Detta kapitel bygger på Apostlagärningarna 13:1-4 och 15:1-31.
De apostlar och lärjungar, som lämnade Jerusalem under den svåra förföljelse, som härjade efter Stefanus’ martyrdöd, förkunnade Kristus i alla städer runt omkring, varvid de begränsade sitt arbete till hebreiska och grekiska judar. ”Och Herrens hand var med dem, och ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren.” {Apostlagärningarna 11:21.}
Då de troende i Jerusalem hörde de goda nyheterna, gladde de sig; och Barnabas, ”en god man, uppfylld av den helige Ande och tro”, sändes till Antiokia, Syriens huvudstad, för att hjälpa församlingen där. Han verkade med stor framgång. I det, att arbetet skred framåt, bad han om och erhöll han hjälp från Paulus, och de två lärjungarna missionerade i staden i ett år, undervisande folk, och fogande flera till Kristi församling.
Antiokia hade både en stor judisk och hednisk befolkning; det var ett omtyckt tillhåll för älskare av nöjen och bekvämlighet, detta på grund av stadens hälsosamma läge, dess sköna omgivningar, och det välstånd, den kultur och förfining, som förekom på platsen. Dess omfattande samfärdsel gjorde Antiokia till en väldigt betydelsefull plats, där det gick att finna folk från alla nationer. Den var därför en stad med vällevnad och brist på dygd. Guds vedergällningsstraff drabbade till sist Antiokia, på grund av invånarnas ondska.
Det var där, som lärjungarna kallades för kristna för första gången. Namnet fick de, eftersom Kristus var huvudämnet i deras förkunnelse, lära och omvändelse. De berättade alltid om händelserna i Hans liv, under den tid, då Hans lärjungar välsignades genom Hans personliga sällskap. De talade oförtröttligt om Hans lära, Hans mirakler med, att hela sjuka, driva ut djävlar, väcka upp döda till livet. Med skälvande läppar och tårfyllda ögon talade de om Hans lidande i örtagården, Hans förräderi, pinor och avrättning, den fördragsamhet och ödmjukhet, med vars hjälp Han uthärdade det hån och den tortyr, som drabbade Honom genom Hans fiender, och den gudomliga medömkan, med vilken Han bad för dem, som förföljde Honom. Hans uppståndelse och himmelsfärd, samt Hans verksamhet i Himmelen som medlare för fallna människor, var glädjerika ämnen för dem. Hedningarna kunde gärna kalla dem för kristna, eftersom de förkunnade Kristus, och sände sina böner till Gud genom Honom.
I den omtyckta staden Antiokia fann Paulus ett framträdande verksamhetsfält, där hans stora lärdom, visdom och iver kombinerades, och utövade ett kraftigt inflytande över denna kulturella stads invånare och besökare.
Samtidigt kretsade apostlarnas arbete kring Jerusalem, dit judar av alla språk och från alla länder kom, för att tillbe i templet under de fastställda högtiderna. Vid sådana tillfällen förkunnade apostlarna Kristus med djärvhet, fastän de visste, att de därmed försatte sina liv i fara. Många nya omvändes till tron, och då dessa kommit hem till sina respektive delar av världen, spreds sanningens frön utöver alla nationer, och ibland alla samhällsklasser.
Petrus, Jakob och Johannes var förvissade om, att Gud hade utvalt dem till, att förkunna Kristus ibland sina egna landsmän i Israel. Paulus, däremot, hade fått sin uppgift från Gud, medan han bad i templet, och hans breda missionsfält hade därför beskrivits för honom med anmärkningsvärd tydlighet. För att förbereda honom för hans omfattande och betydelsefulla arbete, hade Gud försatt honom i nära förbindelse med Sig Själv, och hade gett honom en glimt av Himmelens skönhet och härlighet i hans hänryckning.
Paulus och Barnabas ordineras
Gud samtalade med de hängivna profeterna och lärarna i församlingen i Antiokia. ”När de tjänade Herren och fastade, sade den helige Ande: ’Avskilj åt mig Barnabas och Saulus för den uppgift som jag har kallat dem till.’” {Apostlagärningarna 13:2.} Dessa apostlar helgades således till Gud på det allvarligaste sätt genom fasta och bön samt handpåläggning; och så sändes de ut till sitt verksamhetsfält ibland hedningarna.
Både Paulus och Barnabas hade arbetat som Kristi tjänare, och Gud hade välsignat deras ansträngningar rikligt; men ingen av dem hade tidigare formellt ordinerats till evangeliets tjänst genom bön och handpåläggning. De blev nu bemyndigade av församlingen, inte bara till, att undervisa om sanningen, utan också till, att döpa, och organisera församlingar, iförda full pastorsbefogenhet. Detta var en betydelsefull ära för församlingen. Nedbrytandet av skiljemuren mellan judar och hedningar genom Kristi död gav hedningarna evangeliets fullständiga förmåner. Ändå hängde fortfarande ridån kvar framför många av de troende judarnas ögon, och därför urskiljde de inte klart allt det, som Guds Son hade upphävt. Nu skulle arbetet utföras med kraft ibland hedningarna, och skulle komma att utmynna i församlingens stärkande, genom en stor själafångst.
I detta bestämda arbete utsattes apostlarna för förakt, fördomar och avundsjuka. Som en naturlig följd av, att de vände ryggen åt judarnas avvisande hållning gentemot hedningarna, kom deras lära och synpunkter att bli föremål för anklagelser om kätteri; och deras legitimationer som evangeliets förkunnare kom att betvivlas av många nitiska och troende judar. Gud förutsåg alla dessa vanskligheter, som Hans tjänare skulle möta, och i Sin kloka försyn lät Han dem skänkas obestridlig myndighet från Guds etablerade församling, så att deras arbete inte skulle gå att betvivla.
Förordningen med handpåläggning blev längre fram allvarligt missbrukad; handlingen tillskrevs oberättigad betydelse, som om en kraft kom över dem, som fick denna ordination – att den genast gjorde dem lämpliga för något eller allt pastoralt arbete; som om dygden låge i handpåläggningens handling. I historien har vi blott en enkel uppteckning av handpåläggningen på dessa två apostlar, och utförandet av deras arbete. Både Paulus och Barnabas hade redan fått sitt värv från Gud Själv, och ceremonin med handpåläggning gav ingen ny nåd eller egentlig kvalifikation. Den utgjorde bara församlingens sigill på Guds verk – ett formellt erkännande av, att de hade utsetts till ett visst ämbete.
Den första Generalkonferensen
Vissa judar från Judéen åstadkom allmän oro ibland de troende hedningarna, genom att propagera för omskärelse. Med stor förvissning hävdade de, att ingen kunde bli frälst, utan att låta sig omskäras och hålla hela ceremonilagen.
Denna var en viktig fråga, och något, som påverkade församlingen i väldigt hög grad. Paulus och Barnabas bemötte detta omgående, och motsatte sig, att denna sak skulle introduceras hos hedningarna. Här mötte de motstånd från de troende judarna i Antiokia, som höll med dem från Judéen. Detta medförde mycket dryftande och innebar brist på samklang i församlingen, till dess menigheten i Antiokia, av fruktan för inbördes splittring genom mera diskussion om detta stridsämne, beslutade sig för, att sända Paulus och Barnabas, jämte de ansvariga i Antiokia, till Jerusalem, och lägga fram saken för apostlarna och de äldste. De skulle möta ombuden från olika församlingar, och dem, som hade kommit, för att delta vid de stundande, årliga högtiderna. Under tiden skulle all strid upphöra, tills ett slutligt beslut hade fattats av de ansvariga männen i församlingen. Detta beslut skulle accepteras av alla i de skilda församlingarna i hela landet.
Då de kom till Jerusalem, redogjorde ombuden från Antiokia inför församlingarnas råd för den framgång, som följt på deras förkunnartjänst, och för den förvirring, som hade uppkommit, genom att vissa omvända fariséer hade hävdat, att de omvända hedningarna måste omskäras och hålla Moselagen, för att bli frälsta.
Judarna hade varit stolta över sina gudomligt bestämda ritualer; och de drog slutsatsen, att då Gud en gång hade fastställt det hebreiska tillbedjanssättet, var det omöjligt, att Han någonsin skulle bemyndiga en ändring i dessa specifikationer. De beslutade, att kristenheten måste sätta sig i förbindelse med de judiska lagarna och ceremonierna. De var långsamma i, att uppfatta, vad Kristus hade avskaffat genom Sin död, och att alla deras brännoffer bara hade pekat framåt mot Guds Sons död, varigenom avbilden hade mött sin förebild, och gjort den judiska religionens gudomligt fastslagna ceremonier och offer värdelösa.
Paulus hade själv stoltserat med sin fariséiska noggrannhet; men efter Kristi uppenbarelse för honom på vägen till Damaskus tydliggjordes Frälsarens uppdrag, och Paulus’ eget arbete med, att omvända hedningarna. Då förstod han till fullo skillnaden mellan en levande tro och död formalism. Paulus hävdade fortfarande, att han var ett av Abrahams barn, och höll de Tio Buden i bokstav och ande lika noga, som han alltid hade gjort före sin omvändelse till kristendomen. Dock insåg han, att de avbildande ceremonierna snart måste upphöra, då deras skuggbild hade mött verkligheten, och evangeliets ljus hade spritt sin härlighet över den judiska religionen, och nu skänkte de gamla ritualerna en ny innebörd.
Belägg för Kornelius’ Erfarenhet
Den fråga, som rådet tog upp, tycktes medföra oöverstigliga vanskligheter, oavsett från vilken vinkel den betraktades. Men den Helige Ande hade i själva verket avgjort frågan, och på lydnaden för Hans avgörande berodde den kristna församlingens framgång, ja, själva dess existens. Apostlarna erhöll nåd, visdom och helgade omdömen, för att fatta beslut i den omstridda saken.
Petrus slöt sig till, att den Helige Ande hade avgjort saken, genom att stiga ned med samma kraft över de oomskurna hedningarna och de omskurna judarna. Han berättade om sin syn, där Gud hade visat honom en duk fylld med olika slags fyrfotadjur, och hade ombett honom, att döda och äta; och att då han vägrade och försäkrade Honom om, att han aldrig hade ätit något simpelt och orent, hade Gud sagt: ”Vad Gud har förklarat för rent skall inte du anse vara orent.”
Han sade: ”Och Gud som känner hjärtat, har vittnat för dem genom att ge den helige Ande åt dem likaväl som åt oss. Han gjorde ingen skillnad mellan oss och dem, sedan han genom tron hade renat deras hjärtan. Varför vill ni då fresta Gud och på lärjungarnas axlar lägga ett ok, som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära?”
Detta ok var icke de Tio Budens lag, vilket motståndarna till lagens bindande krav hävdar. I stället hänvisar Petrus till ceremonilagen, som blev gjord ogiltig i och med Kristi korsfästelse. Petrus’ anförande gjorde sådant intryck på församlingen, att den förnuftigt kunde lyssna till Paulus och Barnabas, som redogjorde för sina erfarenheter ibland hedningarna. ”Då teg alla de församlade, och man lyssnade på Barnabas och Paulus, som berättade om hur stora tecken och under Gud hade utfört genom dem bland hedningarna.”
Avgörandet
Jakob frambar sitt vittnesbörd bestämt – att Gud tänkte skänka hedningarna samma förmåner, som Han hade gett judarna. Den Helige Ande fann det klokast, att inte påföra nyomvända hedningar ceremoniallagen; och efter att ha undersökt saken ingående, såg apostlarna och de äldste saken i samma ljus, och delade Guds Andes tankar. Jakob satt ordförande i rådet, och hans slutliga beslöt löd: ”Därför anser jag att vi inte skall göra det svårt för de hedningar som vänder sig till Gud”.
Det var hans åsikt, att ceremonilagen, och i synnerhet omskärelsen, inte på minsta vis skulle åläggas hedningarna, eller ens anbefallas åt dem. Jakob försökte, att hos sina bröder inpränta förhållandet, att hedningarna vidtog en stor förändring i sin tro, genom att vända sig från avgudadyrkan till Gud, och att man skulle gå varsamt fram och inte belasta dem med invecklade och tvivelaktiga riter. Annars kunde de undvika, att följa Kristus.
Hedningarna skulle emellertid inte beträda den väg, som uppenbarligen låg i strid med deras judiska bröders synpunkter, eller som skulle skapa fördomar mot dem. Apostlarna och de äldste enades därför om, att bokstavligt undervisa hedningarna om, att avstå från mat offrad till avgudar, från otukt, från strypta djur och från blod. De blev ålagda, att hålla buden, och föra ett heligt liv. Hedningarna försäkrades, att män, som hade uppmanat dem till omskärelse, inte hade bemyndigats till det av apostlarna.
Paulus och Barnabas anbefalldes till dem som män, vilka hade satt sina liv på spel för Herren. Judas och Silas sändes jämte apostlarna, för att muntligen tillkännage rådets beslut för hedningarna. De fyra Guds tjänarna sändes till Antiokia tillsammans med brevet och budskapet, som bilade eller avgjorde all stridighet; ty den högsta jordiska myndigheten hade yttrat sig.
Det råd, som avgjorde saken, bestod av de judekristna och de hednakristna församlingarnas grundläggare. Äldste från Jerusalem, och ombud från Antiokia, var tillstädes; och de mest inflytelserika församlingarna var representerade. Rådet åberopade inte ofelbarhet under sina överväganden, utan handlade utifrån ett upplyst omdömes maningar, och med värdigheten hos en församling upprättad genom Guds vilja. De såg, att Gud Själv hade avgjort frågan, genom att gynna hedningarna med den Helige Ande; och det överläts nu åt dem, att följa Andens vägledning.
Hela kristenheten kallades inte in, för att rösta om frågan. Apostlarna och de äldste – inflytelserika män med omdöme – utformade och sände ut påbudet, som därigenom antogs av de kristna församlingarna i allmänhet. Alla var dock inte till freds med detta beslut; det förekom en fraktion av falska bröder, som åtog sig, att inleda en motkampanj på eget bevåg. De hängav sig åt knorrande och småaktig kritik, lade nya planer, och försökte, att omintetgöra arbetet åt de erfarna män, som Gud hade förordnat skulle undervisa i Kristi lära. Från första början har församlingen måst möta sådana hinder, och likadant kommer det att bli vid tidens slut.