Himmelen fylldes av sorg vid nyheten om människans syndafall, och att den värld, som Gud hade skapat, skulle bebos av dödliga människor, dömda till elände, sjukdom och död. Från detta fanns det ingen utväg för överträdarna. Hela Adams familj måste dö. Jag såg den älsklige Jesus. I Hans anlete speglades medlidande och sorg. Snart därefter såg jag, att Han närmade Sig det utomordentliga ljus, som omgav Fadern. Min ledsagande ängel sade: Han för ett förtroligt samtal med Fadern. Ängelns ängslan tycktes vara synnerligen svår under Jesu samtal med Fadern. Tre gånger inneslöts Han av det härliga ljuset omkring Fadern. Då Han trädde ut från Faderns närhet för tredje gången, syntes Hans person. Hans åsyn var lugn, fri från all förlägenhet och besvär, och strålade av barmhärtighet och älskvärdhet, som inga ord kan uttrycka.
Han underrättade änglahären om, att en väg till frälsning för den förtappade människan hade funnits. Han berättade för dem, att Han hade gått i förbön hos Fadern och hade erbjudit Sig, att ge Sitt liv som lösepenning, och lägga dödsstraffet på Sig Själv, för att människan skulle få förlåtelse genom Honom. Därmed kunde de få nåd hos Gud, och släppas in i den sköna lustgården, samt äta frukten från livets träd tack vare Hans blods förtjänst och Hans lydnad mot Guds lag.
Till en början kunde änglarna inte glädja sig häråt, ty deras Furste dolde inget, utan visade dem frälsningsplanen. Jesus berättade för dem, att Han skulle stå mellan Faderns vrede och den syndiga människan, att Han skulle bära överträdelse och hån, och att bara ett fåtal skulle ta emot Honom som Guds Son. Nästan alla skulle komma att avsky och förkasta Honom. Han skulle lämna Sin härlighet i himmelen, framträda på jorden som människa, genom egen erfarenhet lära känna de olika frestelser, som människan är utsatt för, så att Han kunde förstå, hur Han skulle komma de frestade till undsättning; och att Han till sist, efter att ha fullbordat Sitt uppdrag som lärare, skulle överlämnas i människornas händer, för att drabbas av nästan all den ohygglighet och lidande, som Satan och hans änglar kunde hetsa ogudaktiga människor till, att visa Honom; att Han skulle dö den gruvligaste död, och hängas upp mellan himmel och jord som den värste förbrytare; att Han måste uthärda förfärliga dödsplågor, vilka inte ens änglarna skulle klara av att betrakta, utan nödgas att dölja sina ansikten för den ohyggliga synen. Han skulle inte bara lida svåra kroppsliga smärtor, utan också andliga smärtor, som vida skulle överstiga de fysiska. Hela världens syndabörda skulle läggas på Honom. Han berättade för dem, att Han skulle dö, och uppstå igen på den tredje dagen, samt skulle stiga upp till Fadern, för att vara medlare för vilsna, syndiga människor.
Den enda möjliga Vägen till Frälsning
Änglarna lade sig platt till marken framför Honom. De erbjöd sig, att offra sina liv. Jesus sade till dem, att Han skulle komma att frälsa många genom Sin död. En ängels liv kunde inte betala skulden. Fadern kunde inte anta något annat, än Hans liv som lösensumma för människan. Jesus berättade också för dem, att de skulle ha en gärning att utföra tillsammans med Honom, att de skulle vara med Honom och styrka Honom vid vissa tidpunkter. Att Han skulle iföra Sig den fallna människans natur och att därmed skulle Hans styrka understiga änglarnas. De skulle vara vittnen till Hans förödmjukelse och stora lidanden, och då de såg Hans lidanden och människornas hat mot Honom, skulle de gripas av de starkaste känslor, att av kärlek till Honom skulle de vilja befria Honom från Hans mördare; men de skulle inte få blanda sig däri, för att förebygga något, som de skulle komma att se. De skulle ha en gärning att uträtta vid Hans uppståndelse. Frälsningsplanen hade lagts och Fadern hade antagit den.
Med helig bedrövelse tröstade och uppmuntrade Jesus änglarna, och underrättade dem om, att de som Han därefter skulle förlossa, skulle vara med Honom och alltid bo hos Honom; och att Han skulle förlossa många genom Sin död, samt tillintetgöra honom, som hade döden i sitt våld. Dessutom skulle Hans Fader ge Honom riket och dess storhet under hela himlen, likaså skulle Han besitta det i all evighet. Satan och syndare skulle utrotas, för att aldrig mera ödelägga himmelen, eller den renade, nya jorden. Jesus bjöd den himmelska hären, att förlika sig med planen, som Fadern hade antagit och glädja sig över, att den fallna människan åter kunde resas upp genom Hans död, samt erhålla Guds nåd och evig glädje i himmelen.
Då fylldes himmelen med glädje, outsäglig glädje; och den himmelska hären sjöng lovsånger till Guds ära. De slog på harporna och sjöng en ton högre, än förr för Guds stora barmhärtighet och självnedlåtenhet i det, att Han skänkte Sin Son till att dö för ett upproriskt släkte. Pris och tillbedjan steg upp för Jesu självförsakelse och offer; för att Han var villig att lämna Faderns sköte, och välja ett liv fullt av lidande och smärta, samt att dö en föraktfull död, för att ge livet för andra.
Ängeln sade: ”Menar Ni, att Fadern utgav Sin käre, älsklige Son utan kamp? Nej, nej! Det innebar en strid också för himmelens Gud, huruvida Han skulle låta de skyldiga människorna omkomma, eller ge Sin älskvärde Son att dö för dem.” Änglarna var så upptagna av människornas frälsning, att vissa ibland dem ville offra sin härlighet och sina liv för döende människor. ”Men”, sade min ledsagande ängel, ”det skulle inte ha varit till något gagn. Överträdelsen var så stor, att en ängels liv inte kunde betala gälden. Inget utom Guds Sons död och förböner kunde betala skulden och frälsa förtappade människor från hopplös sorg och elände.”
Änglarnas gärning visades för dem, nämligen att stiga upp och ned med stärkande balsam från härligheten, för att uppmuntra Guds Son i Hans lidanden och att tjäna Honom. Det skulle också vara deras uppgift, att beskydda och bevara dem, som tog emot Guds nåd för de onda änglarna och det mörker, som Satan hela tiden skulle omsluta dem i. Jag såg, att det var omöjligt för Gud, att förändra Sin lag, för att frälsa förtappade, döende människor; därför tillät Han Sin älsklige Son, att dö för människornas överträdelser.
Satan och hans änglar gladde sig åter över, att de, genom människans syndafall, skulle förmå att störta Guds Son ned från Hans upphöjda ställning. Han berättade för sina änglar, att då Jesus iklädde Sig den fallna människans natur, kunde han övervinna Honom och hindra utförandet av frälsningsplanen.
Satan blev visad för mig som han var, då han var en lycklig, upphöjd ängel. Sedan blev han visad för mig sådan han är nu. Han äger ännu en kunglig gestalt. Hans ansiktsuttryck är ädelt; ty han är en fallen ängel. Men hans ansiktsuttryck är också fullt av ängslan och sorg, missnöje, ondska, hat, bedrägeri och alla slags hemskheter. Jag betraktade särskilt hans panna, som en gång varit så ädel. Från ögonen började den att vika undan. Jag såg, att han hade nedlåtit sig själv så länge, att varje god egenskap var fördärvad, och att alla onda karaktärsdrag hade utvecklats. Hans ögon var listiga och sluga samt uppvisade stort skarpsinne. Hans kroppsbyggnad var stor, men köttet hängde löst omkring hans händer och ansikte. Då jag såg honom, stöttade han hakan i vänster hand. Han syntes att vara försjunken i tankar. Över anletet spelade ett smil, som kom mig att skälva, det var så fullt av ondska och djävulsk listighet. Detta är ett smil han anlägger strax innan han sticker sitt byte; och när han har snarat ett offer, blir hans smil förfärligt.
Adam och Eva lämnade i förödmjukelse och obeskrivlig bedrövelse den ljuvliga lustgården, där de hade levat så lyckliga, tills de överträdde Guds bud. Atmosfären var förändrad. Den var inte längre stabil, som före syndafallet. Gud klädde dem med förkläden av skinn, för att skydda dem från förnimmelsen av kyla, och sedan hetta, som de utsattes för.
Guds oföränderliga Lag
Hela himmelen sörjde över Adams och Evas fall och olydighet, som bragte Guds vrede över hela mänskosläktet. De blev avskurna från umgänget med Gud och störtade ned i hopplöshetens elände. Guds lag gick ej att ändra på, för att tillmötesgå människans behov; ty det var Guds plan, att den aldrig skulle förlora sin kraft, eller efterskänka det minsta av sina fordringar.
Guds änglar gavs i uppdrag, att besöka det fallna paret och underrätta dem om, att ehuru de ej längre tilläts, att behålla sin heliga egendom, sitt Edenhem, eftersom de hade överträtt Guds lag, var deras ställning dock inte hopplös. Sedan blev de underrättade om, att Guds Son, som hade samtalat med dem i Eden, hade förbarmat Sig över dem, då Han såg deras omöjliga belägenhet, och hade erbjudit Sig, att ta på Sig straffet, som de förtjänade och dö i deras ställe, för att människorna skulle kunna leva genom tron på den försoning, som Kristus föreslog att göra för dem. I Kristus öppnades en hoppets dörr, för att människorna, trots sin stora synd, inte skulle hamna under Satans omedelbara herravälde. Tron på Guds Sons förtjänster skulle upphöja människorna, så att de kunde stå emot Satans anslag. De fick en prövotid, under vilken de kunde förlossas från sina överträdelser av Faderns lag, genom ett liv i sann ånger, och tro på Guds Sons försoning, och sålunda bli upphöjda till en ställning, där deras ansträngningar, för att hålla Hans lag, kunde godtas.
Änglarna berättade för dem om den sorg, som de hade känt i himmelen, då det tillkännagavs, att de hade överträtt Guds lag, vilket föranledde Kristus att ge det stora offret: Sitt eget dyrbara liv.
Då Adam och Eva insåg, hur upphöjd och helig Guds lag var, då de insåg, vilket dyrbart offer som måste bäras fram för deras överträdelses skull, för att frälsa dem och deras efterkommande från fullständig ödeläggelse, bad de att själva få dö, eller att låta dem och deras avkomma lida straffet för deras överträdelse, hellre än att Guds älsklige Son skulle göra detta stora offer. Adams ångest tilltog. Han såg, att hans synd var av så stor omfattning, att den medförde förfärliga följder. Var det möjligt, att himmelens ärade Furste, som hade vandrat med Adam och talat med honom i hans oskulds dagar, som änglarna ärade och tillbad, skulle tas ned från Sin upphöjda ställning, för att dö för hans överträdelse?
Adam upplystes om, att en ängels liv inte kunde gottgöra skulden. Jehovas lag, grundvalen för himmelens och jordens regering, var lika helig som Gud Själv; därför kunde inte Gud anta en ängels liv som offer för dess överträdelse. Hans lag var av större vikt i Hans ögon, än de heliga änglarna omkring Hans tron. Fadern kunde inte avskaffa eller förändra ett enda bud i Sin lag, för att tillmötesgå människan i hennes fallna tillstånd. Men Guds Son, som i samverkan med Fadern hade skapat människan, kunde åstadkomma en försoning för människan, som var godtagbar för Gud, genom att ge Sitt liv som ett offer och bära Faderns vrede. Änglarna underrättade Adam om, att liksom hans överträdelse hade bringat död och elände, skulle liv och oförgänglighet bringas i ljuset genom Jesu Kristi offer.
En Blick in i Framtiden
Framtida, viktiga händelser uppenbarades för Adam, från det att han drevs ut ur Eden, till Syndafloden, och framåt till Kristi första ankomst till jorden. Guds Sons kärlek till Adam och hans efterkommande ledde Honom till, att förnedra Sig Själv och anta mänsklig natur, ty genom Sin egen ödmjukhet skulle Han komma att upphöja alla, som skulle komma att tro på Honom. Ett sådant offer var av tillräckligt värde, för att frälsa hela världen; men bara ett fåtal skulle komma att dra nytta av den frälsning, som detta fantastiska offer bragte dem. De många skulle inte komma att finna sig i betingelserna, som krävdes av dem, för att ta emot denna stora frälsning. De skulle komma att föredra synd och Guds lags överträdelse framför omvändelse, lydighet och tro på det gudomliga offrets förtjänster. Detta offer var av sådant oändligt värde, att det skulle göra varje människa, som toge emot det, mer sällsynt än fint guld, en person mer sällsynt, än guld från Ofir.
Adam blev i anden förd ned genom därpå följande tidsåldrar och såg, hur förbrytelser, synd och besmittelse tilltog, genom att människorna gav efter för sin naturliga, starka böjelse för att överträda Guds lag. Det blev visat för honom, att Guds förbannelse skulle vila allt tyngre på mänskosläktet och över djuren på jorden beroende på människornas fortgående överträdelse. Han blev visad, att ogudaktighet och våld skulle stadigt tillta; men mitt ibland hela floden av mänskligt elände och jämmer skulle det alltid finnas några få, som skulle komma att bevara kunskapen om Gud, och förbli obesmittade mitt uppe i det förhärskande, moraliska fördärvet. Adam fick klarlagt för sig, vad synd är – lagens överträdelse. Det klargjordes också för honom, att moraliskt, andligt och kroppsligt fördärv skulle drabba släktet som följd av överträdelse, tills världen skulle bli fylld av mänskligt elände av varje slag.
Människornas liv förkortades genom deras egna förehavanden i synd och därmed överträdelse av Guds rättfärdiga lag. Släktet blev till sist så ytterligt fördärvat, att människorna verkade att vara underlägsna och nästan utan värde. De var i allmänhet ur stånd till, att sätta värde på Golgatas hemlighet, försoningens stora och upphöjda sanningar, och frälsningsplanen på grund av sitt köttsliga sinne. Trots det mänskliga släktets försvagning i andligt och moraliskt samt fysiskt hänseende, fortsätter dock Kristus att vara trofast mot syftet, för vilket Han lämnade himmelen, och att visa intresse för dessa svaga, fördärvade och besmittade exempel på mänsklighet, samt inbjuder dem till, att dölja sin svaghet och sina stora brister i Honom. Om de bara ville komma till Honom, skulle Han skänka dem allt de behöver.
Försoningsoffret
Då Adam, enligt Guds föreskrift, framförde ett offer för synd, var det en väldigt smärtsam ceremoni för honom. Han måste lyfta handen och ta liv, som Gud allena kan ge, och göra ett offer för synd. Det var första gången han hade sett döden. Då han såg på det blödande offret, som våndades i dödsångest, skulle han se framåt i tro till Guds Son, som offret avbildade. Denne skulle dö som ett offer för människorna.
Den ceremoniella offertjänst, som Gud instiftade, skulle hela tiden påminna Adam om hans skuld, och skulle också vara ett tecken på ånger och erkännande av synd. Adams handling, då han tog djurets liv, gav Adam en djupare och fullkomlig förnimmelse av hans överträdelse, vilken inget mindre, än Guds käre Sons död kunde sona. Han häpnade över den oändliga godhet och makalösa godhet, som var beredd att ge en dylik lösen, för att frälsa den skyldige. Då Adam dräpte det oskyldiga offret, tycktes det honom som om han utgöt Guds Sons blod med sin egen hand. Han visste, att om han hade varit orubbligt trogen mot Gud och Hans heliga lag, skulle ingen människa eller djur ha lidit döden. Men i dessa offer, som hänvisade till Guds käre Sons stora och fullkomliga offer, visade sig en hoppets stjärna, som lyste upp den mörka och förfärliga framtiden, och befriade den från dess fullständiga hopplöshet och ruin.
I begynnelsen betraktades överhuvudet i varje familj som regent och präst i sitt eget hus. Därefter, då släktet förökade sig på jorden, blev denna högtidliga gudstjänst och offrande för folket utfört av män, som Gud utsåg därtill. Djurens blod skulle likställas i syndarnas sinnen med Guds Sons blod. Offrets död skulle vara ett vittnesbörd för alla om, att syndens straff var döden. Genom att offra, erkände syndaren sin skuld och visade sin tro, blickande hän mot det stora och fullkomliga offer, som djuroffren avbildade. Utan Guds Sons försoning kunde ingen välsignelse eller frälsning från Gud meddelas människan. Gud värnade nitiskt om Sin lags ära. Överträdelsen av lagen medförde en förfärlig skilsmässa mellan Gud och människan. Gud tillät Adam, att åtnjuta fritt och lyckligt samröre med sin Skapare, så länge som han var oskyldig. Efter överträdelsen samtalade Gud med människan genom Kristus och änglar.