1. Varför synden tillåts att existera
"Gud är kärlek." – Första Johannesbrevet 4:8. Hans natur, Hans lag är kärlek. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. "Han som är hög och upphöjd, han som tronar i evighet", Han, som "går fram på urtidens vägar", förändras inte. Hos Honom sker "ingen förändring och ingen växling mellan ljus och mörker." – Jesaja 57:15; Habackuk 3:6; Jakobsbrevet 1:17.
Varje uppenbarelse av Guds skapande makt är ett uttryck för oändlig kärlek. Guds herravälde innefattar den fullkomligaste lycka för alla skapade väsen. Psalmisten säger:
Din arm är full av kraft, din hand är segerrik och stark.
På rätt och rättfärdighet vilar din tron, nåd och trofasthet finns hos dig.
Lyckligt det folk som vet att hylla dig, Herre, de får vandra i ditt ansiktes ljus.
De gläder sig ständigt över ditt namn och jublar över din rättfärdighet,
ty du är deras styrka och glans. . . .
ty vår sköld tillhör Herren, vår kung tillhör Israels Helige. – Psaltaren 89:14-19.
Historien om den stora striden mellan det goda och det onda, från dess inledning i himmelen till upprorets slutliga kuvande och syndens fullkomliga utrotande, är också ett tydligt bevis på Guds oföränderliga kärlek.
Världsalltets Högste var ej ensam om att utföra Sina välgärningar. Han hade en jämlike – en medarbetare, som kunde uppskatta Hans avsikter och dela Hans glädje i, att skänka skapade väsen den största lycka. "I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud." – Johannesevangeliet 1:1-2 (Reformations-Bibeln). Kristus, Ordet, Guds enfödde Son, var ett med den evige Fadern – ett till natur, karaktär och beslut – det enda väsen, som kunde delta med Gud i alla Hans tankar och beslut. "Hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste." – Jesaja 9:6 (Svenska Folk-Bibeln 98). "Hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar." – Mika 5:2 (Svenska Folk-Bibeln 98). Och Guds Son säger om Sig Själv: "HERREN ägde mig redan vid begynnelsen av sin väg, före sina gärningar i urtiden. Av evighet är jag insatt. . . . när han lade jordens grund, då var jag verksam vid hans sida. Jag var hans glädje dag efter dag, alltid jublande inför honom." – Ordspråksboken 8:22-23, 29-30 (Svenska Folk-Bibeln 98).
Genom Kristus skapade Fadern alla himmelska väsen. "I honom skapades allt. . . troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom." – Kolosserbrevet 1:16. Änglarna är Guds tjänare, vilka strålar av det ljus, som alltid utgår från Honom, och vilka skyndsamt verkställer Hans befallningar. Men Sonen, Guds Smorde, "hans väsens avbild", "hans härlighets återsken", som "bär allt med sin makts ord", är den Högste i himmelen. – Hebréerbrevet 1:3 (King James Version). "En härlighetens tron, upphöjd sedan begynnelsen" är Hans helgedoms rum (Jeremia 17:12), en "rättens spira" Hans rikes spira. – Hebréerbrevet 1:8. "Majestät och härlighet är inför hans ansikte, makt och glans i hans helgedom." – Psaltaren 96:6 (Svenska Folk-Bibeln 98). "Nåd och sanning står inför ditt ansikte." – Psaltaren 89:15 (Svenska Folk-Bibeln 98).
Eftersom kärlekens lag är grundvalen för Guds styre, beror alla tänkande väsens lycka på, att de fullkomligt rättar sig efter dess stora, rättvisa grundsatser. Gud önskar, att alla Hans väsen skall tjäna Honom av kärlek – tjäna Honom på grund av en rätt uppfattning om Hans karaktär. Han finner ingen glädje i en påtvingad lydnad; och Han har gett alla fri vilja, så att de kan tjäna Honom frivilligt.
Så länge alla skapade väsen var förenade genom kärlekens band, rådde fullkomlig harmoni i Guds världsallt. Det var de himmelska härskarornas glädje, att utföra sin Skapares beslut; de fröjdade sig åt, att återspegla Hans härlighet och att prisa Honom. Och så länge de älskade Gud över allting, hyste de en tillitsfull och oegennyttig kärlek till varandra. Inte den minsta misshällighet störde den himmelska harmonin. Men en förändring inträffade i detta lyckliga tillstånd. Det fanns en, som missbrukade den frihet Gud hade givit åt Sina skapade väsen. Synden hade sin upprinnelse hos honom, som näst Kristus hade blivit mest ärad av Gud och stod högst i makt och härlighet bland himmelens invånare.1 Lucifer, "morgonrodnadens son", var den förste bland de beskyddande keruberna, helig och ren. Han stod inför den store Skaparen, och härlighetens oavbrutna strålar, som omgav den evige Guden, vilade på honom. "Så säger Herren, HERREN: Du var en mönsterbild av fullkomlighet, full av visdom och fullkomlig i skönhet. I Eden, Guds lustgård, var du, höljd i alla slags ädelstenar. . . . Du var en smord, beskyddande kerub, och jag hade satt dig på Guds heliga berg. Där gick du omkring bland gnistrande stenar. Du var fullkomlig på alla dina vägar från den dag då du skapades, till dess orättfärdighet blev funnen hos dig." – Hesekiel 28:12-15 (Svenska Folk-Bibeln 98).
1 Se Bihang, Anmärkning 1.
Lucifer hängav sig så småningom åt begäret efter egen upphöjelse. Skriften säger: "Stolt blev ditt hjärta på grund av din skönhet; du fördärvade din vishet för din skönhets skull." – Hesekiel 28:17 (King James Version). "Du sade i ditt hjärta:. . . ovanför Guds stjärnor skall jag upprätta min tron. . . . jag skall göra mig lik den Högste.'" – Jesaja 14:13-14 (Svenska Folk-Bibeln 98).
Fastän denne mäktige ängels hela härlighet kom från Gud, började han att betrakta den som sin egen. Missnöjd med sin ställning, trots att han ärades högre än himmelens övriga invånare, dristade han sig till, att i sitt hjärta begära den hyllning, som endast tillhörde Skaparen. I stället för att söka framhålla Gud som det förnämsta föremålet för alla skapade väsens kärlek och trohet, sökte han själv, att tillvinna sig deras trohet och lydnad. Och begäret efter den härlighet, som den oändliga Fadern hade tilldelat Sin Son, fick denne änglarnas furste att åstunda den makt, som endast tillkom Kristus.
Därmed upphörde himmelens fullkomliga endräkt. Lucifers fallenhet för, att tjäna sig själv i stället för sin Skapare, väckte en känsla av obehag hos dem, som ansåg att Guds ära skulle hållas högst. I ett rådsmöte vädjade himmelens änglar till Lucifer. Guds Son målade upp inför honom Skaparens storhet, godhet och rättvisa, liksom Hans lags okränkbara, oföränderliga natur. Gud hade Själv upprättat himmelens ordning; och genom att kringgå denna, skulle Lucifer komma att vanära sin egen Skapare och störta sig själv i fördärvet. Varningen, framförd i oändlig kärlek och barmhärtighet, väckte emellertid enbart förnyat motstånd. Lucifer lät sig styras av sitt avund mot Kristus, och blev än mer trotsig.
Änglarnas furste hade bestämt sig för, att ifrågasätta Guds Sons överhöghet och därmed väcka tvivel på Skaparens vishet och kärlek. För att uppnå sin målsättning, ämnade han uppbåda all kraft och förmåga hos sitt briljanta sinne, som endast stod Kristi sinne efter inom Guds härskaror. Men Han, som enbart önskar skapade väsen med valfrihet, lämnade ingen ovetande om de bortkollrande spetsfundigheter, med vars hjälp upprorsmakaren skulle komma att söka rättfärdiga sig själv. Före den väldiga tvekampen skulle var och en bli väl bekant med Guds vilja. All deras glädje berodde ju på Hans visdom och godhet.
Världsalltets Konung kallade till Sig de himmelska härskarorna, för att i deras närvaro framställa Sin Sons sanna ställning och Hans förhållande till alla skapade varelser. Guds Son delade Faderns tron, och härligheten från den evige, självexisterande Guden omgav dem båda. Omkring tronen samlades så de heliga änglarna, en väldig, oräknelig mängd – "myriarders myriarder, tusen och åter tusen" (Uppenbarelseboken 5:11). Dessa utgör de mest upphöjda änglar, som både är tjänare och undersåtar. De fröjdade sig i glansen hos ljuset, som strömmade över dem från Gudomen. Inför himmelens samlade invånare tillkännagav Konungen, att ingen annan än Kristus, Guds Enfödde, till fullo kunde sätta sig in i Hans planer, och det var Kristi sak, att fullfölja Hans storslagna avsikter. Guds Son hade förverkligat Faderns vilja i skapandet av himmelens härskaror. Honom, liksom Fadern, skulle de därför ge sin hyllning och vara trogna. Kristus skulle framledes utöva Sin gudomliga makt, genom att skapa Jorden och dess innevånare. Men härigenom skulle Han inte söka Sin egen ära eller upphöja Sig Själv. Det skulle ha stridit mot Guds plan. I stället skulle Han därigenom förhärliga Fadern och verkställa Hans nåderika kärleksgärningar.
Änglarna erkände med jublande glädje Kristi överhöghet, föll på knä inför Honom och utgöt sin kärlek och dyrkan samt djupa vördnadsbetygelse. Lucifer knäföll också, men i hans hjärta pågick det en sällsam, svår strid. Sanning, rättvisa och trofasthet kämpade emot avund och svartsjuka. Till en början tycktes inflytandet från de heliga änglarna göra sig gällande även hos honom. Lovsånger från tusentals mäktiga strupar fyllde himmelen med melodiska klanger, och tycktes ha tagit död på ondskans anda. Hans väsen genomfors av en outsäglig kärlek. I samklang med de syndfria tillbedjarna älskade Lucifer Fadern och Sonen av hela hjärtat. Men så fylldes han på nytt av stolthet över sin egen härlighet. Begäret efter eget herravälde återkom, likaså avundsjukan mot Kristus. Den ära, som tilldelats honom, betraktade inte Lucifer som Guds särskilda gåva. Alltså kände han ingen tacksamhet mot sin Skapare. Han yvades över sin egen härlighet och stora upphöjdhet och längtade efter, att bli Guds jämlike. Den himmelska härskaran älskade och kände vördnad för Lucifer. Änglarna fann sitt nöje i, att lyda Lucifers befallningar, och hans visdom och härlighet översteg vida deras. Likväl var Guds Son upphöjd över honom, ja, Han delade Faderns makt och myndighet. Han tog del vid Faderns planläggande. Lucifer, däremot, tilläts inte närvara vid dessa överläggningar. "Varför", undrade den mäktige ängeln, "skall Kristus vara den främste? Varför äras Han mer, än Lucifer?"
Efter att ha lämnat sin plats i Faderns omedelbara närhet, började Lucifer att så missnöje ibland änglarna. Han gick tillväga på ett försåtligt och hemlighetsfullt sätt. Till en tid dolde han sin verkliga avsikt under låtsad vördnad för Gud. Han började att sprida tvivel rörande de lagar, som de himmelska väsendena lydde under. Han lät påskina, att lagar må gälla för invånarna i universum, men icke för änglar. Änglar var högre väsen och behövde inga sådana återhållande band, ty deras klokskap var tillräcklig som ledning för deras handlande. De var inte varelser, som skulle kunna dra skam över Gud. Alla deras tankar var helgade. Kunde de fela, kunde även Gud göra det. Guds Sons upphöjelse till Faderns jämlike framställdes som orättvis mot Lucifer. Han var, hävdades det, också berättigad till djup vördnadsbetygelse och ära. Om änglarnas furste enbart kunde uppnå sin sanna, upphöjda ställning, skulle hela den himmelska härskaran vinna stor fördel. Hans avsikt var nämligen, att säkerställa allas frihet. Men nu kunde de inte ens åtnjuta den lilla frihet de dittills haft; ty en Despot hade satts över dem, och inför Hans auktoritet måste alla böja sig. Så utformades det skarpsinniga bedrägeri, som genom Lucifers slughet snabbt vann terräng i de himmelska boningarna.
Kristi ställning och auktoritet hade inte förändrats. Lucifers avund och förvrängning av fakta samt hans anspråk på jämbördighet med Kristus hade nödvändiggjort ett klargörande av Guds Sons egentliga ställning. Denna hade varit oförändrad sedan begynnelsen. Emellertid hade Lucifers vilseförande uttalanden förblindat många av änglarna.
Genom att utnyttja den kärleksfulla, trofasta tilliten hos änglarna under sitt kommando, inympade han i deras sinnen sin egen misstro och sitt missnöje på ett så slugt sätt, att hans farliga inflytande inte upptäcktes. Lucifer framställde Guds syften i falsk dager – han feltolkade och förvrängde dem, för att uppamma missnöje och protester. På ett illfundigt vis fick han sina åhörare, att ge uttryck åt sina känslor. Sedan upprepade han deras åsikter, då det bäst passade hans syften. Därmed försökte han bevisa, att änglarna inte var helt tillfreds med Guds styre. Samtidigt som han påstod sig vara fullt lojal mot Gud, betonade han enträget behovet av ändringar hos Guds ordning och lagar för det himmelska styrets bästa. Alltså försökte han både att uppegga motstånd mot Guds lag samt ingjuta sitt eget missnöje i änglarna under sig och verka för, att undanröja missnöje och försona avogt sinnade änglar med den himmelska ordningen. Under ytan fick han det att jäsa av missnöje och uppror. Utåt sett, tycktes dock hans enda föresats vara, att främja lojalitet och att bevara samklang och fred.
Det missnöjets anda, som således väckts, gjorde nu sin olycksbringande verkan. Även om det inte kom till öppen strid, blev änglarna gradvis och utan att någon egentligen tänkte på det oense. Somliga betraktade Lucifers förtäckta beskyllningar mot Guds styre med välvilja. Dittills hade de varit i fullkomlig harmoni med Guds världsordning. Nu var de missnöjda och olyckliga, eftersom de inte helt kunde utforska och förstå Hans outrannsakliga rådslut och planer. De var missbelåtna med Hans beslut, att upphöja Kristus. Dessa var nu beredda, att understödja Lucifer i hans krav på, att dela Guds Sons myndighet. Men änglar, som var trofasta och pålitliga, försvarade visdomen och rättvisan hos Guds påbud och sökte få klandrets upphovsman att åter underkasta sig Guds vilja. Kristus var Guds Son; Han var ett med Honom, innan änglarna skapades. Han hade alltid stått vid Faderns högra sida. Dittills hade ingen ifrågasatt Hans överhöghet, vilken inneburit stora välsignelser för dem, som omfattats av den. Himmelens endräkt hade aldrig tidigare brutits; varför skulle det behöva uppstå misshälligheter nu? De trofasta änglarna förutsåg ohyggliga följder av denna missämja, och vädjade enträget till de missbelåtna om, att ge upp sin fasta föresats och i stället visa sig lojala mot Gud, genom att underställa sig Hans styre.
Gud handlade enligt Sin stora nåd och Sitt fullkomliga sinnelag, genom att länge ha tålamod med Lucifer. Missnöjets och avoghetens anda hade aldrig tidigare förekommit i himmelen. Det här var något nytt, sällsamt, gåtfullt, oförklarligt. Lucifer hade först inte förstått sina känslors verkliga karaktär. Under en tid hade han fruktat att uttrycka det, som rörde sig i hans sinne. Likväl förträngde han inte sina grubblerier. Han såg inte, vart det hela skulle bära hän. Men ansträngningar, som endast den med omätlig kärlek och visdom kunde komma på, gjordes för att överbevisa honom om hans misstag. Missnöjet visade sig vara grundlöst, och han upplystes klart om, vad hans envetna revolt skulle leda till. Lucifer blev övertygad om, att han hade fel. Han insåg, att: "Rättfärdig är Herren i alla sina gärningar, kärleksfull i allt han gör" (Psaltaren 145:17); att Guds förordningar är rättvisa, och att han borde vidgå det inför hela himmelen. Hade han gjort det, kanske han hade räddat sig själv och många änglar. Vid denna tidpunkt hade han inte helt avsvärjt sig sin trohet mot Gud. Förvisso hade han lämnat sin ställning som beskyddande kerub. Icke desto mindre skulle han ha återinsatts i sin tjänst, om han varit villig att åter vända sig till Gud, erkänna Skaparens visdom och nöja sig med, att ta sin plats, som Gud tilldelat honom i Sin stora plan. Nu var det dags att bestämma sig; antingen måste han helt rätta sig efter Guds överhöghet, eller inleda öppet uppror. Han var snubblande nära att böja sig, men stoltheten hindrade honom. Det var ett alltför stort offer för någon, som varit så upphöjd, att bekänna sitt fel, sina falska tankegångar, och att vika sig för dens myndighet, som han strävat efter att kullkasta.
En barmhärtig Skapare längtade i Sitt medlidande efter Lucifer och hans anhängare. Han sökte att rädda dem, där de stod vid undergångens brant och snart skulle störta sig själva i fördärvet. Men Hans nåd feltolkades. Lucifer pekade på Guds tålamod som ett bevis för bedragarens egen överlägsenhet. Säkerligen skulle världsalltets Konung så småningom rätta Sig efter hans krav. Han tillkännagav, att om änglarna bara ville stå orubbligt vid hans sida, skulle de fortfarande kunna uppnå allt det de föresatt sig. Han försvarade ihärdigt sitt handlande, och förberedde sig på krig mot sin Skapare. Alltså blev Lucifer, "ljusbäraren", deltagaren i Guds härlighet, en beskyddande kerub vid Hans tron, genom sin överträdelse Satan, Guds och alla heliga varelsers "motståndare" samt en fördärvare av alla dem, som himmelen hade överlämnat åt hans ledning och uppsikt.
De trogna änglarnas sakskäl och vädjanden förkastades med överlägset förakt. Han avfärdade dem själva som grundlurade trälar eller slavar. Det företräde, som getts åt Kristus, förklarade han vara en orättmätig handling mot både honom personligen och den himmelska härskaran. Vidare tillkännagav Lucifer, att han inte längre tänkte finna sig i denna inskränkning i sina och deras rättigheter. Han tänkte aldrig mera erkänna Kristi herravälde. Han hade för avsikt, att tillvälla sig den ära, som borde ha getts honom, och anföra dem, som ville bli hans efterföljare. Dessutom lovade han dem, som önskade att ansluta sig till hans led, ett nytt och bättre styre. Detta skulle medföra frihet för alla. Ett stort antal änglar förklarade, att de ämnade att godta honom som ledare. Smickrad av det välvilliga mottagande, som hans framstötar rönt, hoppades han att kunna vinna över alla änglar på sin sida, bli jämbördig med Gud och bli åtlydd av den samlade, himmelska härskaran.
Ändå försökte de trofasta änglarna att övertala honom och hans sympatisörer till, att underordna sig Gud. Vidare talade man om för dem, vad det oundvikliga utfallet eller resultatet skulle bli, om de vägrade: Han, som danat dem, skulle vara deras styrka övermäktig och hårt straffa dem för deras fräcka uppror. Ingen ängel skulle kunna sätta sig upp emot Guds lag, vilken var lika helig som Lagstiftaren. De manade alla till, att slå dövörat till inför Lucifers sluga resonemang, och vädjade enträget om, att han och hans anhängare skulle söka Gud utan dröjsmål och erkänna sitt fel i, att ifrågasätta Hans klokskap och auktoritet.
Många kände, att de borde följa rådet och ångra sina missnöjesyttringar samt åter söka Faderns och Sonens gunst. Men Lucifer hade berett ytterligare ett bedrägeri. Den mäktige upprorsmakaren tillkännagav, att de änglar som gjort gemensam sak med honom, hade gått för långt för att vända om. Han kände väl till Guds lag, och visste att Lagstiftaren icke skulle förlåta dem. Lucifer hävdade, att alla som skulle komma att ställa sig under himmelens myndighet, skulle fråntas heder och ära, ja, berövas sin ställning. Vad honom anbelangade, tänkte han aldrig mera vidkännas Kristi auktoritet. Den enda återstående utvägen för honom och hans anhängare var, sade han, att hävda sin frihet, och genom våld ta sig de rättigheter, som undanhållits dem.
Vad Satan beträffade, hade han förvisso gått för långt, för att vända om. Det kunde dock inte sägas om dem, som förvillats av hans lögner. För dem öppnades en hoppets dörr genom de trofasta änglarnas råd och vädjanden. Hade de åtlytt varningen, kanske de lyckats slingra sig loss ur Satans snara. Men stolthet, kärlek till sin ledare och längtan efter oinskränkt frihet fick bestämma, och så förkastades slutligen den gudomliga kärlekens och nådens vädjanden.
Gud tillät Satan att fortsätta sitt verk, till dess missnöjets anda bröt ut i fullt uppror. Det var nödvändigt, att hans planer fullt skulle utvecklas, så att alla kunde uppfatta deras rätta art och följder. Såsom den beskyddande keruben hade Lucifer innehaft en upphöjd ställning; de himmelska väsendena älskade honom högt, och han ägde ett kraftigt inflytande över dem. Gud styrde inte bara över himmelens invånare, utan över alla Sina skapade världar. Lucifer hade dragit den slutsatsen, att om han kunde få med sig himmelens änglar i sitt uppror, kunde han få med sig hela universum. Han framställde sin sida av saken på ett listigt sätt och använde spetsfundigheter och svek, för att vinna sina undersåtar. Och hans makt att bedra var omfattande. Han vann terräng, genom att iföra sig lögnens kappa. Alla hans handlingar var så gåtfulla, att det var svårt, att för änglarna avslöja den verkliga naturen hos hans verk. Inte förrän hans verksamhet fullt hade utvecklats, gick det att påvisa dess inneboende ondska. Först då skulle likhetstecken kunna sättas mellan hans missbelåtenhet och hans uppror. Inte ens de trofasta änglarna kunde helt och fullt genomskåda honom, eller se, vad hans verksamhet skulle utmynna i.
I början utformade Lucifer sina frestelser så, att han själv kunde stå neutral. De änglar, som han inte helt kunde få över på sin sida, anklagade han för att vara likgiltiga för de himmelska varelsernas intressen. Just det, som han själv gjorde, beskyllde han de lojala änglarna för. Han tog för vana, att beskriva Guds avsikter med förvirrande, baksluga ord. Allting, som var enkelt och tydligt, klädde han i mysterier, och sådde tvivel rörande Herrens uttalanden med hjälp av listiga förvrängningar. Och hans höga ställning, som var så nära förknippad med den himmelska regeringen, gav större tyngd åt hans resonemang.
Gud kunde använda endast sådana medel, som överensstämmer med sanning och rättfärdighet; men Satan kunde utöva sitt inflytande genom smicker och bedrägeri. Han hade sökt att förvända Guds ord och ge en felaktig bild av Hans regeringsplan, och påstod, att Gud inte var rättvis, då Han ställde änglarna under Sin lags kontroll. Dessutom lät Satan påskina, att Skaparens krav på underdånighet och lydnad från Sina skapade väsen, endast var ett tecken på försök till självupphöjelse. Det blev alltså nödvändigt, att inför himmelens invånare och inför alla världar visa, att Guds regering är rättvis och Hans lag fullkomlig. Satan hade låtit påskina, att han själv sökte värna om universums bästa. För att visa inkräktarens verkliga karaktär och tydligt lägga hans egentliga avsikter i dagen för alla, var det nödvändigt, att Satan skulle få tillfälle att utveckla sina ogudaktiga handlingar.
Den disharmoni, som hans eget handlande orsakat i himmelen, lade Satan Guds regering till last. Han påstod, att all ondska berodde på Skaparens styre. Lucifer hävdade, att hans avsikt var att förbättra Herrens stadgar. Alltså lät Gud honom öppet visa, vad hans påståenden gick ut på. Satan skulle få demonstrera innebörden av sina förbättringar av Guds lag. Hans egna gärningar måste få avslöja honom. Från första stund hade Satan gjort gällande, att han visst inte startat något uppror. Bedragarens sanna karaktär måste bli blottad för hela världsalltet.
Inte ens sedan Satan hade blivit utkastad från himmelen, ville den Oändliga Visheten förgöra honom. Eftersom Gud bara kan godta kärlekens tjänst, måste alla väsens trohet vila på en övertygelse om Hans rättvisa och välgärningar. Himmelens och andra världars invånare, som inte ännu kunde begripa syndens art och följder, skulle inte ha insett Guds rättvisa, om Han hade förgjort Satan då. Hade han genast blivit tillintetgjort, skulle några ha tjänat Gud mera av fruktan, än av kärlek. Bedragarens inflytande skulle ej ha blivit fullt förintat, ej heller skulle upprorsandan ha blivit helt och hållet tillintetgjort. Det var för hela universums nytta under alla kommande tidsåldrar, som han måste utveckla sina grundsatser utförligare. Då kunde nämligen hans beskyllningar mot det gudomliga styret skådas i sitt rätta ljus av alla skapade väsen. Därmed kunde Guds rättvisa och nåd samt Hans lags oföränderlighet för evigt ställas utom allt tvivel.
Satans uppror skulle bli en läxa för världsalltet under alla kommande tidsåldrar, ett evigt vittnesbörd om syndens beskaffenhet och dess förfärliga följder. Genomförandet av Satans styre och dess inflytande på både människor och änglar skulle visa, vilken verkan ohörsamhet mot Guds myndighet förde med sig. Det skulle bevisa, att alla skapade väsens välfärd beror på upprätthållandet av Guds regering. Historien om detta förfärliga upprorsföretag skulle alltså bli ett ständigt beskydd för alla heliga väsen, så att de ej skulle bli bedragna beträffande syndens natur och för att de skulle frälsas från synden och dess straff.
Den, som regerar i himmelen, är den, som ser änden från begynnelsen – den, inför vilken den förflutna tidens och även framtidens mysterier ligger uppenbarade. Bortom allt det mörker och fördärv, all den sorg och bedrövelse, som åstadkommits genom synden, skådar Han fullbordandet av Sina egna kärleksfulla syften med människans sällhet och välsignelse. "Moln och töcken omger honom, på rättfärdighet och rätt vilar hans tron." – Psaltaren 97:2. Allt detta skall världsalltets invånare, både de trogna och de otrogna, en gång förstå. "Hans verk är utan brist, hans vägar är alltid de rätta. Han är en trofast Gud, fri från allt ont, han är rättfärdig och rättvis." – Femte Moseboken 32:4.