De kvinnor som hade stått vid Jesu kors väntade ivrigt på att vilodagens timmar skulle gå. På den första dagen i veckan gick de väldigt tidigt till graven och hade med sig dyrbara kryddor för att smörja Frälsarens kropp. De tänkte inte på att han skulle uppstå från de döda. För dem hade hoppets sol gått ned och det rådde natt i deras sinnen. Under det att de vandrade, erinrade de sig Jesu barmhärtiga gärningar och hans tröstande ord. Men de kom inte ihåg att han hade sagt: "Jag skall se eder åter." – Joh. 1-6:22.
Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 28:1, 5-8; Markusevangeliet 16:1-8; Lukasevangeliet 24:1-12; Johannesevangeliet 20:1-18.
Utan att veta något om vad som just ägde rum, närmade de sig örtagården. Under det att de gick, sade de: "Vem skall åt oss vältra bort stenen från ingången till graven?" De visste att de inte själva kunde flytta stenen, men de fortsatte ändå vidare. Och se, plötsligt lystes himlen upp av en glans som inte kom från den uppgående solen. Jorden skakade. Och så såg de att den stora stenen hade rullats bort. Graven var tom.
Inte alla kvinnorna hade kommit till graven från samma håll. Maria Magdalena var den första som kom dit och då hon såg att stenen hade tagits bort skyndade hon sig iväg för att berätta om det för apostlarna. Under tiden kom andra kvinnor. Det lyste ett ljus omkring graven, men Jesu kropp fanns inte där. Under det att de dröjde kvar på platsen, fick de plötsligt se att de inte var ensamma. En ung man i lysande kläder satt vid graven. Det var den ängel som hade rullat bort stenen. Han hade tagit på sig mänsklig gestalt för att inte skrämma Jesu vänner. Ändå lyste ljuset av den himmelska härligheten alltjämt omkring honom och kvinnorna blev rädda. De vände sig om för att fly, men ängelns ord fick dem att stanna. ”Varen I icke förskräckta", sade han, "jag vet att I söken Jesus, den korsfäste. Han är icke här, ty han är uppstånden, såsom han hade förutsagt. Kommen hit, och sen platsen där han har legat. Och gån så åstad med hast, och sägen till hans lärjungar att han är uppstånden från de döda." De tittade på nytt in i graven och åter hörde de den underbara nyheten. En annan ängel i mänsklig gestalt fanns där inne och han sade: "Varför söken I den levande bland de döda? Han är icke här, han är uppstånden. Kommen ihåg vad han talade till eder, medan han ännu var i Galiléen, huru han sade: 'Människosonen måste bliva överlämnad i syndiga människors händer och bliva korsfäst; men på tredje dagen skall han uppstå igen'."
Vilken dag för världen
Han är uppstånden, han är uppstånden! Kvinnorna upprepade orden gång på gång. Nu har de inte någon användning för de dyrbara kryddorna. Frälsaren lever och är inte död. De kommer nu ihåg, att då han talade om sin död sade han, att han skulle uppstå igen. Vilken dag är inte detta för världen! Kvinnorna lämnade hastigt graven "under fruktan och med stor glädje, och skyndade åstad för att omtala det för hans lärjungar".
Maria hade inte hört den goda nyheten. Hon gick till Petrus och Johannes med det sorgfyllda budskapet: "De hava tagit Herren bort ur graven, och vi veta icke var de hava lagt honom." Apostlarna skyndade sig till graven och fann att det var så som Maria hade sagt. De såg duken och bindlarna men de fann inte sin Herre. Ändå fanns till och med här bevis för att han hade uppstått. Det som man hade svept honom i hade inte kastats vårdslöst åt sidan utan både duk och bindlar låg omsorgsfullt hopvikta, vart och ett på sin plats. Johannes "såg och trodde". Han förstod ännu inte det som Skrifterna sade om att Jesus skulle uppstå från de döda, men han kom ihåg Jesu ord om att han skulle uppstå.
Det var Jesus själv som så noga hade lagt svepningen på plats. Då den mäktige ängeln kom ned till graven fick han sällskap med en annan, som tillsammans med sitt kompani hade hållit vakt över Jesu kropp. Då ängeln från himmelen rullade undan stenen gick den andre in i graven och löste bindlarna från Jesu kropp. Men det var Frälsarens egen hand som hade vikit ihop var och en av dem och lagt dem på deras plats. I hans ögon som vägleder stjärnorna lika väl som atomerna, finns det inte någonting som saknar betydelse. Ordning och fullkomlighet kommer fram i allt vad han gör.
"Maria hade följt med Johannes och Petrus till graven. Då de vände tillbaka till Jerusalem, stannade hon kvar. Då hon såg in i den tomma graven fylldes hennes sinne med sorg. Då hon stirrade in i den, såg hon två änglar, den ene vid huvudändan och den andre vid fotändan, där Jesus hade legat.
"Kvinna, varför gråter du?" frågade de henne. "De hava tagit bort min Herre", sade hon, "och jag vet icke var de hava lagt honom."
Sedan gick hon sin väg också ifrån änglarna och menade att hon måste finna någon som kunde tala om för henne vad som hade hänt med Jesu kropp. En annan röst talade då till henne: "Kvinna, varför gråter du? Vem söker du?" Med tårdränkta ögon såg hon gestalten av en man. Hon trodde att det var trädgårdsmästaren och sade: "Herre, om det är du som har burit bort honom, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom." Om den här rike mannens grav ansågs vara en alltför fin gravplats för Jesus, ville hon själv skaffa en plats åt honom. Det fanns en grav som Jesu egna ord hade gjort tom, den grav där Lasarus hade legat. Skulle hon inte där kunna finna en gravplats för sin Herre? Hon kände att det skulle bli en stor tröst för henne i hennes sorg, om hon finge sörja för hans dyrbara, korsfästa kropp.
Men nu sade Jesus till henne med sin egen välbekanta röst: "Maria." Nu visste hon att det inte var någon främling som talade till henne och då hon vände sig om såg hon framför sig den levande Kristus. I sin glädje glömde hon att han hade blivit korsfäst. Hon sprang emot honom som för att omfamna hans fötter och sade: "Rabbuni!" Men Jesus höjde sin hand och sade: "Rör icke vid mig; jag har ju ännu icke farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder, och säg till dem att jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud." Och Maria gick till apostlarna med det glada budskapet.
Evigt liv genom honom
Jesus vägrade att ta emot sitt folks hyllning, innan han hade fått försäkring om att Fadern hade godtagit hans offer. Han for upp till himmelen och fick av Gud själv höra försäkran om att hans försoning för människornas synder hade varit tillräcklig och att, genom hans blod, alla skulle kunna vinna evigt liv. Fadern bekräftade det förbund som gjorts med Kristus att han skulle ta emot ångerfulla och lydiga människor och skulle älska dem på samma sätt som han älskade sin Son. All makt i himmelen och på jorden hade getts till livets Furste, och han återvände till sina efterföljare i en värld av synd för att han skulle kunna delge dem sin kraft och härlighet.
Under det att Kristus stod inför Gud och tog emot gåvor till sin församling, tänkte apostlarna på hans tomma grav, sörjde och grät. Den dag som var en glädjens dag för hela himmelen var för apostlarna en dag av ovisshet, förvirring och osäkerhet. Deras tvivel på vad kvinnorna vittnade om, visar hur lågt deras tro hade sjunkit. Meddelandet om att Jesus hade uppstått var alltför glädjande för att kunna vara sant, menade de. De hade hört så mycket om sadducéernas undervisning och så kallade vetenskapliga teorier, att den uppfattning de hade om uppståndelsen var oklar. De visste knappt vad uppståndelsen från de döda kunde betyda. De kunde helt enkelt inte fatta så stora sammanhang.
"Gån bort", hade ängeln sagt till kvinnorna, "och sägen till hans lärjungar, och särskilt till Petrus: 'Han skall före eder gå till Galiléen; där skolen I få se honom, såsom han har sagt eder'." Dessa änglar hade följt Jesus som beskyddande änglar under hela hans liv på jorden. De hade varit vittnen till hur han förhördes och korsfästes. De hade hört hans ord till apostlarna. Detta framgår av deras budskap till apostlarna och det borde ha överbevisat dem om dess sannfärdighet. Sådana ord kunde inte komma från någon annan än deras uppståndne Herres budbärare.
"Sägen till hans lärjungar, och särskilt till Petrus", sade änglarna. Alltsedan Jesu död hade Petrus varit nedtyngd av samvetskval. Hans skamliga förnekande av Herren och Frälsarens kärleksfulla och ångestfyllda blick stod alltid för honom. Av alla apostlarna var han den som hade lidit mest. Till honom ges försäkringen om att hans ånger har godtagits och hans synd blivit förlåten. Han nämns vid namn.
Särskilt till Petrus
Säg till hans lärjungar, och särskilt till Petrus att han har gått före er till Galiléen, där skall ni få träffa honom. Alla apostlarna hade övergett Jesus, och kallelsen att få träffa honom på nytt omfattar dem alla. Han har inte förkastat dem. Då Maria från Magdala berättade för dem att hon hade sett Herren, upprepade hon uppmaningen till dem att samlas i Galiléen. Och ytterligare en tredje gång sändes budskapet till dem.
Efter det att Jesus hade farit upp till Fadern visade han sig för de andra kvinnorna och sade: "Hell eder! Och de gingo fram och fattade om hans fötter och tillbådo honom. Då sade Jesus till dem: 'Frukten icke; gån åstad och omtalen detta för mina bröder, på det att de må gå till Galiléen; där skola de få se mig´."
Det första som Jesus gjorde på jorden efter det att han hade uppstått, var att övertyga apostlarna om sin oförändrade kärlek och medkännande omsorg om dem. För att ge dem bevis på att han var deras levande Frälsare, att han hade brutit gravens bojor och att fienden inte längre kunde hålla honom kvar i döden och för att uppenbara att han hade samma kärleksfulla sinne som då han var hos dem som deras älskade lärare, visade han sig för dem gång på gång. Han ville knyta kärlekens band än fastare omkring dem. Gå och säg till mina bröder, sade han, att de skall möta mig i Galiléen.
Då de hörde uppmaningen att träffas, som gavs så bestämt, började apostlarna tänka på Jesu ord till dem då han förutsade sin uppståndelse. Men inte ens nu gladde de sig. De kunde inte frigöra sig från sina tvivel och sin förvirring. Inte ens när kvinnorna förklarade att de hade sett Herren, kunde apostlarna tro det. De trodde att de varit offer för en illusion.
De upprepade ofta dessa ord: "Vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel." Ensamma och förtvivlade erinrade de sig hans ord: "Om man gör så med det friska trädet, vad skall icke då ske med det torra!" – Luk. 24:21; 23:31. De samlades uppe i det rum där de ätit påskmåltiden, eftersom de visste att deras älskade lärares öde kunde bli deras när som helst.
Och hela tiden kunde de ha glatt sig åt att veta att Frälsaren hade uppstått. I örtagården hade Maria stått gråtande då Jesus stod nära intill henne. Hennes ögon var så förblindade av tårar, att hon inte kunde urskilja honom. Och apostlarnas sinnen var så fulla av sorg att de inte kunde tro ängelns budskap eller Jesu egna ord.
Hur många är det inte som alltjämt handlar på samma sätt som apostlarna. Hur många är det inte som upprepar Marias desperata rop: "De har tagit bort Herren . . . och vi vet inte var de har lagt honom!" Till hur många kunde inte Frälsarens ord upprepas: "Varför gråter du? Vem söker du?" Han är nära dem, men deras av tårar förblindade ögon urskiljer honom inte. Han talar till dem, men de förstår det inte.
Ack, om det böjda huvudet kunde lyftas. Om ögonen kunde öppna sig, så att de såge honom och öronen kunde lyssna till hans röst! "Och gån så åstad med hast, och sägen till hans lärjungar att han är uppstånden från de döda." Be dem inte att se på Josefs nya grav, som var stängd med en stor sten och förseglad med romerskt sigill. Kristus är inte där. Se inte på den tomma graven! Sörj inte som de som är utan hopp och utan hjälp! Jesus lever, och eftersom han lever, skall också vi leva. Låt den glada sången ljuda från tacksamma sinnen och från läppar som berörts av helig eld: Kristus är uppstånden! Han lever för att bedja för oss. Grip detta hopp, så kommer det att bevara dig som ett säkert och pålitligt ankare! Tro, så skall du få se Guds härlighet!