nakna lik som klumpat sig samman i en ohygglig omfamning. Ingen nåd visades mot varken kön eller ålder. Antalet unga pojkar och flickor i 17-årsåldern som mördades av denna avskyvärda regering kunde räknas i hundratal. Småbarn, som man slet bort från deras mödrars bröst, kastades från lans till lans längs jakobinernas led.”(Se ”Tillägg”). Under denna korta tidsperiod på tio år omkom massor av människor.
Allt detta skedde så som Satan ville ha det. Under århundraden hade han arbetat på att åstadkomma detta. Hans politik är att bedra från början till slut. Hans aldrig svikande syfte är att vålla människorna misär och olycka, att vanställa och befläcka Guds händers verk, fördärva hans goda och kärleksfulla planer och väcka sorg i himlen. Genom sina förföriska konster förblindar han människornas sinnen. Han leder dem till att kasta hela skulden på Gud, som om allt detta elände vore resultatet av Skaparens plan. Och när på liknande sätt de som har förfallit och brutaliserats på grund av hans grymma makt uppnår frihet, leder han dem till våldsamheter och ohyggliga illdåd. Tyranner och förtryckare hänvisar sedan till denna ohämmade tygellöshet som exempel på resultat av frihet.
När villfarelse i en förklädnad har avslöjats, ger Satan den bara en annan dräkt. Massor av människor tar emot denna lika ivrigt som den första. När folket upptäckte att katolicismen var ett bedrägeri, och inte längre lät sig förledas till att överträda Guds laggenom denna makt, påverkade han dem att betrakta all religion som bedrägeri och Bibeln som en saga. Och när de så kastade de gudomliga lagarna åt sidan förföll de till ohämmad ogudaktighet.
Det ödesdigra misstag som förde med sig sådana olyckor över Frankrikes invånare var, att man förbisåg denna enda, stora sanning: Sann frihet ligger inom ramen för Guds lag. ”O, att du ville akta på mina bud! Då skulle frid tillflyta dig såsom en ström och din rätt såsom havets böljor.””Det finns ingen frid förde ogudaktiga, säger HERREN.””Men den som hör mig, han skall bo i trygghet och vara säker mot olyckans skräck”. (Jes 48:18, 22; Ords 1:33).
Ateister, icke-kristna och sådana som avfallit från den kristna tron, fördömer Guds lag och motarbetar den. Men resultatet av deras inflytande visar att människans välbefinnande beror på hennes lydnad mot de gudomliga föreskrifterna. De som inte vill ta del av undervisningen från Guds bok blir tvungna att tillägna sig den i nationernas historia.
Då Satan arbetade genom den romerska kyrkan för att leda människor bort från lydnadens väg, gjordes det så listigt och i en sådan förklädnad, att den urartning och misär som följde inte uppfattades som ett resultat av överträdelsen. Och hans makt motverkades så starkt av Guds Ande, att hans planer inte helt kunde förverkligas. Folket förde inte verkan tillbaka till orsaken. De upptäckte inte källan till sina olyckor. Men under revolutionen blev Guds lag öppet förkastad av nationalförsamlingen. Och under skräckväldet som följde kunde alla se orsak och verkan.
Då Frankrike offentligt förkastat Gud och satt Bibeln åt sidan, triumferade onda människor. Mörkrets makter gladdes över att de slutligen uppnått det mål som de så länge hade eftertraktat, ett rike där Guds lags hämmande barriärer inte fanns. Eftersom domen över en ond gärning inte snabbt följdes av straff, styrktes människor ”att göra det som är ont”(Pred 8:11). Men överträdandet av en rättvis och rättfärdig lag leder ofrånkomligt till misär och ruin. Även om människor inte genast drabbas av domar, kan de ändå inte undgå straffet. Århundradens förbrytelser och avfall hade samlat upp vrede, som skulle drabba på uppgörelsens dag. De som föraktat Gud hade fyllt ogudaktighetens mått. De fick för sent klart för sig att det är fruktansvärt att ha dragit för stora växlar på Guds tålamod. Guds Ande, som begränsar Satans fruktansvärda makt, drog sig i stor utsträckning tillbaka. Han som endast gläder sig åt människors fördärv tilläts att fullfölja sina avsikter. De som hade valt att ställa sig på upprorets sida skördade dess frukter, till dess att landet fylldes av brott som är alltför ohyggliga att beskriva. Från härjade provinser och ödelagda städer ljöd ett bittert,plågat rop. Frankrike skakades som av ett jordskalv. Religion, lag, samhällsordning, familj, stat och kyrka, alltsammans slogs ned med den gudlösa hand som hade höjts mot Guds lag. Med rätta skrev den vise mannen: ” ... genom sin ogudaktighet faller den ogudaktige. Men även om syndaren hundra gånger gör det som är ont och lever länge, så vet jag ändå: Det går väl för de gudfruktiga - de fruktar ju Gud - men illa för den orättfärdige.””Eftersom de hatade kunskap och inte ville frukta HERREN, ... därför skall de äta sina gärningars frukt och mättas av sina onda planer.” (Ords 11:5; Pred 8:12, 13; Ords 1:29-31).
Guds trogna vittnen, som dödades av den hädiska makt ”som kommer upp från avgrunden” (Upp 11:7), skulle ändå inte hålla sig tysta under någon längre tid. ”Men efter de tre och en halv dagarna kom livsande från Gud in i dem, och de stod upp, och de som såg dem blev skräckslagna.” (Upp 11:11). Det var år 1793 som den franska nationalförsamlingen sände ut de förordningar som avskaffade den kristna religionen och åsidosatte Bibeln. Tre och ett halvt år senare stiftade samma församling en lag som upphävde dessa förordningar och gav därmed tillkänna att den tolererade Bibeln. Världen hade blivit förskräckt över de fruktansvärda synder som hade blivit följden av att förkasta Bibeln. Människorna insåg att det var nödvändigt att tro på Gud och hans Ord som underlaget för dygd och moral. Herren säger: ”Vem har du hånat och hädat, mot vem har du upphöjt din röst och högmodigt lyft upp dina ögon?Jo, mot Israels Helige.” (Jes 37:23).”Därför vill jag nu låta dem veta det, denna gång skall jag låta dem känna min hand och min makt. De skall inse att mitt namn är HERREN.” (Jer 16:21).
Om de två vittnena säger profeten vidare: ”Och de hörde en stark röst från himlen säga till dem: 'Kom hit upp!' Och de steg upp till himlen i ett moln, och deras fiender såg dem.” (Upp 11:12). Sedan Frankrike förde krig mot Guds två vittnen har de blivit upphöjda som aldrig förr. År 1804 grundades det Brittiska och utländska Bibelsällskapet. Detta följdes av liknande sammanslutningar med talrika filialer i andra delar av Europa. Det Amerikanska Bibelsällskapet grundades 1816. Då det Brittiska Bibelsällskapet grundades hade Bibeln varit tryckt och utgiven på 50 olika språk. Sedan den tiden har den översatts till många hundra språk och dialekter.
Under de 50 åren före 1792 ägnades hednamissionen endast lite uppmärksamhet. Inga nya sällskap bildades. Få kyrkosamfund gjorde några som helst ansträngningar för att utbreda kristendomen i hedniska länder. Men mot slutet av 1700-talet inträdde en stor förändring. Människor började bli otillfredsställda med resultaten av rationalismen. De förstod hur nödvändigt det var med en gudomlig uppenbarelse och en erfarenhetsgrundad kristendom. Från den tiden fick hednamissionen framgång som aldrig tidigare.
Förbättringar inom boktryckarkonsten gjorde mycket till för att gynna utbredandet av Bibeln. De kraftigt förbättrade samfärdsmedlen mellan de olika länderna, nedbrytandet av gamla fördomar och nationell isolering banade vägen för att Guds ord skulle vinna terräng. Till detta bidrog också att påven alltmer förlorade sin världsliga makt. Länge har man obehindrat kunnat sälja Bibeln på gatorna i Rom. Nu har den förts ut till alla delar av världen.
Voltaire, som inte var kristen, sade en gång skrytsamt: ”Jag är trött på att höra människor fortsätta att säga att tolv män grundade den kristna religionen. Jag skall visa att en man räcker för att omstörta den.” 200 år har snart gått sedan hans död. Miljoner har tagit del i kampen mot Bibeln. Men den är långt ifrån att vara tillintetgjord. Där man på Voltaires tid fann ett hundratal exemplar av Bibeln, finner man den nu i hundratusen. För att använda en av de första reformatorernas ord angående den kristna kyrkan: ”Bibeln är ett städ som har slitit ut många hammare.” Herren säger: ”Inget vapen som smids mot dig skall ha framgång, och varje tunga som upphäver sig mot dig skall du i domen döma skyldig.” (Jes 54:17).
”... vår Guds ord förblir i evighet.” ” ... alla hans befallningar är fast grundade. För alltid och för evigt står de fasta, de fullbordas med sanning och rättvisa.” (Jes 40:8; Ps 111:7, 8). Allt som bygger på mänsklig auktoritet kommer att omstörtas, men det som bygger på Guds oföränderliga Ords klippa skall bestå för alltid.