45. Jerikos erövring
Hebréerna hade kommit in i Kanaan; men de hade inte underkuvat det, och ur mänsklig synvinkel skulle striden om landets besittning bli långvarig och svår. Det var bebott av en kraftfull folkras, som stod färdig att hindra Israels inträngande i landet. De olika stammarna hade förenat sig på grund av fruktan för en fara, som hotade alla lika. Deras hästar och vagnar av järn, deras kännedom om landet och krigiska uppfostran gav dem en stor fördel. Dessutom var landet väl skyddat genom fästningar – "stora städer med skyhöga murar". Femte Moseboken 9:1. Det var endast i förvissningen om bistånd från en högre makt, som israeliterna kunde hoppas på, att vinna framgång i den förestående striden.
Kapitlet bygger på Josua 5:13-15; 6-7.
Ett av de starkaste fästningsverken i landet – den stora och rika staden Jeriko – låg strax framför dem på ett kort avstånd från deras läger i Gilgal. Denna stolta stad, belägen i kanten av en fruktbar slätt, där tropiska växter av mångfaldiga slag fanns i ymnighet och i vars palats och tempel utsvävningar och laster bedrevs, trotsade bakom sina tjocka fästningsmurar Israels Gud. Jeriko var ett av de förnämsta sätena för avgudadyrkan och ägnade i synnerhet Astarte, Månens gudinna, sin hyllning. De mest skamliga och förnedrande ceremonier i kananéernas religion blev iakttagna på denna plats. Israels barn, som ännu livligt erinrade sig de förskräckliga följderna av sin synd vid Baal-Peor, kunde ej annat, än betrakta denna hedniska stad med avsky och fasa.
Josua insåg, att Jeriko måste först intas, innan Kanaan kunde bli underkuvat. Men först av allt sökte han, att försäkra sig om gudomligt bistånd, vilket även beviljades honom. När han lämnade lägret, för att allvarligt begrunda läget och be Israels Gud att gå framför Sitt folk, blev han varse en beväpnad krigare med hög gestalt och befallande utseende, vilken stod där framför honom med "draget svärd." På Josuas fråga: "'Hör du till oss eller till våra fiender?'", svarade krigaren honom: "'Nej, jag är anförare för Herrens här. Nu har jag kommit.'" Och han gav Josua samma befallning, som Moses fick vid den brinnande busken i Horeb: "'Ta av dig dina skor, du står på helig mark.'" Härigenom uppenbarades den hemlighetsfulle främlingens verkliga karaktär. Det var Kristus, den Upphöjde, som stod framför Israels ledare. Josua föll ned, slagen av vördnad och skräck, på sitt ansikte och tillbad Honom; och Herren sade: "'Nu ger jag Jeriko och dess kung i ditt våld", och Han instruerade Josua angående stadens erövring.
Josua ordnade nu Israels härskaror enligt Guds befallning; men inget anfall skulle göras. De skulle endast gå omkring staden med Guds ark och stöta i basuner. Först kom krigarna, en mindre skara utvalda män, vilka ej denna gång skulle vinna seger genom sin egen skicklighet och tapperhet, utan genom att lyda de föreskrifter, som de hade fått av Gud. Sju präster med basuner följde dem. Sedan bars arken, omgiven av en strålkrans av gudomlig härlighet, av präster, som var iförda sin prästerliga klädnad. Därefter följde Israels här, varje stam efter sin fana. Detta var ordningen i det högtidliga tåg, som gick omkring den dömda staden. Inget annat ljud hördes, än trampandet av den väldiga härskaran och det högtidliga basunskallet, vilket genljöd från kullarna och från Jerikos gator. Efter att hären hade fullbordat sitt tågande omkring staden, återvände den under tystnad till sina tält, och arken ställdes på sin plats i tabernaklet.
Stadens väktare iakttog med förundran och oro varje rörelse samt inberättade förhållandet till stadens myndigheter. Dessa kunde inte fatta betydelsen av denna företeelse; men när de såg, att den väldiga härskaran marscherade omkring deras stad en gång varje dag med arken, buren av prästerna, injagade det hemlighetsfulla i skådespelet förskräckelse hos stadens präster och folk. De besiktigade åter sina starka försvarsverk och kände sig förvissade om, att de framgångsfullt kunde möta det häftigaste anfall. Många gjorde narr av den åsikten, att dessa besynnerliga trupprörelser skulle åstadkomma någon skada. Andra bävade, när de såg, hur härskaran varje dag drog högtidligt omkring staden. De kom ihåg, att Röda Havet hade en gång delat sig för detta folk, och att floden Jordan hade en kort tid förut öppnat sig och låtit det passera över. De visste inte, vilka underverk Herren ännu kunde utföra för Israels räkning.
Israels härskara tågade omkring staden en gång varje dag i sex dagar. Den sjunde dagen kom, och Josua ställde genast vid dagbräckningen upp Herrens här. Nu gavs befallning om, att marschera sju gånger omkring Jeriko samt att uppge ett härskri, då prästerna stötte i basunerna, ty Gud hade givit israeliterna staden.
Den stora hären tågade högtidligt omkring de dömda murarna. Morgonstundens tystnad stördes blott av det avmätta trampandet av många fötter och ett då och då ljudande basunskalI. De massiva och solida stenmurarna tycktes trotsa människors belägring. Väktarna på murarna såg på med tilltagande fruktan, när på det första kringtågandet följde ett andra, sedan ett tredje, fjärde, femte och sjätte. Vad kunde avsikten vara med dessa hemlighetsfulla rörelser? Vilken mäktig händelse skulle inträffa? De behövde inte vänta länge. När det sjunde kringtågandet var avslutat, stannade tåget. Basunblåsarna, som varit tysta en stund, utstötte nu ett skall, som tycktes skaka själva Jorden. De väldiga stenmurarna, med sina fasta torn och tinnar, vacklade och höjde sig från sina grundvalar samt störtade med ett brak till marken. Jerikos invånare blev förlamade av fruktan, och Israels härskara tågade in och tog staden i besittning.
Israeliterna hade inte vunnit seger genom sin egen kraft, utan Herren allena hade utfört striden; och staden med allt, som fanns i den, skulle såsom landets första frukt användas till offer åt Gud. Härigenom blev israeliterna undervisade, att de vid Kanaans erövring inte skulle strida för sin egen räkning, utan att de var endast medel, genom vilka Guds vilja utfördes, och att de inte skulle eftersträva rikedomar och självupphöjelse, utan blott ära sin Konung Jehova. Före stadens erövring hade Josua tillkännagivit följande: "Staden och allt som finns i den skall vigas åt förintelse". "Akta er för det som är vigt åt förintelse, så att ni inte frestas att ta av det. Då viger ni också Israels läger åt förintelse och drar olycka över Israel."
Såväl alla invånarna som alla levande djur i staden, "man och kvinna, ung och gammal, oxe, får och åsna", blev tillspillogivna. Endast den trogna Rahab och hela hennes släkt blev förskonade, såsom spejarna hade lovat henne. Själva staden brändes. Dess palats och tempel, dess präktiga byggnader, med alla sina fina möbler, de lysande förhängena och de kostbara kläderna, blev lågornas rov. De saker, som inte kunde förstöras genom eld, "silver och guld och alla föremål av koppar och järn", skulle brukas i tjänsten i tabernaklet. En förbannelse blev uttalad över till och med själva platsen för staden, och Jeriko skulle aldrig mer bli uppbyggt som en fästning. Straffdomar avkunnades över den, som vågade att återställa de murar, vilka hade blivit omstörtade genom gudomlig makt. Josua uttalade denna dom inför hela Israels menighet: "'Förbannad av Herren är den som tar sig för att uppbygga denna stad, Jeriko. Hans förstfödde son är priset om han lägger grunden, hans yngste son om han reser porten.'"
Utrotandet av Jerikos inbyggare skedde i överensstämmelse med de befallningar, som förut blivit givna genom Moses beträffande Kanaans invånare. När "du besegrar dem skall du giva dem åt förintelse." Femte Moseboken 7:2. "Men i städer som tillhör dessa folken . . . får du inte skona en enda levande varelse." Femte Moseboken 20:16. Många tycker, att dessa befallningar strider mot den kärleks- och barmhärtighetsanda, som anbefalls i den Heliga Skrift; men de var i verkligheten föreskrivna av oändlig vishet och godhet. Gud tänkte nu låta israeliterna bosätta sig i Kanaans land och av dem upprätta en nation och regering, som skulle representera Hans rike på Jorden. De skulle inte bara äga den sanna religionen, utan även utbreda dess grundsatser i världen. Kananéerna hade hängett sig åt de mest skamliga och vanärande hedniska bruk; och det var nödvändigt, att rensa landet från allt, som, om det tillätes att existera, säkert skulle komma att förhindra uppfyllandet av Guds nådiga beslut.
Gud hade givit Kanaans invånare tillräckligt lång tid till bättring. Straffdomarna över Egypten och tågandet genom Röda Havet fyrtio år förut hade vittnat om den överlägsna makt, som Israels Gud ägde. Och senare hade omstörtandet av kungarna i Midjan, Gilead och Bashan ytterligare visat, att Jehova var högre, än alla gudar. Hans karaktärs renhet och Hans avsky för osedlighet hade visats genom de straffdomar, som drabbade israeliterna för deras deltagande i styggelserna vid Baal-Peor. Invånarna i Jeriko hade kännedom om alla dessa händelser, och många av dem hyste samma åsikt som Rahab –ehuru de ej handlade enligt sin övertygelse – att Jehova, Israels Gud, "är Gud uppe i himlen och nere på jorden." Kananéerna levde endast, för att häda Gud samt befläcka och bryta ned Jorden, liksom människorna före Syndafloden. Och både kärleken och rättvisan fordrade, att dessa upprorsstiftare mot Gud och fiender till människan utan dröjsmål skulle bli utrotade.
Hur lätt himmelens härar omstörtade Jerikos murar, denna stolta stad, vars bålverk fyrtio år förut hade injagat fruktan hos de klentrogna kunskaparna! Israels mäktige Försvarare hade sagt: "'Nu ger jag Jeriko . . . i ditt våld"; och mänsklig styrka förmådde ingenting emot dessa ord.
Genom tron föll Jerikos murar. Hebréerbrevet 11:30. Fursten över Herrens här hade meddelat Sig endast med Josua; Han uppenbarade Sig inte för hela menigheten, och denna hade i sin makt, att tro eller betvivla Josuas ord, att lyda de befallningar, som han utgav i Herrens namn, eller att trotsa hans myndighet. De kunde inte se änglarnas härskara, som, anförd av Guds Son, betjänade dem; och de kunde ha resonerat sålunda: Vilka betydelselösa rörelser dessa är, och vilket löjligt företag, att dagligen tåga omkring stadens murar och stöta i basuner! Detta kan ej ha någon inverkan på dessa höga fästningsverk. Men den omständigheten, att israeliterna under en så lång tid, innan murarna slutligen omstörtades, fortsatte med denna ceremoni, gav dem ett gynnsamt tillfälle, att utveckla sin tro. De skulle lära sig att inse, att deras styrka inte berodde på människors vishet eller på deras makt, utan endast på deras frälsnings Gud. De skulle härigenom bli vana vid, att förlita sig helt och hållet på sin gudomlige Ledare.
Gud skall göra stora ting för dem, som förtröstar på Honom. Orsaken till, att Hans föregivna folk ej har större kraft, är den, att det litar för mycket på sin egen vishet och inte ger Herren tillfälle, att uppenbara Sin makt till fördel för dem. Han skall hjälpa Sina trogna barn varje gång de behöver hjälp, om de helt förlitar sig på Honom samt lyder Honom i allting.
Kort efter Jerikos förstöring beslöt Josua, att inta Aj – en liten stad, som låg ibland klyftorna några kilometer väster om Jordandalen. Spejare, som blivit utsända till platsen, berättade, att den endast hade ett fåtal invånare, så en mindre truppstyrka kunde med lätthet omstörta den.
Den stora seger, som Gud hade berett israeliterna, hade ingivit dem självförtroende. Hans löfte, att ge dem Kanaans land, skänkte dem en känsla av trygghet, och de insåg inte, att de blott med Guds hjälp kunde vinna framgång. Till och med Josua gjorde upp sina planer beträffande erövringen av Aj, utan att rådfråga Gud.
Israeliterna hade börjat, att prisa sin egen styrka och att betrakta sina fiender med förakt. De väntade sig, att lätt vinna seger och ansåg, att tre tusen man kunde inta staden. Dessa skred till anfall utan någon förvissning om, att Gud var med dem. De hade ryckt fram nästan till stadsporten, då de stötte på fienderna, som gjorde häftigt motstånd. Nu greps israeliterna av skräck över fiendernas antal och krigskonst samt flydde i stor oordning nedför den branta sluttningen. Kananéerna förföljde dem häftigt utanför stadsporten "ända till Stenbrotten och dödade dem på vägen ner dit." Fastän förlusten var liten med hänsyn till antalet – blott trettiosex man blev dödade – blev likväl hela menigheten modlös på grund av nederlaget. "Då rann Israels mod bort som vatten." Denna var den första egentliga strid, som de hade haft med kananéerna; och om denna lilla stads försvarare kunde driva dem på flykten, vad skulle då utfallet bli i de större strider, som förelåg dem? Josua betraktade deras nederlag som ett tecken på Guds misshag, och i sin nöd och fruktan rev han "sönder sina kläder och föll ner med ansiktet mot marken inför Herrens ark och blev liggande så ända till kvällen, liksom Israels äldste. De strödde jord på huvudet".
'Ack, Herre, min Gud, ropade han, varför förde du detta folk över Jordan? För att ge oss i amoreernas våld? För att förgöra oss? . . . Herre, vad kan jag säga, nu när Israel vänt ryggen till och flytt för sina fiender? När kananeerna och alla de andra som bor i landet får höra det angriper de oss från alla håll och utplånar vårt namn från jorden. Hur skall du då rädda ditt namns ära?'
Herren svarade: "'Stig upp! Varför ligger du där med ansiktet mot marken? Israel har . . . brutit det förbund som jag befallde dem att hålla." Det var ej tid nu, att förtvivla och klaga, utan man måste handla raskt och beslutsamt. En hemlig synd hade blivit begången i lägret, och denna måste upptäckas och avlägsnas, innan Herren kunde gå med Sitt folk och välsigna det. "Jag skall inte längre vara med er, om ni inte utplånar det som är vigt åt förintelse."
En av dem, som blivit tillsatta att verkställa Guds straffdomar, hade föraktat hans befallning; och överträdarens brott tillräknades hela folket: "De tog av det som var vigt åt förintelse, de stal det och lade det i smyg bland sina ägodelar." Josua blev nu upplyst om, hur han skulle upptäcka och straffa brottslingen, nämligen genom att kasta lott. Syndaren blev ej omedelbart utpekad, utan saken fick sväva i ovisshet för en stund, så att folket måtte lära sig att inse, att de var ansvariga för synder, som förekom ibland dem, samt därigenom ledas till hjärterannsakan och förkrosselse inför Gud.
Josua samlade folket tidigt om morgonen, och den högtidliga och intrycksfulla ceremonin tog sin början. Undersökningen fortgick steg för steg, och man kom allt närmare målet. Först blev stammen träffad, sedan släkten, så huset och slutligen mannen, och Akan, son till Karmi av Judas stam, blev utpekad av Gud som den, vilken dragit olycka över Israel.
För att hans brottslighet tydligt skulle fastslås – så att ingen kunde framställa den beskyllningen, att han blivit orättvist dömd – besvor Josua Akan, att erkänna sanningen. Den arme mannen avlade då en fullständig bekännelse om sitt brott: "'Ja, det är jag som har syndat mot Herren, Israels Gud. . . . bland bytet fick jag se en fin babylonisk mantel, tvåhundra siklar silver och en guldtacka på femtio siklar. Jag blev frestad av det, så jag tog det. Nu ligger det nergrävt i mitt tält med silvret underst.'" Josua sände genast budbärare till tältet, i vilket de började att gräva på det anvisade stället. "Och mycket riktigt, där låg allt nergrävt med silvret underst. De tog med alltsammans från tältet till Josua och . . . lade ner det ned inför Herren."
Domen över honom blev avkunnad och genast verkställd. Josua sade: "'Du drog olycka över oss – i dag skall Herren dra olycka över dig.'" Eftersom folket hade hållits ansvarigt för Akans synd, och det fått lida på grund av den, skulle det genom sina ombud delta i bestraffningen. "Och hela Israel stenade Akan."
Sedan kastade de upp över honom ett stort stenröse, som vittne om hans synd och dess bestraffning. "Så fick platsen namnet Akordalen", det vill säga Olycksdalen. En minnesanteckning rörande honom förekommer i Krönikeböckerna – "Akar, som störtade Israel i olycka". Första Krönikeboken 2:7.
Akan syndade trots de mest tydliga och högtidliga varningar och de största uppenbarelser av Guds makt. Allt folket hade fått befallning, att det ej skulle ta av det tillspillogivna och därigenom dra olycka över Israel. Befallningen gavs strax efter det underbara tåget genom Jordan och sedan folket antagit förbundets tecken, omskärelsen, efter det att man firat Påsken och förbundets Ängel, Fursten över Herrens här, hade visat Sig. Därpå följde Jerikos omstörtning, som var ett exempel på den förgörelse, som alla, vilka överträder Guds lag, måste undergå. Det förhållandet, att det var Guds makt allena, som gav Israels barn seger, att de inte hade kommit i besittning av Jeriko genom egen styrka, gjorde befallningen, att de ej fick ta av bytet, så mycket eftertryckligare. Gud hade genom kraften hos Sitt ord omstörtat detta fäste; det var Hans seger, och staden med allt, som fanns i den, skulle tillägnas Honom allena.
Ibland de många millionerna israeliter fanns det blott en man, som under denna allvarliga seger och hemsökelse hade vågat, att överträda Guds befallning. Akans girighet blev upptänd vid åsynen av den fina, babyloniska manteln, och en synd ledde till en annan, så att han även tog av det guld och silver, som hade blivit avskilda för Herrens skattkammare – han bestal Gud på förstlingsfrukterna från Kanaans land.
Den förskräckliga synd, som föranledde Akans undergång, hade girigheten till rot – en av de vanligaste av alla synder och ansedd som en av de minsta. Medan andra synder blir upptäckta och bestraffade, händer det sällan, att brott mot det tionde budet ens blir tadlat eller kritiserat. I Akans historia finner vi bevis på gruvligheten hos denna synd och dess förskräckliga följder.
Girighet är ett ont, som utvecklas gradvis. Akan hade hyst begär efter gods och penningar, till dess det blev en vana, som höll honom i nästan oslitliga bojor. Hade han trott, att han skulle komma att störta Israel i olycka, genom att uppmuntra denna synd, skulle han ha gripits av fasa. Men hans förnimmelseförmåga hade blivit förslöad genom synden, och när frestelsen kom, blev han ett lätt byte för den.
Visst begås liknande synder fortfarande, trots de mest högtidliga och uttryckliga varningar! Vi är förbjudna, att hysa girighet, lika mycket som Akan var förbjuden, att tillägna sig eller ta bytet i Jeriko. Gud har sagt, att girighet är avgudadyrkan; och dessa varningar förekommer i Skriften: "Ni kan inte tjäna både Gud och mammon." Matteusevangeliet 6:24. "'Akta er för allt habegär." Lukasevangeliet 12:15. "[G]irighet skall inte ens nämnas bland er". Efésierbrevet 5:3 {Svenska Folk-Bibeln 98}. I de förskräckliga straffdomar, som drabbade Akan, Judas, Ananias och Safira, har vi exempel på girighetens följder. Och ett än äldre exempel har vi i Lucifer, "morgonrodnadens son", som för evigt förverkade himmelens härlighet och sällhet, eftersom han fick begär efter en högre plats. Men oaktat alla dessa varningar, råder likväl girigheten överallt.
Överallt finner man dess snuskiga spår. Den förorsakar missnöje och oenighet i familjer, upptänder hat och avundsjuka hos de fattiga mot de rika, och den förmår de rika, att förtrycka de fattiga. Och detta onda existerar inte endast ibland världsliga människor, utan även i församlingen. Hur vanligt det är, att även här finna själviskhet, girighet, otrohet, försummelse av barmhärtighetsverk och bedrägeri mot Gud i tionde och offer! Ibland församlingsmedlemmar, som har gott anseende, finns tyvärr många, som liknar Akan. Mången person kommer stolt till kyrkan och sitter vid Herrens bord, medan orättfånget gods är dolt ibland hans ägodelar, sådana saker, som Gud har förbannat. Många offrar samvetsfriden och sitt hopp om himmelen för en fin mantel. Stora skaror byter bort sin rättsinnighet och sina förmågor, att göra gott mot en påse med silversiklar. De lidande fattigas rop beaktas ej, evangelii ljus hindras i sitt framträngande, och världsliga människors hån väcks genom så kallade kristnas handlingar, som strider mot deras bekännelse. Likväl fortfar den girige bekännaren av Kristi namn, att samla skatter. "Så en människa får röva från Gud?" (Malaki 3:8), undrar Herren.
Akans synd förde olycka över hela nationen. På grund av en mans synd kan Gud vara missnöjd med Sin församling, till dess överträdelsen upptäcks och överges. Församlingen bör mera frukta inflytandet från falska kristna bekännare, än från uppenbara motståndare, otrogna och hädare. Det är dessa, som håller tillbaka Guds välsignelse och drar olycka över Hans folk.
När svårigheter uppkommer i församlingen samt köld och andlig likgiltighet råder – vilka ger Guds fiender anledning att jubla – bör medlemmarna utröna, om det inte finns en Akan i lägret, i stället för att bli modlösa och klaga över sitt olyckliga öde. Envar bör, under förkrosselse och hjärterannsakan, söka att upptäcka de dolda synder, som förhindrar Guds närvaro hos dem.
Akan erkände sin skuld; men han gjorde det, när det var för sent för honom, att dra nytta av sin bekännelse. Han hade sett, i vilket modlöst tillstånd Israels här återvände från nederlaget vid Aj. Likväl gick han inte fram och bekände sin skuld. Han hade sett, med vilken outsäglig ängslan Josua och de äldste ibland Israel hade kastat sig på marken inför Herren. Hade han då bekänt, hade han visat tecken på sann ånger; men han teg fortfarande. Han hade hört, att ett stort brott blivit begånget, samt även hört det noggrant beskrivas; men hans läppar var förseglade. Sedan började den allvarliga undersökningen. Vilken skräck måste inte ha bemäktigat sig hans själ, när han såg, hur hans stam blev utpekad, sedan hans släkt och hans hus! Men han avlade likväl ingen bekännelse, förrän Guds finger riktades mot honom. Då erkände han sanningen, eftersom han inte kunde dölja den längre. Hur ofta görs inte dylika bekännelser! Det är en ofantligt stor skillnad på, att erkänna det verkliga förhållandet, sedan det blivit uppdagat, och att bekänna synder, som endast är uppenbara för oss själva och för Gud. Akan skulle inte ha bekänt, om han inte hade trott, att han därigenom skulle avvända följderna av sitt brott; men hans bekännelse visade likväl, att hans bestraffning var rättvis. Han ådagalade ingen verklig ånger över synden, eller tecken på, att han ville bättra sig och avsky det onda.
De brottsliga kommer att avlägga sådana bekännelser, när de står inför Guds domstol, sedan varje persons eviga öde avgjorts. Medvetandet om, att vara förkastad och fördömd, kommer att avtvinga varje själ en bekännelse; men den kan inte utverka frälsning för syndaren.
Liksom Akan, känner sig många trygga, så länge de kan dölja sina synder för sina medmänniskor. Samtidigt smickrar de sig med den tanken, att Gud inte så noggrant skall iaktta deras ogudaktighet. Likväl skall den uppenbaras på den dagen, då det är för sent att försona den genom offer. Domaren kommer inte med ord att framställa varje människas brottslighet för henne, när himmelens protokoll öppnas, utan Han kommer att ge henne en genomträngande, övertygande blick. Då kommer varje missgärning och orätt handling att livligt framstå för syndarens minne. Man kommer då ej att behöva gå till väga som på Josuas tid och från stam till hus söka efter den brottslige, utan han kommer själv att bekänna sin orättfärdighet. De synder, som människor ej har haft kunskap om, kommer då att kungöras för hela världen.