När änglarna lämnade himlen lade de i sin sorg undan sina skinande kronor. De kunde inte förmå sig att bära dem medan deras Anförare led och bar en törnekrona. I rättssalen var Satan och hans änglar ivrigt upptagna med att undanröja mänskliga känslor och medlidande. Själva atmosfären var tryckande och förgiftad av deras inflytande. Översteprästerna och ledarna inspirerades av dem att förolämpa och misshandla Jesus på det värsta sätt den mänskliga naturen kan stå ut med. Satan hoppades att sådant hån och misshandel skulle driva Guds Son till att klaga eller knota eller visa sin gudomliga makt för att befria sig ur folkmassans grepp, och på så sätt till slut tillintetgöra frälsningsplanen.
Petrus’ Förnekande
Petrus följde sin Herre efter att han hade blivit förrådd. Han var angelägen om att se vad som skulle hända med Jesus. Men när Petrus blev anklagad för att vara en av hans lärjungar drev rädslan för den egna säkerheten honom att förneka att han kände Jesus. Lärjungarna var kända för sitt sanningsenliga tal, och för att övertyga sin anklagare om att han inte tillhörde Kristi lärjungar, förnekade Petrus för tredje gången beskyllningen med eder och svordomar. Jesus, som stod ett stycke från Petrus, vände sig då om och såg på honom med en bedrövad och förebrående blick. Då kom lärjungen ihåg vad Jesus hade sagt till honom i det övre rummet, men också hans egna ivriga försäkran: ”Även om alla andra överger dig, så skall jag inte göra det” (Matt. 26:33). Han hade förnekat Herren, till och med genom eder och svordomar. Men den blick Jesus gav honom fick hans hjärta att smälta och frälste honom. Han grät bittert, ångrade sin stora synd och omvände sig. Sedan var han beredd att styrka sina bröder.
I Domstolen
Folkmassan krävde högljutt Jesu blod. De piskade honom grymt, satte på honom en gammal kunglig purpurfärgad mantel och krönte hans heliga huvud med en krona av törnekvistar. De satte en stav i hans hand, böjde sig ned och hälsade hånfullt: ”Leve judarnas konung!” (Matt. 27:29). Sedan tog de staven ur hans hand och slog honom i huvudet med den, så att törnetaggarna trängde in i hans tinningar. Blodet rann ned i hans ansikte och skägg.
Det var svårt för änglarna att uthärda denna syn. De ville befria Jesus, men deras överordnade änglar hindrade dem med att säga att det var ett stort pris som skulle betalas för att återlösa människan, men att det till fullo skulle bli betalt och leda till att den som har döden i sitt våld skall dö. Jesus visste att änglarna bevittnade hans förnedring. Den svagaste av änglarna kunde ha befriat Jesus och fått den hånande skaran att kraftlöst falla till marken. Jesus visste att om han önskade det av sin Fader, skulle änglarna omedelbart befria honom. Men det var nödvändigt att han skulle lida och plågas av ondskefulla människor för att genomföra frälsningsplanen.
Jesus stod ödmjuk och tålmodig inför den rasande folkmassan, då de utslungade de vidrigaste förolämpningar. De spottade honom i ansiktet – det ansikte som de en gång kommer att vilja gömma sig för, det som skall lysa upp Guds stad och skina starkare än solen. Men Kristus gav inte syndarna någon vredgad blick. De täckte över hans huvud med ett gammalt klädesplagg, så att han inte kunde se, och slog honom i ansiktet och skrek: ”Profetera! Vem var det som slog dig” (Luk. 22:64).? Det rådde en uppbragt stämning bland änglarna. De ville undsätta honom omedelbart, men deras överordnade änglar hindrade dem.
Några av lärjungarna hade fått tillåtelse att gå in där Jesus var och bevittna rättegången mot honom. De väntade sig att han skulle visa sin gudomliga makt och befria sig från sina fiender och bestraffa dem för deras grymhet mot honom. Deras hopp växte och föll allt eftersom olika händelser i förhandlingarna ägde rum. Ibland greps de av tvivel och rädsla för att de själva hade blivit förda bakom ljuset. Men den röst som hörts på förklaringsberget, och den härlighet de sett där, styrkte deras tro på att han var Guds Son. De tänkte tillbaka på vad de hade bevittnat, de under de hade sett Jesus utföra genom att bota de sjuka, öppna blindas ögon, ge döva deras hörsel, tillrättavisa och driva ut onda andar, uppväcka döda till liv, och till och med stilla vind och vågor.
De kunde inte tro att han skulle dö. De hoppades att han ännu skulle ta makten och med sin befallande röst skingra den blodtörstiga folkmassan, på samma sätt som han hade gått in i templet och drivit ut dem som gjorde Guds hus till en marknadsplats. Då hade de flytt för honom som om de varit förföljda av ett kompani beväpnade soldater. Lärjungarna hoppades att han skulle visa sin makt och övertyga alla att han var Israels Kung.
Judas’ Bekännelse
Judas fylldes av bittert samvetskval och skam för sin svekfulla handling att ha förrått Jesus. När han såg den skymf som Frälsaren utstod blev han förkrossad. Han hade älskat Jesus, men hade älskat pengar mer. Han hade inte tänkt sig att Jesus skulle låta sig gripas av den pöbelhop som han hade varit vägvisare för. Judas hade förväntat sig att Jesus skulle utföra ett under och befria sig från den. Men när han såg den rasande och blodtörstiga folkhopen i rättssalen, kände han djupt sin skuld. Och när många i rättssalen hetsigt anklagade Jesus, rusade han fram genom folkhopen och bekände att han hade syndat genom att förråda oskyldigt blod. Han erbjöd prästerna de pengar som de hade betalat honom, bad dem ivrigt om att befria Jesus och förklarade att han var fullständigt oskyldig.
En kort stund var prästerna mållösa av irritation och förvirring. De ville inte att folket skulle få veta att de hade lejt en av Jesu bekännande efterföljare att förråda honom, så att de kunde lägga sin hand på honom. De ville dölja att de hade jagat Jesus som en tjuv och gripit honom i hemlighet. Men Judas’ bekännelse och hans ångestfyllda, skyldiga uppträdande avslöjade för folket att det var prästernas hat som var orsaken till att de hade gripit Jesus. När Judas högljutt förklarade Jesus vara oskyldig, svarade prästerna: ”Vad rör det oss? Du vill se det så” (Matt. 27:4). De hade Jesus i sitt våld och var fast beslutna att inte låta honom komma undan. Förkrossad av ångest kastade Judas pengarna, som han nu föraktade, framför fötterna på dem som hade lejt honom, och i ångest och förtvivlan gick han ut och hängde sig.
Jesus hade många sympatisörer i folkhopen omkring sig, men att han inte besvarade någon av de många frågorna som ställdes till honom förvånade folket. Under hela gyckelspelet och pöbelns misshandel visade Jesus inte en enda bister min eller gav uttryck för otålighet. Han var värdig och lugn. Åskådarna iakttog honom med förundran. De jämförde hans fullkomliga fasthet och värdiga uppträdande med deras som satt till doms mot honom. De sade till varandra att han framstod mer som en kung än någon av rådsherrarna. Det fanns inget hos honom som fick honom att se ut som en brottsling. Hans blick var mild, klar och oförskräckt, och hans panna var ädel och öppen. Varje drag var intrycksfullt präglat av välvilja och upphöjda principer. Hans tålamod och fördragsamhet var så väsenskilda från människors att många greps av fruktan. Till och med Herodes och Pilatus var i mycket hög grad besvärade av hans ädla, gudalika uppträdande.
Jesus inför Pilatus
Ända från början var Pilatus övertygad om att Jesus inte var någon vanlig människa och trodde han ägde en fläckfri karaktär och var fullständigt oskyldig till de anklagelser som riktades mot honom. Änglarna som bevittnade händelsen lade märkte till den romerske landshövdingens övertygelse, och för att rädda Pilatus från att bli delaktig i den fruktansvärda handlingen att överlämna Kristus till att korsfästas, sändes en ängel till Pilatus’ hustru och lät henne i en dröm få veta att hennes man var inblandad i en rättegång mot Guds Son, som led oskyldigt. Genast sände hon ett meddelande till Pilatus och berättade att hon hade lidit mycket för Jesu skull i drömmen, och varnade sin man för att ha någonting att göra med denne helige man. Budbäraren trängde sig snabbt genom folkmängden och överlämnade meddelandet i Pilatus’ hand. När han läste det bleknade han och började skaka. Han beslutade genast att inte bli delaktig i någonting som kunde orsaka Kristi död. Om judarna ville utkräva Jesu blod, skulle de inte få hans medgivande. I stället skulle han verka för att få honom frigiven.
Skickad till Herodes
När Pilatus hörde att Herodes var i Jerusalem blev han glad, eftersom han hoppades befria sig själv från allt ansvar i rättegången och fördömelsen av Jesus. Han sände genast över Jesus med hans anklagare till Herodes. Denne härskare hade blivit en förhärdad syndare. Mordet på Johannes Döparen hade satt sina spår i hans samvete, vilka han inte kunde bli fri ifrån. När han hörde om Jesus och hans mäktiga gärningar, blev han skakad och rädd eftersom han trodde att han var Johannes Döparen som hade uppstått från de döda. När Pilatus överlämnade Jesus till honom, uppfattade han det som ett erkännande av sin makt, auktoritet och omdömesförmåga. Detta fick till följd att de två härskarna, som tidigare hade varit fiender, i stället blev vänner. Herodes blev glad när han fick se Jesus, eftersom han förväntade sig att Jesus skulle utföra några mäktiga under för att tillfredsställa honom. Men det var inte Jesu uppgift att tillfredsställa någons nyfikenhet eller försöka måna om sin egen säkerhet. Kristi gudomliga, mirakulösa kraft skulle användas till andras frälsning, och inte för hans egen räkning.
Jesus svarade inte på en enda av de många frågor som Herodes ställde. Han bemötte inte heller sina fiender som häftigt anklagade honom. Herodes blev ursinnig för att Jesus inte visade minsta rädsla för hans makt. Tillsammans med sina soldater förolämpade och förlöjligade han Guds Son och behandlade honom med råhet. Ändå förvånade Herodes sig över Jesu ädla, gudalika uppträdande medan han utstod de skamliga förolämpningarna. Han fruktade för att döma Jesus och därför sändes han tillbaka till Pilatus.
Satan och han änglar ansatte Pilatus för att leda honom i fördärvet. De påminde honom att om inte han själv tog del i att döma Jesus skulle andra ändå göra det, eftersom folkmassan var ute efter hans blod. Om inte Pilatus överlämnade honom att korsfästas skulle han förlora sin maktställning och ära, och skulle bli angiven som en anhängare till bedragaren. Av fruktan för att förlora sin makt och auktoritet samtyckte Pilatus till Jesu död. Trots det skyllde han ifrån sig och lade skulden på Jesu anklagare. Folkmassan tog på sig den och ropade: ”Hans blod må komma över oss och över våra barn” (Matt. 27:25)! Pilatus gick inte fri från skulden för Kristi blod. Hans egna egoistiska intressen, hans kärlek till att äras av stora män på jorden, drev honom till att överlämna en oskyldig man till döden. Om Pilatus hade följt sin egen övertygelse, skulle han inte blivit inblandad i domen över Jesus.
Jesu uppträdande och ord under domsförhandlingarna gjorde ett starkt intryck på många som var närvarande vid detta tillfälle. Effekten av detta inflytande märktes även efter hans uppståndelse. Bland dem som anslöt sig till församlingen då fanns det många som redan hade blivit övertygade i samband med rättegången mot Jesus.
Satans raseri blev stort när han märkte att all den grymhet som han hade fått judarna att utöva mot Jesus inte hade förmått framkalla den minsta klagan hos honom. Trots att Jesus hade tagit på sig människans natur, höll han ut genom en gudomlig själsstyrka och avvek inte på något sätt från Guds vilja.