Detta kapitel bygger på Apostlagärningarna 6:1-7.
”Vid den tiden då antalet lärjungar ökade, började de grekisktalande judarna klaga på de infödda judarna över att deras änkor blev förbisedda vid den dagliga tilldelningen.” Dessa greker bodde i andra länder, där det talades grekiska. Den övervägande delen nyomvända var judar, som talade hebréiska; men de här hade bott i Romarriket, och talade uteslutande hebréiska. Det började att förekomma knorrande ibland dem om, att de grekiska änkorna inte blev så givmilt hjälpta, som de behövande ibland hebréerna. Varje grad av förfördelning eller orättvisa av detta slag skulle ha varit allvarlig i Guds ögon; och strax vidtogs det åtgärder, för att återupprätta frid och samklang mellan de troende.
Den Helige Ande föreslog ett tillvägagångssätt, varigenom apostlarna kunde befrias från uppgiften, att hjälpa de fattiga, och liknande bördor, så att de fick förkunna Kristus i lugn och ro. ”Då kallade de tolv till sig alla lärjungarna och sade: ’Det är inte bra att vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden. Nej, bröder, utse bland er sju män som har gott anseende och är uppfyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. Själva skall vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.’”
Församlingen valde därför ut sju män besittande all tro och Guds Andes visdom, till att utföra de till denna sak hörande uppgifter. Stefanus blev först vald, han var jude av födsel och religion, men talade grekiska språket, och kände till grekernas skick och uppförande. Han betraktades därför som den lämpligaste personen, att förestå tilldelningen av medel till änkor, föräldralösa och värdiga behövande. Valet gillades av alla, och missnöjet samt knorrandet stillades.
De sju utvalda männen helgades för sina uppgifter genom bön och handpåläggning. De, som ordinerades härtill, utestängdes därigenom inte från, att undervisa om tron. Tvärtom står det, att ”Stefanus var fylld av nåd och kraft och gjorde stora tecken och under bland folket.” De var i allt kvalificerade till, att undervisa om sanningen. De var också personer med sunt omdöme och diskretion, ägnade att kunna hantera vanskliga saker, under prövningar, knorrande eller under avund.
Valet av personer till, att ta hand om församlingens behov, så att apostlarna fritt fick ägna sig åt sitt särskilda verk med, att arbeta för och undervisa om sanningen, välsignades storligen av Gud. Församlingen växte i antal och styrka. ”Och Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem ökade kraftigt. Även en stor skara präster blev lydiga mot tron.”
Det är nödvändigt, att församlingen nu, så väl som på apostlarnas tid, håller fast vid samma ordning. Sakens framgång beror för det mesta på sina olika verksamhetsgrenar, som sköts av duktiga män kvalificerade för sina ställningar. De, som valts ut till att vara ledare i Guds sak, har allmän överblick över församlingens andliga intresse, och bör därför skyddas, så långt det är möjligt, från bekymmer av timlig art. Dem, som Gud har kallat till att tjäna i ord och lära, bör alltid ha tid till begrundan och bön samt studiet av Skriften. Deras klara, andliga omdöme förmörkas, om de måste hålla på med mindre viktiga sysslor, och ha med de skilda temperamentstyper att göra, som förekommer ibland kyrkligt aktiva. Det är passande, att alla ärenden av timlig natur hänvisas till rätta avdelningar, och finner sin lösning där. Men i fall de är av en så vansklig art, att de övergår de ansvarigas förstånd där, bör de läggas fram inför deras råd, som har överblick över hela församlingen.