Bileam

40. Bileam
Sedan israeliterna erövrat Bashan, slog de läger vid Jordan ett stycke ovanför dess utlopp i Döda Havet och mitt emot Jerikos slätt samt vidtog förberedelser, för att genast infalla i Kanaan. De låg nu vid gränsen till Moabs land, och moabiterna blev förskräckta över, att inkräktarna hade kommit dem så nära.
Kapitlet bygger på Fjärde Moseboken 22-24.

Moabs folk hade inte blivit oroat av israeliterna; men de hade likväl med bekymrade sinnen iakttagit allt, som hade ägt rum i de angränsande länderna. Amoréerna, för vilka moabiterna hade måst dra sig undan, hade blivit besegrade av hebréerna, och det område, som amoréerna hade fråntagit Moab, var nu i Israels besittning. Basans härskaror hade måst vika för den hemlighetsfulla kraften i molnstoden, och jättarnas fästen innehades av hebréerna. Moabiterna vågade inte anfalla dem, ty det skulle komma att bli fruktlöst, att lyfta vapen emot de övernaturliga krafter, som verkade på deras sida. Men de beslöt att göra bruk av häxerier, för att hindra Guds verk, såsom Farao hade gjort. De ville dra en förbannelse över Israel.

Moabiterna var nära besläktade med midjaniterna både på grund av nationalitet och religion. Och Balak, kung i Moab, väckte detta folks fruktan och försäkrade sig om dess medverkan i sina avsikter mot Israel genom följande budskap: "'Nu kommer den där horden att beta av hela landet, liksom oxen betar av allt gräs på marken.'" Bileam, som bodde i Mesopotamien, var bekant för sina övernaturliga förmågor, och ryktet om honom hade nått Moabs land. Man beslöt sig för, att söka erhålla hans bistånd; och följaktligen sändes de "äldste i Moab och de äldste i Midjan" som budbärare till honom, för att be honom att komma och bruka sin spådomskonst och sina häxerier emot Israel.

Sändebuden anträdde genast sin långa resa över berg och genom öknar till Mesopotamien; och då de träffade Bileam, överlämnade de till honom sin kungs budskap: "'Det har kommit ett folk från Egypten, och det brer ut sig över hela landet, jag har dem alldeles inpå mig. Kom, förbanna detta folk åt mig, jag rår inte på dem. Då kan jag kanske slå dem och driva ut dem ur landet. För det vet jag: välsignad är den som du välsignar, förbannad den som du förbannar.'"

Bileam var en gång en god man och Guds profet. Men han hade avfallit från Herren och fattat begär efter gods och penningar. Han utgav sig likväl ännu för att vara den Högstes tjänare. Han var inte okunnig om de verk, som Gud hade utfört för Israels räkning; och när budbärarna omtalade sitt ärende, visste han fullt väl, att det var hans plikt att ej ta emot Balaks skänker och att låta sändebuden fara hem igen. Men han vågade att gäckas med frestelsen och bad sändebuden, att stanna hos honom över natten, försäkrande, att han inte kunde ge något bestämt svar, förrän han hade rådfrågat sig hos Herren. Bileam visste, att hans förbannelse inte kunde skada israeliterna. Gud stod på deras sida, och så länge som de var trogna mot Honom, kunde inga fientliga makter på Jorden eller från helvetet förmå något mot dem. Men hans fåfänga kände sig smickrad av sändebudens ord: " välsignad är den som du välsignar, förbannad den som du förbannar.'" Bestickningen genom dyrbara skänker och den förestående upphöjelsen väckte hans girighetsanda. Han mottog begärligt de erbjudna skatterna, och sedan sökte han, att uppfylla Balaks önskningar. Samtidigt föregav han sig visa lydnad för Guds vilja.

Guds ängel kom till Bileam om natten och sade till honom: "'Följ inte med dem. Du skall inte förbanna det folket, ty det är välsignat.'"

Följande morgon sände Bileam bort sändebuden ganska motvilligt; men han omtalade inte för dem, vad Herren hade sagt. Förargad över att hans föreställningar om vinst och utmärkelse så hastigt blivit om intet, utropade han häftigt: "'Vänd tillbaka till ert land, Herren vägrar att låta mig följa med er."

Bileam "älskade vad han kunde lura till sig". Andra Petrusbrevet 2:15. Girighetssynden, som av Gud förklaras vara avguderi, hade gjort honom till en hycklare, och på grund av denna synd, fick Satan fullt herravälde över honom; den drog honom ned i fördärvet. Frestaren söker alltid, att locka människorna till att lämna Herrens tjänst, genom att för dem framhålla världslig vinst och utmärkelse. Han inbillar dem, att det är deras överdrivna samvetsgrannhet, som hindrar dem från att ha framgång. Och härigenom låter många leda sig bort från redlighetens väg. Ett orätt steg gör det andra så mycket lättare, och de som tar dem, blir mer och mer förmätna. De vågar att begå de förskräckligaste synder, sedan de en gång har låtit sig behärskas av girigheten och begäret efter makt. De inbillar sig, att de en tid kan avvika från en sträng rättskaffenhet, för att erhålla en eller annan världslig fördel och att de, efter att de vunnit sitt mål, kan ändra sitt uppförande, när det behagar dem. Men sådana personer vecklar in sig i Satans snara, och det är sällan som de kan komma ur den.

När sändebuden berättade för Balak, att profeten vägrade att åtfölja dem, nämnde de inte, att Gud hade förbjudit honom att göra det. Kungen, som trodde, att Bileam inte ville komma, eftersom han önskade en större belöning, sände nu flera och mera framstående furstar, än de förra var. Dessa hade med sig löften om större hedersbetygelser, och han gav dem tillåtelse att anta alla villkor, som Bileam kunde framställa. Balaks enträgna budskap till profeten lydde så här: "Låt inget hindra dig från att komma till mig. Jag skall löna dig rikligt och göra allt, vad du begär, om du bara kommer hit och förbannar det här folket åt mig.'"

Bileam sattes för andra gången på prov. Då sändebuden framställde sin begäran, låtsade han sig vara väldigt samvetsgrann och redlig samt försäkrade dem, att den största skänk av silver och guld ej kunde förmå honom, att handla emot Guds vilja. Men han längtade likväl efter att uppfylla kungens begäran; och fastän Guds vilja redan hade blivit kungjord för honom, bad han sändebuden att dröja över natten, så att han ytterligare kunde rådfråga Gud – som om den Oändlige vore en människa, som kunde bli övertalad.

Herren visade sig för Bileam om natten och sade till honom: "Om de här männen kommer för att hämta dig, följ då med dem. Men du får inte göra något annat än vad jag befaller dig." {King James Version .} Så långt lät Herren Bileam handla efter egen vilja, eftersom han beslutat sig för att göra det. Han önskade inte att uträtta Guds vilja, utan valde sin egen väg och bemödade sig sedan om, att vinna Herrens samtycke därtill.

Det finns många tusen personer i vår tid, vilka går till väga på liknande sätt. De skulle inte finna det svårt att uppfatta sin plikt, om den stämde överens med deras böjelser. Den är tydligt framställd för dem i Bibeln, eller angiven genom omständigheter och förnuftet. Men enär dessa framställningar strider mot deras önskningar och böjelser, förkastar de dem ofta och dristar sig till att gå till Gud, för att av Honom bli upplysta om sin plikt. De tycks vara ytterst samvetsgranna samt ber länge och ivrigt om ljus. Men Gud låter icke gäcka Sig. Han tillåter ofta dessa personer att handla efter sina egna önskningar och att utstå följderna därav. "[M]itt folk hörde inte på mig. . . . Då lät jag dessa förstockade hållas, de fick följa sina egna planer." Psaltaren 81:12-13. När man tydligt inser sin plikt, får man inte drista sig till att gå till Gud och be Honom om, att bli befriad från den, utan man bör i stället med en ödmjuk och undergiven anda be om gudomlig styrka och vishet till, att uppfylla den.

Moabiterna var ett lågt och avgudadyrkande folk. Men i förhållande till det ljus, som de hade tagit emot, var deras brottslighet inte så stor i Guds ögon, som Bileams var. Enär han utgav sig för, att vara Guds profet, skulle man i alla händelser tro, att allt det han talade, var godkänt av Gud. Därför fick han inte tillåtelse att tala, som det behagade honom, utan han måste frambära det budskap, som Gud skulle ge honom. "Men du får inte göra något annat än vad jag befaller dig", sade Herren.

Bileam hade fått tillåtelse, att gå med sändebuden från Moab, därest de skulle komma om morgonen och kallade honom. Men enär de blev förnärmade över hans dröjsmål och väntade att få ett andra avslag, begav de sig åstad på sin hemresa, utan att hålla någon vidare rådplägning med honom. Han hade nu ingen ursäkt för sin önskan, att efterkomma Balaks begäran. Men Bileam hade beslutat, att försäkra sig om belöningen, och han tog den åsninna, som han brukade rida på, och begav sig i väg. Han fruktade, att den gudomliga tillåtelsen ännu skulle bli återkallad, och han skyndade sig ivrigt och otåligt framåt, för att han inte förlora den efterlängtade belöningen.

Men "Herrens angel ställde sig i vägen för Bileam". Djuret såg den himmelske budbäraren, som var osynlig för Bileam, samt vek av från vägen och gick in på en åker, och Bileam slog djuret grymt, för att förmå det till att gå upp på vägen. Men ängeln trädde åter fram på en smal gata mellan två murar, och då djuret sökte att undvika den hotande gestalten, klämde det sin herres fot mot muren. Bileam såg ej ängeln och visste alltså inte, att Gud spärrade vägen för honom. Han blev nu uppbragt och slog åsninnan obarmhärtigt, för att tvinga henne att gå vidare.

Herrens ängel intog åter en hotande ställning, såsom förut, "på ett ställe där det var så trångt att det inte gick att vika åt sidan, vare sig åt höger eller åt vänster"; och det stackars djuret, som darrade av skräck, stannade tvärt och föll till marken under sin ryttare. Bileam kunde ej tygla sin vrede, utan han slog djuret med käppen värre, än förut. Gud öppnade nu åsninnans mun, och "en stum åsna började tala med människoröst och hejdade profeten i hans dårskap." Andra Petrusbrevet 2:16. "'Vad har jag gjort dig?", sade hon. "Det är tredje gången du slår mig.'"

Ursinnig över att bli hindrad på sin resa, svarade Bileam djuret, såsom han skulle ha talat till ett förnuftsväsen: "'Du gör mig till åtlöje. Om jag haft svärdet med mig hade jag dödat dig.'" Här var en föregiven trollkarl, stadd på resa, för att uttala en förbannelse över ett helt folk i avsikt att förlama dess styrka, samtidigt som han inte en gång hade makt att döda djuret, på vilket han red!

Bileams ögon blev nu öppnade, och han såg, hur Guds ängel stod på vägen med ett draget svärd i sin hand, färdig att döda honom. "[H]an föll ner på sitt ansikte" av förskräckelse. Ängeln sade till honom: "'Tre gånger har du slagit din åsna – varför gjorde du det? Jag ställde mig i vägen för dig, eftersom din resa misshagar mig. Åsnan såg mig, och tre gånger har hon vikit undan för mig. Om hon inte gjort det skulle jag ha dödat dig men låtit henne leva.'"

Den stackars åsninnan, som Bileam hade behandlat så grymt, hade bevarat hans liv. Mannen, som gjorde anspråk på att vara Guds profet, som förklarade, att hans ögon var upplåtna och att han såg "syner från den Allsmäktige" {Svenska Folk-Bibeln 98}, var så förblindad av girighet och begär efter utmärkelse, att han inte kunde bli varse Guds ängel, som åsninnan såg. "Denna världens gud har förblindat de otrognas sinnen." Andra Korintierbrevet 4:4. Hur många är inte förblindade på detta vis! De rusar fram på förbjudna vägar och överträder den gudomliga lagen samt kan inte inse, att Gud och Hans änglar står emot dem. De är, liksom Bileam, onda på dem, vilka önskar förebygga deras undergång.

Bileam hade, genom sin behandling av åsninnan, visat, vilken anda behärskade honom. "Den rättfärdige sörjer för sina djur, men den ondes omsorg är grymhet." Ordspråksboken 12:10. Få personer inser, såsom de borde göra, det orätta i att misshandla djur, eller att låta dem lida på grund av vanskötsel. Den, som skapade människan, gjorde även djuren, och han är "barmhärtig mot allt han har skapat." Psaltaren 145:9. Djuren skapades till människans tjänst, men hon har därför inte rätt, att förorsaka dem smärta, genom hård och grym behandling.

Det är på grund av människans synd, som "hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas " Romarbrevet 8:22 {Svenska Folk-Bibeln 98}. Lidande och död efterlämnades alltså i arv, inte blott åt människosläktet, utan även åt djuren. Det anstår därför människan, att söka lätta lidandets börda, som hennes överträdelse har bragt över Guds skapade varelser, i stället för att göra den tyngre. Den, som misshandlar djur, emedan han har dem i sitt våld, är både feg och tyrannisk. En böjelse för, att åstadkomma smärta, antingen hos våra medmänniskor eller hos djuren, är satanisk. Många tror, att deras grymhet aldrig skall bli känd, eftersom de stackars stumma djuren inte kan uppenbara den. Men kunde dessa mäns ögon öppnas, liksom Bileams, skulle de finna, att en Guds ängel är närvarande för att uppträda som vittne emot dem i den himmelska domsalen. Handlingen nedtecknas i de himmelska böckerna, och en dag kommer, då de som misshandlar Guds skapade varelser, skall dömas till straff.

När Bileam såg Guds sändebud, utropade han med förskräckelse: "'Jag har syndat, för jag visste inte att det var du som stod mig emot på vägen. Om det jag gör är orätt i dina ögon, så vill jag vända tillbaka.'" Herren lät honom fortsätta sin resa, men sade till honom, att han inte fick tala annat, än det Gud lade honom i munnen. Gud ville ge Moab bevis på, att hebréerna stod under Hans förmynderskap; och detta gjorde Han på ett eftertryckligt sätt, när Han visade dem, hur oförmögen Bileam var, att uttala en förbannelse över Israel utan gudomlig tillåtelse.

Då kungen i Moab blev underrättad om Bileams ankomst, gick han ut med ett stort följe till gränsen av sitt rike, för att möta honom. När han uttalade sin förvåning över Bileams dröjsmål, oaktat en så stor belöning blivit lovad honom, sade profeten: "'Nu har jag kommit till dig', svarade Bileam. 'Men det står inte i min makt att själv säga någonting. Jag kan bara säga det som Gud lägger i min mun.'" Denna inskränkning var högst misshaglig för Bileam, och han fruktade, att han icke kunde genomdriva sin föresats, eftersom han stod under Guds uppsikt.

Kungen och de högsta ämbetsmännen i hans rike ledsagade Bileam under mycken ståt till "Baals höjder" {King James Version }, från vilka han kunde överskåda det hebréiska lägret. Se profeten, där han står på den höga kullen och blickar ned på Guds utvalda folks läger! Hur litet israeliterna är medvetna om det, som äger rum så nära dem! Hur litet de vet om Guds omsorg för dem både dag och natt! Hur svag Guds folks förnimmelseförmåga är! Hur svårt det är för dem i alla tidsåldrar, att fatta Hans stora kärlek och barmhärtighet! Om de kunde inse, hur Guds underbara kraft ständigt utövas för deras räkning, skulle inte då deras hjärtan fyllas av tacksamhet för Hans kärlek, och skulle de inte vid tanken på Hans majestät och makt fyllas med vördnad?

Bileam ägde någon kännedom om hebréernas offertjänst, och han trodde sig kunna erhålla Guds välsignelse, genom att överträffa dem i dyrbara gåvor och sålunda utföra sina syndiga planer. De avgudadyrkande moabiternas åsikter fick allt större inflytande över hans sinne. Hans vishet hade blivit ersatt av dårskap, hans andliga syn var fördunklad, och han hade fört blindhet över sig själv, genom att ge efter för Satans makt.

På Bileams befallning blev sju altaren byggda, och han offrade en tjur och en bagge på varje altare. Han gick sedan upp på en "kal höjd", för att möta Gud, medan han lovade att omtala för Balak allt, som Herren skulle uppenbara för honom.

Kungen, tillika med Moabs ädlingar och furstar, stod vid offret, medan den ivriga folkmängden samlade sig omkring dem, och alla väntade på profetens återkomst. Slutligen kom han, och folket trodde sig nu få höra de ord, som för evigt skulle förlama den förunderliga kraft, vilken utövades till de avskydda israeliternas fördel. Bileam sade:

Från Aram hämtade mig Balak,
från bergen i öster av Moabs konung:
'Kom, förbanna Jakob åt mig,
kom, ös vrede över Israel.'
Kan jag förbanna den Gud ej förhannar,
fördöma den Herren inte fördömt?
Jag ser dem från klippornas krön,
från höjderna skådar jag dem:
ett folk som bor för sig självt,
som inte räknar sig till de andra.
Vem kan mäta upp Jakobs sand,
vem kan räkna Israels stoftkorn?
Må jag dö de rättrådigas död,
må mitt liv sluta som deras!

Bileam erkände, att han kom dit i avsikt att förbanna Israel; men de ord han uttalade, stred mot hans hjärtas känslor. Han var nödgad att uttala välsignelser, medan hans själ var uppfylld av förbannelser.

Då Bileam betraktade israeliternas läger, såg han med förvåning bevisen på deras framgång. De hade blivit framställda för honom såsom en okunnig, oorganiserad folkhop, som strövade omkring i landet samt var en plåga och skräck för alla närboende nationer; men deras utseende vittnade om motsatsen till allt detta. Han såg, att lägret hade stor utsträckning och var fullkomligt uppbyggt samt att allting tillkännagav en grundlig disciplin och ordning. Han blev upplyst om den välvilja, som Gud hyste för israeliterna, och om deras utmärkande karaktär som Hans folk. De skulle inte bli lika andra folkslag, utan skulle upphöjas över dem alla. De var ett folk, som skulle bo för sig självt och inte räknas ibland hedningarna. Då dessa ord uttalades, hade israeliterna ingen fast boplats, och deras utmärkande karaktär, deras seder och bruk var främmande för Bileam. Men på vilket slående sätt blev inte denna profetia uppfylld under israeliternas senare historia! De har alltid varit ett särskilt folk, även under sin fångenskap och ända sedan den tid, då de blev kringspridda bland andra nationer. Likaså är Guds folk, det sanna Israel, som även är spritt ibland alla folkslag, endast gäster på Jorden. Deras medborgarskap är i himmelen.

Bileam blev inte blott upplyst om det hebréiska folkets historia som nation, utan han fick även skåda tillväxten av och framgången för Guds sanna Israel ända till tidens slut. Han såg, att den Högste i synnerhet gynnar dem, som älskar och fruktar Honom. Han såg, att de understöddes av Hans arm, då de inträdde i dödsskuggans mörka dal. Och han såg dem, då de kommer ut ur sina gravar, krönta med härlighet, ära och odödlighet. Han såg, hur de återlösta njöt av den förnyade Jordens oförgängliga härlighet; och han utropade, medan han betraktade scenen: "Vem kan mäta upp Jakobs sand, vem kan räkna Israels stoftkorn?" Och när han såg, att varje person bar härlighetens krona, att glädjen strålade från varje ansikte, och hade en försmak av det eviga livets oblandade sällhet, så utropade han: "Må jag dö de rättrådigas död, må mitt liv sluta som deras!"

Om Bileam hade önskat att följa det ljus, som Gud hade givit honom, skulle han nu ha varit trogen sitt löfte samt genast avbrutit all förbindelse med Moab. Han skulle ej längre ha visat förmäten förtröstan på Guds barmhärtighet, utan vänt sig till Honom under djup ånger. Men Bileam älskade orättfärdighetens lön, och han var fast besluten, att tillägna sig den.

Balak hade tillitsfullt förväntat, att en förbannelse skulle uttalas. Denna skulle komma att inverka på Israel såsom en tillintetgörande pestdunst; men då han hörde profetens ord, utropade han häftigt: "'Vad har du gjort? Jag hämtade dig för att du skulle förbanna mina fiender, men du har välsignat dem.'" Bileam, som sökte att göra en dygd av nödvändigheten, påstod, att han av uppriktig aktning för Guds vilja talat de ord, som den gudomliga kraften tvingade honom att yttra. Hans svar lydde: "'Jag kan bara lydigt säga det Herren lägger i min mun.'"

Balak kunde inte ens nu avstå från sin föresats. Han trodde, att den vördnadsbjudande anblicken av hebréernas stora läger hade injagat en så stor fruktan bos Bileam, att han inte vågade bruka sina besvärjelser emot dem. Kungen beslöt att ta profeten med sig till en plats, där man kunde se blott en liten del av folket. Om han kunde förmå Bileam till, att förbanna avsöndrade hopar av dem, skulle snart hela lägret vara vigt åt undergång. Ett annat försök gjordes nu på toppen av ett berg, som kallades för Pisga, och man byggde åter sju altaren och offrade samma slags djur på dem, som på de första. Kungen och hans furstar stannade kvar vid offren, medan Bileam gick bort, för att möta Gud. Profeten blev åter anförtrodd ett gudomligt budskap, som han inte kunde ändra eller förtiga.

När han visade sig för det ängsliga, väntande sällskapet, ställde man genast frågan till honom: "'Vad sade Herren?'" och svaret gjorde kungen och furstarna förskräckta, såsom det första svaret hade gjort:

Gud är ingen människa, han ljuger inte,
han är ingen dödlig, som ändrar sig.
Vad han sagt, det gör han,
vad han lovat, håller han.
Att välsigna är mitt uppdrag –
hans välsignelse kan jag inte häva.
Ingen olycka skymtar för Jakob,
inget ont är i sikte för Israel.
Herren, hans Gud, är med honom
och hyllas som konung med jubelrop.

Dessa uppenbarelser ingav Bileam fruktan, och han utropade: "Ingen svartkonst finns hos Jakob, ingen spådomskonst hos Israel." Den store trollkarlen hade försökt, att bruka sin trollkonst enligt moabiternas önskan; men Gud hade givit den en motsatt riktning. Så länge som de stod under Guds beskydd, skulle inget folk, om Satan än understödde det med hela sin kraft, kunna uträtta något mot dem. Hela världen skulle förundra sig över det stora verk, som Gud hade utfört för Sitt folk – över att en man, som var besluten, att begå en ond handling, så behärskades av Guds kraft, att han, i stället för att nedkalla förbannelser, måste uttala de största och dyrbaraste välsignelser i en upphöjd och själfull poesi. Och den ynnest, som Gud bevisade Israel vid denna tid, skulle bli en borgen för, att Hans lydiga, trogna barn i alla tider skulle stå under Hans beskyddande omsorg. När Satan skulle inge onda män, att beljuga, plåga och förgöra Guds folk, skulle de påminnas om denna händelse, och deras mod och tro på Gud skulle stärkas.

Kungen i Moab, som nu var modfälld och bedrövad, utropade: "'Vill du inte förbanna dem, så låt i alla fall bli att välsigna dem!'" Men ett svagt hopp om framgång fanns ännu i hans hjärta, och han beslöt att göra ett annat försök. Han ledsagade nu Bileam till berget Pegor, på vilket fanns ett tempel, som var invigt till Baals, deras guds, tygellösa gudstjänst. Här uppfördes lika många altaren som på de andra platserna, och lika många djur offrades; men Bileam gick ej avsides för att inhämta Guds vilja, som han hade gjort vid de andra tillfällena. Han sökte nu inga spådomstecken, utan ställde sig vid altarena och betraktade Israels tält. Guds Ande kom då över honom, och han uttalade denna välsignelse:

Sköna är dina tält, Jakob,
dina boningar, Israel!
De sträcker sig vida, som gröna dalar,
de liknar trädgårdar vid en flod,
aloeträd som Herren planterat,
cedrar som växer vid vatten.
Folkslag skall bäva för Israels makt,
hans arm skall betvinga många folk.
Han kung skall bli större än Agag,
hans välde växa i makt och ära. . . .
Han har lagt sig till ro, han vilar
likt ett lejon,
ett lejon som ingen vågar störa.
Välsignad den som välsignar dig,
förbannad den som förbannar dig.

Guds folks framgång framställs här med några av de skönaste bilder, som finns i naturen. Profeten liknar {i King James Version } Israel vid fruktbara dalar, betäckta med vackra sädesfält, vid blomstrande trädgårdar, vattnade genom aldrig sinande källor, vid det välluktande sandelträdet och den ståtliga cedern. Den sist nämnda bilden är en av de skönaste och mest lämpliga, som finns i det Inspirerade Ordet. Libanons ceder prisades högt av alla folk i Österlandet. Träd, som tillhör denna klass, har påträffats överallt på Jorden, där människan har varit. De trivs i Ishavets trakter och i Tropikerna, frodas i hettan, men trotsar likväl kölden; de skjuter upp med yppig växtlighet vid flodstranden och uppnår en betydande höjd i öknen. De fäster sina rötter djupt ned i bergens rämnor och under deras klippor samt trotsar djärvt stormen. Deras löv är friska och gröna, när vinterns köld har dödat alla andra. Libanons ceder utmärks framför alla andra träd genom sin styrka, sin fasthet, sin oförvissneliga livskraft; och den brukas som sinnebild på dem, vilkas "liv är dolt med Kristus i Gud." Kolosserbrevet 3:3 {Svenska Folk-Bibeln 98}. Skriften säger: "De rättfärdiga. . . växer höga som cedrar". Psaltaren 92:13. Gud har upphöjt cedern till trädens konung. "Ingen cypress hade sådana grenar, ingen planta en sådan krona" (Hesekiel 31:8); inget träd i Guds lustgård var dess like i skönhet. Cedern används ofta som sinnebild på kungavärdigheten. Skriftens bruk, att låta cedern representera de rättfärdiga, visar, hur Gud betraktar dem, som gör Hans vilja.

Bileam profeterade, att Israels kung skulle bli större och mäktigare, än Agag. Detta var ett allmänt namn på amalekiternas kungar. Amalekiterna var på den tiden ett väldigt mäktigt folk, men israeliterna skulle, om de var trogna mot Gud, underkuva alla sina fiender. Israels kung var Guds Son; och Hans tron skulle upprättas på Jorden, och Hans makt skulle bli större, än alla jordiska rikens.

När Balak hörde profetens ord, blev han sviken i sina förhoppningar och greps av fruktan och raseri. Han var förbittrad över, att Bileam hade givit honom någon uppmuntran om ett gynnsamt svar, när det blivit beslutat, att allting skulle gå honom emot. Han betraktade profetens försök till förlikning och hans bedrägliga handlingssätt med förakt; och han utropade häftigt: "Ge dig i väg hem! Jag lovade att löna dig rikligt, men Herren har berövat dig lönen.'" Kungen fick till svar, att han på förhand blivit underrättad om, att Bileam ej kunde tala annat än de ord, som Gud gav honom.

Innan Bileam återvände till sitt folk, uttalade han en väldigt skön och härlig profetia om världens Frälsare och Guds fienders slutliga undergång:

Jag ser honom – men inte nu,
jag skådar honom – men inte nära.
En stjärna stiger fram ur Jakob,
en spira höjs i Israel.
Han krossar Moabs tinning,
hjässan på alla ättlingar till Set.

Och han slutade med en förutsägelse om Moabs, Edoms, Amaleks och keniternas fullständiga omstörtning. Han skänkte alltså inte den moabitiske kungen en enda stråle av hopp.

Sviken i sina förhoppningar om, att erhålla förmögenhet och utmärkelse, i onåd hos kungen och medveten om, att han ådragit sig Guds misshag, återvände Bileam från sin självvalda mission. Guds Ande lämnade honom, efter att han kommit hem, och girigheten, som endast hade blivit tillbakahållen, fick full makt över honom. Han var nu villig, att bruka vilket medel som helst, för att kunna erhålla den belöning, som Balak utlovat. Bileam visste, att israeliterna hade framgång, så länge som de var lydiga mot Gud, och att de ej kunde övervinnas på något annat sätt, än genom att de bleve förledda till synd. Han beslöt nu att försäkra sig om Balaks ynnest, genom att ge moabiterna råd om, hur de skulle handla, för att nedkalla en förbannelse över Israel.

Han återvände genast till Moabs land och lade fram sina planer inför kungen. Moabiterna själva var övertygade om, att Gud skulle beskydda israeliterna, så länge de var trogna mot Honom. Bileams plan innehöll, att man skulle skilja dem från Gud, genom att förleda dem till avgudadyrkan. Om man kunde förmå dem till, att delta i Baals och Astartes tygellösa avgudatjänst, skulle deras allsmäktige Beskyddare bli deras fiende, och de skulle snart komme att förgöras av de grymma, krigiska folkslagen, som omgav dem. Denna plan blev genast antagen av kungen, och Bileam stannade själv kvar, för att medverka till dess utförande.

Bileam fick bevittna framgången för sin djävulska plan. Han såg, hur Gud straffade Sitt folk, hur många tusen blev dödade; men den gudomliga rättvisan, som bestraffade synden hos Israel, lät inte förförarna undkomma. Bileam blev dödad i kriget, som Israel förde mot midjaniterna. Han hade haft en aning om, att hans eget slut var nära, då han utropade: "Må jag dö de rättfärdigas död, må mitt liv sluta som deras!" Men han hade inte valt, att leva de rättfärdigas liv, och därför fick han dela Guds fienders öde.

Bileams öde liknade i mycket Judas' öde, och deras karaktärer hade stor likhet med varandra. Båda männen sökte, att förena Herrens tjänst med mammons, men häri misslyckades de. Bileam erkände den sanne Guden och föregav sig att tjäna Honom; Judas trodde, att Jesus var Messias, och han förenade sig med Hans lärjungar. Men Bileam tänkte, att han kunde förvärva sig rikedomar och världslig utmärkelse, genom att tjäna Jehova. Han misslyckades likväl med det samt stapplade, föll och blev krossad. Judas förväntade sig, att genom sin förbindelse med Kristus erhålla rikedom och ett högt ämbete i det världsliga rike, som han trodde, att Kristus ämnade upprätta. Då han såg sig sviken i sina förhoppningar, föll han ifrån och omkom. Både Bileam och Judas hade erhållit stort ljus och var delaktiga av särskilda förmåner; men ett enda syndigt begär, som de hyste, förgiftade hela deras karaktär och störtade dem i fördärv.

Det är farligt, att låta en okristlig bevekelsegrund eller motiv slå rot i hjärtat; ty en enda synd kommer så småningom att fördärva hela karaktären, genom att den ställer alla dess ädla förmågor under de onda begärens herravälde. Borttagandet av en enda skyddsvakt från samvetet, tillfredsställandet av ett enda dåligt begär, en försummelse, att fullgöra vår plikt, bryter ned själens försvarsverk och ger Satan tillfälle, att komma in och föra oss på villovägar. Det enda säkra förfaringssättet är, att dagligen av uppriktigt hjärta be till Gud, liksom David gjorde: "Bevara mig som din ögonsten, göm mig i dina vingars skugga". Psaltaren 17:8.