Guds dyrbare Son överlämnades i folkets händer för att korsfästas. Lärjungarna och de troende från det omgivande landet förenade sig med skaran, som följde Jesus till Golgata. Jesu moder var också där, stödd av Johannes, den älskade lärjungen. Hennes hjärta fylldes av en obeskrivlig smärta; hon så väl som lärjungarna hoppades likväl, att den sorgliga scenen skulle upphöra, och att Jesus skulle hävda sin makt och uppenbara sig för sina fiender såsom Guds Son. Men hennes modershjärta sjönk åter, då hon erinrade sig Jesu ord, i vilka han kort hänvisade till de händelser, som försiggick på denna dag.
Jesus hade knappt gått förbi porten till Pilatus’ hus, förrän det kors, som hade blivit berett åt Barabbas, bars ut och lades på hans sönderslagna och blödande skuldror. Kors lades även på de två ogärningsmännen, som skulle lida döden på samma gång som Kristus. Frälsaren hade endast burit sin börda några få steg, då han utmattad föll till jorden till följd av sina stora smärtor och sin blodförlust.
Då Jesus återfick medvetandet, lades korset för andra gången på hans skuldror, och man tvingade honom att gå vidare. Han gick vacklande några få steg och bar sin tunga börda, men föll därpå såsom död till jorden. Man sade först, att han var död; men han hämtade sig slutligen igen. Prästerna och rådsherrarna kände inte något medlidande för sitt lidande offer, men de såg att det var omöjligt för honom att bära pinoredskapet längre. Medan de övervägde, vad de skulle göra, kom Simon från Cyrene gående emot dem. Han blev genast gripen på prästernas anstiftan och tvingad till att bära Kristi kors. Simons söner var Jesu lärjungar, men han själv hade aldrig förenat sig med honom.
Ett stor mängd folk åtföljde Frälsaren till Golgata. Många bespottade och förhånade honom; men några grät och berömde honom. De som hade blivit återställda till hälsan från olika sjukdomar och uppväckt från de döda, förkunnade hans märkvärdiga gärningar med hög röst och önskade att veta, vad Jesus hade gjort, varför han skulle behandlas som en förbrytare. Endast några dagar förut hade de åtföljt honom under högljudda hosiannarop och svingat palmkvistar, i det han red in i Jerusalem såsom en segerherre. Men många av dem, som den gången hade deltagit i jublet till hans ära, instämde nu i ropet. ”Korsfäst honom! Korsfäst honom!”
Fastnaglad vid Korset
Då de kom till avrättningsplatsen, blev de, som var dömda till döden, fastbundna vid sina kors. Medan de två rövarna kämpade emot dem, som sökte att sträcka ut dem på korsen, gjorde Jesus inget motstånd. Jesu moder betraktade detta med smärtsamma känslor och hoppades, att han skulle göra ett underverk för att rädda sig själv. Hon såg, hur hans händer sträcktes ut på korset, de älskade händer, som alltid hade utdelat välsignelser och så ofta varit utsträckta för att bota de lidande. Man tog nu fram hammare och spikar; men då spikarna drevs genom hans ömma händer och fästes i korset, bar de bedrövade lärjungarna Kristi avsvimmade mor bort från det grymma skådespelet.
Inte den minsta klagan hördes från Jesus. Hans ansikte förblev blekt och lugnt; men stora svettroppar stod på hans panna. Det fanns ingen vänlig hand att torka dödssvetten av hans ansikte; ej heller tilltalades han med några sympatiserande ord eller hörde några vittnesbörd om oföränderlig trohet, som kunde uppmuntra hans hjärta. Han trampade vinpressen ensam, och av folket var ingen med honom. Medan soldaterna utförde sin grymma gärning, och Jesus utstod den största smärta, bad han för sina fiender: ”’Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör’” (Luk. 23:34). Kristi bön för sina fiender omfattar hela världen, och varje syndare, som lever på jorden, så länge den finns till, är innefattad däri.
Sedan Jesus hade blivit fastspikad vid korset, lyftes det upp av flera kraftiga män och sattes ned våldsamt på den plats, som man berett för det, vilket förorsakade Guds Son den mest olidliga smärta. Ett förskräckligt uppträde visade sig nu. Prästerna, rådsherrarna och de skriftlärde glömde nu sitt heliga ämbetes värdighet och instämde med pöbelhopen i att bespotta och håna Guds Son, som höll på att dö. De sade: ”Är du judarnas konung, så hjälp dig själv” (Luk. 23:37). Och somliga upprepade hånfullt ibland sig själva: ”’Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa” (Mark. 15:31). Templets dignitärer, de förhärdade soldaterna, den motbjudande rövaren på korset, liksom de usla och onda i den stora massan – alla förenades de i sitt hån av Kristus.
Rövarna, som var korsfästa tillsammans med Kristus, led kroppsliga smärtor så väl som han; men den ene blev blott förhärdad och mera trotsig och rasande av sin smärta. Han upprepade prästernas begabberi och hånade Jesus, sägande: ”Är du Kristus, så hjälp dig själv och oss” (Joh. 19:21, 22)! Den andre rövaren var ingen förhärdad förbrytare. Då han hörde sin medfånges begabbande ord, tillrättavisade han honom och sade: ”’Fruktar inte heller du Gud, du som är under samma dom? Vår dom är rättvis. Vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont” (Luk. 23:40, 41). Då han vände sig till Kristus, kom himmelskt ljus in i hans hjärta. Han såg, att Kristus, som hängde misshandlad och föraktad på korset, var hans Förlossare, hans enda hopp, och han vände sig till honom med ödmjuk tro och sade: ”’Jesus, tänk på mig, när du kommer till ditt rike.’ Jesus svarade: ”Sannerligen säger jag dig i dag: Du skall vara med mig i paradiset.” (Genom att sätta kolon efter ordet ”i dag,” i stället för ordet ”dig,” såsom det i allmänhet står, ser man bättre detta Skriftställes rätta betydelse. Här har versen skrivits om en smula, för att visa detta.) (Luk. 23:42, 43)
Änglarna betraktade med förvåning Jesu oändliga kärlek; ty medan han led de förskräckligaste kval i själ och kropp, tänkte han endast på andra och uppmuntrade den botfärdiga själen till att tro. Medan han uppgav sitt liv i döden, visade han en kärlek för människor, som var starkare än döden. Många som bevittnade dessa scener på Golgata, blev efteråt genom den grundade i tron på Kristus.
Jesu fiender väntade nu otåligt på hans död. De inbillade sig, att denna händelse skulle för evigt undertrycka alla rykten om hans gudomliga kraft och hans underverk. De smickrade sig med, att de inte längre behövde frukta för hans inflytande. De känslolösa soldaterna, som hade fastnaglat Jesu kropp till korset, delade hans kläder mellan sig och bråkade om en kjortel, som var vävd utan söm; de beslöt till slut att dra lott om den. Den Heliga Skrift hade noggrant beskrivit denna scen flera hundra år förut, innan den skedde: ”Hundar omger mig, de ondas hop omringar mig, mina händer och mina fötter har de genomborrat.” ”De delar mina kläder mellan sig och kastar lott om min klädnad” (Ps. 22: 17, 19).
En Lektion i sonlig Kärlek
Jesus skådade över folkhopen, som hade samlat sig för att bevittna hans död, och vid korsets fot såg han Johannes, som stöttade Maria, Kristi mor. Hon hade återvänt till de förskräckliga skådespelet, enär hon icke längre kunde vara borta från sin son. Den sista undervisning, Jesus gav, var om sonlig kärlek. Han såg på sin mors bekymrade ansikte och därefter på Johannes och sade till sin mor: ”’Kvinna, se din son. Sedan sade han till lärjungen: ’Se din mor’” (Joh. 19:27). Johannes förstod gott Jesu ord och den heliga plikt, som han uppdrog åt honom. Han förde strax Kristi mor bort från det skräckinjagande uppträdet på Golgata, och från den stunden tog han hand om henne likt en trogen son och lät henne bo i sitt eget hem. Kristi fullkomliga exempel på sonlig kärlek lyser ännu med oförminskad glans genom tidsåldrarnas mörker. Medan han utstod den största smärta, glömde han inte sin mor, utan sörjde fullständigt för hennes framtid.
Kristi mission på jorden var nu nästan utförd. Hans tunga var torr, och han sade: ”’Jag törstar’” (Joh. 19:28). De doppade en svamp i ättika och galla och gav honom att dricka; men då han hade smakat på den, ville han icke dricka något. Livets och härlighetens Herre höll nu på att dö såsom återlösningspriset för människosläktet. Det var en känsla av, att synden bragte Faderns vrede över honom som människans ställföreträdare, vilket gjorde den bägare, som Jesus drack, så bitter och sönderkrossade Guds Sons hjärta.
Emedan Jesus var människans ställföreträdare och borgen, blev synden lagd på honom; han räknades som överträdare, så att han kunde förlossa dem från lagens förbannelse. Den synd, som varje Adams son och dotter hade begått under alla tider, tryckte på hans hjärta, och Guds vrede och den förskräckliga uppenbarelsen av hans misshag på grund av synden fyllde hans själ med förfäran. Då Gud undandrog sin närvaro från Frälsaren vid den stund, då han led den största nöden, genomborrades hans hjärta av en sorg, som människorna aldrig kan fullt förstå. Varje smärta, som Guds Son utstod på korset, de blodsdroppar, som flöt från hans huvud, händer och fötter, den stora ängslan, som bröt ned hans kroppskraft, och den outsägliga ångest, som fyllde hans själ, då Fadern dolde sitt ansikte för honom, talar till människan och säger: Det var av kärlek till dig, som Guds Son villigt samtyckte till att bära dessa förskräckliga förbrytelser, för dig plundrade han dödsriket och öppnade paradisets och det eviga livets portar. Han, som stillade de oroliga böljorna med sitt ord och vandrade på de skumkrönta vågorna, för vilken Djävulen darrade och sjukdom flydde, han, som uppväckte de döda till liv och öppnade de blindas ögon, han gav sitt liv på korset såsom det sista offret för människan! Han, som bar synden, utstod överträdelsens rättvisa straff och gjordes till synd för människorna.
Satan med sina grymma frestelser plågade Jesu hjärta. Synd, som var misshaglig för honom, lades på honom, tills han våndades under dess börda. Inte att undra över, att hans mänskliga natur bävade i denna förskräckliga stund. Med förvåning bevittnade änglarna Guds sons förtvivlade själsångest, som var så mycket större än hans kroppsliga smärta, att han knappt kände denna. Himmelens härskaror betäckte sina ansikten för den gruvliga synen.
Även den livlösa naturen uttryckte sin sympati för sin förhånade, döende Skapare. Solen nekade att lysa över det förskräckliga skådespelet. Dess klara strålar upplyste jorden vid middagstiden; men plötsligt tycktes de alldeles utsläckas. Fullkomligt mörker omgav korset och hela trakten såsom ett bårtäcke. Mörkret varade tre hela timmar. Vid den nionde timmen höjde det förskräckliga mörkret sig från folket, men insvepte ännu Frälsaren såsom ett kläde. De vreda blixtarna verkade slungas ut emot honom, medan han hängde på korset. Då ”ropade Jesus med hög röst: ’Eloi, Eloi, lema sabaktani?’ Det betyder: ’Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig’” (Mark. 15:34)?
Det är fullbordat
Folket väntade under tystnad på, att detta förskräckliga skådespel skulle få en ände. Solen skiner åter, men Kristus är omgiven av mörker. Plötsligt lättar mörkret från korset, och med en klar röst lik en basun, som tycks återljuda genom hela skapelsen, ropar Jesus: ”’Det är fullbordat” (Joh. 19:30). ”’Fader, i dina händer överlämnar jag min ande” (Luk. 23:46). Ett ljus omgav korset och Frälsarens ansikte strålade av en härlighet, som liknade solens. Sedan böjde han huvudet ned mot bröstet och dog.
Just i det ögonblick, då Kristus dog, tjänstgjorde präster i templet framför förlåten, som skilde det heliga från det allra heligaste. De märkte plötsligt, att jorden darrade under dem, och att förlåten i templet, ett kostbart förhänge, som förnyades vart år, revs itu upp ifrån och ända ned av samma blodlösa hand, som skrev domen på väggen i Belsassars palats.
Jesus gav inte upp sitt liv, förrän han hade fulländat det verk, som han hade kommit för att göra, och i det sista ögonblicket utropade han: ”’Det är fullbordat.’” Änglarna gladde sig, då de hörde dessa orden; ty därav förstod de, att den stora frälsningsplanen hade förts till seger. Det rådde glädje i himmelen över, att Adams söner kunde upphöjas till en plats hos Gud, om de levde i överensstämmelse med hans vilja. Satan var övervunnen, och han visste, att hans rike var förlorat.
Jesu Begravning
Johannes var villrådig; ty han visste ej, vad han skulle göra med sin älskade Mästares kropp. Han ryste vid tanken på, att de råa och känslolösa stridsmännen skulle hantera honom och begrava honom på en vanärad plats. Han visste, att de judiska myndigheterna inte tänkte visa honom någon ynnest, och han kunde ej heller förvänta mycket från Pilatus. Men i detta nödens ögonblick kom Josef och Nikodemus fram. Båda dessa män var medlemmar av det judiska rådet och var bekanta med Pilatus, och eftersom båda ägde både rikedom och inflytande, beslöt de, att Jesu kropp skulle erhålla en hederlig begravning.
Josef gick frimodigt till Pilatus och bad honom om tillåtelse att ta ned Jesu kropp och begrava den. Pilatus utfärdade då en offentlig befallning, att man skulle överlämna Jesu kropp till Josef. I samma stund, som lärjungen Johannes var så ängslig och bekymrad angående sin älskade Mästares heliga kropp, återvände Josef från Arimatea med landshövdingens fullmakt, och Nikodemus, som hade anat vad utfallet av Josefs samtal med Pilatus skulle bli, kom även med en kostlig blandning av myrra och aloe, omkring hundra skålpund. Man kunde ej ha bevisat den förnämste mannen i hela Jerusalem någon större ära efter döden.
Med ömhet och vördnad tog de själva ned Jesu kropp från korset, och heta tårar av medlidande rullade ned för deras kinder, när de betraktade den krossade och lemlästade kroppen, som de med omsorg tvådde ren från blodfläckarna. Josef ägde en ny grav, uthuggen i en klippa, vilken han hade ämnat för sig själv. Den var belägen nära Golgata, och han beredde nu denna grav för Jesus. De lindade omsorgsfullt Jesu kropp i ett linnekläde, bestrött med de örter, som Nikodemus hade tagit med sig, varefter de tre lärjungarna bar den dyrbara bördan till den nya graven, vari ännu aldrig någon blivit lagd. Där rätades de sårade lemmarna ut, och de genomstungna händerna knäpptes ihop på det livlösa bröstet. De galileiska kvinnorna samlade sig nu omkring kroppen för att se om allt, som kunde göras, hade gjorts för deras älskade Lärares livlösa kropp. Därefter såg de, huru en stor sten rullades framför ingången till graven och lämnade sedan Guds Son att vila i ro. Kvinnorna var de sista att lämna korset och de sista att lämna Kristi grav.
Fastän judarnas äldste hade utfört sin djävulska avsikt och lyckats ha ihjäl Guds Son, blev dock ej deras farhågor lugnade därigenom; ej heller upphörde deras avund mot Frälsaren. De gladde sig visserligen över att ha tillfredsställt sin hämndlystnad; men de fruktade ännu för, att hans döda kropp, som nu låg i Josefs grav, skulle uppstå till liv igen. Därför ”samlades översteprästerna och fariseerna hos Pilatus och sade: ’Herre, vi har kommit att tänka på vad den där villoläraren sade, medan han ännu levde: Efter tre dagar skall jag uppstå. Ge därför befallning om att graven blir säkert stängd fram till tredje dagen, så att hans lärjungar inte kommer och stjäl hans kropp och sedan säger till folket att han har uppstått från de döda. Då blir det sista bedrägeriet värre än det första’” (Matt. 27:62-64). Pilatus önskade lika ogärna som judarna, att Jesus skulle uppstå med makt till att straffa dem, som hade dödat honom, och han ställde alltså en avdelning romerska stridsmän till prästernas förfogande. Han sade: ”’Här har ni vaktstyrkan. Gå och bevaka graven så gott ni kan.’ De gick och bevakade graven och förseglade graven och förseglade stenen. De satte också ut vakten” (Matt. 27:65, 66).
Judarna insåg fördelen av att ha en sådan vakt omkring Jesu grav. De beseglade stenen, som låg framför ingången, så att ingen kunde röra den, utan att man visste därom, och de vidtog alla möjliga försiktighetsmått, för att förhindra lärjungarna från att utföra något bedrägeri med avseende på Jesu kropp. Men alla deras planer och försiktighetsmått bidrog bara till att göra Kristi uppståndelse till en fullständigare seger och ändå kraftfullare bekräfta sanningen därom.