Detta kapitel bygger på Apostlagärningarna 3 och 4.
Kort tid efter det, att den Helige Ande hade utgjutits, och omedelbart efter en tid med innerlig bön, begav Petrus och Johannes sig till templet, för att be. Där såg de en stackars förlamad krympling, fyrtio år gammal, som inte hade upplevt något annat liv, än ett i smärta och svaghet. Den olycklige mannen hade länge önskat, att komma till Jesus och bli helbrägdagjord; men han var nästan hjälplös, och befann sig långt borta från den Store Läkarens verksamhetsfält. Med allvarlig bön förmådde han några vänliga människor till, att bära honom till tempelporten. Men då han kom dit, uppdagade han, att Helbrägdagöraren, som hans hopp kretsade omkring, hade blivit offer för en fruktansvärd död.
Hans besvikelse väckte deras medkänsla, som visste, hur länge han ivrigt hade hoppats och väntat sig, att bli gjord frisk av Jesus, och dagligen förde de honom till templet, så att förbipasserande skulle förmås till, att ge honom ett litet bidrag, för att avhjälpa hans timliga behov. Då Petrus och Johannes gick förbi, bad han om en gåva från dem. Lärjungarna såg på honom med medlidande. ”De fäste blicken på honom, och Petrus sade: ’Se på oss.’” ”’Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig: I Jesu Kristi, nasaréns, namn: stig upp och gå!’”
Den stackars mannens ansiktsuttryck blev dystert, då Petrus tillkännagav sitt eget armod, men lyste upp av hopp och tro vid lärjungens fortsatta ord. ”Och han tog honom i högra handen och reste honom upp. Genast fick mannen styrka i fötter och vrister. Han hoppade upp, stod upprätt och började gå och följde med dem in i templet, han gick och hoppade och prisade Gud. Allt folket såg honom gå omkring och prisa Gud. Och de kände igen honom och såg att det var mannen som brukade sitta och tigga vid Sköna porten, och de fylldes av förskräckelse och förundran över det som hade hänt med honom.”
Judarna häpnade över, att lärjungarna kunde utföra liknande mirakel, som dem Jesus gjorde. De trodde, att Han var död, och de väntade sig, att alla dessa förunderliga yttringar skulle upphöra i och med Honom. Likväl fanns nu här denne man, som hade varit en hjälplös krympling i fyrtio år. Han jublade över det fulla bruket av sina ben, han var fri från smärta, och lycklig över, att tro på Jesus.
Apostlarna märkte folkets förvåning, och frågade dem, varför de var häpna över det mirakel de bevittnat, och betraktade dem med bävan, som om det var med sin egen kraft, som de hade utfört detta. Petrus försäkrade dem, att man hade gjort det genom Jesus av Nasarets förtjänster, Honom, som de hade förkastat och korsfäst, men som Gud hade uppväckt ur döden på den tredje dagen. ”Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt denne man, som ni ser och känner. Tron som det namnet skänker har gett honom full hälsa så som ni alla ser. Nu vet jag, mina bröder, att varken ni eller era rådsherrar visste vad ni gjorde. Men Gud har på detta sätt låtit det gå i uppfyllelse som han har förutsagt genom alla sina profeter, att hans Kristus skulle lida.”
Efter miraklets utförande, flockades folket i templet, och Petrus talade till dem i en del därav, medan Johannes talade i en annan avdelning. Apostlarna hade talat uttryckligt om judarnas stora förbrytelse, att förkasta och förpassa Livets Furste till döden. Petrus, däremot, var villig att mildra den upprörande gruvligheten hos deras skuld så mycket som möjligt, genom att anta, att de gjorde det i okunskap. Han tillkännagav för dem, att den Helige Ande manade dem till, att ångra sina synder och bli omvända; att det inte fanns något hopp för dem, med undantag för nåden från den Kristus, som de hade korsfäst; genom tron på Honom allena kunde deras synder utplånas genom Hans blod.
Apostlarna arresteras och ställs inför Rätta
Förkunnelsen av Kristi uppståndelse, och faktumet att genom Sin död och uppståndelse skulle Han till sist resa upp alla döda ur deras gravar, gjorde sadducéerna djupt upprörda. De kände, att deras älsklingslära svävade i fara, och att deras rykte stod på spel. Vissa av templets ämbetsmän och ledare var sadducéer. Ledarna grep med hjälp av ett antal sadducéer de två apostlarna, och satte dem i fängelse, då det var för sent att behandla deras rättsfall den kvällen.
Nästa dag samlades Hannas och Kajfas, jämte templets övriga myndighetspersoner, för att dryfta fångarnas rättsfall, som förelagts dem. I just detta rum, inför just dessa män, hade Petrus skamligt förnekat sin Herre. Allt detta erinrade lärjungen sig tydligt, då han nu trädde fram för sin egen rättegång. Han hade nu all orsak till, att gottgöra sin tidigare elaka feghet.
Den närvarande gruppen drog sig till minnes det Petrus hade gjort under sin Mästares rättegång, och de inbillade sig, att det skulle gå att hota honom med fängelse och död. Men den Petrus, som förnekade Kristus vid tidpunkten för Hans största nöd, var den impulsive, självsäkre lärjungen. Denne skilde sig påtagligt från den Petrus, som nu stod inför Stora Rådets rannsakning. Han hade blivit alldeles annorlunda; han litade inte på sig själv, och stoltserade inte längre. Han var fylld av den Helige Ande, och tack vare Hans kraft stod Petrus fast som en klippa, modig, fastän beskedlig, för att upphöja Kristus. Han var redo, att sudda ut fläcken från sitt avfall, genom att ära det namn han tidigare hade förnekat.
Petrus’ modiga Försvar
Dittills hade prästerna undvikit, att tala om Jesu korsfästelse och uppståndelse; men för att kunna förverkliga sina avsikter, måste de fråga de anklagade, med vilken kraft de hade uträttat det anmärkningsvärda helandet av den kraftlöse mannen. Fylld av den Helige Ande, talade Petrus respektfullt till prästerna och äldstebröderna, och tillkännagav: ”så skall ni alla och hela Israels folk veta att den här mannen står frisk framför er i kraft av Jesu Kristi, nasaréns, namn. Honom korsfäste ni, men Gud har uppväckt honom från de döda. Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare kastade bort, men som blev en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.’”
Kristi insegel eller sigill vilade över Petrus’ ord, och dennes ansikte lystes upp av den Helige Ande. Vid Petrus’ sida stod, som ett överbevisande vittne, den så mirakulöst helade mannen. För bara några få timmar sedan syntes det, att mannen var en hjälplös krympling. Nu hade han återfått kroppslig hälsa, och blivit upplyst av Jesus av Nasaret, vilket Petrus betonade i sitt vittnesmål. Prästerna, rådsherrarna och folket blev tysta. Rådsherrarna var maktlösa, att tillbakavisa hans uttalande. De blev nödgade till att höra det, som de helst sluppit att höra: Faktumet om Jesu Kristi uppståndelse, och Hans makt i himmelen till, att utföra underverk genom Sina apostlar på jorden som redskap.
Petrus’ försvar, där han frimodigt redogjorde för, varifrån hans kraft kom, gjorde dem bestörta. Han hänvisade till den sten, som blev åsidosatt av byggnadsarbetarna – det vill säga kyrkans myndigheter, som borde ha erkänt värdet hos Honom, som de förkastade – men som inte desto mindre blev huvudhörnstenen. I dessa ord hänvisade han direkt till Kristus, som utgjorde kyrkans grundvalssten.
Folk kunde inte förstå lärjungarnas frimodighet. De trodde, att eftersom de var oskolade fiskare, skulle de vältas över ända av de svårigheter, som mötet med prästerna, de skriftlärde och äldstebröderna skulle innebära för dem. Men man insåg, att de hade varit hos Jesus. Apostlarna talade, som Han hade talat, med en överbevisande kraft, som hade gjort deras fiender stumma. För att skyla över sin rådvillhet, beordrade prästerna och rådsherrarna, att apostlarna skulle ledas undan, så att de kunde överlägga sinsemellan.
De var alla eniga om det gagnlösa i, att förneka att mannen helats genom den kraft apostlarna hade fått i den korsfäste Jesu namn. De ville gladeligen ha dragit en slöja över miraklet med hjälp av falska beskyllningar; men det hade utförts i fullt dagsljus, och framför en folkhop, samt hade redan kommit till tusentals personers kännedom. De menade, att verket strax måste stoppas, annars skulle Jesus vinna många troende, och de själva bli vanärade, samt befinnas skyldiga till mordet på Guds Son.
Men trots deras önskan om, att utplåna lärjungarna, tordes de inte göra något värre, än att hota dem med det hårdaste straff, i fall de fortsatte med, att lära och verka i Jesu namn. Därpå förklarade Petrus och Johannes frimodigt, att Gud gett dem deras uppdrag, och de kunde inte annat, än tala om de ting de hade sett och hört. Prästerna skulle gärna ha straffat dessa ädla män för deras osvikliga trohet mot sitt heliga kall, men de fruktade för folket, ty ”alla prisade Gud för det som hade hänt.” Under upprepade hot och förmaningar släpptes således apostlarna fria.