Den nystiftade församlingens historia visar, att Frälsarens ord gick i uppfyllelse. Jordens och helvetets makter bekrigade Kristus i form av Hans efterföljare. Hedendomens företrädare insåg, att de hedniska templen och altarna skulle tillintetgöras, i fall evangeliet segrade. Därför samlade de sina krafter, för att få slut på kristendomen. Förföljelsens eldar tändes. De kristna berövades sin egendom och jagades bort ifrån sina hem. De ”fick utstå en hård kamp och mycket lidande.” Hebr. 10:32. De ”utstod hån och gisselslag, ja, även bojor och fängelse.” Hebr. 11:36. Stora skaror beseglade sitt vittnesbörd med sitt blod. Adelsmän och slavar, rika och fattiga, lärda och olärda dödades utan förskoning.
Satans ansträngningar, för att förstöra Kristi menighet med våld, blev fruktlösa. Den stora strid, i vilken Kristi lärjungar offrade livet, upphörde ej, då dessa trofasta banérförare föll på sin post. De segrade i nederlaget. Guds medarbetare blev dräpta, men Hans verk gick stadigt framåt. Evangeliet vann allt större utbredning, och antalet anhängare ökade. De trängde in i trakter, där inte ens Roms örnar kunde nå fram. En kristen, som gick till rätta med de hedniska ämbetsmännen, som främjade förföljelsen, sade: Ni kan ”döda oss, pina oss och fördöma oss, men Er orättfärdighet är beviset på, att vi är oskyldiga och Er grymhet gagnar Er inte heller.” Denna bidrog bara än mer till, att få andra att anta deras tro. ”Ju oftare Ni mejar ned oss, desto mera växer vårt antal. De kristnas blod är ett utsäde.”
Tusentals fängslades och dödades, men andra trädde till för att fylla deras plats. De, som blev blodsvittnen för sin tro, var Kristi egendom för alltid och räknades av Honom som segervinnare. De hade utkämpat den goda striden och skulle få ta emot härlighetskronan vid Kristi återkomst. De kristnas lidanden förde dem närmare varandra och närmare deras Förlösare. Det goda föredöme, som de gick före med under sina liv, och det vittnesbörd de avlade vid sin död, var en stadig rekommendation till fördel för sanningen. Och var man minst skulle vänta det, trädde Satans undersåtar ut ur hans rike och ställde sig under Kristi banér.
Kompromissen med Hedendomen
För att uppnå bättre utfall i kriget mot Guds rike, beslutade Satan att ställa sitt banér i den kristna kyrkan. Om det bara ville lyckas att vilseleda de kristna och få dem till att misshaga Gud, skulle de mista sin kraft och bli ett lätt byte.
Den store motståndaren sökte nu att uppnå det med list, som det inte lyckats honom att uppnå med våld. Förföljelsen upphörde och avlöstes av de farliga frestelser, som heter timlig framgång och världslig ära. Avgudadyrkare uppmuntrades till, att anamma vissa delar av den kristna tron, medan de förkastade andra och väsentliga sanningar. De bekände sig till att tro på Jesus som Guds Son och på Hans död samt uppståndelse, men de kände ingen övertygelse om synd och insåg inte nödvändigheten av, att ångra sin synd och få ett nytt hjärta. De gjorde själva vissa eftergifter och föreslog, att även de kristna skulle göra eftergifter, så att de alla tillsammans kunde förenas i tron på Kristus.
Nu befann församlingen sig i en ohygglig fara. Fängelse, tortyr, bål och svärd var välsignelser i jämförelse härmed. Somliga av de kristna stod fast och sade, att de inte kunde ingå någon kompromiss. Andra var inställda på, att ge visst avkall på sin tro och sluta sig samman med de människor, som delvis hade antagit den kristna tron. De hävdade, att detta måhända skulle bidra till, att dessa personer bleve fullständigt omvända. Det var en kvalfull tid för Kristi trofasta efterföljare. Satan var i färd med, att nästla sig in i kyrkan under kristlig kappa, för att fördärva de kristnas tro och leda deras sinnen bort ifrån sanningens ord.
Till sist gick flertalet av de kristna med på att sänka kraven, och kristendomen och hedendomen ingick förbund. Fastän avgudadyrkarna påstod sig vara omvända, och anslöt sig till kyrkan, höll de fast vid sin avgudadyrkan. De bytte bara ut sina avgudabilder mot bilder av Jesus, ja, till och med av Maria och helgonen. Avgudadyrkandets farliga surdeg, som nu kommit in i kyrkan, satte i gång sitt ödeläggande verk. Osund lära, vidskepliga bruk och avgudaceremonier inlemmades i kyrkans tro och gudstjänst. Då Kristi efterföljare slöt sig samman med avgudadyrkarna, blev den kristna tron fördärvad, och kyrkan miste sin renhet och kraft. Det var dock några, som inte lät sig ledas på villovägar. De fortfor att vara trogna mot sanningens upphovsman och tillbad Gud allena.
Kristi bekännande efterföljare har alltid bestått av två grupper. Den ena betraktar Frälsarens liv och vinnlägger sig kraftfullt om, att rätta till sina brister och komma att likna den stora förebilden; den andra gruppen försöker att undvika de tydliga, praktiska sanningar, som avslöjar deras villfarelser. Även då förhållandena i kyrkan var som bäst, bestod dess medlemmar inte uteslutande av trofasta, rena och uppriktiga människor. Vår Frälsare lärde, att människor, som syndar med avsikt, inte skall tas upp i menigheten; och ändå valde Han ut män med bristfällig karaktär och lät dem njuta frukterna av Sin undervisning och Sitt exempel, för att ge dem möjlighet till, att se sina fel och rätta till dem.
Men det föreligger ingen överenskommelse mellan ljusets furste och mörkrets furste, och det kan heller inte förekomma någon överenskommelse mellan deras efterföljare. Då de kristna gick med på att sluta förbund med människor, som bara var delvis omvända från hedendomen, beträdde de en stig, som förde längre och längre bort från sanningen. Satan jublade över, att det lyckats honom att bedra så många av Kristi efterföljare. Nu utövade han påtryckning mot dem och eggade dem till, att förfölja de återstående, som fortsatt var trogna Gud. Det fanns inga, som bättre förstod att motarbeta den sanna, kristna tron, än de personer, som en gång hade varit dess försvarare. Dessa avfallna kristna förenade sig nu med sina hedniska meningsfränder och riktade sina vapen mot de viktigaste delarna hos Kristi lära.
De, som önskade att förbli trofasta, måste kämpa en förtvivlad kamp mot de villfarelser och vederstyggligheter, som infördes i kyrkan under andlig täckmantel. Bibeln erkändes ej som trons rättesnöre. Religionsfrihetens princip betecknades som kätteri, och dess talesmän hatades och landsförvisades.
De Trogna drar sig undan
Efter en lång och hård kamp beslutade de få trofasta, att de skulle avbryta förbindelsen med den avfallna församlingen, om den fortsatt vägrade att förkasta lögnen och avguderiet. De var på det klara med, att skilsmässa var oundviklig, om de skulle lyda Guds Ord. De tordes inte se mellan fingrarna med villfarelser, som skulle riskera deras barns och barnbarns tro. De var beredda på att göra vilken som helst eftergift, som var förenlig med deras trohet mot Gud, för att bevara friden och enheten; men de ägde den överbevisningen, att själva friden var för dyr, om den säkrades på bekostnad av principerna. Om enhet bara kunde uppnås, genom att offra sanning och rättfärdighet, måtte det hellre råda oenighet, ja, krig. Det skulle gagna både kyrkan och världen, om de principer, som besjälade dessa trofasta själar, åter väcktes till liv i hjärtat hos de människor, som bekänner sig till att tjäna Gud. Det skulle gagna både kyrkan och världen, om de principer, som besjälade dessa trofasta själar, åter väcktes till liv i hjärtat hos de människor, som bekänner sig till att tjäna Gud.
Aposteln Paulus säger, att ”Så kommer också alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas.” Andra Timoteusbrevet 3:12. Vad är då grunden till, att förföljelsen till stor del tycks ha upphört? Den enda grunden härtill är, att kyrkan har anpassat sig till världens skick och därför inte väcker motstånd. Den gängse kristendomen i vår tid är inte av den rena och heliga typ, som utmärkte kristendomen på Kristi och apostlarnas tid. Kristendomens synbara popularitet i världen orsakas blott och bart av, att den ger efter för synden, att man betraktar de stora sanningarna i Guds Ord med liknöjdhet, och att det förekommer så litet levande gudsfruktan i församlingen. Låt bara samma tro och kraft, som utmärkte församlingen i dess första tid, väckas till liv igen, så kommer förföljelsen att blossa upp på nytt och bålen kommer åter att tändas.