Kunskapens träd på gott och ont stod mitt i lustgården, nära livets träd. Detta träd var av Gud särskilt bestämt till att vara en pant på deras lydnad, tro och kärlek till Honom. Herren befallde våra första föräldrar, att inte äta av detta träd, ej heller röra vid det, för att de inte skulle dö. Han sade till dem, att de fritt fick äta av alla träden i lustgården med undantag för ett, men om de åte av det trädet, skulle de förvisso dö.
Då Adam och Eva placerades i den ljuvliga lustgården, hade de allt de kunde önska för sin lycka. Men Gud valde, i Sina allvisa arrangemang, att pröva deras trosfasthet, innan de för evigt kunde försättas utom fara. Han ville skänka dem Sin nåd, och vara med dem, och de med Honom. Han satte dock inte ondskan utom deras räckhåll. Han tillät Satan, att fresta dem. Om de klarade av provet, skulle de för alltid behålla Guds nåd och umgås med de heliga änglarna.
Satan stod förbluffad inför sitt nya tillstånd. Hans lycksalighet var över. Han såg på änglarna, med vilka han varit så lycklig, men som nu blivit utstötta ur himmelen jämte honom. Ingen skugga av missnöje hade stört deras fullkomliga salighet, förrän de föll i synd. Nu var allting förändrat. Deras åsyn, som hade avspeglat Skaparens bild, uppvisade nu mörker och förtvivlan. Det förekom strid, oenighet och bittra beskyllningar ibland dem. Före deras uppror hade dessa ting varit okända i himmelen. Satan såg nu de förfärliga följderna av sitt uppror. Han ryste och fruktade för, att tänka på framtiden och slutet på allt detta.
Stunden var inne för fröjdefulla, lyckliga lovsånger till Gud och Hans käre Son. Satan hade varit ledare för den himmelska kören. Han hade stämt upp den första tonen; därefter förenade sig hela änglahären med honom, och sångens härliga samklang tonade genom himmelen till Guds och Hans käre Sons ära. Men nu ljöd missljud och vreda ord i den store upprorsledarens öron, i stället för tonerna från den vackraste musik. Var befann han sig? Var inte allt en hemsk dröm? Var han utestängd från himmelen? Skulle himmelens portar aldrig mer öppnas, för att släppa in honom? Tillbedjans timme närmade sig, då heliga, strålande änglar böjde sig inför Fadern. Han kunde aldrig mer stämma in i den himmelska sången. Han kunde aldrig mer böja sig i vördnad och med helgad fruktan i den evige Gudens närvaro.
Med glädje skulle han ha gett upp sina krav på auktoritet, om han åter kunde bli som han var, då han var ren, sannfärdig och trogen. Men han var förtappad! Förlossning var omöjlig, på grund av hans förmätna uppror! Och det var inte allt; han hade lett andra i uppror och in i samma förlorade tillstånd som han själv – änglar, som aldrig hade tänkt, att de skulle betvivla Guds vilja, eller att vägra att lyda Guds lag, tills han ingav dem det i sinnet. Det gjorde han, genom att framställa för dem, att de därigenom skulle vinna fördelar, en högre och härligare frihet. Med detta spetsfundiga bländverk hade han bedragit dem. Nu vilade det ett ansvar på honom, från vilket han gärna skulle vilja befrias.
Dessa andar var häftigt upprörda över sitt grusade hopp. I stället för det myckna goda, fick de erfara de sorgliga följderna av olydighet mot och förakt för lagen. Dessa olyckliga väsen kunde aldrig mera styras av Jesu Kristi milda regering. Deras anda kunde aldrig mera påverkas av den djupa, uppriktiga kärlek, frid och glädje, som Hans närvaro hade tänt i dem, för att vända åter till Honom i villig lydnad och vördnadsfull ära.
Satan söker Återinsättande
Satan skälvde, då han betraktade sitt verk. Han var ensam i sina betraktelser om det gångna, det nuvarande och sina framtidsplaner. Hans mäktiga gestalt skakade som i en storm. En ängel från himmelen passerade förbi. Han kallade på honom och bad om, att få ett samtal med Kristus. Detta beviljades honom. Han berättade för Guds Son, att han ångrade sitt uppror och önskade, att åter omfattas av Guds nåd. Han var villig till, att inta den plats, som Gud tidigare hade anvisat honom och lyda Hans kloka bud. Kristus grät över Satans ve, men sade honom, att Gud hade bestämt, att han aldrig skulle släppas in i himmelen. Himmelen fick inte utsättas för fara. Hela himmelen skulle bli fördärvad, om den skulle ta honom tillbaka; ty synd och uppror hade sin upprinnelse hos honom. Upprorets frön fanns ännu i honom. Han hade ingen rimlig orsak för sitt tillvägagångssätt i upproret, och han hade inte bara hopplöst förstört för sig själv, utan tillika för änglarnas här, som nu skulle ha varit lycklig i himmelen, bara han hade förblivit trogen. Guds lag kunde fördöma, men den kunde inte ge förlåtelse.
Han ångrade inte sitt uppror, därför att han kändes vid Guds godhet, som han hade missbrukat. Det var otänkbart, att hans kärlek till Gud skulle ha tilltagit sedan hans syndafall, så att den skulle leda honom till villig underdånighet och uppriktig lydighet mot Hans lag, som han hade föraktat. Det elände, som han erfor vid förlusten av himmelens underbara ljus, den känsla av syndaskuld, som kom över honom, och den besvikelse han förnam, då hans förväntningar slog fel, var orsaken till hans sorg. Att vara furste utom himmelen skilde sig märkbart från, att åtnjuta en sådan ära i himmelen. Tappet av alla himmelens förmåner tycktes vara för mycket för honom att bära. Han önskade dem åter.
Denna stora förändring i hans ställning hade inte ökat hans kärlek till Gud, eller Hans visa och rättfärdiga lag. Då Satan blev fullt överbevisad om, att det var omöjligt för honom, att åter omfattas av Guds nåd, bröt hans ondska ut med förnyat hat och brinnande häftighet.
Gud visste, att en så fast beslutsam upprorsanda inte skulle förbli overksam. Satan skulle komma på medel, för att plåga de himmelska änglarna och visa förakt för Guds myndighet. Eftersom han inte kunde släppas igenom himmelens portar, väntade han strax utanför ingången, för att håna änglar och söka bråk med dem, då de gick in och ut. Han tänkte ödelägga lyckan för Adam och Eva. Han tänkte egga upp dem till uppror, då han visste, att detta skulle orsaka sorg i himmelen.
Den illvilliga Planen mot Mänskosläktet
Hans anhängare sökte efter honom. Han satte sig i rörelse och underrättade dem om, samtidigt som han anlade en trotsig blick, att det var hans plan, att från Gud röva den ädle Adam och hans hustru Eva. Därest han på något sätt kunde förföra dem till olydnad, skulle Gud vidta en åtgärd, varigenom de kunde få förlåtelse, och då skulle han själv och alla de fallna änglarna vara på god väg till, att dela Guds barmhärtighet med dem. I fall detta sloge fel, kunde de förena sig med Adam och Eva; ty om de en gång överträtt Guds lag, skulle de drabbas av Guds vrede, liksom de själva gjort. Deras överträdelse skulle också försätta dem i upprorstillstånd; då kunde de fallna änglarna förena sig med Adam och Eva, ta Edens Lustgård i besittning, och behålla den som sitt hem. Och de tänkte, att om de finge åtkomst till livets träd mitt i trädgården, skulle deras styrka bli likadan som de heliga änglarnas, och inte ens Gud Själv skulle kunna driva ut dem därifrån.
Satan rådgjorde med de onda änglarna; men de förenade sig inte beredvilligt med honom, för att utföra detta vågade och förfärliga verk. Han sade till dem, att han inte tänkte betro någon av dem med, att utföra detta verk; ty han menade, att han ensam ägde tillräcklig visdom, för att utföra ett så viktigt företag. Han bad dem, att överväga saken, samtidigt som han lämnade dem och sökte ensamheten, för att låta sina planer mogna. Han sökte att inpränta i dem, att detta utgjorde deras sista och enda hopp. Om detta sloge fel, var det utsiktslöst, att återvinna och regera i himmelen, eller någon del av Guds skapelse.
Satan gick undan för sig själv, för att lägga planer, som säkert skulle bringa Adam och Eva på fall. Han fruktade för, att hans avsikter skulle omintetgöras. Och om han ändå hade turen, att förleda Adam och Eva till trots mot Guds befallning, och således bli överträdare av Hans lag, och det inte skulle gynna hans sak, skulle hans eget tillstånd inte förbättras; utan hans egen skuld skulle bara öka.
Han bävade vid tanken på, att störta det heliga, lyckliga paret i samma elände och samvetskval, som han själv led. Han tycktes vara villrådig; först fast beslutsam, sedan återhållsam och vacklande. Hans änglar sökte upp honom, deras ledare, för att underrätta honom om sitt beslut. De skulle göra gemensam sak med Satan, bära ansvaret med honom, och finna sig i följderna.
Satan skakade av sig sina känslor av förtvivlan och svaghet, och gaskade upp sig som deras ledare, för att ta tjuren vid hornen, och göra allt, som stod i hans makt, för att trotsa Guds och Hans Son auktoritet. Han underrättade dem om sina planer. I fall han skulle träda fram helt fräckt till Adam och Eva och framföra sina klagomål om Guds Son, skulle de inte höra på honom i ens ett ögonblick, utan skulle vara beredda på ett sådant angrepp. Om han, som så nyligt hade varit en ängel med stor myndighet, försökte att skrämma dem med sin makt, kunde han ingenting uträtta. Han beslutade, att list och bedrägeri skulle uträtta det, som varken makt eller styrka skulle åstadkomma.
Adam och Eva varnade
Gud samlade änglaskaran, för att vidta åtgärder, varigenom det hotande onda skulle gå att undvika. Det fattades beslut i himmelens råd om, att änglar skulle besöka Eden och varna Adam för den fara han var utsatt för från fienden. Två änglar hastade åstad, för att besöka våra första föräldrar. Det heliga paret tog emot dem med glad oskuld, och uttryckte sin hjärtliga tacksamhet mot sin Skapare, för att Han hade omgett dem med ett sådant överflöd på välsignelser. De kunde glädja sig över allt, som var älskligt och tilltalande, och allting syntes verkligen vara anpassat till deras behov; och det, som de skattade högre, än alla andra välsignelser, var Guds Sons och de heliga änglarnas sällskap, ty de hade mycket att berätta för dem vid varje besök angående nya upptäckter av skönhet i naturen i deras älskliga Edenhem, och de hade många frågor att ställa om många ting, angående vilka de måhända hade oklara uppfattningar.
Änglarna gav dem de önskade upplysningarna på ett behagligt och älskvärt sätt. De berättade också för dem den sorgliga historien om Satans uppror och syndafall. Sedan underrättade de dem entydigt om, att kunskapens träd var satt i trädgården till, att vara en pant på deras lydnad och kärlek till Gud; att de heliga änglarnas höga och lyckliga tillstånd endast kunde bibehållas på betingelse av lydnad; att de själva befann sig i en liknande omständighet; att de kunde lyda Guds lag och bli outsägligt lyckliga, eller överträda den, och mista sin höga ställning, samt störta ned i hopplös förtvivlan.
De berättade för Adam och Eva, att Gud inte skulle komma att tvinga dem till lydnad – att Han inte hade fråntagit dem makten, att handla mot Hans vilja; att de var moraliska väsen med frihet, att vara lydiga eller olydiga. Det var bara ett förbud, som Gud ansåg nödvändigt, att förelägga dem ännu. Om de överträdde Guds vilja, skulle de förvisso dö.
De berättade för Adam och Eva, att den mest upphöjde ängeln, näst i rang efter Kristus, vägrat att lyda Guds lag, som Han hade bestämt skulle styra de himmelska väsendena; att upproret hade orsakat strid i himmelen, som slutat med att de upproriska stötts ut därifrån, och att varje ängel, som slöt upp vid hans sida, för att utsätta den store Jehovas auktoritet för tvivel, drivits ut ur himmelen; och att denne fallne ängel nu var en fiende till allt, som angick Guds och Hans käre Sons intressen.
De berättade, att det var Satans avsikt, att göra dem skada, och att det var nödvändigt för dem att vara på sin vakt, ty de kunde komma i beröring med den fallne fienden; men han var oförmögen till, att skada dem, så länge som de lydde Guds befallning; ty varje ängel i himmelen skulle komma till undsättning, om det vore nödvändigt, snarare än att han skulle skada dem på något sätt. Men om de vore olydiga mot Guds bud, skulle Satan ha beständig makt till, att plåga, förvirra och besvära dem. Om de sloge dövörat till för Satans första antydan, skulle de vara lika fria från fara, som de himmelska änglarna. Men därest de skulle ge efter för frestaren, skulle han, som inte skonat de upphöjda änglarna, ej heller skona dem. De måste då lida straffet för sin överträdelse; ty Guds lag var lika helig som de själva, och Han fordrade obetingad lydnad av alla i himmelen och på jorden.
Änglarna förmanade Eva till, att inte skilja sig från sin man under sin verksamhet; ty hon kunde lätt komma i samröre med den fallne fienden. De skulle sväva i större fara, då de skilde sig från varandra, än då bägge var tillsammans. Änglarna ålade dem, att noga följa de föreskrifter, som Gud hade gett dem beträffande kunskapens träd; ty i fullkomlig lydnad skulle de vara utom fara, eftersom den fallne fienden då inte hade någon makt till, att bedra dem: Gud skulle inte låta Satan ständigt förfölja det heliga paret med frestelser. Han skulle bara kunna nalkas dem vid kunskapens träd på gott och ont.
Adam och Eva försäkrade änglarna om, att de aldrig tänkte överträda Guds uttryckliga bud; ty det var deras största glädje, att göra Hans vilja. Änglarna sjöng heliga melodier i ljuvlig harmoni med Adam och Eva. Deras sånger ljöd högt från det saliga Eden, och Satan hörde ljuden från deras melodier, som var fulla av heligt pris till Fadern och Sonen. Då Satan hörde detta, ökade hans missunnsamhet, hat och ondska, och han uttryckte en häftig önskan till sina anhängare om, att leda Adam och Eva till olydnad, och genast bringa Guds vrede över dem, samt förvandla deras lovsånger till hat och förbannelser mot deras Skapare.