Främst ibland dem, som kallades att föra kyrkan från påveväldets mörker in i en renare tros ljus, stod Martin Luther. Nitisk, brinnande och självuppoffrande, utan att känna till någon annan fruktan, än gudsfruktan. Utan att erkänna någon annan grundval för den kristna tron, än den Heliga Skrift, var Luther exakt den man, som behövdes. Genom honom fullföljde Gud ett stort verk till kyrkans reformering och världens upplysning.
En dag, då Luther undersökte böckerna i universitets bibliotek, upptäckte han en latinsk Bibel. Han hade hört delar av evangelierna och breven, som lästes högt för folk vid den offentliga gudstjänsten, och han trodde, att detta var hela Bibeln. Nu såg han för första gången Guds Ord i dess helhet. Med en känsla av vördnad och förundran vände han de heliga bladen, och med bultande hjärta läste han livets ord för sig själv, varvid han nu och då stoppade upp, för att utbrista: ”O, om Gud ville ge mig en sådan bok!” Himmelens änglar fanns vid hans sida, och lysande strålar från Guds tron uppenbarade sanningens skatter för hans förståelse. Han hade alltid varit rädd för, att förnärma Gud, men nu grep den djupa överbevisningen om hans syndiga tillstånd honom som aldrig förr. Till sist fick en innerlig önskan om, att befrias från synden och få frid med Gud honom att gå i kloster och viga sig åt munklivet.
Vartenda ögonblick han kunde avstå ifrån sina dagliga plikter, använde han till studier, i det att han vägrade sig själv sömn och den tid, som gick åt till de knappa måltiderna. Framför allt gladde han sig åt studiet av Guds Ord. Han hade funnit en Bibel, som var fastkedjad vid klostermuren, och ofta vände han åter till den.
Luther blev ordinerad till präst och kallades från klostret till en lärostol vid universitetet i Wittenberg. Här hängav han sig åt studiet av Skrifterna på originalspråken. Han började att hålla föreläsningar om Bibeln, och Davids psalmer, evangelierna och breven utlades förståeligt för skaror av glada åhörare. Det var först efter lång kamp, som han gav efter för sina vänners anmodanden. Han var redan stark i Skriftens Ord, och Guds nåd vilade över honom. Hans vältalighet betog åhörarna, den klarhet och kraft, varmed han framställde sanningen, överbevisade dem, och hans värme rörde vid deras hjärtan.
Anförde Reformarbetet
Genom Guds försyn lades saker och ting tillrätta, så att han kom att besöka Rom. Han företog resan till fots och bodde längs vägen i munkklostren. Genom ett nytt påbud hade påven lovat avlat till alla, som på sina knän ville ta sig uppför ”Pilatustrappan”. Luther klättrade en dag fromt uppför dess steg, då det plötsligt ljöd en tordönsliknande röst, som sade till honom: ”Den rättfärdig skall leva av tro.” Han hoppade upp och skyndade sig bort därifrån, uppfylld av skam och rädsla. Denna Bibeltext miste aldrig sin makt över hans själ. Från den tidpunkten såg han klarare än någonsin villfarelsen med att lita på, att människors gärningar kan frälsa, och nödvändigheten av tro på Kristi förtjänst. Hans ögon hade öppnats, och aldrig mera skulle de slutas för påveväldets djävulska bedrägerier. Då han vände bort ansiktet från Rom, var också hjärtat vänt bort därifrån, och från och med den tiden blev åtskillnaden stadigt större, tills han helt bröt förbindelsen med påvekyrkan.
Efter Luthers hemkomst från Rom mottog han doktorsgraden i teologi vid universitetet i Wittenberg. Nu stod det honom fritt som aldrig tidigare, att helga sig åt de Skrifter, som han älskade. Han hade avlagt ett högtidligt löfte om, att noga studera och trofast förkunna Guds Ord – icke påvarnas ord och lärosatser – hela sitt livs dagar. Han var ej längre blott munk eller lärare, utan ägde myndighet som Bibelns förkunnare. Han var kallad som herde, att vaka över Guds hjord, som hungrade och törstade efter sanningen. Med fasthet tillkännagav han, att kristna människor inte borde ta emot någon annan lära än den, som bygger på de Heliga Skrifternas myndighet. Dessa ord rammade själva grundvalen åt påvens överhöghet. De rymde Reformationens väsentligaste grunder.
Luther såg faran med, att upphöja mänskliga teorier över Guds Ord. Utan fruktan angrep han den spekulativa vantron och motsade den filosofi och teologi, som så länge hade haft makten över folket. Han fördömde detta slags studier som inte bara värdelösa, utan som högst skadliga, och sökte att vända sina åhörares sinnen från filosofernas och teologernas spetsfundigheter till de eviga sanningar, som profeter och apostlar hade förkunnat.
Luthers lärosatser tilldrog sig uppmärksamhet från tänkande själar i hela Tyskland. Från hans predikningar utgick det strålar av ljus, som väckte och uppmuntrade tusentals människor. En levande tro trädde i stället för den döda formalism, som så länge hade präglat kyrkan. För var dag miste folket sin tillit till romarkyrkans vidskepliga föreställningar. Fördomarnas skrank föll samman. Guds Ord, varmed Luther prövade varje lärosats och varje krav, var som ett tveeggat svärd, som skar sig in i folkets hjärtan. Överallt vaknade det en önskan om andligt framåtskridande. Överallt rådde det en sådan törst och hunger efter rättfärdighet, som inte förekommit på år och dag. Folkets blick, som så länge hade varit riktad mot mänskliga ritualer och jordiska medlare, vändes nu i tro mot Kristus och Honom korsfäst.
Reformatorns skrifter och lära nådde ut till varje folk inom kristenheten. Arbetet bredde ut sig i Schweiz och i Nederländerna. Kopior av hans skrifter fann vägen till Frankrike och Spanien. I England blev hans lära mottagen som själva livets ord. Sanningen nådde också till Belgien och Italien. Tusentals vaknade upp ur sitt slöhetstillstånd till glädjen och hoppet genom ett liv i tro.
Luther bryter med Rom
Rom var fast beslutet om, att tillintetgöra Luther, men Gud var hans värn. Luthers lära hördes överallt – i stugor och kloster, på universiteten och i kungarnas slott; förnäma män framträdde överallt, för att stötta honom i kampen.
I en hänvändelse till kejsaren och den tyska adeln om hjälp med kristenhetens reformation skrev Luther angående påven: ”Det är fruktansvärt att se den man, som kallar sig för Kristi ställföreträdare, utveckla en prakt, som ingen kejsare kan uppvisa maken till. Är detta att likna den fattige Jesus eller den ödmjuke Petrus? Man säger, att han är världens herre! Men Kristus, vars ställföreträdare han prålar över att vara, har sagt: ’Mitt rike är icke av denna världen’. Kan en ställföreträdares besittningar vara större, än hans herres?”
Han skrev om universiteten: ”Jag är väldigt rädd för, att universiteten kommer att visa sig vara de stora portarna till helvetet, med mindre de flitigt verkar för, att utlägga den Heliga Skrift och inrista den i ungdomens hjärta. Jag råder ingen till, att sända sina barn till en plats, där Skrifterna inte härskar över allting annat. Varje institution, där människor inte oupphörligt sysslar med Guds Ord, måste bli fördärvad.”
Denna hänvändelse cirkulerade i hela Tyskland och utövade ett väldigt inflytande på folket. Hela nationen skakades om, och en mängd väcktes till att flockas kring Reformationens banér. Luthers motståndare, som brann av hämndbegär, uppmanade påven till att vidta avgörande åtgärder mot honom. Det påbjöds, att hans lära ögonblickligen skulle fördömas. Reformatorn och hans anhängare gavs 60 dagar; om de då inte hade tagit tillbaka, skulle de alla lysas i bann.
Då den påvliga bannbullan nådde Luther, sade han: ”Jag föraktar och angriper den som ogudaktig och falsk. Det är Kristus Själv, som fördöms däri. Jag fröjdar mig över, att måsta tåla så mycket ont för denna sak. Jag känner mig redan mera fri i mitt hjärta, för nu vet jag äntligen, att påven är Anti-Krist, och att hans tron är själve Satans.”
Dock blev inte påbudet från Rom verkningslöst. Fängelse, tortyr och svärd var vapen, som ägde makt till att framtvinga lydnad. De svaga och vidskepliga skälvde inför påvens dekret, och även om det allmänt förekom sympatier för Luther, menade många, att livet var för dyrbart för att riskeras för Reformationens skull.