Jesu triumferande intåg i Jerusalem var en dunkel förebild på hans ankomst på himmelens skyar i makt och härlighet, mitt ibland triumferande änglar och jublande rättfärdiga. Då kommer Jesu ord till prästerna och fariséerna att uppfyllas: "Härefter skolen I icke få se mig, intill den tid, då I sägen: 'Välsignad vare han som kommer i Herrens namn'." – Matt. 23 :39. I profetisk vision fick Sakarja se den slutliga triumfens dag. Och han såg också deras öde som vid Jesu första ankomst förkastade honom: "De skola se upp till mig, och se vem de hava stungit. Och de skola hålla dödsklagan efter honom, såsom man håller dödsklagan efter ende sonen, och skola bittert sörja honom, såsom man sörjer sin förstfödde." – Sak. 12:10. Det var denna scen Jesus såg framför sig, då han betraktade staden och grät över den. I förstöringen av det dåtida Jerusalem såg han den slutliga undergången för det folk som hade gjort sig skyldigt till Guds Sons död.
Kapitlet bygger på Markusevangeliet 11:11-14, 20-21; Matteusevangeliet 21:17-19.
Apostlarna såg judarnas hat mot Jesus, men de kunde inte förstå vart det skulle leda. De förstod ännu inte Israels verkliga läge. De förstod inte heller den vedergällning som skulle drabba Jerusalem. Detta avslöjade Jesus för dem l en betydelsefull liknelse.
Även apostlarnas sista vädjan till Jerusalem var förgäves. Prästerna och rådsherrarna hade hört den profetiska rösten från det förgångna återupprepad av folkskarorna som svar på frågan: "Vem är denne?" Men de erkände inte detta som inspirationens röst. I vrede och förvåning försökte de tysta folket. Det fanns en romersk officer i folkskaran och inför denne anklagade Jesu fiender Jesus som ledare av ett uppror. De framhöll att han höll på att ta templet i besittning och skulle härska som konung i Jerusalem.
Inte något jordiskt rike
Men Jesu lugna röst stillade för ett ögonblick den larmande folkskaran, då han åter förklarade att han inte hade kommit för att upprätta något jordiskt rike. Han skulle snart fara upp till sin Fader. Hans anklagare skulle inte få se honom mer förrän han kom tillbaka i härlighet. När det då var för sent för deras räddning skulle de erkänna honom. Dessa ord sade Jesus med sorgfylld röst men med en sällsam kraft. De romerska officerarna förblev tysta och stilla. Deras sinnen, som ju var främmande för gudomligt inflytande, blev påverkade på ett sätt som de aldrig tidigare hade upplevt. I Jesu lugna, högtidliga ansikte kunde de läsa kärlek, välvilja och en stilla värdighet. De påverkades av en sympati som de inte kunde förstå. Istället för att arrestera Jesus var de mer benägna att ge honom sin hyllning. De vände sig i stället till prästerna och rådsherrarna och anklagade dem för att ha orsakat uppståndelsen. Förargade och besegrade, vände sig dessa ledande män till folket med sina klagomål. De kom då i vreda ordstrider med varandra.
Under tiden gick Jesus obemärkt till templet. Allt var stilla där, eftersom händelserna på Oljeberget hade dragit folket bort därifrån. En kort stund stannade Jesus kvar i templet, som han betraktade med sorgfyllda ögon. Därefter gick han bort därifrån tillsammans med sina apostlar och vände tillbaka till Betania. Då folket sökte efter honom för att sätta honom på tronen, kunde de inte finna honom.
Hela natten tillbringade Jesus i bön. På morgonen kom han åter till templet. På vägen dit gick han förbi en fruktträdgård med fikonträd. Han var hungrig och "det var icke då fikonens tid". Men i den trädgård som Jesus kom till, fanns det ett träd som såg ut som om det var tidigare än alla de andra. Det hade redan fullt utvecklat bladverk. På fikonträden visar sig den framväxande frukten innan ännu löven slagit ut. Detta träd, som var fullt av blad, gav därför löfte om väl utbildad frukt. Men dess utseende var ett bedrägeri. Genom att undersöka grenarna från den nedersta till den översta fann Jesus ingenting annat än löv. Det var ett högst lovande lövverk, men inte någonting annat.
Jesus uttalade en förödande förbannelse över trädet: "Aldrig någonsin mer äte någon frukt av dig!", sade han. Då Frälsaren och hans apostlar följande morgon åter var på väg till staden, tilldrog sig de vissnande grenarna och hängande löven deras uppmärksamhet. "Rabbi", sade Petrus, "se fikonträdet som du förbannade är förtorkat."
Vad ville han säga?
Det hade förvånat apostlarna att Jesus förbannade fikonträdet. Det tycktes dem så främmande för hans metoder och beteende. Ofta hade de hört honom säga, att han inte hade kommit för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. De påminde sig hans ord: "Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat." – Luk. 19:10. Sina stora underverk hade han utfört för att återställa, aldrig för att fördärva. Apostlarna kände honom bara som Återställaren, Botaren. Denna handling var ensam i sitt slag. Vad var avsikten med den?, undrade de. Gud "har lust till nåd". "Så sant jag lever, säger Herren, Herren, jag har ingen lust till den ogudaktiges död." Att fördärva och fördöma är för honom "ett förunderligt arbete". (Mika 7:18; Hes. 33:11; Jes. 28:21.) Men det är av kärlek och välvilja som han lyfter framtidens slöja och uppenbarar för människorna, vad följderna blir av ett liv i synd.
Förbannandet av fikonträdet var en liknelse som framställdes i handling. Detta ofruktsamma träd som skröt med sitt anspråksfulla lövverk inför Jesus, var en symbol på den judiska nationen. Frälsaren ville göra klart för sina apostlar vad som var orsaken till Israels dom och att de inte kunde undgå den. Därför gav han trädet moraliska egenskaper och gjorde det till en tolkare av gudomlig sanning. Judarna var avskilda från alla andra folkslag och bekände sig lyda Gud. Han hade särskilt gynnat dem. De gjorde anspråk på att äga rättfärdighet framför varje annat folk. Men de hade fördärvats av kärlek till världen och av girighet efter vinning. De skröt över sin kunskap, men de var okunniga om Guds krav. De var behärskade av hyckleri. Liksom det ofruktbara trädet lyfte de sina prunkande grenar högt, till utseendet frodiga och vackra, men det gav inte någon frukt, "utan endast blad". Den judiska religionen med sitt praktfulla tempel, sitt heliga altare, sina mitraklädda präster och intrycksfulla ceremonier utgjorde i sanning ett vackert yttre skådespel, men ödmjukhet, kärlek och välgörenhet saknades.
Inga skrytsamma anspråk
Alla träden i fruktträdgården var utan frukt, men de träd som inte hade några blad skapade inte någon förväntan och orsakade därför heller ingen besvikelse. Dessa träd var en symbol på hedningarna. De saknade i lika hög grad som judarna gudsfruktan, men de utgav sig inte för att tjäna Gud. De kom inte med några skrytsamma anspråk på godhet. De var blinda för Guds sätt att handla och det som han gjorde. För dem var fikonens tid ännu inte inne. De väntade fortfarande på den dag som skulle skänka dem ljus och hopp. Judarna, som hade fått större välsignelse från Gud, hölls ansvariga för att de avvisade dessa gåvor. De förmåner som de skröt över, ökade endast deras skuld.
Jesus hade kommit hungrig till fikonträdet för att hitta mat. Så hade han också kommit till Israel, ivrig att hos dem finna rättfärdighetens frukter. Han hade varit rundhänt med sina gåvor till dem, för att de skulle bära frukt till välsignelse för världen. Varje tänkbart tillfälle och varje tänkbar förmån hade getts dem. I gengäld sökte han nu deras sympati och samarbete i utförandet av sin nåds uppdrag. Han längtade efter att få se självuppoffring och medkänsla hos dem, iver för Gud och en djup själens hunger efter medmänniskornas frälsning. Om de hade hållit Guds lag, skulle de ha utfört samma oegennyttiga arbete som Jesus utförde. Kärleken till Gud och människor förmörkades av stolthet och självgodhet. De drog själva fördärv över sig genom att vägra att tjäna andra. De sanningens skatter som Gud hade anförtrott dem, skänkte de inte till världen. I det ofruktbara fikonträdet kunde de ha läst både sin synd och sitt straff. Fikonträdet, som stod där vissnat på grund av Frälsarens förbannelse, förtorkat och avlövat, dött ända ned i rötterna, visade vad det judiska folket skulle bli, när Guds nåd hade lämnat dem. Eftersom de vägrade att dela med sig av välsignelsen, skulle de inte längre få ta emot den. "Det har blivit ditt fördärv, o, Israel." – Hos. 13:9.
Varningen gäller för alla tider. Att Jesus förbannade det träd som hans egen makt hade skapat, står som en varning till alla församlingar och alla kristna. Ingen kan efterleva Guds lag utan att tjäna andra. Men det finns många som inte lever i överensstämmelse med Kristi barmhärtiga, osjälviska liv. Många som betraktar sig som utmärkta kristna, inser inte vari tjänst för Gud består. De planerar och studerar för att tillfredsställa sig själva. De handlar endast med tanke på det egna jaget. Tiden har värde för dem bara om de kan samla något åt sig själva. I alla livets angelägenheter är detta deras syfte. Inte för andra utan för sig själva tjänar de. Gud skapade dem till att leva i en värld där oegennyttig tjänst skulle utföras. Hans avsikt var att de skulle hjälpa sina medmänniskor på varje tänkbart sätt. Men det egna jaget hade blivit så stort att de inte kunde se något annat. De har inte någon gemenskap med mänskligheten. De som lever för jaget, liknar fikonträdet som gjorde alla tänkbara anspråk, men saknade frukt. De iakttar gudstjänstens former, men utan ånger eller tro. Till bekännelsen respekterar de Guds lag, men lydnaden saknas. De säger ett, men gör ett annat. I den dom som uttalades över fikonträdet, avslöjar Jesus hur avskyvärd denna tomma bekännelse är i hans ögon. Han förklarar att en uppriktig syndare är mindre värd straff än den som bekänner sig tjäna Gud, men som inte bär någon frukt till hans ära.
Liknelsen om fikonträdet gavs före Jesu besök i Jerusalem. Den hade en direkt anknytning till den undervisning han gav, då han förbannade det ofruktbara trädet. Vingårdsmannen bad för det ofruktbara trädet: Låt det bli stående ytterligare ett år, så att jag får tillfälle att gräva omkring det och vårda det, så kanske det kommer att bära frukt. Men om det inte hjälper, kan du sedan hugga ned det. Man skall ge det ofruktbara trädet ökad omsorg. Man skall ge det alla fördelar. Om det fortsätter att vara utan frukt, kan ingenting rädda det från undergång. Liknelsen förutsade inte någonting om resultatet av vingårdsmannens arbete. Det berodde på de människor till vilka Jesus riktade sina ord. Det ofruktbara trädet var en beskrivning på dem som lyssnade. Det ankom på dem att bestämma sitt eget öde. De fick varje fördel som Gud kunde ge dem. Men de ökade välsignelserna blev dem till ingen nytta. När Jesus förbannade det ofruktbara fikonträdet, avslöjades resultatet. Det hade bestämt sin egen undergång.
Tillfällets dag förbi
I mer än tusen år hade den judiska nationen ringaktat Guds barmhärtighet och inbjudit hans straffdomar. De hade förkastat hans varningar. De hade dödat hans profeter. För dessa synder gjorde folket på Jesu tid sig själva ansvariga, genom att följa samma väg. Detta släktes skuld låg i att det avvisade de erbjudanden om nåd och de varningar som riktades till det. De bojor som hela nationen under århundraden hade smitt, höll folket på Jesu tid att fästa på sig själva.
Under varje tidsålder får de människor, som lever då, ljus och förmåner och en tid av nåd, under vilken de kan bli försonade med Gud. Men denna nåd har en gräns. Barmhärtigheten kan tala under många år och bli ringaktad och förkastad, men det kommer en tid då barmhärtigheten kommer med sin sista vädjan. Sinnet blir så förhärdat att det upphör att svara på Guds Andes maning. Då riktas inte den milda, varnande rösten längre till syndaren. Tillrättavisningar och varningar upphör.
Den dagen hade kommit för Jerusalem. Jesus grät av ångest över den dömda staden, men han kunde inte rädda den. Han hade uttömt alla hjälpkällor. Genom att förkasta Guds Andes varningar hade Israel förkastat den enda möjligheten till hjälp. Det fanns inte någon annan makt genom vilken de skulle kunna bli räddade.
Den judiska nationen var en symbol för alla de folk under alla tidsåldrar som hånat den oändliga kärlekens vädjanden. Jesu tårar, då han grät över Jerusalem, gällde synderna under alla tidsåldrar. I den dom som uttalades över Israel kan alla som avvisar Guds helige Andes varningar och tillrättavisningar, läsa sin egen dom.
I den nu levande generationen finns det många som handlar på samma sätt som de icke-troende judarna. De har sett uppenbarelsen av Guds kraft. Den helige Ande har talat till deras sinnen, men de håller fast vid sin otro och sitt motstånd. Gud sänder dem varningar och tillrättavisningar, men de är inte villiga att bekänna sina fel. De avvisar hans budskap och hans budbärare. Själva de medel som han använder för att rädda dem, blir för dem ett hinder.
Också du . . . vad din frid tillhör
Guds profeter blev hatade av det avfallna Israel, därför att dess dolda synder genom dem fördes fram i ljuset. Ahab betraktade Elia som sin fiende, därför att profeten troget tillrättavisade konungens hemliga ogärningar. På samma sätt möter Kristi tjänare, när de tillrättavisar synd, också idag hån och avvisande. Bibelns sanning, som är Jesu religion, kämpar mot en stark ström av moralisk orenhet. Fördomarna är till och med starkare hos människor nu än på Kristi tid. Jesus uppfyllde inte människornas förväntningar. Hans liv var en tillrättavisning för deras synder, och de förkastade honom. Inte heller nu överensstämmer sanningen i Guds ord med människors sätt att leva eller deras naturliga benägenheter. Därför förkastar tusentals människor ljuset. Människor som påverkas av Satan, väcker tvivel på Guds ord och väljer att följa sitt eget omdöme. De väljer mörkret hellre än ljuset, och de gör det med risk att gå evigt förlorade. De som kritiserade Jesu ord fann ständigt allt större orsak till kritik, till dess att de vände sig helt bort från sanningen och livet. Så är det också nu. Guds avsikt är inte att avlägsna varje invändning som ett materialistiskt sinne kan göra mot sanningen. För dem som avvisar de ljusets värdefulla strålar som skulle upplysa mörkret, kommer hemligheterna i Guds ord att alltid fortsätta att vara hemligheter. För sådana människor har sanningen dolts. De vandrar blinda och vet inte att undergången ligger framför dem.
Från toppen av Oljeberget hade Jesus sett ut över världen och över alla tidsåldrar. Hans ord är tillämpliga på varje enskild människa som ringaktar den gudomliga nådens vädjanden. Han talar idag också till dig som hånar hans kärlek. Det är du, "också du" som borde veta vad "som tillhör din frid".
Jesus fällde bittra tårar för dig som inga tårar har att fälla över dig själv. Sinnets ödesdigra hårdhet, som blev fariséernas fördärv, visar sig redan hos dig. Och varje bevis för Guds nåd, varje stråle av gudomligt ljus, kommer antingen att uppmjuka och göra sinnet undergivet eller också att ytterligare förstärka dess hopplösa obotfärdighet.
Jesus förutsåg att Jerusalem skulle förbli hårdnackat och obotfärdigt. Men all skuld, alla följder av förkastad nåd låg vid dess egen dörr. Så kommer det också att vara för varje enskild människa som följer samma väg. Herren säger: "Det har blivit ditt fördärv, o, Israel." "Ja, hör, du jord: Se, jag skall låta olycka komma över detta folk, såsom en frukt av deras anslag, eftersom de icke akta på mina ord, utan förkasta min lag." – Hos. 13:9; Jer. 6:19.