Aposteln Johannes var mer ryktbar än sina bröder som "lärjungen, den som Jesus älskade". Ehuru icke i ringaste omfattning feg, vek, eller vacklande till sinnelaget, ägde han en vänlig läggning och ett varmt, kärleksfullt hjärta. Han tycks, i högsta grad, ha åtnjutit Kristi vänskap, och han mottog många bevis på Frälsarens förtroende och kärlek. Han var en av de tre, som fick bevittna Kristi förhärligande på berget samt Hans svåra vånda och själskval i Getsemane; och åt Johannes’ omvårdnad anförtrodde vår Herre Sin mor under de sista fasansfulla timmarna på korset.
Frälsarens tillgivenhet för den älskade lärjungen gengäldades med den varma fromhetens hela styrka. Johannes klamrade sig fast vid Kristus likt vinrankan klänger sig fast vid den ståtliga pelaren. För Mästarens skull trotsade han farorna i domsalen och dröjde sig kvar vid korset; och efter nyheten om Kristi uppståndelse skyndade han sig till graven, ja, i sin iver hann Johannes dit före den impulsive Petrus.
Johannes’ kärlek till sin Mästare var inte bara en vänskap mellan människor, utan den utgjorde en ångerfull syndares kärlek, som insåg att han köpts loss med Kristi dyrbara blod. Han betraktade det som den största ära, att verka och lida i tjänsten för sin Herre. Kärleken till Jesus kom honom att älska alla, för vilka Kristus dog. Hans religion var av den praktiska sorten. Han menade, att kärlek till Gud skulle visas i kärlek till Hans barn. Om och om igen hörde man honom säga: "Mina älskade, om Gud älskade oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra" (Första Johannesbrevet 4:11). "Vi älskar därför att han först har älskat oss. Om någon säger att han älskar Gud och hatar sin broder, så är han en lögnare. Ty den som inte älskar sin broder som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett" (verserna 19, 20). Apostelns liv stod i samklang med hans undervisning. Hjärtats glödande kärlek till Kristus fick honom att lägga ned det allvarligaste, outtröttliga arbete för sina medmänniskor, och då i synnerhet för bröderna inom den kristna församlingen. Han var en mäktig förkunnare, eldig samt synnerligen allvarlig och uppriktig, och hans ord förde med sig djup övertygelse.
En ny Skapelse Tack vare Nåden
Den tillitsfulla kärlek och osjälviska hängivenhet, som utmärkte Johannes’ liv och sinnelag, kommer med ovärderliga lärdomar för den kristna församlingen. Somliga kanske hävdar, att han i sig själv ägde denna kärlek, utan inverkan från Guds nåd; men av naturen hade Johannes allvarliga karaktärsbrister; han var stolt och äregirig samt rask att brusa upp inför skymfningar och nedrigheter.
Djupet och omfattningen hos Johannes’ tillgivenhet mot Mästaren var inte orsaken till Kristi kärlek för honom, utan verkan av den kärleken. Johannes ville bli lik Jesus, och under Kristi kärleks omvandlande inflytande blev han ödmjuk och saktmodig. Det egna jaget doldes i Jesus. Han var nära förenad med det Levande Vinträdet, och blev på så vis delaktig av den gudomliga naturen. Detta blir alltid följden av samvaro med Kristus. Detta är sann helgelse.
Det kan visst förekomma tydliga fel hos en persons sinnesart, men när vederbörande blir en äkta lärjunge åt Jesus, gör kraften hos den gudomliga nåden individen till en ny skapelse. Kristi kärlek förvandlar, helgar honom eller henne. Men när människor bekänner sig vara kristna, och deras religion ändå inte gör dem till bättre män och kvinnor på alla områden i livet – levande företrädare åt Kristus till läggning och sinnelag – tillhör de inte Honom.
Lärdomar i Karaktärsdaning
En gång var Johannes djupt oense med flera av bröderna om, vilken av dem det var, som skulle räknas som den störste. De avsåg inte, att deras ord skulle nå Mästarens öra; likväl läste Jesus deras hjärtan, och tog tillfället i akt att lära Sina lärjungar en läxa i ödmjukhet. Den riktades inte bara till den lilla grupp, som lyssnade till Hans ord, utan skulle komma att nedtecknades till förmån för samtliga Hans efterföljare intill tidens slut. "Jesus satte sig ner, kallade på de tolv och sade till dem: ’Om någon vill vara den förste skall han vara den siste av alla och allas tjänare’" (Markusevangeliet 9:35).
De, som äger Kristi anda, strävar inte efter att vinna någon ställning över sina bröder. Det är de, som är små i sina egna ögon, som kommer att räknas som stora i Guds ögon. "Sedan tog han ett litet barn och ställde det mitt ibland dem, slöt det i sin famn och sade till dem: ’Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte bara emot mig utan honom som har sänt mig’" (verserna 36, 37).
Vilken värdefull lärdom detta är för alla Kristi efterföljare! De, som förbiser de vardagliga plikter som ligger mitt framför dem, som försummar förbarmande och vänlighet, artighet och kärlek, om så bara mot ett litet barn, försummar Kristus. Johannes tog personligen till sig denna lärdom och drog nytta av den.
Vid ett annat tillfälle hade hans broder Jakob och han själv sett en man driva ut djävlar i Jesu namn, och eftersom han inte omgående anslöt sig till deras grupp, ansåg de att han inte hade någon rätt att utföra detta verk, och därför förbjöd de honom det. Med uppriktigt hjärta delgav Johannes händelsen för sin Mästare. Jesus sade: "’Hindra honom inte. Ingen som utför en kraftgärning i mitt namn kan sedan genast tala illa om mig. Den som inte är emot oss är för oss" (verserna 39, 40).
Vidare kom Jakob och Johannes genom sin mor med en vädjan om, att få de högsta hedersställningarna i Kristi rike. Frälsaren svarade: "’Ni vet inte vad ni ber om" (Markusevangeliet 10:38). Hur dåligt inser många av oss den sanna innebörden av våra böner! Jesus var medveten om det oändliga offer, med vilket härligheten skulle vinnas, då Han, "i stället för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen" (Hebréerbrevet 12:2). Den glädjen innefattade, att Hans skam, Hans vånda och utgjutandet av Hans blod skulle leda till själars frälsning.
Det var denna härlighet, som skulle bli Kristi, och som de två lärjungarna bad om att de skulle få en del i. Jesus frågade dem: "Kan ni dricka den kalk som jag dricker, eller döpas med det dop som jag kommer att döpas med?’ De svarade: ’Det kan vi’" (Markusevangeliet 10:38, 39).
Föga begrep de, vad det dopet innebar och stod för! "Jesus sade till dem: ’Den kalk som jag dricker skall ni dricka, och med det dop som jag blir döpt med skall ni döpas. Men platsen på min högra sida och på min vänstra sida är det inte min sak att ge bort, de platserna skall tillfalla dem som de är beredda för’" (verserna 39, 40).
Inget Utrymme för Stolthet och Äregirighet
Jesus förstod vilka drivkrafterna bakom önskemålet var, och bestraffade därför de två lärjungarnas stolthet och ärelystnad: "’Ni vet att de som anses vara folkens ledare uppträder som herrar över dem och folkens stormän härskar över dem. Men så är det inte hos er, utan den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara allas slav. Ty Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många’" (verserna 42-45).
Vid ett tillfälle skickade Kristus Sina budbärare i förväg till en samaritisk by, för att de skulle be folket där att ordna med förfriskningar åt Honom och lärjungarna. Men då Frälsaren närmade Sig staden, syntes Han gå vidare mot Jerusalem. Detta väckte samariternas fiendskap, och i stället för att sända ut budbärare med en inbjudan, ja, en vädjan om att stanna hos dem ett tag, höll de inne med det brukliga tillmötesgående, som de skulle ha visat den vanlige resenären. Jesus tvingar Sig aldrig på någon, och samariterna förlorade den välsignelse, som skulle ha blivit deras, om de bjudit Honom att bli deras gäst.
Vi må förundra oss över den ohövliga behandlingen av himmelens Majestät, men hur ofta gör inte vi som bekänner oss vara Kristi efterföljare oss skyldiga till samma slags försummelse! Ber vi enträget Jesus att göra Sin boning i våra hjärtan och i våra hem? Han är full av kärlek, av nåd, av välsignelse, och står redo att skänka oss dessa gåvor; men, i likhet med samariterna, är vi ofta lika nöjda utan dem.
Lärjungarna var medvetna om Kristi avsikt, att välsigna samariterna med Sin närvaro; och då de såg köld, avund och missaktning riktas mot Mästaren, uppfylldes de av överraskning och förnärmelse. Särskilt Jakob och Johannes upprördes. Att Han, som de aktade så högt, skulle bli behandlad på det viset, tycktes de ett brott för allvarligt att begås utan omedelbar bestraffning. I sin iver sade de: "’Herre, vill du att vi skall kalla ner eld från himlen som förtär dem, såsom Elia gjorde?" (Lukasevangeliet 9:54, de tre sista orden ur KJV). Härmed åsyftades dödandet av de syriska befälhavarna och deras trupper, som skickats ut för att ta profeten Elia till fånga.
Jesus åthutade lärjungarna med dessa ord: "Ni vet inte av vilken ande ni är. Ty Människosonen har inte kommit för att förgöra människosjälar, utan för att frälsa dem" (verserna 55, 56, Reformations-Bibeln). Johannes och hans medlärjungar studerade vid en skola, där Kristus var läraren. De, som var beredda att se sina egna fel och längtade efter att förbättra sin karaktär, fick rika tillfällen till det. Johannes satte stort värde på varje lärdom och sökte ständigt, att föra sitt liv i samklang med det Gudomliga Mönstret. Jesu undervisning, som betonade saktmod, ödmjukhet och kärlek som byggstenar för tillväxt i nåden, och som kvalifikation för deltagande i Hans verk, var av största betydelse för Johannes. Dessa lärdomar framställs för oss var och en personligen och som församlingssyskon, liksom för Kristi första lärjungar.
Johannes och Judas
En upplysande lärdom går att dra från den slående skillnaden i karaktär mellan Johannes och Judas. Johannes utgjorde en levande bild på helgelse. Å andra sidan ägde Judas ett sken av gudaktighet, samtidigt som hans sinnelag var mera sataniskt än gudomligt. Han bekände sig till att vara en Kristi lärjunge, men förnekade Honom i ord och gärning.
Judas fick samma dyrbara möjligheter som Johannes, att studera och ta efter Förebilden. Han lyssnade till Kristi undervisning, och hans sinnesart kunde ha förvandalts genom Guds nåd. Men medan Johannes på allvar tog upp kampen mot sina egna svagheter och sökte att bli lik Kristus, gjorde Judas våld på det egna samvetet, föll för frestelser och lade sig till med oärlighetens fula ovana, som skulle komma att gestalta honom till Satans avbild.
Dessa två lärjungar står för den kristna världen. Alla bekänner sig som Kristi efterföljare; men medan en grupp vandrar i ödmjukhet och saktmod samt lär sig av Jesus, visar den andra att de icke är ordets görare, utan blott dess hörare. En grupp blir helgad genom sanningen; den andra är helt okunnig om Guds nåds förvandlande kraft. De tidigare dör dagligen bort ifrån det egna jaget, och segrar över synden. De senare ger efter för sina lustar, och blir till Satans tjänare.