En ny kejsare, Karl V, hade bestigit Tysklands tron, och Roms utsända skyndade sig att överbringa sina lyckönskningar och försökte, att förmå monarken till att bruka sin makt mot Reformationen. Å andra sidan bönföll kurfursten av Sachsen, till vilken Karl stod i stor tacksamhetsskuld för sin krona, honom att inte företa sig något mot Luther, innan han hade hört honom.
Alla parters uppmärksamhet riktades nu mot den församling från de tyska stater, som trätt samman i Worms kort tid efter Karls kröning till kejsare. Det var viktiga politiska frågor och intressen, som skulle tas hänsyn till vid detta råd. Och dock var det ämne, som i denna stora församling rönte störst intresse, rättssaken mot munken från Wittenberg.
Karl hade i förväg befallt kurfursten, att ta Luther med sig till Riksdagen, i det att han försäkrade honom om sitt beskydd och lovade honom fritt dryftande av stridsfrågorna med kvalificerade personer. Luther var ivrig, att träda fram inför kejsaren.
Luthers vänner var förfärade och olyckliga. De visste, hur fördomsfull och fientlig stämningen mot honom var, och de fruktade, att inte ens hans lejdbrev skulle respekteras. Därför bönföll de honom om, att inte sätta livet på spel. Han svarade: ”Katolikerna önskar inte, att jag skall komma till Worms, utan att jag skall dömas och dö. Det saknar betydelse. Bed inte för mig, utan för Guds Ord.”
Luther inför Rådet
Slutligen stod Luther framför rådet. Kejsaren satt på sin tron. Han var omgiven av rikets högst uppburna män. Aldrig hade någon människa stått inför en mera imponerande församling än den, som Luther skulle stå inför, för att svara för sin tro.
Påven hade fördömt denne man, och nu stod han inför en domstol, som genom just denna handling satte sig själv över påven. Påven hade lyst honom i bann och avskurit honom från allt mänskligt samröre, och ändå blev han inkallad på ett hövligt språk och mottagen av den mest respektingivande församlingen i världen. Påven hade dömt honom till evig tystnad, och nu skulle han till att tala inför tusentals uppmärksamma lyssnare, som kommit samman från de avlägsnaste delarna av kristenheten.
De, som fortfarande blundade för ljuset och beslutade sig för, att inte låta sig överbevisas om sanningen, blev rasande över myndigheten i Luthers ord. Då han avslutat sitt tal, sade Riksdagens talman vredgat: . . . . Du blev anmodad om, att ge ett klart och otvetydigt svar. Tänker Du återta eller inte?”
Reformatorn svarade: ”Eftersom Ers allrahögsta Majestät och Ers Högheter kräver ett klart, enkelt och otvetydigt svar, tänker jag ge Er det, och det lyder så här: Jag kan inte göra min tro avhängig av vare sig påven eller kyrkomötena, ty det är klart som dagen, att de ofta farit vilse och har sagt emot varandra. Om jag därför inte överbevisas av Skriftens vittnesbörd eller genom den klaraste bevisföring, om jag inte överbevisas genom de avsnitt, som jag har citerat, och med mindre de således binder mitt samvete genom Guds Ord, kan och vill jag ej ta tillbaka något, ty det är inte rådigt för en kristen, att tala emot sitt samvete. Här står jag! Jag kan inte annat! Gud hjälpe mig! Amen.”
Således stod denne rättfärdige man på Guds Ords säkra grundval. Himmelens ljus strålade från hans ansikte. Hans sinnes storhet och renhet, hans frid och hjärtats glädje uppenbarades för alla, medan han vittnade mot villfarelsens makt och avlade vittnesbörd om, hur mäktig den tro är, som övervinner världen.
Som en klippa stod han där, medan de varmaste anhängarna av den världsliga makten angrep honom. De enkla orden, den orädda hållningen, hans stillsamma och talande blick, den oföränderliga fasthet, med vilken han uttalade varje ord, gjorde ett djupt intryck på församlingen. Det verkade, som om han varken med löften eller hotelser kunde övertalas till, att ge efter för Roms mandat.
Genom Luthers vittnesbörd hade Kristus talat med en kraft och storhet, som i ögonblicket ingöt aktning och förundran hos både vänner och fiender. Guds Ande hade varit närvarande i detta råd och hade gjort intryck på rikets främsta män. Flera av furstarna erkände dristigt, att Luthers sak var rättfärdig. Många hade blivit överbevisade om sanningen, men hos vissa kvarstod inte de mottagna intrycken. Det var också andra, som den gången inte gav uttryck för sin överbevisning, men som, då de själva hade undersökt Skrifterna, blev oförfärade förkämpar för Reformationen.
Kurfurste Fredrik hade med ängslan sett fram emot Luthers möte med Riksdagen, och med djup rörelse hade han lyssnat till hans tal. Med glädje och stolthet var han vittne till doktorns mod, fasthet och självbehärskning, och han beslutade än mer avgjort sig för, att ta honom i försvar. Han jämförde de stridande parterna och såg, att påvars, kungars och prelaters visdom hade tillintetgjorts genom sanningens makt. Romarkyrkan hade lidit ett nederlag, som skulle komma att erfaras ibland alla folkslag och under alla tider.
I fall reformatorn hade gett efter på en enda punkt, skulle Satan och hans här ha vunnit seger. Men hans orubbliga fasthet utgjorde medlet till att frigöra kyrkan och inleda en ny och bättre tidsålder. Denne ende man, som vågade att tänka och handla självständigt i religiösa angelägenheter, skulle uppnå inflytande över kyrkan inte blott under sin egen tid, utan i alla framtida släktled. Hans fasthet och trohet skulle ända till tidens slut komma att styrka alla, som skulle komma att genomgå samma erfarenheter. Guds makt och majestät höjde sig över människors råd, över Satans väldiga makt.
Jag såg att Luther var ivrig och brinnande, modig och oförskräckt när det gällde att bestraffa synden och framföra sanningen. Han bekymrade sig varken för ogudaktiga människor eller djävlar, eftersom han visste att den som var med honom var mäktigare än dem alla. Men i sin iver, mod och djärvhet fanns det en risk att han ibland skulle gå för långt. Därför utvalde Gud Melanchton att hjälpa Luther med Reformationen. Han hade helt motsatta karaktärsegenskaper. Melanchton var tillbakadragen, försiktig, hade stort tålamod och var högt älskad av Gud. Hans omdöme och vishet var utmärkta och hans kunskaper i Bibeln var stora. Han älskade Guds verk lika mycket som Luther. Dessa två män knöts samman av Herren, så att de blev oskiljaktiga vänner. Luther var till stor hjälp för Melanchton när denne riskerade att bli för rädd och återhållsam. I gengäld var Melanchton till stor hjälp för Luther när det fanns risk för att han skulle gå fram för snabbt.
Melanchtons förutseende och försiktighet avvärjde ofta svårigheter, som skulle ha drabbat verket om det enbart hade överlämnats till Luther. Å andra sidan hade verket ofta inte gått framåt om det enbart hade överlämnats till Melanchton. Jag såg Guds vishet när det gällde att utvälja dessa två män till att föra reformationens verk framåt.
Ljuset når England och Skottland
Samtidigt som Luther öppnade en stängd Bibel för det tyska folket, påverkade Guds Ande Tyndale att utföra ett liknande verk i England. Han studerade Skrifterna ivrigt, och förkunnade orädd sin övertygelse om sanning, varvid han underströk, att alla lärosatser skulle underställas prövning från Guds Ord. Inte långt därefter utbrast en lärd, katolsk doktor som diskuterade med honom: ”Det vore bättre för oss att avstå från Guds lag än från påvens.” Tyndale svarade: ”Jag trotsar både påven och alla hans lagar. Och om Gud sparar mitt liv, kommer jag under loppet av några få år att göra så, att en pojke som kör plogen vet mer om Bibeln än Ni.”
Hans planer att ge folket Nya Testamentet på deras eget språk tog nu form. Han började med uppgiften. Hela England tycktes vara stängt för honom. Han bestämde sig för att söka skydd i Tyskland. Här började han trycka Nya Testamentet på engelska. 3 000 exemplar av Nya Testamentet kom ut snart därefter. En ny upplaga trycktes samma år.
Slutligen vittnade han om sin tro genom martyrdöden. Men de vapen som han hade smitt gjorde det möjligt för andra evangeliets stridsmän att kämpa genom alla århundraden ned till vår egen tid.
I Skottland vann evangeliet en förkämpe i John Knox’ person. Denne trofaste reformator fruktade inte för någon människa. Martyrbålen som lyste omkring honom fick bara till följd att hans iver ökade. Med tyrannens yxa hängande som ett hot över sitt huvud höll han fast vid sin ståndpunkt och riktade kraftiga slag till höger och vänster för att bryta ned avguderiet. Han bad och kämpade Herrens kamp till dess att Skottland var befriat från påvemakten.
I England hävdade Latimer från talarstolen att Bibeln borde läsas på folkets språk. Bibelns författare, sade han, ”är Gud själv”. Dess skrifter är mäktiga och eviga som dess upphovsman. ”Det finns ingen kung, kejsare, myndighet eller härskare ... som inte är skyldig att lyda ... hans heliga Ord.” ”Låt oss inte gå in på sidovägar, utan låt Guds Ord leda oss. Låt oss inte följa efter ... våra förfäder, inte heller forska efter vad de gjorde, utan efter vad de borde ha gjort.”
Barnes och Frith, Tyndales trofasta vänner, framträdde för att försvara sanningen. Ridleys anhängare och Cranmer följde efter. Dessa ledare inom den Engelska Reformationen var lärda män. Deras motstånd mot påvemakten berodde på deras kunskap om ”den Heliga Stolens” villfarelser. Deras insikt om Babylons hemligheter gav deras vittnesmål mot den större kraft.
Den stora grundsats, som reformatorerna Tyndale, Frith, Latimer och Ridley hävdade, var den Heliga Skrifts ofelbara myndighet som rättesnöre för tro och livsföring. De förnekade, att påvar, kyrkomöten, kyrkofäder och kungar hade rätt till, att härska över samvetet i religiösa angelägenheter. Bibeln var deras högsta myndighet, och utifrån den bedömde de alla lärosatser och påståenden.