Detta kapitel bygger på Andra Moseboken 12:29-15:19.
Israels barn hade följt de anvisningar Gud hade gett dem, och då dödsängeln gick från hus till hus ibland egyptierna, var de redo att ge sig av, och väntade på, att den upproriske kungen och hans mäktiga män skulle påbjuda dem att resa.
”Vid midnatt slog Herren allt förstfött i Egyptens land, från den förstfödde hos farao som satt på tronen till den förstfödde hos fången som var i fängelset. Han slog allt förstfött bland boskapen. Då steg farao upp på natten, liksom alla hans tjänare och alla egyptier, och det hördes ett högt klagorop i Egypten, för det fanns inte ett hem där det inte låg någon död. Farao kallade till sig på natten Mose och Aron och sade: ’Stå upp och drag ut från mitt folk, ni själva och Israels barn, och gå i väg och håll gudstjänst, som ni har sagt. Tag även med era får och er nötboskap, som ni har sagt, och välsigna också mig när ni drar ut.’ Egyptierna drev på folket för att fort få dem ut ur landet, för de sade: ’Annars dör vi alla.’
Och folket tog med sig sin deg, innan den ännu hade blivit syrad. De tog sina baktråg, lindade in dem i mantlarna och bar dem på sina axlar. Israels barn hade också gjort som Mose sagt: De hade begärt av egyptierna att få föremål av silver och guld och även kläder. Och Herren hade gjort egyptierna vänligt sinnade mot israeliterna, så att de gav dem vad de begärde. På det sättet tog de byte från egyptierna.”
Herren uppenbarade detta för Abraham fyra hundra år, innan det gick i uppfyllelse: ”Och Herren sade till Abram: ’Det skall du veta att dina efterkommande skall bo som främlingar i ett land som inte är deras. Där skall de bli slavar, och man skall förtrycka dem i fyrahundra år. Men det folk som gör dem till slavar skall jag döma. Sedan skall de dra ut med stora ägodelar.” Första Moseboken 15:13, 14.
”Också en stor blandad folkhop drog upp med dem, dessutom får och nötboskap, en mycket stor hjord.” Andra Moseboken 12:38. Israels barn lämnade Egypten med sin egendom, som inte tillhörde Farao, ty de hade aldrig sålt den till honom. Jakob och hans söner tog med sig sina fårhjordar och sin boskap till Egypten. Israels barn hade blivit väldigt talrika, och deras fårhjordar och nötboskap hade ökat starkt i antal. Gud hade dömt egyptierna, genom att sända plågor över dem, och få dem till att kasta ut Hans folk ur Egypten, med allt vad de ägde.
”När farao hade släppt folket förde Gud dem inte genom filisteernas land, fast det var den närmaste vägen. Ty Gud tänkte att folket kunde ångra sig och vända tillbaka till Egypten, när de fick se krig hota. Därför lät han folket ta en omväg genom öknen åt Röda havet till. Israels barn drog upp ur Egypten beväpnade. Och Mose tog med sig Josefs ben, ty Josef hade tagit en ed av Israels barn och sagt: ’När Gud ser till er, tag då med mina ben härifrån.’
Eldstoden
Sedan bröt de upp från Suckot och slog läger i Etam på gränsen till öknen. Herren gick framför dem, om dagen i en molnstod för att visa dem vägen och om natten i en eldstod för att ge dem ljus. På det sättet kunde de vandra både dag och natt.”
Herren visste, att filistéerna skulle motsätta sig, att de tågade igenom deras land. De skulle säga om dem: ”De har smitit iväg från sina herrar i Egypten, för att kriga mot dem.” Genom att föra ut dem havsvägen, visade Herren Sig vara en medlidsam Gud, så väl som en domens Gud. Herren upplyste Mose om, att Farao skulle förfölja dem, och han kom honom att slå läger vid havet. Han berättade för Mose, att Han skulle låta Sig äras inför Farao och hela hans här.
Efter att hebréerna några dagar tidigare hade lämnat Egypten, meddelade egyptierna Farao, att de hade flyttat, och aldrig tänkte vända tillbaka, för att tjäna honom. Och de knorrade, därför att de hade låtit dem lämna Egypten. Det innebar en väldigt stor förlust för dem, att berövas på deras tjänster; och det förtröt dem, att de hade gått med på att låta dem resa. Trots allt de hade lidit under Guds straffdomar, var de så förhärdade i sitt ständiga uppror, att de beslutade sig för, att förfölja Israels barn, och återbörda dem till Egypten. Kungen bådade upp en väldigt stor här på sex hundra vagnar, och följde efter dem, och hann ikapp dem, då de hade slagit läger vid havet.
”När farao närmade sig, lyfte Israels barn blicken och fick se att egyptierna kom tågande efter dem. Israels barn blev mycket förskräckta och ropade till Herren. Och de sade till Mose: ’Fanns det inga gravar i Egypten, eftersom du har fört oss hit för att dö i öknen? Vad var det du gjorde mot oss, när du förde oss ut ur Egypten? Vi sade ju: Låt oss vara, så att vi får tjäna egyptierna. Det hade varit bättre för oss att tjäna egyptierna än att dö här i öknen.’ Mose svarade folket: ’Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som Herren i dag skall ge er. Ty så som ni ser egyptierna i dag, skall ni aldrig någonsin se dem igen. Herren skall strida för er, och ni skall hålla er stilla.’”
Hur snabbt förlorade inte israeliterna tilltron till Gud! De hade bevittnat Hans straffdomar över Egypten, som tvingat kungen till, att släppa Israel; men då deras tillit till Gud blev prövad, knorrade de, trots att de hade sett dessa bevis på Hans kraft före sin vidunderliga befrielse. I stället för, att sätta sin nödvändiga lit till Gud, knotade de mot den trofaste Mose, vilket erinrade honom om deras vantroende ord, som de yttrat i Egypten. De anklagade honom för, att vara orsaken till deras bekymmer. Han uppmuntrade dem till, att sätta sin lit till Gud, och att hålla inne med sina uttryck för vantro, så skulle de se, vad Herren skulle komma att göra för dem. Mose ropade allvarligt till Herren om, att Han skulle befria Sitt utvalda folk.
Befrielsen vid Röda Havet
”Sedan sade Herren till Mose: ’Varför ropar du till mig? Säg till Israels barn att de skall dra vidare. Lyft din stav och räck ut handen över havet och klyv det, så att Israels barn kan gå mitt igenom havet på torr mark.” Gud önskade att Mose skulle förstå, att Han tänkte verka för Sitt folk – att deras nödläge skulle bli Hans tillfälle. Då de skulle vandra så långt, som de skulle, måste Mose påbjuda dem, att gå ändå längre framåt; sedan skulle han använda staven Gud gett honom till att dela vattnet med.
”Se, jag skall förhärda egyptiernas hjärtan, så att de följer efter dem, och jag skall förhärliga mig på farao och hela hans här, på hans vagnar och ryttare. Egyptierna skall inse att jag är Herren, när jag förhärligar mig på farao, på hans vagnar och ryttare.’ Guds ängel, som hade gått framför Israels här, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnstoden, som hade gått framför dem, flyttade sig och tog plats bakom dem, så att den kom mellan egyptiernas här och israeliternas. Molnet var där med mörker, samtidigt som det lyste upp natten.”
Egyptierna såg inte hebréerna; ty en tjock, mörk sky dolde dem, medan skyn strålade med sitt ljus över israeliterna. Därigenom visade Gud Sin kraft och prövade Sitt folk, för att utröna, huruvida de tänkte lita på Honom, sedan Han gett dem tecken på Sin omsorg och kärlek till dem. Dessutom tillrättavisade Han härigenom dem för deras vantro och gnällande. ”Och Mose räckte ut handen över havet, och Herren drev då undan havet genom en stark östanvind som blåste hela natten. Han gjorde havet till torrt land, och vattnet klövs itu. Israels barn gick mitt igenom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur till höger och vänster om dem.” Vattnet reste sig upp och stod som hårda murar på varje sida, medan Israel gick mitt igenom havet på torr mark.
Den egyptiska hären triumferade hela natten över, att Israels barn igen var i deras våld. De menade, att de satt fast i fällan; ty Röda Havet sträckte ut sig framför dem, och deras stora här stod strax bakom dem. Om morgonen, då de nådde fram till havet, se, där var en torr stig, vattnet hade delat sig och stod som en mur på ömse sidor, och Israels barn hade nått halvvägs genom havet, samt vandrade på torra land. De dröjde en stund med att besluta nästa drag. De blev besvikna och rasande över, att då hebréerna nästan befann sig i deras våld, och de var säkra på att de skulle ta dem, öppnade det sig oväntat en väg för dem i havet. De beslutade sig för, att följa efter dem.
”Och egyptierna förföljde dem, alla faraos hästar, vagnar och ryttare, och kom efter dem ut till mitten av havet. Men när morgonväkten var inne, såg Herren från pelaren av eld och moln ner på egyptiernas här och förvirrade den. Han lät hjulen falla av deras vagnar, så att det blev svårt för dem att komma fram. Då sade egyptierna: ’Låt oss fly för Israel, ty Herren strider för dem mot egyptierna.’”
Egyptierna vågade sig ut på den stig Gud hade berett för Sitt folk, och Guds änglar rörde sig igenom deras här och lossade på hjulen på deras stridsvagnar. De blev kraftigt besvärade. Deras framryckning gick väldigt långsamt, och vanskligheter stötte till. De kom ihåg de straffdomar, som hebréernas Gud hade åsamkat dem i Egypten och med vars hjälp Han tvingat dem till, att släppa Israel. Nu tänkte de, att Gud skulle överlämna dem helt i israeliternas händer. De drog slutsatsen, att Gud kämpade för israeliterna, och de blev förfärligt rädda samt vände om, för att fly ifrån dem. Samtidigt sade Herren till Mose: ”’Räck ut handen över havet, så att vattnet vänder tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och ryttare.’”
”Och Mose räckte ut handen över havet, och Herren drev då undan havet genom en stark östanvind som blåste hela natten. Han gjorde havet till torrt land, och vattnet klövs itu. Israels barn gick mitt igenom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur till höger och vänster om dem.” Vattnet reste sig upp och stod som hårda murar på varje sida, medan Israel gick mitt igenom havet på torr mark. De drog slutsatsen, att Gud kämpade för israeliterna, och de blev förfärligt rädda samt vände om, för att fly ifrån dem. Samtidigt sade Herren till Mose: ”’Räck ut handen över havet, så att vattnet vänder tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och ryttare.’” ”När Israels barn såg den stora makt som Herren hade visat mot egyptierna, fruktade folket Herren. Och de trodde på Herren och på hans tjänare Mose.”
Sedan hebréerna bevittnat Guds förunderliga verk vid utplånandet av egyptierna, stämde de upp en inspirerad sång med högtidlig, skön klang och tacksamt pris. Mirjam, systern till Mose och profetissa, ledde kvinnorna i musiken.