Detta kapitel bygger på Apostlagärningarna 9:1-22.
Saulus’ sinne var starkt upprört över Stefanus’ segerrika död. Han blev omskakad i sina fördomar; men prästernas och rådsherrarnas åsikter och sakskäl övertygade honom till sist om, att Stefanus var en bespottare eller hädare; att Jesus Kristus, som han hade förkunnat, var en bedragare, och att de anställda i helig tjänst måste ha rätt. Som beslutsam människa, och med stark hängivenhet, blev han väldigt bitter i sitt motstånd till kristendomen, sedan han väl bestämt sig för, att prästernas och de skriftlärdes syn var den riktiga. Hans iver kom honom, att förfölja de troende helt frivilligt. Han drog heliga män inför rådet, och satte dem i fängelse eller fick dem dömda till döden, utan bevis för någon annan förbrytelse, än deras tro på Jesus. Jakobs och Johannes’ iver var likadan, ehuru den riktades åt motsatt håll, då de ville kalla ned eld från himlen till att förtära dem, som ringaktade och hånade deras Mästare.
Saulus var på väg till Damaskus i egna ärenden; men han hade bestämt sig för, att uträtta två ting på en gång, genom att identifiera alla troende på Kristus under resans gång. Härtill erhöll han några brev från översteprästen att läsa upp i synagogorna, som bemyndigade honom till, att arrestera alla, som misstänktes för att vara på Jesus troende, och att sända dessa jämte budbärare till Jerusalem, där de skulle ställas inför rätta och straffas. Han gick åstad, full av mandomens styrka och livskraft, samt brinnande av felriktad iver.
Då de trötta resande närmade sig Damaskus, vilade Saulus med nöje blicken på det frodiga landet, de vackra trädgårdarna, de dignande fruktträdgårdarna och de kalla strömmarna, som rann porlande ibland de fräscha, gröna buskagen. Det var uppfriskande, att betrakta sceneriet efter en lång och tröttande resa i ödemarken. Då Saulus tillsammans med sina ledsagare såg på och beundrade detta, strålade ett ljus klarare än solens över honom. ”Och han föll ner till jorden och hörde en röst, som sade till honom: Saul, Saul, varför förföljer du mig? Då sade han: Vem är du, Herre? Herren svarade: Jag är Jesus, den du förföljer, det är svårt för dig att spjärna mot udden.”
Synen av Kristus
Denna scen var ytterst förvirrande. Saulus’ ledsagare greps av skräck, och blev nästan förblindade av det starka ljuset. De hörde rösten, men såg ingen person, och det hela var obegripligt och mystiskt. Men Saulus, som låg lamslagen på marken, förstod de sagda orden, och såg tydligt Guds Son framför sig. En enda blick på detta härliga Väsen inpräntade för alltid Hans bild inom den golvade juden. Orden slog ned som en blixt i hans hjärta. En flod av ljus strålade in i hans sinnes förmörkade kamrar, varigenom hans ovetande och villfarelse avslöjades. Han förstod att, då han inbillade sig att han var nitisk i Guds tjänst, och förföljde Kristi anhängare, utförde han i själva verket Satans verk.
Han såg sin dåraktighet i, att grunda sin tro på prästernas och rådsherrarnas försäkringar, vars heliga ämbeten hade gett dem stort inflytande över hans tankegångar, och kommit honom att tro, att berättelsen om uppståndelsen var en uppdiktad historia från Jesu lärjungar. Nu, då Kristus uppenbarat Sig för Saulus, framträdde Stefanus’ predikan oemotståndligt i hans tankar. De ord, som prästerna förklarade var hädelse, framstod nu för honom som sanningen. Vid tidpunkten för denna förunderliga upplysning handlade han anmärkningsvärt snabbt med sinnet. Han rannsakade den profetiska historien, och såg Jesus förkastad av judarna, Hans korsfästelse, återuppståndelse och himmelsfärd förutsägas av profeterna, och bevis för att Han var den utlovade Messias. Han erinrade sig Stefanus’ ord: ”’Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida’ och han visste, att den döende helige hade skådat rikets härlighet.”
Vilken uppenbarelse var inte allt detta för denne förföljare av de troende! Ett klart, men förfärligt, ljus hade trängt in i hans själ. Kristus hade visats för honom som kommen till jorden, för att uppfylla Sitt uppdrag: Att bli förkastad, misshandlad, fördömd och korsfäst av dem, som Han anlänt för att frälsa, varpå Han uppstod från de döda, och steg upp till himmelen. I detta förskräckliga ögonblick drog han sig till minnes, att den helige Stefanus hade offrats med hans samtycke; och att många värdiga, genom honom, hade mött sin död genom gruvlig förföljelse.
”Skälvande och med förvåning sade han: Herre, vad vill du att jag skall göra? Herren sade till honom: Stå upp och gå in i staden, så skall det bli sagt till dig vad du skall göra.” Saulus betvivlade inte, att detta var den verklige Jesus från Nasaret, som talade till honom, och att Han sannerligen var den länge väntade Messias, Israels tröst och Förlossare.
Då den strålande härligheten avlägsnades, och Saulus reste sig från marken, upptäckte han att hans inte såg. Kristi härlighets strålglans hade varit så intensiv för hans mänskliga synförmåga, att då den var borta, föll nattens mörker över hans syn. Han trodde, att hans blindhet var Guds straff för hans gruvliga förföljande av Jesu efterföljare. Han famlade sig fram i djupt mörker, och hans ledsagare förde honom, i fruktan och häpnad, vid handen in i Damaskus.
Sänd till Församlingen
Svaret på Saulus’ fråga var: ”Stå upp och gå in i staden, så skall det bli sagt till dig vad du skall göra.” Samma källa. Jesus sände den undrande juden till Sin församling, för att av dem få vetskap om sin uppgift. Kristus utförde uppenbarandets och överbevisandets verk; och nu var den ångerfulle i stånd till, att lära sig av dem, som Gud hade förordnat till att undervisa om Sin sanning. Därvid erkände Jesus Sin organiserade menighets myndighet, och satte Saulus i förbindelse med Sina ombud på jorden. Det bländande, himmelska ljuset berövade Saulus synen; men Jesus, den Store Helbrägdagöraren, återställde den ej genast. Alla välsignelser hade sitt upphov i Kristus, men nu hade Han grundat en församling som Sin representant på jorden, och den tillhörde uppgiften, att föra den ångrande syndaren hän till livets väg. Just de män, som Saulus velat utplåna, skulle vara hans undervisare i den religion han hade föraktat och förföljt.
Saulus’ tro blev svårt prövad under de tre dagarna med fasta och bön i Judas’ hem i Damaskus. Han var blind, och i allt ovetande om, vad som fordrades av honom. Han hade anvisats, att bege sig till Damaskus, där han skulle få veta sin uppgift. I sin osäkerhet och pina ropade han helhjärtat till Gud. ”I Damaskus fanns en lärjunge som hette Ananias. Till honom sade Herren i en syn: ’Ananias!’ Han svarade: ’Här är jag, Herre.’ Herren sade till honom: ’Bege dig till den gata som kallas Raka gatan och fråga i Judas hus efter en man som heter Saulus och är från Tarsus, ty se, han ber. Och i en syn har han sett en man som heter Ananias komma in och lägga händerna på honom för att han skall se igen.’”
Ananias kunde knappt tro änglabudbärarens ord, ty Saulus’ bittra förföljelse av de heliga i Jerusalem hade spritt sig nära och fjärran. Han dristade sig till att protestera; han sade: ”’Herre, jag har hört av många hur mycket ont den mannen har gjort mot dina heliga i Jerusalem. Och nu är han här med fullmakt från översteprästerna att gripa alla som åkallar ditt namn.’” Men befallningen till Ananias var förbehållslös: ”’Gå! Han är ett redskap som jag utvalt för att bära fram mitt namn inför hedningar och kungar och inför Israels barn.’”
Lärjungen, som var lydig mot ängelns anvisning, sökte upp den person, som på senare tid hade uttalat hot mot alla, som trodde på Jesu namn. Han sade till honom: ”’Saul, min broder, Herren Jesus som visade sig för dig på vägen hit, han har sänt mig för att du skall kunna se igen och uppfyllas av den helige Ande.’ Genast var det som om fjäll föll från hans ögon, och han fick sin syn igen och blev döpt.’”
Kristus gav här ett exempel på Sitt sätt, att verka för människors frälsning. Han kunde ha gjort allt detta personligen för Saulus, men det var inte i överensstämmelse med Hans plan. Hans välsignelser skulle komma genom de ombud, som Han hade utsett. Saulus hade i uppgift, att bekänna inför dem, vars undergång han hade planerat, och Gud hade ett ansvarstyngt verk åt de människor Han hade bemyndigat att verka i Sitt ställe.
Saulus blev elev åt lärjungarna. I ljuset från lagen såg han sig själv som syndare. Han såg att Jesus, som han i sin okunskap hade betraktat som bedragare, var upphovet till och grundläggaren av Guds folks religion från Adams dagar, och den trons fullkomnare, som han nu förnam så klart med sin upplysta syn; ja, sanningens försvarare, och profetiornas fullbordare. Han hade betraktat Jesus som ovidkommande för Guds lag, men nu hade hans andliga synförmåga berörts av Guds finger, varvid han lärt sig, att Kristus var hela det judiska offersystemets upphov; att Han kom till världen för den uttalade avsikten, att försvara Faderns lag; och att Han i Sin förebildliga död mötte Sin motbild. I ljuset från morallagen, som han själv menade borde hållas strängt, såg Saulus sig själv som syndarnas syndare.
Från Förföljare till Apostel
Paulus blev döpt av Ananias i Damaskus-floden. Så blev han styrkt med mat, och började strax att förkunna Jesus för de troende i staden, för dem, som han skickats från Jerusalem med syfte att utplåna. Han lärde också ut i synagogorna, att den dödade Jesus faktiskt var Guds Son. Hans resonemang utifrån profetiorna var så avgörande, att hans ansträngningar åtföljdes av Guds kraft, varför de fientliga judarna blev svårt förvirrade och ur stånd till, att svara honom. Paulus’ utbildning till rabbin och farisé skulle nu användas till något gott, nämligen att förkunna evangeliet, och stötta den sak han tidigare satsat allt, för att ödelägga.
Judarna blev fullständigt överraskade och förbluffade över Paulus’ omvändelse. De var medvetna om hans ställning i Jerusalem, och kände till hans huvudärende i Damaskus, samt att han var försedd med ett brev från översteprästen, som bemyndigade honom till, att ta de på Jesus troende, och sända dem som fångar till Jerusalem. Likväl såg de honom nu förkunna Kristi evangelium, styrka dess befintliga lärjungar, och hela tiden vinna nya till tron, som han tidigare hade motsatt sig så nitiskt. Paulus visade för alla sina åhörare, att hans ändrade tro inte berodde på impulser eller fanatism, utan hade framkallats av överväldigande bevis.
Då han verkade i synagogorna, blev hans tro starkare; hans iver, att hålla fast vid att Jesus var Guds Son, blev större inför judarnas våldsamma motstånd. Han kunde inte stanna kvar i Damaskus, ty efter det att judarna till sin överraskning hade uppdagat hans förunderliga omvändelse, och efterföljande arbete, vände de sig strax mot de överväldigande bevis, som framlagts till stöd för Kristi lära. Deras förvåning över Paulus’ omvändelse övergick till intensiv avsky för honom, liksom de hade känt mot Jesus.
Beredelse för Tjänst
Paulus’ liv var i fara, och han uppmanades av Gud att lämna Damaskus för en tid. Han for åstad till Arabien; och där fick han, i relativ avskildhet, fina möjligheter till umgänge med Gud, och till personliga överväganden. Han ville vara ensam med Gud, och rannsaka sitt eget hjärta, samt fördjupa sin syndaånger, och förbereda sig själv genom bön och studium, för att inleda ett arbete, som tedde sig för stort och för viktigt för honom att ta på sig. Han var apostel, inte utvald av människor, utan vald av Gud, och det framstod tydligt, att hans verksamhet skulle ske ibland hedningarna.
Under sin tid i Arabien meddelade han sig ej med apostlarna; han sökte Gud allvarligt av hela sitt hjärta, och beslutade sig för att inte vila, förrän han med säkerhet visste, att hans syndaånger hade godkänts, och hans allvarliga överträdelser hade förlåtits. Han ville inte ge upp striden, förrän han ägde en försäkran om, att Jesus skulle komma att vara med honom i hans stundande tjänstegärning. Han skulle alltid ha märkena av Kristi härlighet med sig på kroppen, i ögonen, som hade bländats av det himmelska ljuset, och han önskade även, att han hela tiden skulle äga förvissningen om, att Kristi understöttande nåd var med honom. Paulus trädde i nära förbindelse med himmelen, och Jesus idkade umgänge med honom, samt grundfäste honom i hans tro, och gav honom Sin visdom och nåd.