Detta kapitel bygger på Första Moseboken 1.
Fadern och Sonen utförde det mäktigaste storverk, som de hade planerat – världens skapelse. Jorden kom fram ur Skaparens hand – övermåttan skön. Där förekom berg och höjder samt slätter; och dalar och sjöar låg utströdda ibland dem. Jorden var ingen utsträckt slätt, utan landskapet var omväxlande med höjder och berg, som inte tornade brant upp sig och var sönderslitna, som de är nu, utan regelbundna och vackert danade. Dagens höga, nakna klippor syntes inte, utan doldes av jordytan, och tjänade planeten som benen i en kropp, och de vackra slätterna var smyckade med växter och blommor, samt med höga, majestätiska träd av varje slag, vilka var mångfaldigt större och långt skönare, än träd nu är. Luften var ren och sund, och jorden liknade ett praktfullt palats. Änglarna beskådade Guds vidunderliga och sköna verk och gladde sig åt det.
Efter jordens och djurens tillblivelse utförde Fadern och Sonen Sin plan, att skapa människan till Sin egen avbild, vilket hade bestämts före Satans fall. De hade samarbetat om jordens och dess varelsers skapelse. Då sade Gud till Sin Son: ”’Låt oss göra människor till vår avbild”. Första Moseboken 1:26. Då Adam kom ur Skaparens hand, besatt han en ädel kroppsbyggnad med enhetlig skönhet. Han var mer, än dubbelt så lång, som de människor som nu lever på jorden, och var välproportionerad. Hans ansiktsdrag var fullkomliga och vackra. Hans ansiktsfärg var varken vit eller gul, utan rödblommig, glödande av friskhetens rika färger. Eva var inte fullt så lång som Adam. Hennes huvud nådde litet över hans axel. Hon var också ädel – fullkomligt enhetlig, och väldigt vacker.
Det syndfria paret använde inga mänskogjorda kläder. De var omgivna av ett hölje av ljus och härlighet, liksom änglarna är. Denna ljuscirkel omslöt dem, medan de levde i lydighet mot Gud. Även om allt, som Gud hade skapat, var fullkomligt skönt, och ingenting fattades på jorden för Adams och Evas lycka, visade dock Gud Sin stora kärlek till dem, genom att Han planterade en trädgård bara åt dem. En del av deras tid skulle användas till den behagliga sysslan med, att sköta om trädgården, en annan med att ta emot änglarnas besök och lyssna till deras undervisning, samt åt lyckligt begrundande. Deras arbete var inte tröttande, utan behagligt och upplivande. Den ljuvliga trädgården skulle vara deras hem.
I trädgården satte Gud många olika slags träd till nytta och prydnad. Där fanns träd fulla av sköna frukter, med härlig vällukt, vackra för ögat och läckra för gommen, som Gud hade bestämt skulle utgöra föda åt det heliga paret. Där fanns de avhållna vinrankor, som växte rakt upp, behäftade med en börda av frukt. Dessa skilde sig markant från dem, som människan har sett efter syndafallet. Frukten var väldigt stor, och av skiftande färger; dels nästan svart, dels purpurröd, röd, ljusröd och lysande grön. Den sköna och rika växten med frukt på vinrankornas grenar kallades för vindruvor. De släpade inte i marken, även om de inte stöttades av spaljéer, utan de dignade av fruktens tyngd. Det var ett behagligt arbete för Adam och Eva, att bygga vackra lövhyddor av vinrankornas grenar, och beskära dem, och på så vis uppföra bostäder av naturens vackra, levande träd och blad, uppfyllda med väldoftande frukt.
Jorden var klädd med skön grönska, medan otaliga ljuvligt doftande blommor av varje slag och färg växte upp i rikt överflöd omkring dem. Allting var smakfullt och härligt inrättat. Mitt i trädgården stod livets träd, vars härlighet övergick alla andra träds. Dess frukt såg ut som äpplen av guld och silver, och tjänade till att vidmakthålla odödligheten. Bladen ägde hälsobringande egenskaper.
Adam och Eva i Eden
Det heliga paret var ack så lyckliga i Eden. Gud gav dem oinskränkt herravälde över varje levande varelse. Lejon och lamm lekte fredligt och ofarligt tillsammans omkring dem, eller slumrade vid deras fötter. Fåglar med allehanda färger och fjädrar fladdrade ibland träden och blomstren, liksom omkring Adam och Eva, samtidigt som deras mjuka, välklingande musik gav genljud ibland träden i ljuv harmoni till Skaparens pris.
Adam och Eva var hänryckta av skönheten hos sitt Edenhem. De fröjdade sig över de små sångarna omkring sig, med sin intagande, skinande fjäderskrud, sjungande sina behagliga, uppmuntrande melodier. Det heliga paret förenade sig med dem och höjde sina röster i samklingande sånger, fulla av kärlek, pris och tillbedjan av Fadern och Hans käre Son, för de kärleksgåvor, som omgav dem. De beundrade skapelsens ordning och harmoni, som talade om oändlig visdom och kunskap. De upptäckte hela tiden ny skönhet och stigande härlighet i Edenhemmet, som fyllde deras hjärtan med djupare kärlek, och bragte uttryck av tacksamhet och vördnad för deras Skapare från deras läppar.