Paulus var en outtröttlig arbetare. Han reste ständigt mellan olika orter, stundtals genom ogästvänliga områden, stundtals till sjöss, i storm och oväder. Han lät inget hindra sig i sitt verk. Han var Guds tjänare och måste förverkliga Hans vilja. Genom det talade ordet och i brevform framförde han ett budskap, som allt sedan dess har bringat hjälp och kraft till Guds församling. Åt oss, som lever under slutet på denna världs historia, talar budskapet han bar tydligt om de faror, som kommer att hota församlingen, och om de falska läror, som Guds folk kommer att måsta möta.
Från land till land och från stad till stad reste Paulus, varvid han förkunnade Kristus och grundade församlingar. Varhelst man ville lyssna till honom, arbetade han, för att motverka lögnen och för att styra in män och kvinnor på den rätta stigen. Dem, som tack vare hans ansträngningar kom att godta Kristus, organiserade han i en församling. Detta gjordes, oavsett menighetens numerär. Och Paulus glömde inte bort de församlingar, som hade kommit till. Hur än liten en församling måtte vara, var den föremål för hans omsorg och intresse.
Paulus’ kall krävde från honom olika slags tjänande – att han arbetade med sina händer, för att förtjäna sitt uppehälle, inrätta församlingar och skriva brev till befintliga församlingar. Men mitt uppe i detta mångahanda arbetande tillkännagav han: ”ett gör jag” (Filipperbrevet 3:13). Ett mål hade han ständigt i sikte under allt arbete – att vara Kristus trogen. Denne hade uppenbarat Sig för Paulus, då denne smädade och hädade Hans namn och tog till alla grepp, för att få andra, att göra detsamma. Hela hans leverne kretsade kring, att tjäna och ära Honom, vars namn en gång i tiden hade fyllt honom med vämjelse. Hans huvudavsikt var, att vinna själar åt Frälsaren. Judar och hedningar kunde visst stå emot och förfölja honom, men inget kunde rubba denna hans föresats.
Paulus skärskådare sin Erfarenhet
I sitt brev till filipperna beskriver han sin erfarenhet före och efter sin omvändelse. ”Ja, om någon menar att han kan förlita sig på yttre ting”, säger han, ”så kan jag det ännu mer, jag som blev omskuren på åttonde dagen och som är av Israels folk och Benjamins stam, en hebré född av hebreer, jag som i fråga om lagen var en farisé, i fråga om iver en förföljare av församlingen, i fråga om rättfärdighet, den som vinns genom lagen, en oklanderlig man.” Filipperbrevet 3:4-6.
Efter omvändelsen lydde hans vittnesbörd så här:
”Ja, jag räknar allt som förlust, därför att jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som avskräde för att jag skall vinna Kristus och bli funnen i honom, inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron.” Filipperbrevet 3:8, 9.
Den rättfärdighet, som han dittills hade betraktat som så värdefull, saknade nu allt värde i hans ögon. Hans själs längtan var denna: ”Då känner jag Kristus och kraften från hans uppståndelse och delar hans lidanden genom att bli lik honom i en död med honom, i hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda. Inte som om jag redan har gripit det eller redan har nått det målet, men jag jagar efter att gripa det, eftersom jag själv har blivit gripen av Jesus Kristus. Bröder, jag menar inte att jag redan har gripit det, men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus.” Filipperbrevet 3:10-14.
En anpassningsbar Medarbetare
Se på honom i fängelsehålan i Filippi där han trots sin värkande kropp sjunger lovsånger i nattens stillhet. När jordbävningen har öppnat fängelsedörrarna hörs hans röst igen, nu med uppmuntrande ord till fångvaktaren: ”Gör dig inget illa! Vi är kvar allihop.” Alla fångarna var på sin plats, kontrollerade endast av en medfånges närvaro. Och fångvaktaren, som blev övertygad om att den tro som gav Paulus kraft var äkta, frågade honom, hur han kunde bli frälst och tillsammans med hela sitt hushåll förena sig med de förföljda lärjungarna.
Se på Paulus i Aten där han står inför rådsförsamlingen på Areopagen och bemöter vetenskap med vetenskap, logik med logik och filosofi med filosofi. Lägg märke till med vilken finkänslighet och takt Paulus visar på Gud som den ”okände guden”, som åhörarna i sin okunnighet har tillbett. När han beskriver den ”okände guden” som en far, som de är barn till, gör han det med ord lånade från en av deras egna poeter. Lyssna på honom, när han i en tid präglad av ståndssamhället, då människan inte hade några rättigheter, presenterar den stora sanningen om, att människorna är syskon och förklarar, att Gud ”av en enda människa har... skapat alla folk”. Sedan visar han, hur Guds kärleksfulla avsikter löper som en gyllene tråd genom allt hans handlande med mänskligheten. ”Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss.”
Lyssna på honom hos Festus när kung Agrippa, som blivit övertygad om sanningen i det kristna budskapet, utbrister: ”Det går fort för dig att få mig till kristen.” Medan Paulus pekar på sina bojor svarar han vänligt och ödmjukt: ”Fort eller långsamt... Gud give att inte bara du utan alla som i dag lyssnar på mig blir sådana som jag men utan de här bojorna.”
Så fortsatte hans liv, som han själv beskriver det: ”Ofta har jag varit ute på resor, utsatt för faror i floder, faror från rövare, faror bland landsmän och bland hedningar, faror i städer, i öknar och på havet, faror bland falska bröder. Jag har arbetat och slitit och ofta vakat, jag har svultit och törstat och ofta fastat, jag har frusit och varit utan kläder" (Andra Korintierbrevet 11:26, 27).
”Man smädar oss och vi välsignar. Man förföljer oss och vi härdar ut. Man talar illa om oss och vi svarar med goda ord” (Första Korintierbrevet 4:12, 13). Vidare beskriver Paulus sig som ”plågad men alltid glad. Jag är fattig men gör många rika, jag har ingenting men äger allt” (Andra Korintierbrevet 6:10).
Tjänst i Bojor
Trots att Paulus satt fängslad under lång tid, utförde Herren ett särskilt verk genom honom. Hans bojor blev ett medel för att utbreda kunskapen om Kristus och på så sätt förhärliga Gud. Eftersom han flyttades från stad till stad för att stå inför rätta, blev hans vittnesbörd om Jesus och om den fängslande händelsen vid hans egen omvändelse berättad för kungar och landshövdingar. På så sätt kunde de inte skylla på okunnighet beträffande Jesus. Tusentals människor trodde på Jesus och gladde sig över hans namn.
Jag såg att Guds särskilda syfte uppnåddes under Paulus’ sjöresa. Det var hans vilja att skeppets besättning skulle få se Guds kraft genom Paulus. Även hedningarna skulle få lära känna Jesu namn. Många av dem fick tillfälle att omvända sig genom Paulus’ undervisning och genom att se de under han utförde. Kungar och landshövdingar tilltalades av hans tankegångar. Medan han ivrigt och i den Helige Andes kraft predikade Jesus och berättade om sin intressanta erfarenhet, övertygades de om, att Jesus var Guds Son.