Detta kapitel bygger på Första Moseboken 24.
Kananéerna var avgudadyrkare, och Herren hade befallt Sitt folk, att inte gifta sig med dem, annars skulle de förledas till avguderi. Abraham var gammal och väntade på döden. Isak var fortfarande ogift. Abraham fruktade det fördärvliga inflytande, som omgav Isak, och var angelägen om, att välja ut en hustru åt honom, som inte skulle leda honom bort från Gud. Han överlämnade denna sak till sin trofaste och erfarne tjänare, som rådde över allt hans gods.
Abraham krävde av sin tjänare, att han högtidligt skulle svära vid Herren, att han inte skulle ta en hustru åt Isak från kananéerna, utan att han skulle uppsöka Abrahams släkt, som trodde på den sanne Guden, och där välja en hustru åt Isak. Han bjöd honom, att noga akta sig för att föra Isak till landet, som han kom ifrån; ty de var nästan alla smittade av avgudadyrkan där. I fall han inte fann en hustru åt Isak, som ville lämna sina släktingar och flytta hem till honom, skulle han vara fri från den ed, som han hade avlagt.
Denna viktiga sak överläts inte åt Isak, så att han finge välja själv, oberoende av sin far. Abraham sade till sin tjänare, att Gud skulle sända Sin ängel till honom, för att råda honom i hans val. Tjänaren, som betroddes med uppdraget, gav sig ut på sin långa resa. Då han kom till den ort, där Abrahams släktingar bodde, bad han innerligt till Gud om, att Han måtte vägleda honom vid valet av en hustru åt Isak. Han bad Gud om, att ge honom vissa tecken, så att han inte skulle ta fel i denna sak. Han vilade sig vid en vattenbrunn, dit många församlades. Här lade han särskilt märke till Rebeckas bedårande väsen och hövliga uppförande; och han fick alla vittnesbörd från Gud, som han hade bett om som tecken på, att Rebecka var den, som det hade behagat Gud, att utvälja till att bli Isaks hustru. Hon bjöd in tjänaren till sin fars hus. Han berättade sedan för Rebeckas far och bror om, vilket vittnesbörd han hade fått från Herren om, att Rebecka skulle bli hustru åt hans herres son Isak.
Sedan sade Abrahams tjänare till dem: ”Om ni vill visa min herre kärlek och trofasthet, så säg det. Om inte, så säg mig det också, så att jag kan vända mig åt annat håll, till höger eller vänster.’” Fadern och brodern svarade: ”Detta är från Herren. Vi kan inte säga någonting till dig, vare sig ont eller gott. Se, där står Rebecka framför dig. Tag henne och gå, så att hon kan bli hustru åt din herres son, som Herren har sagt.’ När Abrahams tjänare hörde detta, föll han ner på marken inför Herren.”
Sedan allt hade ordnats, och fadern och brodern hade gett sin tillåtelse, blev Rebecka tillfrågad, om hon ville följa med Abrahams tjänare långt bort från sin fars familj, för att bli Isaks hustru. Hon trodde, med ledning av det skedda, att Gud hade valt ut henne till att bli Isaks hustru, ”och hon sade: jag vill följa med.”
Äktenskapliga förbindelser bestämdes på den tiden i allmänhet av föräldrarna, dock blev ingen tvingad till, att förbinda sig till sådana, som de inte kunde älska. Nå, barnen litade på föräldrarnas omdöme, och följde deras råd, samt älskade dem, som deras gudfruktiga, erfarna föräldrar valde ut åt dem. Det betraktades som en förbrytelse, att göra tvärt om.
Ett Exempel på en Sons Lydaktighet
Isak hade uppfostrats i gudsfruktan till ett liv i lydnad. Och då han var fyrtio år gammal, underordnade han sig den gudfruktige, erfarne tjänare, som hans far valt ut åt honom. Han litade på, att Gud skulle leda vägen, då det gällde att finna en hustru åt honom.
Isaks exempel har lämnats som efterföljansvärt föredöme åt kommande släkten, i synnerhet till dem, som bekänner sig till gudsfruktan.
Abrahams tillvägagångssätt i Isaks uppfostran, som kom honom att älska ett ädelt lydnadens liv, har nedtecknats till gagn för föräldrar, och är ägnat att förmå dem till, att föra befälet över sina barn och hushåll, till att öva rättfärdighet och rättvisa. De borde lära sina barn, att lyda och respektera deras myndighet. Och de borde känna, att det åvilar dem ett ansvar, att påverka sina barns böjelser, så att de lär sig att älska sådana personer, som, efter deras bästa förstånd, kunde vara passande ledsagare för deras söner eller döttrar.