7. Syndafloden
På Noas tid vilade en dubbel förbannelse över Jorden till följd av Adams överträdelse och det av Kain begångna mordet. Men detta hade likväl inte åstadkommit någon stor förändring i naturens utseende. Tydliga tecken på förfall visade sig, men Jorden var ännu fruktbar och skön tack vare den gudomliga försynens gåvor. Höjderna var krönta med majestätiska träd, som gav stöd åt fruktrika vinrankor. De ofantligt stora, trädgårdslika slätterna var klädda i en frisk grönska, och tusentals blommor bredde överallt ut sin behagliga vällukt. Jorden frambringade frukter i stor mångfald och ymnighet. Träden överträffade i storlek, skönhet och symmetri de träd, som nu finns på Jorden. Trädens substans hade fina fibrer och var nästan lika hård som sten samt föga mindre varaktig. Guld, silver och ädelstenar fanns i överflöd.
Kapitlet bygger på Första Moseboken 6-7.
Människosläktet bibehöll ännu mycket av den livskraft det ägde i begynnelsen. Endast några mansåldrar hade förflutit sedan den tid, då Adam hade tillgång till livets träd, vilket tjänade till att förlänga livet, och människans livstid varade fortfarande flera hundra år. Hade dessa människor, med sina ovanliga förmågor att tänka ut och verkställa planer, ägnat sig åt att tjäna Gud, skulle de har upphöjt Skaparens namn på Jorden och förverkligat avsikten, för vilken Han gav dem liv. Men de underlät att göra detta. Det fanns många, som ägde en jättelik kroppsgestalt och styrka samt var beryktade för sin vishet och skicklighet i, att uppfinna de mest sinnrika och underbara saker; men deras brottslighet, till följd av deras otyglade leverne, stod i förhållande till deras skicklighet och andliga förmåga.
Gud skänkte dessa människor, som levde före Syndafloden, många stora gåvor, men de brukade dem till att förhärliga sig själva och vände dem till en förbannelse, genom att fästa sitt hjärta vid gåvorna, i stället för vid Givaren. De använde guld, silver, ädelstenar och dyrbara träslag som byggnadsmaterial, och de sökte ivrigt att överträffa varandra i, att försköna sina hus med de mest konstnärliga utsmyckningar. De eftersträvade endast, att tillfredsställa sina egna stolta hjärtans begär samt hängav sig åt lustar och ogudaktigt uppförande. Eftersom de inte önskade någon kunskap om Gud, började de snart att förneka Hans existens. De tillbad naturen, i stället för naturens Gud. De förhärligade det mänskliga snillet, dyrkade sina händers verk samt lärde sina barn, att tillbe avgudar.
På de gröna fälten och i skuggan av de sköna träden reste de altaren till sina avgudar. Stora skogslundar, som hela året bibehöll sitt lövverk, blev invigda till dessa avgudars tillbedjan. Dessa lundar stod i förbindelse med vackra trädgårdar, som hade långa, slingrande alléer. Över alléerna sträckte sig grenarna från alla sorters fruktträd. Träden var prydda med bildstoder och försedda med allt, som kunde tjusa folkets sinnen och egga dess begär, så att det kunde lockas till, att delta i avgudadyrkan.
Människorna förträngde kännedomen om Gud, och tillbad ting, som de själva uppfann. På grund av det blev de allt mer urartade. Psalmisten ger följande beskrivning av den verkan, som avgudadyrkan har på folket: "De som har gjort dem skall bli som de, ja, alla som sätter sin lit till dem." – Psaltaren 115:8. Genom åskådning blir vi förvandlade. Människan kan ej höja sig över sina egna begrepp om sanning, renhet och helighet. Om tankarna inte höjs över den mänskliga nivån, om man inte i tro begrundar Guds oändliga vishet och kärlek, sjunker man ständigt allt lägre. Avgudadyrkarna tillskrev sina gudar mänskliga egenskaper och lidelser. Därmed likställde man sina avgudars karaktär med syndiga människors. På grund härav blev deras sinnen befläckade. "Herren såg att ondskan på jorden var stor; människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda. . . . Men inför Guds åsyn blev jorden alltmer fördärvad och full av våld." Gud hade givit Sina bud till människorna som rättesnöre för deras levnad, men Hans lag överträddes, och de begick alla möjliga synder. Människornas ogudaktighet var öppen och fräck. Rättvisan blev trampad i stoftet, och de förtrycktas nödrop hördes i himmelen.
Månggifte hade tidigt blivit infört i strid med den gudomliga förordningen i begynnelsen. Herren gav bara en hustru till Adam. Därigenom visade Han Sin önskan i detta avseende. Men efter fallet följde människorna sina egna syndiga böjelser, varigenom brott och elände hastigt tilltog. Varken äktenskapet eller egendomsrätten respekterades. Vem som helst, som fick lust till sin grannes hustrur eller tillhörigheter, tog dem med våld, och man högmodades över sina våldsdåd. Man fann nöje i att döda djuren, och bruket av kött till föda gjorde folket än grymmare och blodtörstigare. Slutligen satte man väldigt ringa värde på en människas liv.
Jorden var ännu ung; likväl hade ondskan blivit så stor och omfattande, att Gud inte längre kunde uthärda den, utan sade: "'Människorna som jag har skapat skall jag utplåna från jordens yta". Han tillkännagav, att Han ej tänkte låta sin Ande alltid söka att tala de brottsliga människorna tillrätta. Om de inte slutade, att med sina synder befläcka Jorden och dess rika skatter, skulle Han utrota dem från den samt förstöra allt det goda, med vilket Han så frikostigt hade försett dem. Han skulle ta bort djuren i naturen och växtligheten, vilken gav dem ett sådant rikligt förråd av föda, samt förvandla den sköna Jorden till en enda stor ödemark.
Metusela, Noa och flera andra sökte, att ibland det fördärvade folket upprätthålla kunskapen om den sanne Guden samt att hämma ondskans ström. Ett hundra tjugo år före Syndafloden tillkännagav Herren genom en ängel för Noa Sin avsikt samt befallde honom, att bygga en ark. Medan han byggde arken, skulle han predika för folket, att Gud ämnade sända en vattenflod över Jorden, för att förgöra de ogudaktiga. De, som ville tro budskapet och genom ånger och bättring bereda sig för denna händelse, skulle få förlåtelse och bli frälsta. Enok hade berättat för sina barn, vad Gud för honom hade uppenbarat beträffande floden. Metusela och hans söner levde, då Noa predikade och kunde alltså bistå honom vid arkbygget.
Gud förklarade för Noa, vilken storlek arken skulle ha samt hur han, i alla avseenden, skulle konstruera den. Mänsklig visdom kunde ej ha tänkt ut planen till ett så starkt och hållbart skepp. Gud drog upp ritningarna, och Noa var byggmästaren. Arken sammanfogades som ett skeppsskrov, så att den kunde flyta på vattnet, men i några avseenden hade den större likhet med ett hus. Den var tre våningar hög med endast en dörr, som fanns på sidan. Ljuset släpptes in genom taket, och de olika rummen var så anordnade, att ljusstrålarna lyste upp dem alla. Virket, som användes vid arkens byggande, var cypress eller goferträ, som kunde motstå förruttnelse i flera hundra år. Sammansättandet av denna ofantligt stora byggnad gick långsamt och innebar mycket arbete. På grund av trädens storlek och hårda beskaffenhet, tog bearbetandet av virket längre tid, än nu, även om människorna då ägde större kroppsstyrka. Man gjorde allt man kunde, för att arbetet skulle bli fullkomligt. Arken kunde likväl inte av sig själv ha bestått i den storm, som skulle komma över Jorden. Blott Gud kunde bevara Sina tjänare mot de rasande vågorna.
I tro byggde Noa, uppfylld av helig fruktan, en ark för att rädda de sina, sedan han hade fått en uppenbarelse om det som ännu inte kunde ses. Därmed blev han till en dom över världen och fick själv del i den rättfärdighet som kommer av tro. – Hebréerbrevet 11:7. Samtidigt som Noa varnade världen, vittnade hans verk om hans uppriktighet, och härigenom blev hans tro fullkomnad och lagd i dagen inför alla. Han framställde inför världen ett exempel på verklig tro på Guds ord. Han lade ned allt, som han ägde, i arken. Då han började att bygga det stora fartyget på torra land, kom ansenliga människoskaror från alla håll, för att skåda den sällsamma synen och höra den egendomlige predikantens allvarliga ord. Varje hammarslag på arken vittnade för folket om hans tro på, vad han predikade.
I början tycktes många lyda varningen; men de visade likväl ingen uppriktig ånger inför Gud. De var inte villiga, att överge sina synder. Deras tro prövades under den tid, som förflöt före floden, och de bestod inte provet. Den rådande otron fick makt över dem, och de förenade sig med sina förra vänner samt förkastade det allvarliga budskapet. Några blev övertygade om sina synder och ämnade att ge akt på varningen; men då det var så många, som förlöjligade varningen, greps de av samma anda, motstod nådens inbjudningar och blev snart de fräckaste och trotsigaste bespottare. Det finns ingen, som är så bekymmerslös och går så långt i synden, som den, vilken en gång har ägt upplysning, men sedan motstått Guds Andes inflytande.
Alla människor, som levde på den tiden, var inte avgudadyrkare i ordets egentliga bemärkelse; utan många utgav sig för att vara Guds tjänare. De påstod, att deras avgudar föreställde Gud, och att folket genom dem kunde erhålla ett klarare begrepp om Honom. Dessa var de första, som förkastade Noas varningsbudskap. Då de bemödade sig om, att framställa Gud genom synliga föremål, var de hopplöst omedvetna om Hans majestät och makt. De kunde ej fatta heligheten hos Hans karaktär eller Hans buds okränkbara, oföränderliga natur. Då synden blev allmän, tycktes den vara mindre farlig. De förklarade slutligen, att Guds lag ej längre var gällande, att det stred mot Hans karaktär, att straffa överträdaren samt förnekade, att Hans straffdomar skulle hemsöka Jorden. Hade människorna på den tiden lytt Guds lag, skulle de ha känt igen Hans röst i den av Hans tjänare givna varningen. Deras sinnen hade emellertid blivit så förmörkade genom ljusets förkastande, att de verkligen trodde, att Noas budskap var ett bedrägeri.
Det var ej stora skaror eller flertalet, som då stod på rättens sida. Världen hade rest sig upp mot Gud och Hans lagar, och man ansåg Noa för att vara en svärmare eller fundamentalistisk fanatiker. Då Satan sökte förleda Eva till, att vara olydig mot Gud, sade han till henne: "'Ni kommer visst inte att dö." – Första Moseboken 3:4. Stora män, världsliga, aktade och vise män upprepade samma uttryck. "Guds hotelser", sade de, "avser endast att injaga fruktan hos oss och kommer aldrig att uppfyllas. Ni behöver inte oroa Er. En sådan händelse, som att Gud skulle förstöra den Jord Han danat samt straffa Sina skapade väsen, kommer aldrig att äga rum. Var lugna och frukta inte. Noa är en oförnuftig svärmare." Världen skämtade med den gamle, bedragne mannens dårskap. I stället för att ödmjuka sig inför Gud, framhärdade den i sin olydnad och gudlöshet, som om Gud inte hade talat till den genom Sin tjänare.
Men Noa stod som en klippa i stormen. Trots att han möttes på alla sidor av folkets förakt och åtlöje, utmärkte han sig genom sin heliga rättskaffenhet och orubbliga trohet. En märklig kraft åtföljde hans ord; ty det var Guds röst, som talade till människan genom Hans tjänare. Genom umgänge med Gud, blev Noa delaktig av Hans oändliga kraft, medan hans allvarliga röst under ett hundra tjugo år predikade för det släktet om händelser, som enligt människornas bedömningar var omöjliga.
Folket, som levde före Syndafloden, resonerade som så, att naturens lagar hade varit oföränderliga under århundraden. De olika årstiderna hade återkommit i sin ordning. Regn hade tidigare aldrig fallit på Jorden, utan den hade blivit vattnad genom dimma eller dagg. Floderna, som styrdes av bestämda lagar, hade ännu aldrig stigit över sina bräddar, och fört sitt vatten till havet, utan att anställa någon skada. Men dessa bespottare erkände icke Hans verk, som för vattnet utstakade dess gräns, då Han sade: "'Hit men inte längre, här skall dina stolta vågor hejdas.'" – Job 38:11.
Då tiden förflöt, utan att någon förändring inträffade i naturen, började dessa människor, som emellanåt hade fruktat framtiden, åter känna sig uppmuntrade. De tänkte, såsom många gör i vår tid, att naturen stod högre än naturens Gud, och att dess lagar var så orubbligt fastställda, att Gud Själv inte kunde förändra dem. De sade, att om Noas budskap vore sant, skulle det ske en förändring i naturen. De lät sina medmänniskor förstå, att budskapet var en villfarelse, ett stort bedrägeri. De visade sitt förakt för Guds varning, genom att uppföra sig, som de hade gjort, innan varningen utfärdades. De fortfor med sina festligheter och sina utsvävningar. De åt och drack, planterade och byggde samt planerade affärer, som skulle ge dem goda vinster i framtiden. För att visa, att de ej kände någon fruktan för den Högste, blev de allt trotsigare i sin ondska och i sitt förakt för Guds fordringar. De hävdade, att om Noas framställning vore sann, skulle de stora män, som var beryktade för sin klokhet och vishet, förstå saken.
Om människorna före Syndafloden hade trott varningen och ångrat sina onda gärningar, skulle Herren ha avvänt Sin vredes glöd. Det gjorde Han senare, då invånarna i Nineve bättrade sig. Men på grund av sitt hårdnackade motstånd mot samvetets förebråelser och Guds profets varningar, fyllde detta släkte sin syndabägare och blev mogna för förstörelsen.
Deras prövningstid nalkades sitt slut. Noa hade troget följt de föreskrifter han fått av Gud. Arken var till alla delar inredd som Herren hade föreskrivit, och ett tillräckligt förråd av föda för människor och djur var upplagt i den. Och nu framförde Guds tjänare sin sista, allvarliga vädjan till människorna. Under en häftig själssmärta, som ej kan beskrivas med ord, uppmanade han dem att söka sin räddning, innan det skulle bli för sent. Men de förkastade åter hans ord samt hånade och bespottade honom. Plötsligt tystnade den hånande skaran. Från berg och skog kom djur av alla arter, såväl de vildaste som de tamaste, och gick lugnt fram till arken. Ett sorl, som från ett häftigt väder, hördes. Fåglar kom flygande ifrån alla håll i så stora flockar, att himmelen förmörkades av dem, samt begav sig i fullkomlig ordning in i arken. Djuren lydde Guds bud, medan människorna var olydiga. Ledda av heliga änglar, gick de "till Noa i arken, ett par av alla levande varelser", medan sju och sju gick in av de rena djuren. Människorna betraktade skådespelet med förundran och några även med fruktan. De bad filosoferna att förklara den egendomliga händelsen; fast den var en hemlighet, som dessa ej kunde utforska. Men människorna hade genom sitt ständiga förkastande av ljuset blivit så förhärdade, att till och med denna händelse endast gjorde ett flyktigt intryck på deras sinnen. Då de såg, att Solen sken i sin härlighet samt att Jorden ännu framstod i nästan Edenlik skönhet, jagade de undan sin fruktan, genom att hänge sig åt stojande glädje; och genom sina våldsdåd, tycktes de nedkalla över sig hemsökelsen från Guds redan väckta vrede.
Gud befallde Noa: "Gå in i arken, du och hela din familj. Ty jag har funnit att du ensam är rättfärdig inför mig i denna tid." Världen hade förkastat Noas varningar, men hans inflytande och föredöme hade bragt välsignelser över hans egen familj. Till belöning för hans trofasthet och rättskaffenhet, räddade Gud alla medlemmarna i hans familj, förutom Noa själv. Vilken uppmuntran detta är för föräldrar, att vara trogna!
Ingen nåd erbjöds nu längre det brottsliga människosläktet. Markens djur och himmelens fåglar hade funnit sin tillflykt i arken. Noa och hans familj var också där inne, "och Herren stängde igen om honom." En blixt flammade till, och ett moln, vars härlighet lyste starkare än ljungelden, kom ned från himlen och svävade framför dörren på arken. Den tunga dörren, som ej kunde stängas inifrån arken, slöts sakta av en osynlig hand. Noa var nu innestängd, och de, som hade föraktat Guds nåd, var utestängda. Himmelens sigill sattes på dörren. Gud hade stängt den, och Han ensam kunde öppna den. På samma sätt skall nådens dörr stängas, då Kristus har avslutat Sin försoning för brottsliga människor. Sedan kommer Han på himmelens skyar. Den gudomliga nåden kommer ej längre att hålla tillbaka de ogudaktiga. Satan kommer att få fullt herravälde över dem, som har förkastat Guds barmhärtighet. De kommer att söka att förgöra Guds folk. Liksom Noa blev innestängd i arken, kommer de rättfärdiga att beskyddas genom den gudomliga makten.
Inget tecken på den kommande stormen visade sig under sju dagar, efter att Noa och hans familj hade gått in i arken. Deras tro blev prövad under denna tid; och de världsligt sinnade människorna utanför jublade. Detta dröjsmål styrkte dem i deras tro, att Noas budskap var en villfarelse samt att floden aldrig skulle komma. Fastän de hade bevittnat sådana allvarliga händelser – hur djuren och fåglarna gick in i arken, samt hur Guds ängel stängde dörren – fortsatte de likväl med sina lekar och rumlande samt hånade dessa tydliga bevis på Guds makt. De samlades i hopar runt omkring arken och gjorde spott och spe av dem innanför med en hämningslös våldsamhet, som de aldrig dristat sig till förut.
Men på den åttonde dagen bredde mörka moln ut sig över himlen; därpå följde åskans muller och ljungande blixtar. Snart började stora regndroppar att falla. Världen hade aldrig bevittnat något dylikt förut, och människorna greps av fruktan. Alla frågade sig själva: "Kan det vara möjligt, att Noa hade rätt och att världen är dömd till att förgås?" Luften blev allt mörkare, och regnet föll med större häftighet. Djuren kom i rörelse under stor skräck, och deras missljudande skrin tycktes beklaga deras eget och människans öde. Då "bröt alla det stora djupets källor fram och himlens dammluckor öppnades". Vattnet tycktes komma från molnen likt stora vattenfall. Floderna höjde sig över stränderna och svämmade över dalarna. Vattenstrålar sprutade fram ur marken med obeskrivlig häftighet och slungade tunga klippstycken tiotals meter upp i luften. Då dessa föll ned, begravde de sig djupt i jorden.
Folket fick först bevittna förstörelsen av sina egna händers verk. De prydliga byggnader samt de sköna trädgårdar och lundar, i vilka det hade satt upp sina avgudar, ödelades genom blixtar från himlen, och ruinerna kringströddes vida omkring. De altaren, på vilka människor hade blivit offrade, revs ned. Avgudadyrkarna måste bäva för den levande Gudens kraft samt inse, att det var deras fördärv och avguderi, som hade orsakat denna förstörelse.
Stormens häftighet tilltog. Träd, byggnader, klippstycken och jord slungades åt alla håll. Människornas och djurens skräck var obeskrivlig. Jämrandet från det folk, som hade föraktat Guds myndighet, överröstade stormens rytande. Satan själv, som måst stanna kvar mitt uppe i elementens raseri, fruktade för sitt liv. Han hade njutit av, att styra ett så mäktigt släkte. Han hade frameggat dess vederstyggligheter och fortsatta uppror mot himmelens Styresman. Nu utslungade han förbannelser mot Gud, och anklagade Honom för att vara orättvis och grym. Många bland folket hädade Gud, och de skulle ha störtat Honom från Hans härskarsäte, bara de kunnat. Andra var utom sig av fruktan samt sträckte sina händer mot arken och bad om, att bli insläppta. Men deras böner var förgäves. Deras samveten väcktes slutligen, så att de måste erkänna, att det finns en Gud, som regerar i himmelen. De åkallade Honom ivrigt, men Hans öron var ej vända till deras rop. I denna förskräckliga stund insåg de, att det var överträdelsen av Guds lag, som hade förorsakat deras fördärv. Även om de av fruktan för straff erkände sina synder, förnam de likväl ingen verklig ånger över eller avsky för det onda. Om straffet hade blivit efterskänkt, skulle de återigen ha trotsat himmelens Gud. Så kommer det också att bli, innan Guds straffdomar hemsöker Jorden före förgörelsen genom eld – de obotfärdiga människorna skall då inse, vari deras synder består, nämligen i deras förakt för Hans heliga lag. De kommer ändå inte att känna någon mer verklig ånger, än den gamla världens syndare gjorde.
Några sökte i sin förtvivlan att bryta sig in i arken, men den starka konstruktionen stod emot alla deras ansträngningar. Somliga klängde sig fast vid arken, till dess de blev bortförda av det svallande vattnet eller förlorade sitt tag, då de stötte emot klippor och träd. Det knakade i varje fog hos arken, då de häftiga vindarna träffade den och slungade den från bölja till bölja. Djuren inne i den visade sin fruktan och smärta genom sina höga skrianden. Men den fortfor att säkert flyta på vattnet mitt under de häftiga elementens raseri; ty mäktiga änglar hade blivit utsända, för att bevara den.
Djuren, som var utsatta för stormen, störtade fram mot människorna, som om de förväntade sig att få hjälp från dem. Några bland folket band sina barn och sig själva på kraftfulla djur, ty de visste, att dessa skulle söka bevara sitt liv så länge som möjligt samt klättra upp på de högsta ställena, för att undkomma det stigande vattnet. Somliga spände fast sig vid höga träd på toppen av kullar eller berg; men träden rycktes upp med rötterna och slungades med sin börda av levande väsen ned i de sjudande böljorna. Den ena platsen efter den andra, som tycktes erbjuda trygghet, måste överges. Då vattnet steg allt högre, sökte folket sin tillflykt till de högsta bergen, och ofta ansträngde sig människor och djur tillsammans för att hitta fotfäste, till dess att båda spolades bort.
Från de högsta bergsspetsarna blickade människorna ut över ett hav utan stränder. Guds tjänares allvarliga varningar var nu ej föremål för deras löje och hån. Hur längtade icke dessa fördömda syndare efter de tillfällen, som de hade försummat! Hur bad de icke om en timmes förlängning av livet, om ytterligare ett nådabevis, en inbjudning från Noas läppar! Men nådens ljuva röst skulle ej mer höras av dem. Såväl Guds kärlek som Hans rättvisa fordrade, att Han skulle straffa synden på Jorden. Hämndens vatten strömmade över den sista tillflyktsorten, och de, som hade föraktat Gud, omkom i det mörka djupet.
I kraft av Guds ord förgicks den värld som då fanns därför i vatten. Men de himlar och den jord som nu finns är i kraft av samma ord sparade åt elden; de bevaras till domens dag då de gudlösa skall förintas. – Andra Petrusbrevet 3:5-7. En annan storm skall komma. Guds vrede skall åter ödelägga Jorden samt förgöra synd och syndare.
De synder, som nedkallade straffet över människorna före Syndafloden, förekommer även i våra dagar. Gudsfruktan är fördriven ur människornas hjärtan, och de behandlar Guds lag med likgiltighet och förakt. Den stora världslighet, som rådde hos den tidens folk, har sin motsvarighet hos nutidens människor. Kristus sade: "Under tiden före floden åt man och drack, gifte sig och blev bortgift, ända till den dag då Noa gick in i arken, och ingen visste något förrän floden kom och förde bort alla. Så blir det också vid Människosonens ankomst." – Matteusevangeliet 24:38-39. Gud fördömde icke människorna före Syndafloden för att de åt och drack; ty Han hade givit dem Jordens frukter i stor ymnighet, för att fylla deras kroppsliga behov. Deras synd bestod i, att de tog dessa gåvor, utan att visa tacksamhet mot Givaren, samt förnedrade sig själva, genom att ge sina begär fritt utlopp. De hade laglig rätt att gifta sig; ty äktenskapet var en av de första inrättningar, som Gud instiftade. Han gav särskilda föreskrifter rörande denna instiftelse och beklädde den med helighet och skönhet; men människorna glömde dessa föreskrifter och fördärvade äktenskapet samt lät det tjäna passionerna.
Ett liknande förhållande förekommer i nutiden. Man går till överdrift i saker, som är rättmätiga i sig själva. Man söker att tillfredsställa aptiten, utan att lägga några band på den. Personer, som bekänner sig följa Kristus och vilkas namn står uppskrivna i aktade församlingars medlemsböcker, äter och dricker med de druckna. Frosseri och dryckenskap förslöar de moraliska och andliga krafterna samt bereder väg för de lägre drifternas tillfredsställande. Många personer tycker sig inte stå under någon moralisk förpliktelse, att tygla sina sinnliga begär, och därför blir de också lustans slavar. Människorna hänger sig åt sinnliga njutningar och lever endast för detta livet och denna världen. Man trotsar rimlighetens proportioner i alla samhällsskikt. Rättskaffenheten uppoffras för lyx och ståt. De, som ivrar efter att bli rika, sätter rättvisan ur spel samt förtrycker de fattiga; "trälar och människosjälar" köps och säljs fortfarande. Bedrägeri, försnillning och stöld begås inom fina och mindre fina kretsar samt förblir ostraffade. Dagstidningarna är fulla av berättelser om mord och brott, som så kallblodigt och utan någon anledning blivit begångna, att det synes, som om människornas ädlare egenskaper blivit alldeles utplånade. Och dessa gräsligheter händer så ofta, att de knappt framkallar någon anmärkning eller väcker förvåning. Anarkins eller samhällsupplösningens anda genomsyrar alla nationer, och de utbrott, som tid efter annan väcker fasa hos världen, är bara tecken på lidelsens och laglöshetens instängda raseri. Detta raseri skall, då det en gång blivit tygellöst, uppfylla Jorden med elände och förstörelse. Den skildring, som Skriften har givit över förhållandet på Jorden före Syndafloden, är en tydlig bild på det tillstånd, som vår tids samhälle hastigt försjunker i. Även nu, i det innevarande århundradet, och i så kallade kristna länder, förövas dagligen brott, som är lika avskyvärda och förskräckliga som de, för vilka den gamla världens syndare blev förgjorda.
Innan Syndafloden kom, sände Gud ut Noa, för att varna världen och söka förmå folket att bättra sig, så att de kunde fly undan den hotande förstörelsen. Då tiden för Kristi andra ankomst nalkas, sänder Herren ut Sina tjänare med ett varningsbudskap till världen, för att den må bereda sig för den stora händelsen. Den stora mängden har överträtt Guds lag, och av nåd uppmanar Han den nu, att lyda dess heliga föreskrifter. Förlåtelse erbjuds alla, som genom bättring mot Gud och tro på Kristus vill överge sina synder. Men många tycker, att det krävs en för stor uppoffring, för att överge synden. När nu deras liv inte stämmer överens med Guds moraliska styres rena grundsatser, förkastar de Hans varningar samt förnekar de Hans lags myndighet.
Endast åtta själar bland Jordens stora befolkning före Syndafloden trodde och lydde Guds ord genom Noa. Under ett hundra tjugo år varnade rättfärdighetens förkunnare världen för den kommande förstörelsen; men hans budskap föraktades och förkastades. Så skall det bli även nu. Innan Lagstiftaren kommer, för att straffa de olydiga, skall överträdarna uppmanas till att bättra sig och att visa trohet mot Gud. Men dessa varningar kommer att ringaktas av de flesta. Aposteln Petrus säger: "I de sista dagarna kommer det hånare, som styrs av sina egna begär och som hånar er och säger: 'Hur blir det med löftet om hans ankomst? Våra fäder har redan dött, och allt är som det har varit sedan världens skapelse.'" – Andra Petrusbrevet 3:3-4. Hör vi inte precis dessa ord upprepas, inte bara av de ogudaktiga, utan även av dem, som förkunnar ordet från predikstolarna i landet? "Det finns ingen anledning till fruktan", ropar de. "Hela världen skall bli omvänd, och rättfärdigheten skall härska under ett tusen år, innan Kristus kommer. Frid! Frid! Allt förblir, som det har varit sedan världens skapelse. Ingen bör oroa sig över dessa orosstiftares uppskakande budskap." Men denna lära om det tusenåriga riket stämmer icke överens med Kristi och Hans apostlars lära. Jesus ställde den betydelsefulla frågan: "Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?'" – Lukasevangeliet 18:8. Och Han försäkrade, som vi har sett, att världens tillstånd då kommer att vara, som det var på Noas tid. Paulus säger oss, att ondskan skall tillta, allt efter som änden nalkas: "Anden säger uttryckligen att i de sista tiderna skall somliga avfalla från tron och hålla sig till villoandar och onda andars läror" – Första Timoteusbrevet 4:1 (Reformations-Bibeln). Och på ett annat ställe säger han, "att i de sista dagarna skall det komma svåra tider." – Andra Timoteusbrevet 3:1 (Svenska Folk-Bibeln 98). Och han framställer en bedrövlig förteckning över synder, som skall förekomma bland dem, vilka har gudaktighetens sken i de hycklande kristnas led.
Då människornas prövningstid före Syndafloden nalkades sitt slut, hängav de sig åt spännande förströelser och festligheter. De, som ägde inflytande och makt, var angelägna om, att hålla folkets sinnen helt och hållet upptagna med nöjen och förlustelser, så att ingen skulle bli påverkad av det sista, allvarliga budskapet. Och ser vi inte, att detta upprepas i vår tid! Medan Guds tjänare bär fram budskapet om, att alltings slut står för dörren, är världen helt och hållet upptagen med sina tidsfördriv och sitt sökande efter nöje. Ett ständigt kretslopp av underhållning pågår och förorsakar likgiltighet för Gud samt hindrar folket från, att bli påverkat av de sanningar, vilka kan frälsa det från den kommande ödeläggelsen.
De filosofer, som levde på Noas tid, förklarade, att världen icke kunde bli förstörd genom vatten. Även i vår tid finns det vetenskapsmän, som försöker att bevisa, att världen inte kan förgöras genom eld, att detta vore oförenligt med naturens lagar. Men naturens Gud, som stiftat dessa lagar och vakar över dem, kan även bruka Sina händers verk, för att verkställa Sina egna avsikter.
När stora och vise män till sin egen belåtenhet hade bevisat, att världen inte kunde förgöras genom vatten; när folkets fruktan var stillad och alla ansåg Noas förutsägelse vara en villfarelse samt betraktade honom som en farlig fundamentalist, då var Guds tid inne. Då "bröt alla det stora djupets källor fram och himlens dammluckor öppnades", och bespottarna begravdes i vattenfloden. Trots all sin påstådda världsliga vishet, upptäckte människorna, men för sent, att deras vishet var dåraktighet, att Lagstiftaren var större än naturens lagar, samt att den Allsmäktige inte saknade medel, för att verkställa Sina avsikter. "Som det var i Noas dagar", "likadant blir det den dag då Människosonen uppenbaras." – Lukasevangeliet 17:26, 30. "Men Herrens dag kommer som en tjuv. Den dagen skall himlarna försvinna med dån, himlakropparna upplösas i eld och jorden och allt som människan gjort där förgås." – Andra Petrusbrevet 3:10. När människornas fruktan för Guds straffdomar är fördriven genom filosofins falska slutledningar; när religiösa lärare predikar om långa tidsåldrar med fred och välgång och när människorna är helt och hållet upptagna med sina affärer och nöjen, i det att de planterar och bygger, anordnar fester och förlustelser samt förkastar Guds varningar och hånar Hans sändebud, då kommer plötsligt fördärv över dem, och de skall inte kunna fly undan. – Första Tessalonikerbrevet 5:3.