Undervisningsmetoder

"De kan ge åt de okunniga klokhet, åt den unge kunskap och eftertänksamhet." (Ords 1:4)

I många år har undervisningen handlat huvudsakligen om minnet. Man har använt den förmågan till det yttersta, men man har inte utvecklat annan tankeverksamhet på samma sätt. Många elever har flitigt ägnat sig åt att fylla minnet med kunskap som de bara kunnat använda i liten mån.

När vi belastar hjärnan med sådant som den inte kan klara av och tillägna sig, blir den försvagad och oförmögen till energiska, självständiga handlingar och vi nöjer oss med att lita på andras omdöme och iakttagelseförmåga.

Somliga som lagt märke till allt det onda sådant leder till, har gått till motsatt ytterlighet. Enligt deras uppfattning behöver vi bara utveckla det vi har inom oss. Sådant gör eleverna självgoda och utestänger dem från Gud, som är grunden till verklig kunskap och makt.

En undervisning och utbildning som består av att träna minnet och har en tendens att hämma självständiga tankar, brukar ha en etisk inverkan som man tänkt alltför lite på. När eleverna gör avkall på sin förmåga att själva resonera och använda sitt omdöme på ett förnuftigt sätt, förlorar de förmågan att skilja mellan rätt och orätt och blir därför ett lätt byte för bedrägeri. De blir lätt förledda till att följa gamla seder och bruk.

Hur skilja mellan rätt och orätt
Ett faktum som man ofta bortser från, även om det alltid är riskabelt, är att det orätta sällan framstår som det som det verkligen är. När det blandas eller förenas med det rätta är det så lätt att acceptera det.

När våra första föräldrar åt av kunskapens träd på gott och ont, ledde det till deras fördärv, och när människorna idag accepterar en blandning av gott och ont, går de också mot sitt fördärv. Den som låter sina tankar avgöras av andras omdöme, kommer med säkerhet att förr eller senare gå vilse.

Det är bara när vi som enskilda människor är beroende av Gud som vi kan skilja mellan rätt och orätt. Alla måste själva lära känna Gud genom hans ord. Vi har fått vårt förnuft för att använda det och Gud vill att vi ska göra det.

"Kom, låt oss gå till rätta med varandra." Jes 1:18. Han bjuder oss till sig. När vi litar på honom, får vi kraft att "förkasta vad ont är och utvälja vad gott är." Jes 7:15; Jak 1:5.

I all undervisning är personlig kontakt av avgörande betydelse. När Jesus undervisade talade han individuellt till olika människor. Det var genom direkt kontakt och personligt umgänge som han utbildade sina tolv lärjungar.

Han gav sin mest värdefulla undervisning i enskildhet och ofta bara till en enda person. Han erbjöd sina dyrbaraste skatter åt den förnäma rabbin han träffade på natten på Olivberget och åt den förkastade kvinnan vid brunnen i Sykar. De kunde påverkas, för de hade ett öppet och mottagligt sinnelag.

Inte ens mängden som så ofta trängdes vid hans fötter var för Jesus en sammanhängande massa. Han talade direkt till varenda en och vädjade till det inte hos allihop. När han talade till dem, såg han dem i ögonen och lade märke till hur ansiktet lyste upp, han såg deras snabba svarande blick, som visade honom att de hade förstått det han sagt, och inom sig kände han gemenskap och välvillig glädje.

Jesus såg möjligheterna hos alla människor. Han blev inte avskräckt av ett ofördelaktigt yttre eller ogynnsamma omständigheter. Han kallade Matteus från tullbyggnaden och Petrus och de andra från fiskebåtarna - bara för att de skulle få undervisning av honom.

Personligt intresse behövs
I undervisningsarbetet idag behövs samma personliga intresse och samma uppmärksamhet på utvecklingen hos de enskilda människorna. Många ungdomar som inte verkar särskilt lovande, har stora förmågor som inte utnyttjas. Deras förmågor förblir oupptäckta därför att deras lärare brister i sin urskillningsförmåga.

Hos många barn och ungdomar som till det yttre är lika lite tilltalande som ett grovt hugget stenblock, kan det finnas något värdefullt som tål hetta, storm och påfrestningar. Bra lärare som förstår vad det kan bli av eleverna, inser värdet av det material de arbetar med. De har ett personligt intresse för varenda elev och försöker utveckla alla deras förmågor. De uppmuntrar alla försök att följa goda principer, hur ofullkomliga eleverna än är.

Alla ungdomar behöver få lära sig hur nödvändigt det är att kunna anpassa sig och hur man gör det. Framgång beror mycket mer på det än på hög intelligens eller stor förmåga. Utan anpassning hjälper lysande förmågor inte mycket, men de som har vanliga naturliga förmågor och får rätt ledning, kan utföra underverk. De prestationer vi beundrar hos en högt begåvad människa, hör alltid samman med outtröttligt och koncentrerat arbete.

Ungdomarna börfålära sig att sikta på att utveckla alla sina förmågor, både svaga och starka. Många har en benägenhet att begränsa sig till vissa linjer som de trivs särskilt bra med att följa. Vi måste vara på vår vakt mot sådana misstag. Naturliga fallenheter visar inriktningen på vårt livsverk, och så länge de håller sig inom lagens ram bör vi lägga stor vikt vid dem. Samtidigt måste vi komma ihåg att en sansad karaktär och effektivt arbete på alla områden i hög grad beror på den harmoniska utveckling som kommer aven noggrann allsidig utbildning.

Lärarna bör alltid ha enkelhet och effektivitet som sitt mål. De bör använda gott om illustrationer i sin undervisning, och även när de handskas med äldre elever ska de vara noga med att förklara allting tydligt och klart. Många elever som kommit högt upp i åren är bara barn till förståndet.

Entusiasm som smittar
En viktig del i undervisningen är entusiasmen. Här kan vi hämta ett gott förslag i en kommentar av en berömd skådespelare. Ärkebiskopen av Canterbury hade frågat honom varför skådespelare påverkar sin publik så starkt när de talar om sådant som är påhittat, medan predikanter ofta påverkar sin publik så lite när det gäller sådant som är verkligt. "Med vederbörlig underdånighet, Ers nåd", svarade skådespelaren, "låt mig säga att orsaken är helt klar: Det beror på entusiasmen. Vi på scenen talar om det påhittade som om det var verkligt, och ni i prediksstolarna talar om det verkliga som om det var påhittat."

Lärarna talar i sitt arbete om sådant som är verkligt och bör använda sin inspiration till att tala om det med all den kraft och entusiasm som kunskapen om ämnenas betydelse kan framkalla.

Alla lärare bör se till att de har bestämda mål för sitt arbete. Innan de ens försöker undervisa i ett ämne, bör de har en fast plan i tankarna och veta precis vad de vill uppnå. De bör inte avsluta undervisningen i något ämne, förrän eleven förstått principen i det och insett vad det innebär och själv tydligt kan tala om vad han eller hon har lärt sig.

När man väl har det stora målet med utbildningen klart för sig, bör man uppmuntra ungdomarna att förkovra sig så mycket som deras förmågor tillåter. Men innan de får lov att börja med högre kurser, behöver de bemästra de lägre. Det är något man ofta försummar. Till och med bland studenter vid högskolor och universitet förekommer brister i kunskaperna om de vanligaste ämnena.

Många studenter ägnar sin tid åt den högre matematiken, men de kan inte föra de enklaste räkenskaper. Många studerar talteknik med syfte att lära sig vältalighetens finesser, men de kan inte läsa på ett förståeligt och effektfullt sätt. Många som avslutat sina studier i retorik misslyckas med meningsbyggnaden och stavningen i ett vanligt brev.

Vad är viktigt?
Noggranna kunskaper om det viktiga i utbildningen bör inte bara utgöra ett villkor för att få komma in på högre kurser, utan bör vara ett ständigt villkor för att få fortsätta och gå vidare.

På alla områden inom utbildningen finns det sådant som är viktigare att lära sig än det som man får av bara mekanisk inlärning. Ta till exempel språk. Det är viktigare att kunna skriva och tala sitt eget modersmål ledigt och korrekt, än att lära sig främmande språk, döda eller levande. Men ingen träning man kan få genom att känna till grammatiska regler kan mäta sig i vikt med språkstudier av högre orsaker. Sådana studier hör nära samman med livets väl och ve.

Det viktigaste kravet på språket är att det är rent, vänligt och sant - det är ett yttre tecken på inte förstånd. "Det som är sant, det som är upphöjt, rätt och rent, det som är värt att älska och akta, allt som kallas dygd och allt som förtjänar beröm, ta fasta på allt detta." Fil 4:8. Om man tänker på det sättet, kommer man att uttrycka sig i enlighet med det också.

Hemmet är den bästa skolan för sådana språkstudier, men eftersom det som utförs i hemmet ofta åsidosätts, faller det på lärarnas lott att hjälpa sina elever att forma goda vanor i sitt sätt att tala.

Lärarna kan göra mycket för att förhindra dåliga vanor som är till nackdel för samhället, grannskapet och hemmet, nämligen förtal, skvaller och lumpen kritik. Här bör man inte spara någon möda. Inskärp hos eleverna att sådana vanor visar brist på kultur och finess och verklig godhet inom dem. Det gör dem olämpliga både för att umgås med dem som verkligen har kultur och finess här i världen och för umgänge med de heliga i himlen.

Talets makt
Vi tänker med skräck på kannibalen som festar på sitt offers darrande och fortfarande varma kött, men är följderna aven sådan vana värre än den vånda och det fördärv som orsakas av felaktiga motiv, svärtat rykte, genomskådad karaktär? Såväl barnen som ungdomarna bör få lära sig vad Gud anser om sådant:

"Död och liv har tungan i sitt våld." Ords 18:21.

I Bibeln klassificeras förtalare tillsammans med dem som "föraktar Gud", är "uppfinningsrika i det onda", "uppfyllda av allt slags orättfärdighet, elakhet, själviskhet och ondska, fulla av avund, blodtörst, stridslystnad, så och illvilja." "De vet vad Gud har bestämt: att alla som lever så förtjänar döden." Rom 1:30, 31, 29, 32. Den som Gud räknar som medborgare i Sion är den som "talar sanning av hjärtat; den som inte bärförtal på sin tunga, den som inte gör sin broder något ont." Ps 15:2,3.

Guds ord fördömer också att vi använder meningslösa uttryck och kraftuttryck som står på gränsen till svordomar. I Guds ord fördöms falskt smicker, undvikande av sanningen, överdrifter, falskhet i affärer - sådant som ofta förekommer i samhället och affärsvärlden. "Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda." Matt 5:37.

"Lik en rasande, som slungar ut brandpilar och skjuter och dödar, är en man som bedrar sin nästa och sedan säger: 'Jag gjorde det ju på skäm!'." Ords 26:18,19.

De som är orena i hjärtat använder maskerade antydningar och lömska anspelningar för att försöka låta påskina det onda de inte vågar uttrycka öppet. Det är något som har nära samband med skvaller. Ungdomarna bör få lära sig att avsky sådana vanor som pesten.

Det finns kanske inte något fel som både äldre och yngre så lätt bortser från i sitt språk som att tala obetänksamt och otåligt. De tycker att det räcker med att ursäkta sig: "Jag var inte på min vakt och menade egentligen inte vad jag sade." Men Guds ord behandlar det inte lika lätt. I Bibeln står det:

"Ser du en man som är snar till att tala, det är mer hopp om en dåre än om honom." Ords 29:20.

"Som en stad vars murar är nedbrutna och borta, så är en man som inte kan styra sitt sinne. Ords 25:28.

På ett ögonblick kan den som har en snabb, ivrig och vårdslös tunga göra så mycket ont, att inte ens ett helt livs ånger kan göra det ogjort. Stackars dem som har brustna hjärtan, som blivit främlingar i stället för vänner och vars liv förstörts av de hårda, förhastade ord som sagts av andra som skulle ha hjälpt och underlättat!

"Mången talar i obetänksamhet ord som stinger liksom svärd, men de visas tunga är en läkedom." Ords 12:18.

Vårda osjälviskheten
En av de egenskaper som man särskilt bör ta vara på och vårda hos alla barn är den osjälviskhet som ger livet en så omedelbar skönhet. Av alla framstående egenskaper i karaktären är den en av de vackraste, och för att utföra ett gott verk i livet hör den till de viktigaste kvalifikationerna.

Barn behöver uppskattning, medkänsla och uppmuntran, men man måste vara försiktig, så att man inte lär dem att fika efter beröm. Det är inte förståndigt att låta dem få särskild uppmärksamhet eller att upprepa inför dem om de sagt något duktigt. Föräldrar eller lärare som har som mål att utveckla karaktärens verkliga ideal och möjligheter till prestation, kan inte samtidigt vårda eller upp muntra självgodhet. De kommer inte att uppmuntra ungdomarna att vilja visa sina förmågor och kunskaper. De som ser högre än sig själva kommer att bli ödmjuka, och ändå kan de ha en värdighet som inte störs eller oroas av det yttre eller av människors storhet.

Vi utvecklar inte god karaktär genom någon godtycklig lag, utan genom att vi uppehåller oss i ren, fin och god omgivning. Har man rent hjärta och en ädel karaktär kommer det att märkas i att man talar och handlar rent och ädelt.

"Den som älskar hjärtats renhet, den vilkens läppar talar ljuvligt, hans vän är konungen." Ords 22:11.

Historia ur Guds synvinkel
Det är likadant med alla andra ämnen som med språk. De kan styras så att de stärker och bygger upp karaktären.

Det gäller framför allt om historia som man bör se ur Guds synvinkel. Man brukar ofta undervisa om historia som något som inte är mycket mer än en berättelse om hur kungar uppstått och fallit, om intrigerna vid hoven, om hur härarna segrat och besegrats. Det blir en berättelse om ärelystnad och girighet, om bedrägeri, grymhet och blodsutgjutelse. När man undervisar på det sättet kan följderna inte bli annat än skadliga. Den sorgliga upprepningen avbrott och illdåd, förbrytelser och grymhet sår frön som hos många ger dålig skörd.

Det är mycket bättre att mot bakgrund av Guds ord lära sig orsakerna till att riken uppstått och fallit. Ungdomarna bör få läsa berättelserna och se sambandet mellan verklig framgång bland de folk som tagit emot Guds principer. De bör få läsa historien om de stora reformationsrörelserna och se hur ofta de goda principerna segrat, trots att de varit avskydda och hatade, och vad deras förespråkare har uppnått genom sina offer också när de förts till fängelsehålor och galgar.

Sådana studier ger en vid, omfattande syn på livet. De hjälper ungdomarna att förstå något av sammanhanget och hur underbart vi är sammanknutna i broderskap i samhället och bland folken, och i hur hög grad förtryck elIer nedvärdering av något enda folk kan innebära förlust för alla.

Praktisk matematik
När man studerar siffror ska arbetet vara praktiskt. Alla ungdomar och alla barn bör få lära sig att inte bara försöka lösa påhittade problem, utan att själva hålla räkenskap över sina egna utgifter och inkomster. De bör få lära sig pengarnas rätta värde genom att använda dem. Oavsett om de får dem från sina föräldrar eller tjänar dem själva, bör de få lära sig att välja och köpa sina egna kläder, sina böcker och annat de behöver. När de håller räkning på sina utgifter, kommer de att lära sig pengarnas värde och hur man använder dem.

Den träningen kommer att hjälpa dem att se skillnaden mellan verklig sparsamhet och snålhet å ena sidan och slöseri å den andra. Sådan träning kommer, om den sker på rätt sätt, att uppmuntra till frikostighet. Den kommer att hjälpa ungdomarna att lära sig att ge, inte aven plötslig impuls på grund av nycker, utan regelbundet och systematiskt.

På det sättet kommer alla studier att bli en hjälp för att lösa det största av alla problem, nämligen att utbilda människor för att på bästa sätt bära sitt ansvar i livet.