I sitt andra brev till tessalonikerna förutsade aposteln Paulus det stora avfall, som skulle leda till påvedömets inrättande. Han sade, att innan Herrens dag gryr, ”måste avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram, motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt, så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud.” Aposteln upplyser vidare sina bröder om, att ”Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam.” Andra Tessalonikerbrevet 2:2, 3, 4, 7. Redan på denna arla tidpunkt såg han, att det hade smugits in villfarelser i församlingen, som skulle bana väg för påvedömets utveckling.
Till att börja med föregick detta i det fördolda, men efterhand som det tilltog i styrka och fick herravälde över människornas sinnen, arbetade det mera öppet. Hedniska skick trängde nästan omärkligt in i den kristna kyrkan. Fallenheten för att kompromissa motarbetades till en tid av de häftiga förföljelser, som menigheten blev utsatt för av hedendomen; men då förföljandet upphörde och kristendomen fann vägen in vid kungliga hov och kungliga slott, bytte den ut Kristi och apostlarnas beskedlighet och ödmjukhet mot de hedniska prästernas och härskarnas stolthet och prakt samt ersatte Guds befallningar med mänskliga åsiktsbyggnader och seder.
Kompromissen mellan hedendom och kristendom blev utvecklingen av den ”laglöshetens människa”, som omtalas i profetian. Detta är den makt som sätter sig upp mot Gud och upphöjer sig över honom. Detta gigantiska system av falsk religion är ett mästerverk av Satans makt – ett monument över hans ansträngningar att själv sätta sig på tronen och härska över jorden efter sin egen vilja.
För att tillförsäkra sig världslig vinning och ära, förleddes församlingen till att söka gunst och stöd hos världens stora män. Efter det att den på detta sätt förkastat Kristus, lät den sig övertalas att visa lydnad mot Satans representant – biskopen i Rom.
Det är en av den romerska kyrkans främsta läror, att påven är det synliga huvudet över den världsomfattande kristna församlingen. Han har fått sig tilldelad den högsta myndigheten över biskopar och präster i alla delar av världen. Påven har till och med tilldelats titlar som tillhör själva Gudomen.
Satan visste fullt väl att Bibeln skulle göra det möjligt för människorna att genomskåda hans bedrägeri och motstå hans makt. Genom Guds Ord hade även världens Frälsare motstått hans angrepp. Vid varje angrepp höll Kristus fram den eviga sanningens sköld genom att säga: ”Det står skrivet.” (Luk 4:1-13.) Varje förslag från fiendens sida tillbakavisade han med Bibelns vishet och kraft. Om Satan skulle kunna upprätthålla sin dominans över människorna och befästa auktoriteten hos påven, som olagligt gjorde anspråk på tronen, måste han förhindra att de fick tillgång till Bibeln. Bibeln upphöjer ju Gud och sätter människan på hennes rätta plats. Därför måste dess heliga sanningar döljas och undertryckas. Denna logik tog den romerska kyrkan till sig. Under hundratals år var det förbjudet att sprida Bibeln. Människor fick inte tillåtelse att läsa den eller att ha den i sina hem. Samvetslösa präster och prelater tolkade dess lära till stöd för sina egna anspråk. Detta medförde att påven nästan överallt erkändes som Guds ställföreträdare på jorden och erkändes äga makt över både kyrka och stat.
Tider och Lagar förändrade
Då det instrument som avslöjar villfarelse hade avlägsnats, kunde Satan genomföra sin egen vilja. Profetian hade sagt om påvemakten att den skulle ”sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar” (Dan. 7:25). Detta dröjde den inte med att försöka att göra. För att de som hade vunnits från hedendomen skulle få en ersättning för sin avgudatillbedjan, och på det sättet gynna deras skenbara mottagande av kristendomen, blev tillbedjan av bilder och reliker gradvis införd i den kristna gudstjänsten. Ett dekret som utfärdades av ett allmänt kyrkomöte befäste till slut detta hedniska system. För att fullborda sitt vanhelgande verk tog sig den romerska kyrkan friheten att utesluta det andra budet från Guds lag, det bud som förbjuder tillbedjan av avbilder. Dessutom delade denna kyrka det tionde budet i två, för att bevara antalet.
Eftersom kyrkan var villig att göra eftergifter för hedendomen banades väg för ytterligare ett åsidosättande av Herrens auktoritet. Satan, som arbetar genom ogudaktiga ledare inom kyrkan, förfalskade också det fjärde budet. Han försökte, att åsidosätta den urgamla sabbaten, den dag som Gud hade välsignat och helgat (1 Mos. 2:2, 3), och i dess ställe upphöja den högtidsdag som firades av hedningarna som ”solens hedervärda dag”. Denna förändring gjordes till att börja med inte öppet. Under de första århundradena hade den sanna sabbaten firats av alla kristna. De var ivrigt angelägna om att ära Gud, och då de trodde på att hans lag var oföränderlig vakade de noga över de heliga buden. Men Satan arbetade med stor list genom sina redskap. För att folket skulle få sin uppmärksamhet riktad mot söndagen gjordes den till en högtidsdag till minne av Kristi uppståndelse. Man höll gudstjänster på denna dag. Den blev också betraktad som en dag för vila och rekreation. Sabbaten hölls emellertid fortfarande helig.
Konstantin, som ännu var hedning, utfärdade ett påbud, som gjorde Söndagen till offentlig högtidsdag i hela det romerska väldet. Efter sin omvändelse fortsatte han troget, att försvara Söndagen, och han höll fast vid sina hedniska bruk, som en del av sin nya tro. Men den ära, som därigenom visades den dagen, var inte nog för att avhålla de kristna från att fortsatt betrakta den sanna vilodagen som Herrens helgdag. Ett steg till var nödvändigt, den falska vilodagen skulle upphöjas, så att den bleve lika helig som den sanna, och några få år efter Konstantins lag gav den romerske biskopen Söndagen titeln Herrens dag, och på detta vis blev befolkningen gradvis ledd till att anamma Söndagen. Likväl helighölls den sanna vilodagen ännu.
Ärkeförföraren hade inte helt genomfört sina planer. Han hade beslutat sig för, att samla den kristna världen under sitt banér och att utöva sin makt genom sin viceregent, den stolte påven, som utgav sig för att vara Kristi ombud. Han nådde sitt mål med hjälp av halvomvända hedningar, äregiriga prelater och världsliga kyrkomän. Med vissa mellanrum hölls det stora kyrkomöten, som bevistades av framträdande kyrkomän från hela världen. Vid nästan varje kyrkomöte blev Sabbaten, som Gud hade instiftat, åsidosatt litet mera, medan Söndagen blev upphöjd i motsvarande grad. Så gick det till, då denna hedniska högtidsdag till sist blev ärad som en gudomligt inrättad helgdag, medan den bibliska vilodagen blev betecknad som en kvarleva från judendomen och dess anhängare förbannade.
Det hade lyckats den store förföraren, att upphöja sig över allt, som heter Gud och heligt (Andra Tessalonikerbrevet 2:4). Han hade dristat sig till, att ändra det enda av den gudomliga lagens bud, som omisskännligt hänvisar hela mänskligheten till den sanne och levande Guden. I det fjärde budet skildras Gud som himmelens och jordens Skapare, och det är denna titel, som skiljer Honom åt från alla falska gudar. Den sjunde dagen helgades och reserverades som vilodag för människan, för att vara ett minnesmärke över skaparverket. Den skulle för alltid påminna människan om, att den levande Guden är källan till allt liv, och att de bör ära och tillbe Honom. Satan anstränger sig för, att få människorna att underlåta att vara trogna mot Gud och lyda Hans lag. Det är på grund härav, som han riktar sina angrepp mot det bud, vilket hänvisar till Gud som Skaparen.
Protestanterna hävdar, att Söndagen gjordes till vilodag, eftersom den är Kristi uppståndelsedag; men det går inte att bevisa utifrån Skriften. Varken Kristus eller apostlarna skänkte denna dag en sådan ära. Söndagens införande som kristen vilodag skall sökas i ”laglöshetens hemlighet” (2 Tess. 2:7), som redan var i verksamhet på Paulus’ tid. Var och när tog Herren detta barn från påvedömet som Sitt eget? Vilket hållbart skäl går att anföra för en förändring, som Skrifterna tiger om?
På 500-talet hade påvedömet befäst sin makt. Kejsarnas stad blev dess huvudstad, och Roms biskop förklarades vara överhuvud för hela kyrkan. Påvedömet hade övertagit hedendomens plats. Draken hade gett vilddjuret sin kraft och sin tron samt stor makt (Uppenbarelseboken 13:2). Nu inleddes den påvliga maktperioden på 1 260 år, som förutsagts i profetiorna i Danielsboken och Uppenbarelseboken. Danielsboken 7:25; Uppenbarelseboken 13:5-7. De kristna måste välja: Antingen kompromissa med Guds entydiga anvisningar och rätta sig efter de påvliga ceremonierna och den påvliga gudsdyrkan, eller välja Guds sida och omkomma i fängelse, lida döden på sträckbänken, på bålet eller drabbas av bödelsyxan. Nu gick Jesu ord i uppfyllelse: ”Ni kommer att bli förrådda till och med av föräldrar och bröder, av släktingar och vänner, och en del av er skall man döda. Och ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull.” Lukasevangeliet 21:16, 17. De trofasta blev utsatta för häftigare förföljelser, än någonsin tidigare, och världen blev ett enda stort slagfält. I flera hundra år måste Kristi menighet söka sin tillflykt på öde och okända platser. Profeten säger härom: ”Kvinnan flydde då ut i öknen, där hon har en plats som Gud har berett åt henne, så att hon får sitt uppehälle i ettusen tvåhundrasextio dagar.” Uppenbarelseboken 12:6.
Den Mörka Tidsåldern
I och med romarkyrkans makttillträde inleddes den mörka tidsåldern. Mörkret blev tätare, efterhand som kyrkans makt tilltog. Nu överfördes tron från Kristus, den sanna grundvalen, till påven i Rom. I stället för att lita på, att Guds Son ville skänka dem syndernas förlåtelse och åvägabringa eller åstadkomma evig frälsning, riktade folk blicken mot påven och mot prästerna samt prelaterna, som påven skänkte myndighet. De lärdes upp till att tro, att påven var deras medlare på jorden, och att ingen kunde komma till Gud, utan att först hänvända sig till påven. Man lärde också folket, att påven var Guds företrädare gentemot dem, och att han därför skulle åtlydas obetingat. I fall någon underlät att rätta sig efter honom, skulle vederbörande straffas allvarligt till kropp och själ.
Sålunda leddes människornas tankar bort ifrån Gud och till felande, grymma människor, ja, mer än det, till själve mörkrets furste, som utövade sin makt genom dem. Synden uppträdde i helighetens förklädnad. När Skriften förbjuds och människor betraktar sig själva som översta myndighet, kan man inte vänta sig annat än svek, bedrägeri och syndighet. Då de mänskliga lagarna och sedvänjorna sattes i högsätet, inträdde det fördärvliga tillstånd, som alltid följer på Guds lags åsidosättande.
Farliga Dagar
Detta var en farofylld tid för Kristi församling. Antalet trofasta banérförare var litet. Även om sanningen aldrig saknade vittnen, verkade det stundtals som om villfarelse och vidskepelse fullständigt skulle ta överhanden, och att den sanna gudstron skulle bli utrotad på jorden. Evangeliet kom i skymundan, de religiösa ceremoniernas antal ökade och stränga krav lades på folket.
De lärdes inte bara att betrakta påven som sin medlare, utan också till att tro, att de skulle skona sin synd genom sina egna gärningar. Det krävdes, att de skulle företa långa pilgrimsfärder, göra botövningar, tillbe reliker, bygga kyrkor, helgedomar och altaren samt betala stora belopp till kyrkan, för att mildra Guds vrede och säkra Hans gunst. Som om Gud vore en människa, som blir vred över småsaker och blidkas genom gåvor och botövningar!
Under århundradenas gång infördes det stadigt flera villfarelser i romarkyrkans lära. Redan före påvedömets upprättande väckte hedniska vishetslärares undervisning uppmärksamhet i kyrkan och utövade inflytande här. Många höll fast vid sina hedniska åsikter, fastän de var bekännande kristna. De fortsatte inte bara med att själva studera den hedniska filosofin, utan uppfordrade också andra till att göra detsamma, för att nå större inflytande ibland hedningarna. På detta sätt trängde det in allvarliga villfarelser i den kristna tron. Bland de mest framträdande var tron på människans medfödda odödlighet och hennes medvetande i döden. Det var på denna grund, som Rom byggde läran om åkallan av helgon och tillbedjan av Jungfru Maria. Från samma källa stammar villfarelsen om, att de obotfärdiga skall pinas för evigt. Denna lära blev tidigt gjort till en beståndsdel i det påvliga lärosystemet.
Nu var vägen banad för ytterligare ett hedniskt påfund. Rom kallade det för skärselden och utnyttjade det till, att skrämma de godtrogna och vidskepliga massorna. Denna villfarelse går ut på, att det finns ett pinorum, där de själar, som inte har förtjänat evig fördömelse, skall straffas för sina synder, innan de får lov att komma till himmelen.
Rom hade användning för ändå ett påfund, för att kunna utnyttja sina anhängares fruktan och laster. Detta fick man genom läran om avlaten. Alla de, som lovade att delta i påvens krig för att utvidga hans världsliga herradöme, straffa hans fiender eller utrota dem, som vågade att förneka hans andliga överhöghet, fick löfte om full förlåtelse för begångna, nutida och framtida synder samt eftergift för alla de straff, som de hade gjort sig förtjänta av. Folk blev också lärda att tro, att de kunde frigöra sig från synden och befria sina avlidna vänners själar från skärseldens lågor, genom att betala in pengar till kyrkan. Det var sådana metoder, som Rom använde sig av, för att fylla sina skattkistor och skaffa sig medel, så att de kunde leva i prakt, överdåd och lastbarhet.
Herrens nattvard, som påbjuds i Skriften, ersattes av det avgudiska mässoffret. De påvliga prästerna utgav sig genom sitt meningslösa mummel för, att förvandla vanligt bröd och vin till Kristi verkliga lekamen och blod. Det krävdes av de kristna, vid hot om dödsstraff, att de skulle bekänna sig tro på denna fruktansvärda, hädiska vrånglära. Alla de, som vägrade detta, blev brända på bål.
På 1200-talet fick påvedömet det mest fruktansvärda av sina redskap i handen, nämligen Inkvisitionen, det vill säga att döma personer utan att de gavs möjlighet att försvara sig. Mörkrets furste arbetade tillsammans med de ledande männen inom den påvliga hierarkin. Då de höll sina hemliga rådslag, ägde Satan och hans änglar herraväldet över dessa onda mäns sinnen. I deras mitt stod det en osynlig ängel från Gud och nedtecknade den fruktansvärda berättelsen om deras syndiga beslut. Ängeln rapporterade om handlingar, som var för gruvliga för att ses av människor. Det stora Babylon var berusat av de heligas blod. Millioner martyrers lemlästade kroppar ropade till Gud om hämnd över denna avfallna makt.