54. SimsonUnder det vitt utbredda avfallet fortfor Guds trogna tjänare att be till Honom om Israels befrielse. Fastän de inte verkade få något svar och förtryckarens makt i landet blev allt större år efter år, beredde likväl Guds försyn hjälp åt dem. Under de tidigare åren av filistéernas förtryck föddes ett barn, genom vilket Gud ämnade krossa dessa mäktiga fienders välde.
Kapitlet bygger på Domarboken 13-16.
På gränsen till bergsbygden, som höjde sig från Filistéens slätt, låg den lilla staden Sora. Här bodde Manoachs familj av Dans stam, som var ett av de få hus, vilka förblivit trogna mot Jehova under det allmänna avfallet. "Herrens ängel" visade sig för Manoachs barnlösa hustru och berättade för henne, att hon skulle få en son, genom vilken Gud skulle börja att befria Israel. Med anledning härav gav ängeln henne undervisning om, hur hon skulle leva samt även, hur hon skulle behandla sin son: "Var noga med att inte dricka vin eller starka drycker och att inte äta någonting orent.'" Samma förbud gällde även för barnet ända från första början, och dessutom fick hans hår ej klippas; ty han skulle invigas åt Gud som en nasir ända från sin födelse.
Kvinnan uppsökte sin make, och sedan hon beskrivit ängelns utseende, upprepade hon hans budskap. Då bad mannen, som fruktade, att de kunde begå något misstag i det viktiga verk, som blivit anförtrott dem: "'Herre, låt gudsmannen som du sände komma till oss igen och lära oss hur vi skall göra med pojken som skall födas.'"
När ängeln åter visade sig, ställde Manoach ivrigt denna fråga: "'När dina ord gått i uppfyllelse, hur skall då pojken tas omhand, hur skall vi att göra med honom?'" Den föreskrift, som förut getts, upprepades ånyo: "'Din hustru måste vara noga med allt det jag sagt henne. Hon får inte äta någonting som kommer från vinstocken, inte dricka vin eller starka drycker och inte äta någonting orent. Hon måste rätta sig efter allt som jag har befallt henne.'"
Gud hade för avsikt, att det barn, som blivit lovat Manoach, skulle utföra ett viktigt verk, och det var för att tillförsäkra det de nödvändiga egenskaperna för detta verk, som både moderns och barnets vanor sorgfälligt skulle regleras. "Hon får. . . inte dricka vin eller starka drycker", lydde den regel ängeln gav Manoachs hustru, "och inte äta någonting orent. Hon måste rätta sig efter allt som jag har befallt henne.'" En mors vanor utövar ett gott eller dåligt inflytande på hennes barn. Om modern är hängiven sitt barns väl, bör hon äga fasta grundsatser samt vara avhållsam och självförsakande. Okunniga rådgivare hävdar bestämt, att modern bör tillfredsställa varje önskan och ingivelse; men en sådan lära är oriktig och skadlig. Enligt Guds befallning, är modern förpliktad att öva självbehärskning.
Och denna befallning gäller såväl för fäderna som för mödrarna. Föräldrarna efterlämnar i arv sina andliga och fysiska egenskaper, sina böjelser och begär till sina barn. På grund av föräldrarnas slarviga levnad, ärver barnen ofta en svag kropp och saknar andlig och moralisk kraft. De, som brukar starka drycker eller tobak, lämnar ej sällan i arv till sina barn sitt omättliga begär, sin försämrade natur och sina retliga nerver. Utsvävande personer fortplantar ofta sina oheliga lidelser och även avskyvärda sjukdomar hos sin avkomma. Och då barnen har mindre kraft, att motstå frestelsen än föräldrarna hade, är varje släkte benäget, att sjunka allt lägre. Föräldrarna är till en betydlig grad ansvariga, inte bara för sina barns häftiga lidelser och förvända aptit, utan även för de svagheter, som vidlåder eller finns hos många tusen, vilka kommer till världen döva, blinda, sjuka eller sinnessvaga.
Varje far och mor borde ställa denna fråga: "Hur skall vi uppföra oss mot det barn, som kommer att födas åt oss?" Många fäster litet avseende vid moderns omständigheter före födseln; men den undervisning, som ängeln gav dessa hebréiska föräldrar och vilken upprepades två gånger på det mest tydliga och allvarliga sätt, visar, hur vår Skapare betraktar denna sak.
Och det var ej tillräckligt, att det utlovade barnet erhöll en god kroppsbyggnad av sina föräldrar, utan det skulle sedan sorgfälligt uppfostras och lära sig rätta vanor. Gud föreskrev, att Israels blinde domare och befriare ända från barndomen skulle vänjas vid fullständig avhållsamhet. Han skulle vara nasir från födelsen, vilket innebar, att han inte fick använda vin eller starka drycker under sin levnad. Barnen bör ända från vaggan lära sig måttlighet, självförsakelse och självbehärskning.
Ängelns förbud innefattade allt "orent". Uppdelningen av djur i rena och orena var inte en blott och bart ceremoniell och godtycklig förordning, utan en lag, som var grundad på sanitära grundsatser. Den underbara livskraft, som under många tusen år kännetecknat det judiska folket, kan i hög grad tillskrivas iakttagandet av denna förordning. Nykterhetsgrundsatserna måste utsträckas längre, än till blott avhållsamhet från spirituosa. Att bruka retande och osmältbar föda, är ofta lika skadligt för hälsan, och i många fall väcker det ett begär efter starka drycker. Den verkliga avhållsamheten består i, att man avstår helt och hållet från bruket av allting, som är skadligt, och rätt nyttjar det, som är hälsosamt. Endast få personer fattar, som de borde, hur stort inflytande deras levnadsvanor har på deras hälsa och karaktär samt på deras verksamhet i denna värld och deras eviga öde. Aptiten bör alltid styras av de moraliska och andliga krafterna. Kroppen bör lyda sinnet och inte sinnet kroppen.
När tiden var inne, uppfylldes Herrens löfte till Manoach genom födelsen av en son, som fick namnet Simson. När gossen växte upp, visade han prov på, att han ägde utomordentlig kroppsstyrka. Denna berodde inte, som Simson och hans föräldrar väl visste, på hans fasta muskler, utan av det förhållandet, att han var nasir, vilket hans oklippta hår var ett tecken på. Hade Simson lytt Guds bud lika troget, som hans föräldrar gjorde, skulle han mött ett lyckligare och ädlare öde. Men umgänget med avgudadyrkare hade ett fördärvligt inflytande på honom. Eftersom staden Sora låg nära filistéernas land, blev Simson i sin ungdom indragen i deras sällskap och ingick med dem förbindelser, som blev en orsak till sorg och skada för honom. Han fattade kärlek till en ung kvinna i filistéernas stad Timna och beslöt, att ta henne till hustru. Hans gudfruktiga föräldrar sökte att avråda honom från detta äktenskap, men han svarade bara: "Det är henne jag vill ha.'" De gav slutligen efter för hans önskningar, och vigseln ägde rum.
Just när Simson ingick i mannaåldern, vid den tid, då han måste utföra sin av Gud givna mission – då han i synnerhet borde ha varit trogen mot Gud – ingick han förbindelse med Israels fiender. Han frågade inte, huruvida han bättre kunde förhärliga Gud, efter att han blivit förenad med den maka, som han valt, eller huruvida han försatte sig i en ställning, vari han ej kunde uppfylla det verk, som han blivit kallad till. Gud har lovat att ge vishet till alla, som först söker att ära Honom; men inget löfte ges dem, som vill behaga och tillfredsställa sig själva.
Hur många är det inte, som går till väga på samma sätt som Simson! Hur ofta gudfruktiga personer ingår äktenskap med ogudaktiga, eftersom de låter sitt tyckande leda sig vid valet av make eller maka! De rådfrågar inte Gud, ej heller tänker de på att ära Honom. Kristendomen borde ha ett avgörande inflytande på äktenskaps ingående; men det händer alltför ofta, att de bevekelsegrunder, som leder till denna förbindelse, ej är i harmoni med kristliga grundsatser. Satan söker ständigt att öka sin makt över Guds folk, genom att förleda dem till att sluta förbund med hans undersåtar; och för att uppnå sin avsikt, bemödar han sig om, att i troendes hjärtan väcka oheliga begär. Men Herren har i Sitt Ord tydligt ålagt Sitt folk, att icke ingå förbindelse med dem, som ej älskar Honom. "Hur rimmar Kristus med Beliar, och vad förenar den troende med den otroende? Hur kan Guds tempel förlikas med avgudar?" Andra Korintierbrevet 6:15-16.
Under bröllopet kom Simson i förtroligt umgänge med dem, som hatade Israels Gud. Den, som frivilligt försätter sig i sådana omständigheter, kommer att finna det nödvändigt, att i viss grad rätta sig efter sitt sällskaps seder och bruk. Den tid, som ägnas åt det, är alldeles bortkastad och har dåliga följder. Tankar väcks och ord talas, som bidrar till att dra upp grundsatser med rötterna och försvaga själens fäste.
Den hustru, som Simson fått genom att överträda Guds bud, visade sig förrädisk mot sin make, innan bröllopet var överståndet. Han blev uppbragt över hennes trolöshet och övergav henne för tillfället samt begav sig ensam till sitt hem i Sora. När hans vrede lagt sig och han återvände för att hämta sin brud, fann han att hon getts åt en annan. Han hämnades, genom att ödelägga filistéernas sädesfält och vingårdar. Detta retade dem till att mörda henne, ehuru de själva genom sina hotelser hade tvingat henne, att begå det bedrägeri, som var upphovet till misshälligheten. Simson hade redan visat prov på sin underbara styrka, genom att ensam och utan vapen döda ett ungt lejon och genom att dräpa trettio män i Ashkelon. Nu blev han förbittrad över det grymma mordet på sin hustru och anföll filistéerna samt "slog dem sönder och samman." Sedan han gjort detta, önskade han en säker tillflyktsort för sina fiender och drog sig följaktligen undan till "bergsklyftan vid Etam", som låg i Judas' område.
En stor truppstyrka förföljde Simson till denna plats, och inbyggarna i Juda blev väldigt förskräckta och var nedriga nog att lova hans fiender, att de skulle lämna honom i deras händer. Följaktligen tågade tre tusen män av Judas' stam upp till honom; men oaktat de hade en sådan övermakt, skulle de ej ha vågat att närma sig honom, om de ej varit förvissade om, att han inte tänkte göra sina egna landsmän någon skada. Simson samtyckte till, att låta binda sig och bli överlämnad åt filistéerna; men han avfordrade först Judas' män ett löfte, att de ej skulle anfalla honom, så att han bleve tvungen att döda dem. Han tillät dem att binda sig med två nya tåg, och under fiendernas höga glädjerop fördes han in i deras läger. Men medan deras skri ännu återskallade från höjderna, "föll Herrens [A]nde över honom", och han slet sönder de nya repen, som om de varit lintrådar, svedda av eld. Sedan fattade han det första vapen, som fanns att tillgå, vilket, fastän bara en åsnekäke, blev kraftigare än ett svärd eller spjut, och slog filistéerna, till dess de flydde i skräck, lämnande ett tusen man döda på fältet.
Hade israeliterna varit färdiga, att bistå Simson och fullföljt segern, kunde de denna gång ha befriat sig från sina förtryckares makt. Men de hade blivit modlösa och fega. De hade försummat att utföra det verk, som Gud hade uppdragit åt dem, nämligen att driva bort fienderna från landet, och de hade deltagit i deras förnedrande bruk, låtit dem begå sina grymheter och även gynnat deras orättvisa, så länge som de själva ej drabbades av den. När de själva kom i sina förtryckares våld, underkastade de sig modlöst en förnedring, som de kunnat undgå, om de hade lytt Gud. När Herren uppväckte en befriare för dem, hände det ofta, att de till och med övergav honom och förenade sig med fienderna.
Efter Simsons seger valde israeliterna honom till domare, och han regerade över Israel i tjugo år. Men en orätt handling leder till en annan. Simson hade överträtt Guds bud, genom att ta sig en hustru ibland filistéerna, och nu vågade han åter att gå till dem, som blivit hans dödsfiender, för att hänge sig åt tygellöshet. Förlitande sig på sin stora styrka, som hade injagat skräck hos filistéerna, gick han djärvt till Gaza och besökte en sköka, som bodde där. Stadens invånare fick höra, att han var där, och de var angelägna om, att hämnas på honom. Deras fiende var instängd inom murarna hos den stad, som av alla deras städer ägde de väldigaste fästningsverken, och de var säkra på sitt byte samt väntade endast på morgonen, för att göra sin seger fullständig. Simson stod upp vid midnattstiden. Hans samvete anklagade honom och han kände ånger, då han tänkte på att han hade brutit sitt nasirlöfte. Men trots hans synd hade Gud ännu inte undandragit honom Sin nåd. Hans oerhörda styrka blev åter medel till hans räddning. Han gick till stadsporten samt ryckte loss den och bar den – tillika med dess poster och bommen – upp på toppen av ett berg vid vägen till Hebron.
Ehuru han denna gång undkom med knapp nöd, fortsatte han likväl med sitt syndiga levnadssätt. Han vågade sig inte åter in bland filistéerna, men fortfor att hänge sig åt sinnliga njutningar, som förde honom i fördärvet. "En tid därefter förälskade sig Simson i en kvinna som bodde i Sorekdalen", inte långt från hans egen födelseort. Hennes namn var Delila, det vill säga "en, som förtär". Sorekdalen var känd för sina vingårdar, och dessa hade även dragningskraft på den vacklande nasiren, som redan hade njutit av vinet och sålunda löst ett annat band, som höll honom fast vid kyskheten och vid Gud. Filistéerna bevakade noga sin fiendes rörelser, och när han förnedrade sig genom denna nya förbindelse, beslöt de att genom Delila bringa honom till undergång.
En samling sändebud, bestående av en ledande person från varje landskap tillhörigt filistéerna, skickades till Sorekdalen. De vågade inte gripa honom, så länge han var i besittning av sin stora styrka, utan det var deras avsikt att om möjligt söka utforska, vad den berodde på. Därför lovade de, att ge Delila stora skänker, om hon kunde avlocka honom hemligheten och omtala den.
När förräderskan ansatte Simson med frågor, bedrog han henne genom att hävda, att han skulle bli svag som andra människor, om han behandlades på vissa sätt. Men när hon följde hans anvisningar, blev bedrägeriet upptäckt. Hon beskyllde honom då för att ha talat osanning, sägande: "'Hur kan du säga, att jag älskar dig, när du inte berättar allt för mig[?] Tre gånger har du lurat mig, och du har inte talat om för mig var du får din väldiga styrka ifrån.'" Tre gånger hade Simson de tydligaste bevis på att filistéerna hade ingått förbund med tjuserskan, för att få makt över honom; men när hon misslyckades med sin avsikt, behandlade hon saken som ett skämt, och han slog obetänksamt all fruktan ur hågen.
Delila ansatte honom dag efter dag, till dess "att han kunde dö"; likväl höll en hemlig makt honom kvar vid hennes sida. Simson lät slutligen övertala sig och yppade sin hemlighet: "'Ingen rakkniv har någonsin vidrört mitt huvud, ty jag är en Guds nasir ända från moderlivet. Men om man rakar av mig håret, förlorar jag min styrka och blir lika svag som vem som helst.'" Hon sände nu bud till filistéernas hövdingar och uppmanade dem, att genast komma till henne. Medan krigaren sov, lät hon raka av de tjocka hårflätorna på hans huvud; sedan ropade hon, såsom hon hade gjort tre gånger förut: "'Filisteerna tar dig, Simson!'" Han vaknade genast och tänkte använda sin styrka som förut och förgöra dem; men hans vanmäktiga armar ville inte göra tjänst, och han visste, "att Herren hade övergett honom." Efter att han blivit rakad, plågade och oroade Delila honom för att pröva, om han ännu ägde sin styrka; ty filistéerna vågade inte att närma sig honom, förrän de var förvissade om, att den vikit från honom. Men då grep de honom och stack ut hans ögon samt förde honom ned till Gaza. Där band de honom med fjättrar i sitt fängelse, och han sattes i tungt arbete.
Vilken förändring detta var för honom, som hade varit Israels domare och hjälte! Nu var han svag, blind, i fångenskap och tvungen att utföra det simplaste arbete! Han hade gradvis försummat villkoren för sin höga kallelse. Gud hade länge haft undseende med honom; men när han lät synden få ett sådant inflytande över sig, att han yppade sin hemlighet, då vek Gud från honom. Det låg ingen kraft i själva hans långa hår, utan detta var ett tecken på hans trohet mot Gud; men när han uppoffrade sinnebilden, för att tillfredsställa sina begär, förverkade han även välsignelserna, som symbolen betecknade.
Plågad och förödmjukad samt ett föremål för filistéernas skämt, lärde Simson sig att inse sin svaghet bättre, än han någonsin förut hade gjort; och hans lidande fick honom att ångra sig. Allt efter som hans hår växte, återvände hans krafter så småningom; men hans fiender, som betraktade honom som en fjättrad och hjälplös fånge, kände ingen fruktan.
Filistéerna gav sina gudar äran för segern, och de utmanade i sin hänförelse Israels Gud. En fest ordnades till Dagons ära, fiskguden, "havets beskyddare". Från land och stad inom filistéernas område samlade sig folket och dess hövdingar. En stor mängd tillbedjare fyllde det ofantligt stora templet och trängdes i gallerierna omkring taket. Det var ett festligt och muntert skådespel; offertjänsten utfördes under stor ståt i förbindelse med musik och gästabud. Sedan fördes Simson in såsom det förnämsta beviset på Dagons makt. Höga glädjerop uppgavs vid hans inträde; folk och hövdingar begabbade honom i hans elände och prisade guden, som hade över vunnit den, vilken härjat deras land. Efter en stund föregav Simson sig vara trött och bad om tillåtelse, att få stödja sig mot de två mellersta pelarna, som bar upp templets tak. Sedan sade han i tysthet denna bön: "'Herre, min Gud! Tänk på mig, o Gud, och ge mig styrkan tillbaka denna enda gång, så att jag i ett slag kan hämnas på filisteerna!'" När han yttrat dessa ord, fattade han om pelarna med sina kraftiga armar och böjde sig ned, utropande: "'Må jag dö på samma gång som filisteerna!'" Härvid föll taket och dödade på en gång hela den stora folkskaran. "De han dödade vid sin egen död var fler än de han hade dödat medan han levde."
Avguden och dess tillbedjare, prästen och bonden, krigaren och adelsmannen blev tillsammans begravna under ruinerna av Dagons tempel. Och ibland dessa fanns jätten, som Gud hade valt ut till Sitt folks befriare. Den fruktansvärda förstöringen blev snart känd i Israels land, och Simsons släktingar kom ned och grävde oantastade upp den fallne hjältens kropp; och de "förde honom till hans far Manoachs grav mellan Sora och Eshtaol. Där begravde de honom."
Guds löfte, att Han genom Simson skulle inleda "Israels befrielse" från filistéerna, blev uppfyllt; men hur dyster och förskräcklig är inte minnesanteckningen över hans levnad, som kunde ha förhärligat Gud och varit en prydnad för nationen! Hade Simson varit trogen i den tjänst, till vilken Gud kallat honom, skulle Guds uppsåt blivit verkställt, och Hans namn blivit ärat och upphöjt. Men han gav vika för frestelsen och skötte ej sin befattning, så att hans mission slutade med nederlag, fångenskap och död.
I fysiskt avseende var Simson den starkaste man, som funnits på Jorden; men beträffande självbehärskning, rättsinne och ståndaktighet, var han en av de svagaste. Många tar starka lidelser för en stark karaktär; men den, som behärskas av sina lidelser, är i verkligheten en svag person. Man bedömer en persons verkliga storhet efter hans förmåga, att kunna behärska sina lidelser och inte efter deras förmåga, att behärska honom.
Gud hade visat särskild omsorg för Simson, så att han skulle bli beredd att utföra det verk, till vilket han blev kallad. Han hade ända från barndomen gynnsamma tillfällen, att utveckla sin kroppsstyrka, sitt förstånd och sin moraliska renhet; men under inflytandet av ogudaktiga vänner försummade han umgänget med Gud, utan vilket ingen säkerhet finns, och han blev bortryckt av ondskans ström. De, som råkar i svårigheter, medan de fullgör sin plikt, kan vara säkra på, att Gud skall bevara dem; men om personer uppsåtligen utsätter sig för frestelsens makt, kommer de förr eller senare att falla.
Satan bemödar sig ivrigast om, att förföra dem, vilka Gud ämnar bruka som Sina verktyg i något särskilt arbete. Han anfaller oss på vår svaga punkt och utnyttjar ofullkomligheter i karaktären, för att få makt över hela människan; ty han vet, att om dessa ofullkomligheter underhålls, kommer han att lyckas. Men ingen behöver låta sig övervinnas. Människan är inte övergiven, så att hon genom sina egna svaga bemödanden måste söka att besegra ondskans makt. Hjälp finns att tillgå för varje själ, som verkligen önskar att erhålla den; ty Guds änglar står redo att bistå envar, som strävar efter att nå himmelen.