Fostran

"Träna, förmana, uppmuntra, ha tålamod." (2 Tim 4:2)

Något av det första barn måste lära sig är att lyda. Innan de är gamla nog att lära sig att resonera själva, kan de lära sig att lyda. Man kan skapa en sådan vana genom att vänligt och ständigt uppmuntra. På det sättet kan man i viss mån förebygga senare konflikter mellan vilja och auktoritet som bidrar så mycket till att skapa främlingskap och bitterhet mot föräldrar och lärare och som alltför ofta motsätter sig all auktoritet, både från människor och Gud.

Målet med lydnad är att träna barnen till att bli självständiga. De behöver få lära sig självtillit och självbehärskning. Sa snart de kan forsta och dra slutsatser bör man därför leda dem till att låta deras förnuft ställa sig på lydnadens sida. Hjälp dem att förstå att allt lyder under lagar och att olydnad till slut leder till katastrof och lidande. När Gud säger "du skall inte", varnar han oss kärleksfullt för följderna av olydnad, för han vill rädda oss från att drabbas av skada och förlust.

Hjälp barnen att förstå att föräldrar och lärare representerar Gud och att, när de följer hans vilja, så stämmer också hemmets och skolans lagar överens med Guds lagar.

På samma sätt som barnen ska lyda sina föräldrar och lärare, ska de också lyda Gud.

Viljan
Både föräldrar och lärare bör tänka noga igenom hur de ska leda barnen i deras utveckling utan att utsätta dem för överdriven kontroll. Det kan vara lika illa att styra dem för mycket som att göra det för lite. Om man försöker knäcka barnens vilja, begår man ett fruktansvärt misstag. Männish" fungerar på olika sätt, så samtidigt som tvång kan leda till yttre underkastelse, kan följden hos många barn bli ett ännu hårdare uppror inom dem. Ä ven om föräldrar eller lärare lyckas få den kontroll de vill ha, kan följden ändå bli till skada för barnen.

Fostran aven människa som uppnått en ålder då man kan resonera med dem, bör skilja sig från hur man tränar oskäliga djur. Djuren lär. sig bara att vara sina mästare undergivna. För djuren blir deras herre till deras tankar, omdöme och vilja. Det finns sådana som ibland använder den metoden på barn men. det gör dem inte till något mer än automater. Deras tankar, vilja och samvete styrs av någon annan.

Gud vill inte att någons tankar ska styras på det sättet. De som försvagar eller förstör någons personlighet tar på sig ett ansvar som bara kan få dåliga följder. Aven om barnen kan uppträda som vältränade soldater, medan de känner sig övervakade kommer det att visa sig att de saknar styrka och fasthet i karaktären när kontrollen upphör. Ungdomar som aldrig lärt sig att klara sig själva känner inte till några andra hinder än föräldrarnas eller lärarnas krav. Om de försvinner vet de inte hur de ska använda sin frihet, och ofta hänger de sig åt en slapphet som leder till fördärv.

Eftersom det är mycket svårare för somliga elever än för andra att forma viljan, bör lärarna göra det så lätt som möjligt för dem att följa de krav som ställs. Man ska leda och forma viljan men inte förneka eller undertrycka den. Spara viljekraften, den kommer att behövas i livets kamp.

Alla barn bör förstå hur stor viljekraften verkligen är. De bör få lära sig att förstå vilket stort ansvar en sådan gåva för med sig. Viljan styr människan och hennes förmåga att fatta beslut och välja. Alla förnuftiga människor har förmåga att välja det rätta. I allt i livet gäller Guds ord till oss: "Utvälj åt er i dag vem ni vill tjäna." Jos 24:15. Alla kan göra som Gud vill, dekan välja att lyda honom, och om de samarbetar med Gud kan de stå fasta, och inget kan tvinga dem att göra något ont. Alla barn och ungdomar kan med Guds hjälp forma en hederlig karaktär och leva ett nyttigt liv.

Självbehärskning
De föräldrar eller lärare som undervisar barnen om självbehärskning kommer i längden att göra mest nytta och kommer att få se störst framgång. För den som bara ser till ytan, kan det verka som om det inte är den bästa metoden. Somliga kanske inte tycker det är lika viktigt som att man styr barnens tankar och vilja med absoluta krav på lydnad, men med åren kommer följderna av goda undervisningsmetoder att visa sig.

Tillit
Förståndiga lärare kommer i sin kontakt med eleverna att försöka uppmuntra dem'till att vara pålitliga. Det stärker deras hederskänsla. Det är nyttigt för barn och ungdomar att se att man litar på dem. Många, till och med små barn, har redan en hederskänsla. Alla vill att man ska lita på dem och känna respekt för dem, och det är deras rätt.

Man får inte låta dem tro att de varken kan gå ut eller in utan att känna sig övervakade. Misstankar leder till problem och skapar just det onda man försöker förebygga. Lärare som har god kontakt med sina elever utan att ständigt bevaka dem kommer att förstå hur elevernas rastlösa tankar fungerar och försöka motarbeta det onda. Låt ungdomarna känna att man litar på dem, för det är inte många som inte vill visa att de är värda förtroende.

Av samma anledning är det bättre att be eleverna om att göra saker och ting än att kräva att de ska göra det. Om man vänder sig till dem på det viset, får de möjlighet att visa att de följer riktiga principer. De lyder därför att de vill göra det och inte av tvång.

Skolans regler
Reglerna i klassrummet bör så mycket som möjligt representera det skolan står för. Man bör förklara alla principer i reglerna för eleverna, så att de förstår att de är rättvisa. Då kommer de att känna sitt ansvar och förstå att det är viktigt att följa de regler som de själva varit med om att utforma.

Man ska ha få och väl genomtänkta regler, och när man en gång fattat beslut om dem ska de genomföras. Allt som tankarna inte kan ändra lär eleverna sig att förstå och anpassa sig till, men om de får tillfälle till slöhet som leder till begär, förhoppningar och osäkerhet, blir följderna rastlöshet, irritation och uppstudsighet.

Det är viktigt att göra klart för eleverna att Gud aldrig kompromissar med det onda. Varken hemma eller i skolan ska man acceptera olydnad. Inga föräldrar eller lärare som har ansvar för sina barns eller elevers välbefinnande får kompromissa med den envishet som trotsar auktoritet och kommer med undanflykter och svepskäl eller undvikande svar för att slippa lyda.

Lärare som inlåter sig på att utan att tänka efter handlar orätt och försöker lirka eller övertala för att få medhåll, handlar inte av kärlek utan av sentimentalitet och nöjer sig tIll slut med ett surrogat i stället för det som krävdes från början.

"De oförnuftiga hånas av sitt eget skuldoffer." Ords 14:9. Vi måste akta oss för att ta lätt på synden. Den har fruktansvärd makt över alla som handlar fel. "Den ogudaktige fångas av sina egna missgärningar och fastnar i sin egen synds snaror." Ords 5:22. Det största fel man kan göra mot barn eller ungdomar är att låta dem fastna i en ond vana.

Alla har en medfödd längtan efter frihet. Ungdomarna vill vara oberoende, och de behöver lära sig att sådana värdefulla förmåner kan man bara få när man följer Guds lag. Hans lag ger verklig frihet och oberoende. Den visar och förbjuder sådant som degraderar oss och gör oss till slavar. Därmed skyddar den från det ondas makt.

Psalmisten har skrivit: "Låt mig gå fram på rymlig plats, ty Jag begrundar dina befallningar." "Dina vittnesbörd är min lust, de är mina rådgivare." Ps 119:45,24.

När vi försöker rätta till det som är ont, ska vi akta oss för att kritisera eller klandra. Ständigt klander förbryllar men förbättrar inte. För många människor, oftast för de allra känsligaste, har det visat sig att känslolös kritik är ödesdiger för deras arbete. Blommor öppnar sig inte när det blåser som mest.

Barn som ständigt klandras för något särskilt fel kommer att tro att det felet är en egenhet hos just dem, något som det inte lönar Sig att kämpa mot. På det sättet skapar man en besvikelse och hopplöshet som ofta döljs under en ytlig likgiltighet eller övermod.

Det verkliga målet med tillrättavisning når man bara när de som handlat fel själva inser sina fel och vill rätta till dem. När de kommit så långt kan man peka på Gud som kan förlåta och har makt. Försök bevara deras självkänsla och uppmuntra dem och ge dem mod och hopp.

Det här är det känsligaste och svåraste uppdrag en människa kan få. Det kräver att man har den djupaste takt, den skickligaste medkänsla, kunskap om människans natur, tro och tålamod som man fått från Gud, och att man är villig att arbeta, vaka och vänta. Inget är viktigare än en sådan uppgift.

De som vill styra andra måste först styra sig själva. Om man behandlar barn eller ungdomar obetänksamt, väcker det bara trots. När föräldrar eller lärare blir otåliga och riskerar att tala oförnuftigt, bör de tiga. Tystnaden har förunderlig makt.

Som lärare kan man förvänta sig att ibland möta trotsiga inställningar och hårda människor. Men när lärarna handskas med sådant, får de aldrig glömma att de själva en gång varit barn som behövt fostran. Till och med nu, när de har alla de fördelar som ålder, utbildning och erfarenhet ger, gör de ofta fel och behöver förlåtelse och överseende. När de undervisar ungdomarna bör de tänka på att de handskas med sådana som har likadana tendenser som de själva till att göra fel.

Eleverna har mycket kvar att lära, och somliga har mycket svårare för sig än andra. Lärarna bör vara tålmodiga med tröga elever och inte klandra dem för deras okunnighet, utan ta vara på alla tillfällen att uppmuntra dem. Känsliga och nervösa elever behöver försiktig och noggrann omvårdnad. Lärarnas vetskap omsin egen ofullkomlighet bör göra att de ständigt visar medkänsla och överseende möt dem som också kämpar med svårigheter.

Den gyllene regeln
Jesu regel "så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem", bör vara en regel för alla som åtar sig att undervisa. Luk 6:31. De yngsta medlemmarna i Guds familj är arvingar tillsammans med oss till den nåd som omfattar hela livet. I helig anda ska man följa Jesu regel när man har att göra med de trögaste, de yngsta och med dem som missköter sig. Det gäller också dem som gör fel och trotsar.

Lärare som följer den regeln kommer så långt som möjligt att undvika att visa elevernas fel och misstag offentligt. De försöker undvika att tillrättavisa eller straffa när andra är närvarande.

De avstänger inte en elev förrän de gjort allt för att eleven ska få möjlighet att bättra sig. Men om det visar sig att eleven själv inte får någon nytta av skolan, och om han genom sitt trots eller sin brist på respekt för auktoritet försöker få skolans ledning på fall och hans inflytande smittar av sig på andra, då kan avstänging bli nödvändig. För många leder ändå vanäran av att offentligt avstängas till att de blir hänsynslösa och fördärvade. Om det trots allt visar sig nödvändigt att avstänga en elev, behöver det i de flesta fall inte ske offentligt. Om lärarna rådgör och samarbetar med föräldrarna, kan de privat ordna så att eleven slutar.

Nu för tiden utsätts ungdomarna för särskilda faror därför att de omges av frestelser på alla håll, och när man .lätt blir förvillad krävs det stor viljekraft att kämpa mot strömmen. Alla skolor bör vara" fristäder" för ungdomar som frestas, platser där man behandlar deras" galenskaper" med tålamod och förnuft.

Ansvarskännande lärare kommer att avlägsna allt i sitt inte och yttre som hindrar dem från att med framgång handskas med viljestarka och olydiga elever. Kärlek och vänlighet, tålamod och självbehärskning kommer alltid att styra det de säger. Godhet och medkänsla kommer att blandas med rättvisa. När det blir nödvändigt att tillrättavisa, överdriver de inte sitt språk utan är ödmjuka. Vänligt kommer de att visa felen för dem som gjort förseelserna och hjälpa dem till upprättelse. Alla bra lärare inser, att om de alls ska göra fel så är det bättre att vara för vänlig än att vara för sträng.

Möjligheter
Många ungdomar som man anser är oförbätterliga, är innerst inne inte så hårda som de verkar. Många som verkar hopplösa kan man vinna med förnuftigt bemötande. Det är ofta just de som är mest mottagliga för vänlighet. Lärarna bör vinna förtroendet hos dem som frestas, och när de inser och påverkar det goda i deras karaktär, kan de i många fall rätta till det onda utan att dra uppmärksamhet till det.

Gud som lärare har tålamod med dem som gör fel, hur envisa de än är. Hans kärlek kallnar inte, hans ansträngningar att vinna dem upphör inte. Med utsträckta armar väntar han på att om och om igen ta emot dem som handlar fel, de upproriska såväl som de avfälliga. Han känner med det hjälplösa lilla barnet som utsätts för hård behandling. Ropet om mänskligt lidande når honom aldrig förgäves. Ä ven om alla är värdefulla inför honom, är det de som har en hård, surmulen och envis inställning som får mest medkänsla och kärlek, för han förstår orsak och verkan. Han bryr sig särskilt mycket om dem som har lättast för att frestas och falla.

Alla föräldrar och alla lärare bör troget hålla fast vid de utmärkande dragen hos honom som tar sig an de utsatta och de lidande och dem som frestas. En sådan förälder eller lärare "kan ha fördrag med de okunniga och vilsegångna, eftersom han själv är behäftad med svaghet". Hebr 5:2. Jesus behandlar oss långt bättre än vi förtjänar, och vi ska behandla andra så som han har behandlat oss. Inga föräldrar eller lärare kan rättfärdiga sitt beteende om det inte är sådant som Jesus skulle ha visat i liknande situationer.

Livets fostran
Förutom den fostran vi får i hemmet och i skolan måste vi alla möta livets hårda fostran, och hur man ska göra det på ett förnuftigt sätt är något som behöver förklaras tydligt för alla barn och alla ungdomar.

Det är visserligen sant att Gud älskar oss och att han verkar för vår lycka och att vi, om vi alltid följde hans lag, aldrig skulle känna av lidande. Det är inte mindre sant, att till följd av synden drabbas alla här i världen av lidande, bekymmer och bördor.

Vi kan vara till livslång nytta för barn och ungdomar om vi lär dem att möta bekymmer och bördor med friskt mod. Samtidigt som vi visar dem medkänsla, får vi aldrig uppmuntra dem till självömkan. Vad de behöver är sådant som stimulerar och stärker och inte sådant som försvagar dem.

De behöver få lära sig att världen inte är en paradplats utan ett stridsfält. Alla måste utstå svårigheter som goda soldater. De ska vara starka och uppträda rakryggat. De behöver lära sig att det bästa provet på deras karaktär visar sig i att de är villiga att bära bördor, att inta de svåra platserna, att utföra det som behöver göras, även om de inte får något tack eller någon belöning alls här på jorden.

Förvandla, inte fly
Det rätta sättet att handskas med prövningar är inte att försöka smita ifrån dem utan att förvandla dem. Det gäller all fostran både tidigt och Senare i livet. Om man försummar barnens tidiga uppfostran och sedan uppmuntrar deras dåliga tendenser, blir det mycket svårare att fostra dem senare och då blir det en fostringsprocess som ofta är alltför smärtsam. Det måste vara plågsamt för människans natur, eftersom det går tvärt emot hennes naturliga önskningar och böjelser, men smärtan försvinner när glädjen växer.

Barnen och ungdomarna bör få lära sig att alla de misstag, fel och svårigheter som de övervunnit, blir en språngbräda till något som är bättre och högre. Sådana erfarenheter leder till framgång för allt som någonsin gör livet värt att leva.

Vi ska inte rikta "blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt." 2 Kor 4:18. Det vi gör när vi avvisar själviska önskningar och tendenser, är att vi byter ut det värdelösa och obeständiga mot det som är värdefullt och bestående. Det är ingen uppoffring utan en oändlig förtjänst.

"Något bättre" är mottot för god utbildning och lagen för allt liv. När Jesus ber oss lämna något bakom oss, erbjuder han oss något bättre i stället.

Ofta har ungdomarna vissa föremål, handlingar och nöjen som de håller fast vid och som kanske inte verkar så onda, men som inte riktigt når upp till det som är allra bäst. Sådant distraherar dem från det högsta målet i livet. Nyckfulla handlingar eller fördömanden får nog inte ungdomarna att avstå från det som de tycker om. Led dem i stället till något bättre än fåfänga, äregirighet eller njutningslystnad, ochlåtdemfå kontakt med något högre. Led dem till bättre principer och ett ädlare liv. Visa dem Jesus vars hela "väsende är ljuvlighet". När de väl fäst blicken på honom, kommer livet att stå i centrum.

Ungdomarnas entusiasm, stora trohet och brinnande iver kommer till verkligt uttryck. Plikten blir en glädje och uppoffringen ett nöje. Det högsta målet och den största glädjen i livet bör vara att ära Jesus, att bli lik honom och att verka för honom.

"Kristi kärlek lämnar mig inget val." 2 Kor 5:14.