38. Resan omkring Edom
Israels läger vid Kadesh låg blott ett kort stycke ifrån Edoms gränser, och både Moses och folket önskade hett, att kunna ta vägen genom detta land till Kanaan. De sände därför ett bud till den edomitiske kungen, såsom Gud hade befallt dem. Budet lydde så här:
Kapitlet bygger på Fjärde Moseboken 20:14-29; 21:1-9.
'Så säger din broder Israel: Du känner alla de vedermödor vi fått utstå. Våra fäder flyttade ner till Egypten, och vi bodde länge där. Men vi liksom våra fäder blev förtryckta av egypterna. När vi åkallade Herren hörde han våra rop; han sände en ängel och förde oss ut ur Egypten. Nu befinner vi oss i Kadesh vid gränsen till ditt område. Låt oss få tåga genom ditt land. Vi kommer inte att gå över åkrar och vingårdar eller dricka vatten ur brunnarna. Vi går längs Kungsvägen och viker inte av åt vare sig höger eller vänster förrän vi har passerat ditt område.'
Denna hövliga begäran blev avslagen på ett hotfullt sätt, genom kungens svar: "'Ni får inte tåga genom mitt land. Om ni försöker hindrar jag er med vapenmakt.'"
Förvånade över detta avslag, skickade Israels ledare för andra gången ett bud till kungen, med detta löfte: "'Vi kommer att följa stora vägen, och om vi och vår boskap skulle dricka vatten av ditt vatten, så skall vi betala för det. Det är inte mycket vi begär, bara att få gå rakt igenom.'"
Men svaret blev: "'Nej, du får inte gå härigenom.'" {Svenska Folk-Bibeln 98.} Beväpnade trupper av edoméer var redan uppställda vid de svåra passen, så att något fredligt framskridande i den riktningen var omöjligt, och hebréerna var förbjudna att bruka våld. De måste nu tåga den långa vägen omkring Edoms land.
Hade folket, när det blev utsatt för prövning, förlitat sig på Gud, skulle Fursten över Herrens här ha fört det genom Edom, och fruktan för det skulle ha kommit över landets invånare, så att de hade bevisat det ynnest, i stället för att vara fientliga. Men israeliterna lydde inte genast Guds befallning, och medan de klagade och knorrade, försvann det gyllene tillfället. När de slutligen var färdiga att framställa sin begäran för kungen, blev den avslagen. Ända sedan de lämnade Egypten, hade Satan ständigt sökt att lägga hinder och frestelser i deras väg, så att de inte skulle kunna ta Kanaan i besittning. Och de hade upprepade gånger, genom sin egen otro, givit honom tillfälle till, att motverka Guds avsikter.
Det är viktigt, att man tror Guds Ord och genast lyder det, medan Hans änglar står färdiga att hjälpa oss. Onda änglar står färdiga, att hindra varje framåtskridande steg. Och när Gud, genom Sin försyn, bjuder Sina barn att gå framåt, när Han är färdig att göra stora ting för dem, frestar Satan dem till, att misshaga Herren genom tvekan och dröjsmål. Han söker att inge dem en stridsanda, eller uppväcka missnöje och otro samt härigenom beröva dem de välsignelser, som Gud tänkte skänka dem. Guds tjänare bör alltid vara färdiga att handla, så snart som Hans försyn öppnar vägen för dem. Om de väntar och tvekar, får Satan tid till, att bereda dem nederlag.
I de första anvisningar Moses fick angående israeliternas tåg genom Edom – sedan Herren hade försäkrat, att edoméerna skulle frukta israeliterna – hade Han förbjudit Sitt folk, att bruka denna fördel till deras skada. Herrens kraft var med Israel, och edoméerna skulle komma att bli ett lätt byte för dem på grund av sin fruktan. Hebréerna fick, trots det, inte lov, att plundra dem. Följande befallning härom gavs till dem: "Ta er väl till vara, så att ni inte våldför er på dem! Ty inte en fotsbredd av deras land vill jag ge åt er, eftersom jag har gett Seirs bergstrakt till besittning åt Esau." Femte Moseboken 2:4-5 {King James Version }. Edoméerna var Abrahams och Isaks avkomlingar, och för dessa Sina tjänares skull hade Gud bevisat ynnest mot Esaus barn. Han hade givit dem Seirs bergstrakt till besittning, och de skulle inte bli oroade, såvida de inte genom sina synder förverkade Hans nåd. Hebréerna skulle helt och hållet utrota invånarna i Kanaan och ta deras land i besittning, emedan dessa hade fyllt sitt syndamått. Edoméernas prövningstid var dock ännu ej till ända, och de borde därför behandlas med barmhärtighet. Gud har lust till nåd, och Han visar Sitt medlidande, innan Han sänder Sina straffdomar. Han lär israeliterna, att skona folket i Edom, innan Han ålägger dem, att förgöra invånarna i Kanaan.
Edoms och Israels stamfäder var bröder, och broderlig kärlek och hövlighet borde råda mellan dem. Israeliterna blev förbjudna, att då eller någon gång i framtiden hämnas den skymf, som blev visad dem, då att de förbjöds att tåga genom landet. De skulle ej förvänta sig, att få komma i besittning av någon del av landet Edom. Medan israeliterna var Guds utvalda och gynnade folk, måste de iaktta de förbud, som Han ålade dem. Gud hade lovat dem en god arvedel; men de borde inte tycka, att de allena hade några rättigheter på Jorden och söka, att tränga bort alla andra. De blev förmanade, att inte begå någon orättvisa mot edoméerna under allt sitt umgänge med dem. De skulle handla av dem och köpa sådan proviant, som de behövde, samt punkligt betala för allt de erhöll. Israeliterna blev ytterligare påminda om Guds försorg i den förflutna tiden, för att uppmuntra dem till, att förlita sig på Honom och lyda Hans ord: "Herren, din Gud, har välsignat dig. . . . Ingenting har fattats dig.'" Femte Moseboken 2:7. De var inte beroende av edoméerna, ty de hade en Gud, som var rik på hjälpmedel. De fick inte söka, att genom våld eller bedrägeri erhålla något, som tillhörde dem, utan de skulle i sitt umgänge med dem tillämpa den gudomliga lagens grundsats: "Du skall älska din nästa såsom dig själv."
Hade de på detta sätt tågat genom Edom, enligt Guds avsikt, skulle deras genomtåg ha varit till välsignelse inte bara för dem själva, utan även för landets inbyggare; ty det skulle ha gett dessa ett tillfälle, att bli bekanta med Guds folk och Hans gudstjänst samt att bevittna, hur Jakobs Gud gynnar dem, som älskar och fruktar Honom. Men allt detta hade blivit om intet på grund av israeliternas otro. Gud hade gett dem vatten som svar på deras häftiga fordran, men Han lät deras otro bereda sig sitt eget straff. De måste nu åter vandra genom öknen och släcka sin törst ur den underbara källan, vilket de ej längre skulle ha behövt, om de bara hade förtröstat på Honom.
Israels barn vände sig följaktligen åter mot söder och tågade genom den ofruktbara ödemarken, som föreföll dem än mera ödslig, sedan de hade sett en skymt av de gröna fläckarna bland Edoms kullar och dalar. Från bergskedjan, som överblickar denna dystra öken, höjer sig berget Hor, på vars topp Aron skulle dö och bli begraven. När israeliterna kom till detta berg, fick Moses följande befallning av Herren:
Tag Aron och hans son Eleasar och för dem upp på berget Hor, och tag av Aron hans kläder och sätt dem på hans son Eleasar. Aron kommer att samlas till sitt folk och dö där.'
Dessa två gamla män, i sällskap med Eleasar, gick nu mödosamt uppför bergshöjden. Moses' och Arons hår var vitt som snö, ty de hade uppnått en ålder av ett hundra tjugo år. Varderas långa och händelserika liv hade varit kännetecknat av de svåraste prövningar och de största utmärkelser, som någonsin fallit på en människas lott. De hade stora, naturliga gåvor, och alla deras sinnesförmögenheter hade blivit utvecklade, upphöjda och förhärligade genom samröre med den Oändlige. De hade tillbringat sitt liv i oegennyttigt arbete för Gud och sina medmänniskor. Deras anletsdrag vittnade om stora förståndskrafter, fasthet och ädla avsikter samt stark kärlek.
Under många år hade Moses och Aron stått sida vid sida i omsorger och i sitt arbete. De hade tillsammans bjudit otaliga faror spetsen och gemensamt varit delaktiga av Guds stora välsignelser; men tiden för deras skilsmässa hade nu kommit. De gick framåt ganska långsamt, ty varje ögonblick i varandras sällskap var dyrbart. Stigningen var brant och besvärlig; och när de ofta stannade för att vila, samtalade de med varandra om det förflutna och framtiden. Framför dem, så långt som ögat kunde nå, låg scenen för deras vandringar i öknen utbredd. På slätten nedanför var Israels stora skaror lägrade, för vilkas räkning dessa utvalda män hade förbrukat den bästa delen av sitt liv och för vilkas välfärd de hade känt ett så stort intresse och gjort så stora uppoffringar. Någonstans bortom Edoms berg låg stigen, som förde till det utlovade landet – det land, vars välsignelser Moses och Aron inte skulle få njuta av. Inga upproriska känslor vann fäste i deras hjärtan, ingen klagan hördes från deras läppar; likväl avtecknade sig en allvarlig sorgsenhet i deras anletsdrag, när de tänkte på det, som hade uteslutit dem från deras fäders arvedel.
Arons verksamhet för Israel var avslutad. Fyrtio år förut, då han var åttiotre år gammal, hade Gud kallat honom, att förena sig med Moses i dennes stora och viktiga mission eller uppgift. Han hade samverkat med sin bror i, att leda Israels barn ut ur Egypten. Han hade hållit den store ledarens händer uppe, när den hebréiska härskaran stred med amalekiterna. Han fick stiga upp på Sinais berg inför Guds ansikte och skåda den gudomliga härligheten. Herren hade anförtrott prästämbetet åt Arons familj och hade ärat Aron, genom att upphöja honom till överstepräst. Han hade bevarat och stöttat honom i det heliga ämbetet genom det förskräckliga straff, som träffade Korach och hans sällskap under deras uppror. Det var genom Arons förmedling, som plågan hejdades. När hans två söner blev dödade, för att de överträdde Guds uttryckliga befallning, blev han inte upprorisk, ej heller knotade han emot Herren. Men hans ädla livs historia var likväl inte fläckfri. Aron begick en svår synd, när han vid Sinai fogade sig efter folkets envetna krav och gjorde en gyllene kalv, samt därefter, när han förenade sig med Mirjam i hennes missunnsamhet och knorrande mot Moses. Och tillsammans med Moses syndade han emot Herren vid Kadesh, genom att ej lyda befallningen, att tala till klippan, så att den kunde ge ifrån sig sitt vatten.
Det var Guds avsikt, att dessa stora ledare för Hans folk skulle vara Kristi representanter. Aron bar de israelitiska stammarnas namn på sitt bröst. Han meddelade folket Guds vilja. Han gick in i det allra heligaste på Försoningsdagen, "inte utan blod", såsom en medlare för hela Israel. Han kom ut, efter att ha förrättat detta verk, och välsignade menigheten, liksom Kristus skall komma ut, för att välsigna Sitt väntande folk, när Hans försoningsverk för det har blivit avslutat. Det var den upphöjda karaktären hos den heliga befattningen som vår store Översteprästs representant, som gjorde Arons synd vid Kadesh så stor.
Under djup sorg tog Moses av Aron de heliga kläderna och satte dem på Eleasar, som sålunda, enligt Guds förordning, blev hans efterträdare. Beroende på sin synd vid Kadesh, blev Aron nekad förmånen, att tjänstgöra som Guds överstepräst i Kanaan – att frambära det första offret i det goda landet och sålunda inviga Israels arvedel. Moses skulle fortfarande bära sin börda och leda folket ända till Kanaans gränser. Han skulle komma så nära, att han kunde beskåda det utlovade landet; men han fick inte gå in i det. Hur olik detta skulle inte dessa Guds tjänares framtid ha varit, om de utan knot utstått prövningen vid klippan i Kadesh! Det tör hända, att man inte genom ett helt livs strävanden kan återvinna, vad man förlorat i ett enda ögonblick av frestelse eller tanklöshet.
De två stora ledarnas avlägsnande från lägret och det faktum, att de åtföljdes av Eleasar, som man visste skulle bli Arons efterträdare i det heliga ämbetet, uppväckte en dyster aning hos folket, och det väntade ängsligt på deras återkomst. Då folket blickade omkring sig på den stora menigheten, märkte det, att nästan alla fullvuxna personer, som lämnade Egypten, hade omkommit i öknen. Alla kände en föraning om något ont, då de erinrade sig den dom, som hade blivit avkunnad över Moses och Aron. Avsikten med den hemlighetsfulla resan till toppen av berget Hor var bekant för några, och deras ängslan för sina ledare ökades genom bittra erinringar och självanklagelser.
Man kunde slutligen urskilja Moses' och Eleasars gestalter, medan de långsamt gick ned för bergets sida; men Aron var inte med dem. Eleasar var iklädd de prästerliga kläderna, vilket visade, att han hade efterträtt sin far i det heliga ämbetet. När folket med sorgsna hjärtan samlade sig omkring sin ledare, berättade Moses för det, att Aron hade dött i hans armar på berget Hor, och att de hade begravt honom där. Menigheten brast ut i sorg och klagan, ty alla älskade Aron, fastän de så ofta hade förorsakat honom bekymmer. "När menigheten fick veta att Aron var död begräts han av hela Israel i trettio dagar."
Skriften framställer blott följande enkla vittnesbörd angående begravningen av Israels överstepräst: "Där dog Aron, och där blev han begravd." Femte Moseboken 10:6. I vilken slående motsats till den nuvarande tidens bruk stod inte denna begravning, som utfördes enligt Guds uttryckliga befallning! Vid en framstående persons begravning i nyare tider brukar man ofta den mest prålande och överdrivna ståt. När Aron, en av de mest framstående män, som någonsin levat, dog, var endast två av hans närmaste vänner närvarande för att bevittna hans död och bevista hans begravning. Och den ensliga graven på berget Hor var för evigt dold för israeliternas blickar. Gud äras icke genom den stora ståt, som ofta förekommer vid begravningstillfällen, och genom de överdrivna utgifter man ådrar sig, för att kunna återlämna de döda till jorden.
Hela menigheten begrät Aron, men den kunde inte känna förlusten så djupt, som Moses gjorde. Arons död påminde Moses högst påtagligt om, att hans eget slut var nära; men fastän tiden för hans vistelse på Jorden måste bli kort, kände han djupt förlusten av sin ständige följeslagare – den, som under så många år hade delat hans glädje och sorger, hans förhoppningar och fruktan. Moses måste nu ensam fortsätta verket; men han visste, att Gud var hans vän, och han slöt sig närmare till Honom.
Kort efter det, att israeliterna lämnade berget Hor, blev de slagna i en drabbning med Arad, en av de kanaanéiska kungarna. Men enär de allvarligt bad Gud om hjälp, blev deras bön beviljad och de drev fienden på flykten. Denna seger, som borde ha gjort dem tacksamma och lärt dem, att känna sitt beroende av Gud, gjorde dem i stället skrytsamma och självbelåtna. De började snart att klaga som förut. De var nu missnöjda, emedan Israels härar inte hade fått tillåtelse, att rycka fram mot Kanaan strax efter upproret, som följde på spejarnas rapport nästan fyrtio år förut. De påstod, att deras långa vistelse i öknen var ett onödigt uppskov, och att de lika lätt kunde ha besegrat sina fiender då som nu.
Då de fortsatte sin resa mot söder, måste de gå genom en het, sandig dal, som saknade skugga och växtlighet. Vägen tycktes vara lång och svår, och de led av hunger samt var uttröttade. De var åter oförmögna, att utstå prövningen av sin tro och sitt tålamod. Genom att ständigt betrakta den mörka sidan av sina erfarenheter, kom de allt längre bort ifrån Gud. De glömde det förhållandet, att om de inte hade knorrat, när vattnet upphörde att flyta vid Kadesh, skulle de ha sluppit att tåga omkring Edom. Gud hade bestämt någonting bättre för dem. De borde ha varit tacksamma mot Honom därför, att Han ålagt dem ett så lindrigt straff för deras synd. Men i stället inbillade de sig, att om Gud och Moses icke hade lagt sig emellan, skulle det utlovade landet nu ha varit deras besittning. Sedan de hade bragt elände över sig själva och gjort sin belägenhet mycket svårare, än Gud ämnade, att den skulle bli, beskyllde de Honom för, att vara upphovet till alla deras olyckor. Således hyste de bittra tankar om Hans behandling av dem och blev slutligen missnöjda med allting. Egypten såg mycket mera behagligt och önskvärt ut för dem, än friheten och det land, till vilket Gud ledde dem.
Genom att israeliterna hängav sig åt missnöje, blev de benägna att tadla till och med sina välsignelser. "Under vandringen blev folket otåligt och klandrade både Gud och Mose: 'Varför har ni fört oss ut ur Egypten för att dö i öknen? Här finns inget att äta och dricka. Vi är utleda på den usla maten.'"
Moses framställde troget inför folket dess stora synd. Det var Guds makt allena, som hade bevarat israeliterna i "den stora och fruktansvärda öknen med giftormar och skorpioner, ett förbränt land utan vatten". Femte Moseboken 8:15. De hade varje dag under sina resor blivit bevarade genom ett underverk av den gudomliga nåden. Hela den tid, som Gud ledde dem, hade de funnit vatten att släcka sin törst med, bröd från himmelen att tillfredsställa sin hunger med samt frid och säkerhet under det skuggrika molnet om dagen och under eldstoden om natten. Guds änglar hade bistått dem, när de steg uppför de klippiga höjderna, eller beträdde de ojämna stigarna i öknen. Oaktat de hade uthärdat så många svårigheter, fanns likväl inte en svag person ibland dem. Deras fötter hade inte svullnat under deras långa vandringar och deras kläder hade inte blivit slitna. De vilda rovdjuren och de giftiga kräldjuren från skogen och öknen hade Gud hållit undan ifrån dem. Om de, med alla dessa tecken på Hans kärlek, ännu fortsatte att klaga, skulle Herren dra Sitt beskydd ifrån dem, till dess de hade lärt sig, att uppskatta Hans barmhärtiga omsorg och vänt sig till Honom under ånger och ödmjukelse.
Israeliterna hade stått under gudomligt beskydd; därför hade de inte varit fullt medvetna om de otaliga faror, som ständigt omgav dem. I sin otacksamhet och otro hade de väntat sig döden, och nu lät Herren döden komma över dem. De giftiga ormar, som hade sitt tillhåll i öknen, kallades för brännande ormar på grund av de förskräckliga verkningar, som deras bett förorsakade, nämligen en häftig inflammation och snar död. Och då Gud tog Sin beskyddande hand från Israel, blev ett stort antal av folket anfallna av dessa giftiga djur.
Nu blev det förskräckelse och oreda i hela lägret. I nästan varje tält fanns det döende eller döda. Ingen gick säker. Nattens stillhet blev ofta avbruten av genomträngande skrik, som tillkännagav nya offer. Alla var sysselsatta med, att bistå de lidande, eller att med största omsorg söka att beskydda dem, som ännu inte hade blivit bitna. Ingen klagan hördes nu från deras läppar. I jämförelse med deras aktuella lidande, var deras förra svårigheter och prövningar som ett intet.
Folket ödmjukade sig nu inför Gud. De gick till Moses och bekände sin synd samt bad om hans medling: "'Vi syndade", sade de, "när vi klandrade Herren och dig." Endast kort tid förut hade de beskyllt honom för, att vara deras värste fiende, upphovet till all deras nöd och allt deras lidande. Men medan orden ännu var på deras läppar, visste de, att beskyllningen var falsk; och så snart de verkligen kom i nöd, flydde de till honom, eftersom han var den ende, som kunde lägga sig ut eller vädja för dem hos Gud. "Be till Herren", ropade de, "att han tar bort ormarna från oss.'"
Gud befallde Moses, att låta förfärdiga en orm av koppar, som liknade de levande, och att sätta upp den på en stång ibland folket. Alla, som hade blivit bitna, skulle tillfriskna igen, om de tittade på ormen. Han gjorde detta, och den glada nyheten spred sig över hela lägret, att alla, som hade blivit bitna, kunde se på kopparormen och bli vid liv. Många hade redan dött, och efter att Moses hade höjt upp ormen på stången, fanns det några, som inte trodde, att de kunde bli botade endast genom att blicka på denna metallbild, och dessa dog i sin otro. Många trodde likväl på det skydd, som Gud hade ordnat. Föräldrar, bröder och systrar sökte ängsligt, att hjälpa sina lidande, döende vänner att vända sina matta blickar mot ormen. Och om dessa, fastän vanmäktiga och döende, kunde blott en gång se på den, blev de fullkomligt återställda.
Folket visste givetvis, att kopparormen saknade kraft till, att åstadkomma en sådan förändring hos dem, som såg på den. Den helande kraften kom endast från Gud. I Sin vishet valde Han, att på detta sätt ge prov på Sin makt. Genom detta enkla medel lärdes folket, att det hade ådragit sig denna plåga med sina synder. De blev även övertygade om, att de inte behövde frukta, så länge som de lydde Gud, ty Han skulle bevara dem.
Upphöjandet av kopparormen var ämnat, att framställa en viktig lärdom för israeliterna. De kunde ej av sig själva förhindra verkningen av det dödliga giftet i sina sår. Endast Gud var i stånd till, att bota dem; men de måste visa sin tro på den anordning, som Han hade gjort för dem. De måste se, för att kunna leva. Det var deras tro, som var behaglig inför Gud; och de visade denna, genom att se på ormen. De visste, att ormen ägde ingen kraft i sig själv, utan att den var en sinnebild av Kristus; och behovet av, att tro på Hans förtjänster, blev på detta sätt framställt för dem. Många hade tidigare tyckt, att de gjorde en tillräcklig försoning för sina synder, då de frambar sina offer inför Gud. De förlitade sig inte på den kommande Frälsaren, vilken dessa offer blott avbildade. Herren ville nu lära dem, att deras offer inte hade någon större kraft i sig själva, än kopparormen, utan att de avsåg, liksom den gjorde, att rikta deras tankar på Kristus, det stora syndoffret.
Likasom Mose hängde upp ormen i öknen, måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Johannesevangeliet 3:14-15. Alla människor har känt det dödliga bettet från ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan. Uppenbarelseboken 12:9. Syndens dödliga verkningar kan blott upphävas genom den åtgärd, som Gud har vidtagit. Israeliterna räddade sina liv, genom att se på den upphöjda ormen. Denna blick visade tro. De levde, eftersom de trodde Guds ord och förlitade sig på det medel, som hade blivit föreskrivet för deras botande. På samma sätt kan syndaren se på Kristus och bli vid liv. Han erhåller förlåtelse genom tro på försoningsoffret. Olik den overksamma och livlösa sinnebilden, har Kristus kraft och förmåga i Sig Själv, för att hela den botfärdige syndaren.
Ehuru syndaren ej kan frälsa sig själv, måste han likväl göra något, för att få frälsning. "[D]en som kommer till mig", säger Kristus, "skall jag inte visa bort." Johannesevangeliet 6:37. Vi måste komma till Honom; och när vi ångrar våra synder, måste vi tro, att Han antar och förlåter oss. Tron är Guds gåva, men kraften att utöva den, tillhör oss. Tron är den hand, med vilken själen tar emot och gör nytta av nådens och barmhärtighetens gudomliga erbjudande.
Inget annat, än Kristi rättfärdighet kan berättiga oss till en enda av välsignelserna i nådens förbund. Det finns många, som länge har önskat och sökt, att erhålla dessa välsignelser; men de har inte fått dem, eftersom de hyst den föreställningen, att de kunde uträtta något, för att göra sig själva värdiga dem. De har inte sett bort ifrån sig själva i tron på, att Jesus är en fullkomlig Frälsare. Vi får inte tro, att våra egna förtjänster kan frälsa oss. Kristus är vårt enda frälsningshopp. "Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.'" Apostlagärningarna 4:12.
När vi fullständigt tror på Gud och förtröstar på Jesu förtjänster som en syndaförlåtande Frälsare, skall vi motta all den hjälp vi kan önska. Ingen må lita på sig själv, som om han i sin egen kraft kunde frälsa sig. Jesus dog för oss, eftersom vi inte kunde göra detta. I Honom är vårt hopp, vår rättfärdiggörelse, vår rättfärdighet. När vi inser vår syndighet, bör vi inte förtvivla och frukta, att vi inte har någon Frälsare, eller att Han inte önskar vara barmhärtig mot oss. Just då bjuder Han oss, att i vår hjälplöshet komma till Honom och bli frälsta.
Många israeliter trodde ej på det botemedel, som Herren hade förordnat. De döda och de döende låg runt omkring dem, och de visste, att deras eget öde var beseglat, om de ej fick hjälp av Gud; men de fortsatte att klaga över sina sår, sin smärta, sin säkra död, till dess deras krafter var uttömda och deras ögon stela i döden, när de i stället kunde ha blivit botade på ett ögonblick. Om vi inser våra behov, bör vi inte slösa alla våra krafter på, att sörja över dem. När vi fattar vårt hjälplösa tillstånd utan Kristus, bör vi inte bli missmodiga, utan förlita oss på en korsfäst och uppstånden Frälsares förtjänster. Se och lev! Jesus har lovat, att Han skall frälsa alla, som kommer till Honom. Fastän millioner, som behöver helas, skall förkasta Hans erbjudna nåd, kommer ingen, som förlitar sig på Hans förtjänster, att förgås.
Många är ej villiga, att ta emot Kristus, förrän hela hemligheten angående frälsningsplanen har blivit uppenbarad för dem. De vägrar, att skåda Honom i tro, fastän de märker, att många tusen har sett på Kristi kors och känt kraften av att se. Många vandrar på filosofins irrvägar, sökande efter skäl och bevis, som de aldrig skall finna, så länge de förkastar de bevis, som det behagat Gud att ge. De vägrar, att vandra i ljuset från rättfärdighetens Sol, tills skälet för dess lysande förklarats. Ingen, som framhärdar i ett sådant uppförande, skall uppnå kunskapen om sanningen. Gud kommer aldrig att ta bort varje orsak till tvivel. Han ger oss tillräckliga bevis att grunda vår tro på; och om dessa förkastas, överlämnas sinnet åt mörkret. Om de ormbitna hade börjat att tvivla och framkasta frågor, innan de ville se på kopparormen, skulle de ha omkommit. Det är först vår plikt att se, därefter kommer trons blick att ge oss liv.