52. De årliga högtiderna
Hela Israel samlades tre gånger om året, för att hålla gudstjänst vid helgedomen. Andra Moseboken 23:14-16. Dessa möten hölls en tid i Shilo, men sedermera blev Jerusalem medelpunkten för nationens gudstjänst, och här samlade sig stammarna, för att fira sina högtider.
Kapitlet bygger på Tredje Moseboken 23.
Folket var omgivet av vilda, krigiska stammar, som längtade efter, att ta dess land i besittning; likväl hade det blivit föreskrivet, att alla starka män och allt folket, som kunde företa resan, skulle tre gånger varje år lämna sina hem och fara till mötesplatsen nära mitten av landet. Vad kunde hindra deras fiender från, att överfalla dessa oskyddade hem och ödelägga dem med eld och svärd? Vad kunde hindra dem från, att infalla i landet och underkuva Israel? – Gud hade lovat, att vara Sitt folks beskyddare. "Herrens ängel håller vakt kring hans trogna och räddar dem.'" Psaltaren 34:8. Medan israeliterna drog upp, för att hålla sin gudstjänst, skulle fienderna hållas tillbaka genom Guds kraft. Gud gav detta löfte: "jag skall driva undan folken för dig och utvidga ditt område, och ingen skall hota ditt land när du drar upp tre gånger om året för att träda fram inför Herren, din Gud." Andra Moseboken 34:24.
Den första av dessa fester, Påsken, det Osyrade Brödets Högtid, hölls i Abib, den första månaden av det judiska året, vilken motsvarar slutet av mars och början av april månader. Den kalla vintern var överstånden, vårregnet hade upphört, och hela naturen var prydd i vårens friska färg och skönhet. Kullar och dalar var täckta av det gröna gräset, och vilda blommor prydde marken överallt. Månen, som nästan var full, gjorde aftnarna behagliga. Det var den tid, som så skönt blivit beskriven av den helige sångaren:
Vintern är över,
regntiden är förbi.
Marken täcks av blommor,
sångens tid är inne,
turturduvan hörs i vårt land.
Fikonträdet får kart,
vinstocken går i doftande blom. Höga Visan 2:11-13.
Överallt i landet tågade pilgrimsskaror mot Jerusalem. Fåraherdar från sina hjordar, boskapsvaktare från bergen, fiskare från Galileiska Havet, jordbrukare från sina åkrar och profeternas söner från de heliga skolorna – alla vände sina steg mot den plats, där Gud uppenbarade Sig. De vilade ofta på sin resa; ty många gick till fots. Karavanerna växte ständigt och blev ofta väldigt stora, innan de kom till den heliga staden.
Naturens härliga utseende väckte glädje i israeliternas hjärtan samt tacksamhet mot alla goda gåvors Givare. Man sjöng de sköna hebréiska psalmerna, i vilka Guds härlighet och majestät prisas. Vid signaltrumpetens ljud stämde den av flera hundra röster bestående tacksägelsekören, med beledsagning av musik på cymbaler, upp följande psalm:
Jag blev glad när man sade till mig:
Vi skall gå till Herrens tempel.
Nu står vi i dina portar, Jerusalem. . . .
Dit går stammarna upp, Herrens stammar. . . .
att prisa Herrens namn. . . .
Be om välgång för Jerusalem!
Må de som älskar dig leva i trygghet. Psaltaren 122:1-6.
Då Israels barn såg omkring sig de kullar, på vilka hedningarna hade brukat tända sina avgudaeldar, sjöng de:
Jag ser upp mot bergen:
varifrån skall jag få hjälp?
Hjälpen kommer från Herren,
som har gjort himmel och jord. Psaltaren 121:1-2. De som litar på Herren är som Sions berg,
det rubbas inte, det står fast för evigt.
Liksom bergen omger Jerusalem,
så omger Herren sitt folk
nu och för evigt. Psaltaren 125:1-2.
Sedan de bestigit bergen framför den heliga staden, blickade de med vördnad och bävan ned på de stora skaror av tillbedjare, som nalkades templet. De såg röken stiga upp från rökelsealtaret, och när de hörde leviternas basuner, genom vilka de tillkännagav den heliga gudstjänstens början, fattades de av stundens hänförelse och sjöng:
Stor är Herren, högt är han prisad i vår Guds stad.
Skönt reser sig hans heliga berg,
en fröjd för hela jorden,
Sions berg, gudaberget,
den store konungens stad. Psaltaren 48:1-3.
Må välgång råda inom dina murar,
trygghet i dina palats.
Öppna för mig rättfärdighetens portar!
Jag vill gå in och tacka Herren.
Jag vill infria mina löften till Herren
inför hela hans folk
på förgårdarna till Herrens tempel,
inne i Jerusalem.
Halleluja! Psaltaren 122:7; 118:19; 116:18-19.
Alla hus i Jerusalem öppnades för pilgrimerna, och de blev kostnadsfritt härbärgerade; men husen kunde inte rymma den stora folkmassan, utan man måste slå upp tält på varje tjänlig plats i staden och på de kringliggande höjderna.
På den fjortonde dagen i månaden, om aftonen, hölls Herrens Påsk, och dess högtidliga, gripande ceremonier firades till åminnelse av befrielsen ur Egyptens träldom samt pekade framåt till det offer, som skulle befria oss ur syndens träldom. Påskfestens betydelse upphörde, när Kristus dog på Golgata; och Herrens nattvard instiftades till åminnelse av samma händelse, av vilken Påskhögtiden hade varit en bild.
Påskfesten följdes av det Osyrade Brödets Högtid, som varade i sju dagar. På den första och den sjunde dagen skulle heliga sammankomster hållas, och ingen fick då uträtta något arbete. På den andra dagen i högtiden skulle förstlingen av årets skörd ställas fram inför Gud. I Palestina skördades kornet först, och det började att mogna vid högtidens början. Prästen viftade en kärve av detta sädesslag inför Guds altare som ett erkännande av, att allt var Herrens, och inte förrän denna ceremoni blivit utförd, fick grödan bärgas.
Femtio dagar efter det, att viftningskärven blivit framburen, inföll Pingsthögtiden, som även kallades för Skördehögtiden och Veckohögtiden. Två bröd, bakade av surdeg, ställdes fram inför Gud som tacksamhetsgärd för den säd, vilken brukades till föda. Pingstfesten hölls blott en dag, som användes till gudstjänst.
I den sjunde månaden inföll Lövhyddohögtiden eller Bärgningshögtiden. Genom denna fest visade man sin tacksamhet mot Gud för Hans gåvor i trädgårdens, olivlundens och vingårdens avkastningar. Den var den främsta festliga sammankomsten under året. Landet hade givit sin avkomst, grödan hade blivit samlad i sädesbodarna, frukten, oljan och vinet blivit lagda på lager, förstlingsfrukterna hade blivit undantagna, och folket kom nu med sina tacksägelseoffer till Gud, som så rikligt hade välsignat det.
Denna högtid skulle i synnerhet vara en glädjens tid. Den inföll strax efter den Stora Försoningsdagen, när folket hade blivit försäkrat, att dess synd ej mer skulle kommas ihåg. Eftersom de hade frid med Gud, kom de nu inför Honom, för att erkänna Hans godhet och för att prisa Honom för Hans barmhärtighet. Enär skörden var avslutad och arbetet för det nya året ännu ej påbörjat, var folket befriat från omsorger och kunde helt ägna sig åt den heliga, uppmuntrande festligheten. Fastän endast fäderna och sönerna fått befallning om, att infinna sig vid högtiderna, skulle likväl, så långt som det var möjligt, alla medlemmar i familjen bevista dem, och tjänarna, leviterna, främlingarna och de fattiga blev gästvänligt mottagna.
Lövhyddohögtiden var, liksom Påskhögtiden, en åminnelsefest. Folket skulle nu lämna sina hus till minne av sitt pilgrimsliv i öknen samt bo i lövhyddor, vilka blivit uppförda av gröna grenar "av era finaste träd, palmblad, lummiga grenar och pilkvistar". Tredje Moseboken 23:40, 42-43.
En helig sammankomst skulle hållas på den första dagen, och högtidens sju dagar ökades med en åttonde dag, som iakttogs på samma sätt.
Genom dessa årliga sammankomster blev gamla och unga uppmuntrade till, att tjäna Gud, medan umgänget med personer från olika delar av landet stärkte de band, som förenade dem med Gud och med varandra. Det skulle vara lämpligt, om Guds folk i vår tid hölle en Lövhyddohögtid – en glad minnesfest på grund av de välsignelser, som de mottagit av Gud. Liksom Israels barn firade befrielsen, som Gud hade utverkat för deras fäder och Hans övernaturliga bevarande av dem under deras vandringar från Egypten, borde vi tacksamt erinra oss de olika sätt, på vilka Han har fört oss ut från världen och ur villfarelsens mörker och försatt oss i Sin nåds och sannings dyrbara ljus.
Bevistandet av de årliga högtiderna måste för dem, som bodde långt ifrån tabernaklet, ha upptagit mer, än en månad varje år. Detta exempel på hängivenhet mot Gud borde betona vikten av Herrens tjänst och nödvändigheten av, att ställa våra själviska, världsliga intressen under de andliga och eviga. Vi lider förlust, när vi försummar att bruka våra tillfällen att komma tillsammans, för att styrka och uppmuntra varandra i Herrens tjänst. Det gudomliga ordets sanningar tycks inte så klara och betydelsefulla för oss. Våra själar blir ej längre upplysta och uppväckta av det helgande inflytandet, och vårt andliga liv avtynar. I vårt umgänge som kristna förlorar vi mycket, eftersom vi saknar sympati för varandra. Den, som endast lever för sig själv, fyller ej den ställning, som Gud hade för avsikt, att han skulle fylla. Vi är alla barn av en Fader och beroende av varandra för vår lycka. Gud och mänskligheten ställer fordringar på oss. Det är det tillbörliga och ändamålsenliga uppammandet av de sällskapliga elementen i vår natur, som ger oss sympati för våra bröder och bereder oss sällhet i våra bemödanden om, att göra andra lyckliga.
Lövhyddohögtiden var inte bara en åminnelsefest, utan den hade även en avbildande betydelse. Den pekade inte bara tillbaka till vistelsen i öknen, utan som skördehögtid avbildade den även bärgningen av Jordens frukt och pekade framåt till den sista stora bärgningstiden, när skördens Herre skall sända ut Sina skördemän, för att binda ihop ogräset i knippor att brännas upp och för att samla vetet i ladan. Då kommer alla ogudaktiga människor att förgöras; de skall "bli som om de aldrig funnits." Obadja 16. Och alla röster i världsalltet kommer att gemensamt prisa och lova Gud. Så läser vi i Uppenbarelseboken: "Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet och allt som finns där hörde jag säga: Den som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör lovsången och äran och härligheten i evigheters evighet." Uppenbarelseboken 5:13.
Israels barn prisade Gud vid Lövhyddohögtiden, när de erinrade sig Hans barmhärtighet, som Han bevisade, genom att befria dem ur Egyptens träldom och Hans stora omsorg om dem under deras pilgrimsliv i öknen. De gladde sig även över, att de fått förlåtelse och blivit godtagna av Gud genom gudstjänsten på Försoningsdagen, som just var avslutad. När Herrens frälsta har kommit in i det himmelska Kanaan – för evigt blivit befriade ur förbannelsens träldom, vari "hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor" (Romarbrevet 8:22) – då kommer de att fröjda sig med outsäglig och härlig glädje. Kristi stora försoningsverk för människornas räkning har då blivit fulländat, och deras synder har för evigt blivit utplånade.
Profeten Jesaja säger beträffande denna befrielsetid: "Öknen och ödemarken skall jubla,
det förtorkade landet glädjas och blomma.
Som en äng med liljor skall öknen blomma, den skall glädjas och fröjda sig.
Libanons glans skall skänkas den,
Karmels och Sharons härlighet,
och folket får skåda Herrens glans, vår Guds härlighet.
Då skall de blindas ögon öppnas
och de dövas öron höra.
Då skall den lame hoppa som en hjort
och den stumme brista ut i jubel.
Vatten bryter fram i öknen,
bäckar i ödemarken.
Förbränt land skall bli till sjö,
törstande mark till källsprång.
. . . Där skall gå en banad väg,
den skall kallas den heliga vägen.
Ingen oren skall färdas på den,
men den är till för dem.
De som vandrar den vägen skall inte gå vilse, även om de är dårar.
Där finns inga lejon,
där kommer inga rovdjur.
Men de återlösta vandrar där,
de som Herren friköpt vänder åter.
De kommer till Sion med jubel,
krönta med evig glädje.
Fröjd och glädje följer dem,
sorg och suckan flyr." Jesaja 35:1-2, 5-10 {andra halvan av vers 8 ur Svenska Folk-Bibeln 98}.