Profetian hos den förste ängelns budskap i Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel gick i uppfyllelse i och med adventrörelsen år 1840 till 1844. Både i Europa och Amerika var det troende människor, som bad till Gud och som därvid fick ögonen öppnade för profetiorna i den Heliga Skrift och såg de överbevisande beläggen för, att änden var väldigt nära. Guds Ande påverkade dessa människor till att varna andra. Det eviga evangeliet spreds nu vitt omkring, och budskapet ”’Frukta Gud och ge honom äran, ty stunden för hans dom har kommit”, ljöd överallt (Uppenbarelseboken 14:7).
Överallt, där missionärer drog fram, blev det glada budskapet förkunnat. I många olika länder fanns det isolerade grupper av kristna, som själva hade studerat Bibeln tillsammans och dragit slutsatsen, att Frälsarens ankomst var nära. På vissa platser i Europa var det förbjudet, att förkunna de adventistiska trospunkterna, men små barn påverkades till att berätta om det, och många lyssnade till det allvarliga budskapet.
William Miller och hans medarbetare blev betrodda med, att förkunna varningsbudskapet i Amerika, och ljuset, som tändes av deras insatser, strålade till fjärran länder. Gud sände Sin ängel, att beröra hjärtat på en bonde, som inte trodde på Bibeln, för att han skulle forska i profetiorna. Änglar från Gud besökte upprepade gånger den utvalde mannen, för att vägleda hans tänkande och för att begripliggöra profetior, som dittills hade varit dunkla för Guds folk. Han erhöll en första insikt rörande kedjan med sanningar, och han förmåddes till, att leta efter flera länkar i kedjan, till dess han betraktade Guds Ord med förundran och beundran. Detta Ord, som han hade ansett vara oinspirerat, framstod nu för hans blick med sin skönhet och härlighet. Han insåg, att en del av Skriften förklarar en annan, och då ett avsnitt var stängt för hans förståelse, fann han något på ett annat ställe i Ordet, som förklarade detta. Han såg på Guds Ord med glädje, liksom med djupaste aktning och bävande vördnad.
William Miller och hans medarbetare fick alltså i uppdrag att förkunna budskapet i Amerika. Detta land blev medelpunkten för den omfattande förkunnelsen om Kristi återkomst. Miller och hans medarbetares skrifter spreds till avlägsna länder. Det glada budskapet om att Kristus snart skulle komma tillbaka sändes ut till alla de delar av världen, där missionärer hade kunnat tränga in. Överallt hördes det eviga evangeliet: ”Frukta Gud och ge honom äran, ty stunden för hans dom har kommit.” Profetiornas uttalanden, som tycktes förutsäga Kristi ankomst till våren 1844, gjorde ett djupt intryck på människor.
Då han skärskådade profetiorna, förstod han, att jordens invånare levde under de avslutande scenerna av denna världs historia; men det visste de inte. Han betraktade kyrkosamfunden, och såg deras fördärv; de hade lämnat sin kärlek till Jesus och övergått till, att älska världen; de suktade efter världens ära, i stället för den ära, som kommer ifrån ovan; de hungrade efter världsliga rikedomar, i stället för att samla skatter i himmelen. Han skönjde hyckleri, mörker och död överallt. Han rördes i sitt innersta. Gud uppmanade honom till, att lämna sin gård, liksom Han kallade Elisa, att lämna sina oxar och sitt verksamhetsfält, för att följa Elia.
Med bävan började William Miller, att utlägga för folket Guds rikes gåtor, varvid han tog med sig åhörarna genom profetiorna ned till Kristi andra ankomst. Vittnesbördet från Skrifterna, som pekade mot att Kristus skulle anlända 1843, väckte omfattande intresse. Många blev överbevisade om, att uträkningarna av de profetiska tidsperioderna var riktiga, och i det att de uppgav sina förutfattade meningar, tog de glatt emot sanningen. Några pastorer lade sina sekteriska uppfattningar åt sidan, lämnade sina församlingar och sin lön och slöt sig till dem som förkunnade budskapet om Jesu ankomst.
Men det var jämförelsevis få pastorer som tog emot budskapet. Därför överläts en stor del av förkunnelsen till enkla lekmän. Bönder lämnade åkrarna, hantverkarna verkstaden, handelsmän sina affärer och lärda män sina ämbeten. Men antalet var litet i förhållande till det stora arbete som skulle utföras. Det fördärvliga tillståndet i församlingarna och den ogudaktighet i vilken världen hade sjunkit ned i, vilade som en börda på dessa sanna väktare. De uthärdade svårigheter, brist och lidande för att leda människor till omvändelse och frälsning. Satan försökte hindra verket, men det växte ändå stadigt. Sanningen om Kristi andra ankomst togs emot av många tusen.
En stor religiös Väckelse
Överallt där det allvarliga budskapet förkunnades, blev både icke-kristna och kristna människor kallade att fly undan den kommande vreden. På samma sätt som Johannes Döparen, som sändes före Kristus, satte dessa predikanter yxan till roten av trädet och förmanade alla att visa omvändelsens sanna frukter. Deras gripande vädjan var en tydlig motsats till förkunnelsen om fred och trygghet från de populära predikstolarna. Budskapet grep folket.
Den enkla, direkta förkunnelsen från Bibeln, som åtföljdes av den Helige Andes kraft, nådde människors sinnen med en styrka som bara få lyckades stå emot. Namnkristna väcktes upp från sin falska trygghet. De såg att de var avfälliga, förvärldsligade och att de saknade tro. De erkände sin stolthet och egenkärlek. Många sökte Herren med djup ånger och ödmjukhet. I stället för att sträva efter jordiska ting vände de nu sitt sinne till det himmelska. Guds Ande vilade över dem. Förkrossade och ödmjuka förkunnade de budskapet: ”Frukta Gud och ge honom äran, ty stunden för hans dom har kommit.”
Gråtande frågade syndare: ”Vad skall jag göra för att bli frälst?” De oärliga började göra det som var rätt. Alla som fann frid i Kristus längtade efter att andra skulle få samma välsignelse. Föräldrarnas hjärtan vändes till barnen och barnens hjärtan till föräldrarna. Hinder som stolthet och tillbakadragenhet undanröjdes. Ärliga bekännelser avlades och i hemmen arbetade man för att frälsa sina närmaste.
Ljudet av allvarlig förbön hördes ofta. Överallt var det själar, som under djupa kval bad till Gud. Många använde hela natten i bön, för att bli förvissade om, att deras egna synder hade förlåtits, eller för släktingars eller medmänniskors omvändelse. Denna allvarliga och bestämda tro förverkligade sin avsikt. Om Guds folk hade fortsatt, att vara så här ihärdiga i sina böner, och bestormat nådastolen med sina vädjanden, skulle de äga en långt rikare erfarenhet, än de nu gör. Det förekommer för litet bön, för litet verklig överbevisning om synd; och bristen på levande tro lämnar många i avsaknad av den nåd, som vår nådige Förlossare så gärna ger.
Alla klasser flockades till adventisternas möten. Rika och fattiga, höga och låga, var, av skilda orsaker, angelägna om, att själva höra läran om Kristi återkomst. Herren höll motståndets anda i schack, medan Hans tjänare förklarade skälen för sin tro. Somliga gånger var redskapet svagt; men Guds Ande gav Sin sanning kraft. Heliga änglars närvaro märktes i församlingarna, och dagligen vanns nya troende. Då bevisen för Kristi snara ankomst upprepades, lyssnade stora skaror i andlös tystnad till de högtidliga orden. Himlen och jorden tycktes närma sig varandra. Guds kraft förnams av gamla, unga och medelålders. Människor gick hem med prisande ord på läpparna, och deras glädjeljud hördes i den stilla kvällsluften. Ingen av dem, som deltog på mötena, kan någonsin glömma det djupa intresse, som härskade.
Motstånd
Proklamationen av en bestämd tidpunkt för Kristi ankomst framkallade starkt motstånd inom många klasser, från förkunnaren i predikstolen till de likgiltigaste och mest himmelsfrånvända syndare. ”Nej, ingen känner dagen eller timmen!” hördes både från den hycklande predikanten och den fräcke hånaren. De stängde till öronen för den klara och harmoniska utläggningen av texten av dem, som pekade på de profetiska periodernas avslutning och på de tecken, som Kristus Själv hade förutsagt som tecken på Hans ankomst.
Många, som bekände sig till att älska Frälsaren, tillkännagav sig inte ha något emot förkunnelsen om Hans ankomst; de var endast emot en bestämd tidpunkt. Guds allseende öga genomskådade dem. De ville inte höra talas om, att Kristus skulle komma, för att döma världen med rättfärdighet. De var opålitliga förvaltare, deras gärningar bestod inte provet från Guds rannsakning av deras hjärtan, och de fruktade för, att möta sin Herre. Liksom judarna vid Kristi första ankomst, var de oförberedda på, att hälsa Jesus välkommen. Satan och hans änglar jublade och hånade Kristus och Hans heliga änglar, för att Hans bekännande folk ägde så litet kärlek till Honom, att de väjde för Hans uppdykande.
Opålitliga väktare förhindrade, att Guds verk gick framåt. Då folk vaknade upp, och började att fråga efter frälsningens väg, trädde dessa ledare mellan dem och sanningen, varvid de sökte, att stilla deras fruktan, genom att falskt tolka Guds Ord. I detta arbete gick Satan och ohelgade förkunnare samman och ropade Frid, frid, fastän Gud inte hade uttalat frid. Liksom fariséerna på Kristi tid, vägrade många, att själva gå in i himmelriket, och dem, som ville dit, hindrade de. Dessa själars blod kommer att avkrävas från deras händer.
Varhelst sanningens budskap förkunnades, var de mest ödmjuka och helgade i kyrkorna de första, att ta emot det. De, som studerade Bibeln själva, kunde inte göra annat, än se den obibliska karaktären hos den populära tolkningen av profetiorna, och där folk inte blev bedragna av prästernas ansträngningar, för att felaktigt framställa och förvrida tron, varhelst de personligen forskade i Guds Ord, behövde adventläran blott jämföras med Bibeln, för att dess gudomliga ursprung skulle bekräftas.
Många blev förföljda av sina icke troende bröder. För att behålla sin ställning inom kyrkan, förteg somliga sitt hopp, medan andra kände, att troheten mot Gud förbjöd dem, att dölja de sanningar, som Han hade anförtrott åt dem. Inte så få blev avskurna från gemenskap med kyrkan av ingen annan orsak, än att de uttryckte sin tro på Kristi ankomst. Profetens ord till dem, som bestod provet, var väldigt dyrbara: ”Hör HERRENS ord ni som fruktar för hans ord. Era bröder som hatar er och stöter bort er för mitt namns skull, de säger: ”Må HERREN förhärliga sig, så att vi får se er glädje.” Men de skall komma på skam.” Jesaja 66:5.
Guds änglar betraktade med djupt intresse utfallet av varningen. Då kyrkorna som helhet hade förkastat budskapet, vände änglarna sig bort från dem i bedrövelse. Likväl var det många i kyrkorna, som ännu inte hade prövats om adventsanningen. Många blev bedragna av män, hustrur, föräldrar eller barn och trodde, att det var en synd, att lyssna till sådana kätterier, som dem adventisterna framförde. Änglarna fick i uppdrag, att noga vaka över dessa själar; ty ett annat ljus skulle skina över dem från Guds tron.
Beredelse, att möta Herren
De, som tog till sig budskapet, väntade på sin Frälsares ankomst med osägbar längtan. Den tidpunkt, då de väntade sig att möta Honom, var nära. De närmade sig denna stund med lugn högtidlighet. De vilade i ljuvligt umgänge med Gud, en underpant på den frid, som skulle bli deras i strålglansen därefter. Ingen, som erfor detta hopp och denna tillit, kan glömma de dyrbara timmarna, då de väntade. Världsliga angelägenheter fick vila för det mesta under några veckor. De troende rannsakade varje tanke och känsla i sina hjärtan, som om de låge på dödsbädden och att de inom några få timmar skulle se det jordiska för sista gången. Det togs inte fram några ”uppståndelsekläder”, men alla kände ett behov av bevis för, att de var redo, att möta Frälsaren; deras vita kläder var själens och karaktärens renhet, befriad från synd genom Kristi försonande blod.
Gud avsåg, att pröva Sitt folk. Hans hand dolde ett räknefel gällande de profetiska perioderna. Adventisterna upptäckte inte felet, det uppdagades heller inte av de mest lärda ibland motståndarna. De sistnämnda sade: ”Er uträkning av de profetiska perioderna är riktig. En stor händelse kommer att inträffa, men den är inte det, som herr Miller förutsäger; den är världens omvändelse, och inte Kristi återkomst.«
Den väntade tidpunkten gick, och Kristus visade Sig inte, för att befria Sitt folk. De, som i uppriktig tro och kärlek hade väntat på sin Frälsare, erfor en bitter besvikelse. Ändå hade Herren uppnått Sin avsikt: Han hade prövat deras hjärtan, som hade sagt sig invänta Hans ankomst. Det var många ibland dem, som inte drevs av något ädlare motiv, än fruktan. Deras trosbekännelse påverkade inte deras hjärtan eller deras liv. Då den väntade händelsen inte inträffade, sade dessa personer, att de inte var besvikna; de hade aldrig trott, att Kristus skulle komma. De var ibland de första, som gjorde narr av de sanna troendes sorg.
Men Jesus och hela den himmelska hären såg med kärlek och sympati på de prövade och trofasta, men samtidigt besvikna personerna! Kunde det förhänge, som skiljer den synliga från den osynliga världen, ha dragits undan, skulle änglar ha setts nalkas dessa ståndaktiga själar och skydda dem mot Satans pilar.