”Då nu brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och somnade. Vid midnatt hördes ett rop: Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom. Då vaknade alla jungfrurna och gjorde i ordning sina lampor.” Matteusevangeliet 25:5-7.
På sommaren 1844 upptäckte adventisterna ett fel i sin tidigare uträkning av de profetiska perioderna, och enades om rätt ståndpunkt. De 2 300 dagarna i Danielsboken 8:14 trodde alla varade till Kristi andra ankomst och förmodade, att de skulle upphöra på slutet av våren. Nu såg de, att denna period räckte till hösten samma år, och adventisterna fäste nu sina tankar på denna tidpunkt som ögonblicket för Herrens framträdande. Proklamationen om detta tidsbudskap utgjorde ytterligare ett steg i uppfyllelsen av liknelsen om vigseln, vars tillämpning på adventisternas erfarenhet redan framstod klart.
Liksom ropet i liknelsen hördes vid midnatt och tillkännagav brudgummens ankomst, likaså ljöd det ett rop mellan våren 1844 – då man trodde, att de 2 300 dagarna skulle upphöra – och hösten 1844, då man förstod, att de verkligen löpte ut. Detta stämde överens med Skriftens ord: ”Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom.”
Liksom en tidvattenvåg sköljde rörelsen över landet. Från stad till stad, från by till by, till avsides belägna ställen på landet gick den, tills Guds väntande folk var klarvaket. För denna proklamation försvann fanatismen, liksom den tidiga frosten för den uppgående solen. De troende intog sin hållning igen, och hopp och mod besjälade deras hjärtan.
Verket var fritt från ytterligheter, som alltid visar sig under människors upphetsning utan Guds Andes och Ords kontrollerande inflytande. Det var av samma karaktär, som då det gamla Israel lydde de tillrättavisande budskapen från Hans tjänare och vände ödmjukt åter till Herren. Det bar de karaktärsdrag, som har betecknat Guds verk under alla tider. Det förekom föga extatisk glädje, utan snarare djup hjärterannsakan, syndabekännelse och bortläggande av världen. All kraft ägnades åt förberedelsen för mötet med Herren. Det förekom uthållig bön och förbehållslös helgelse till Gud.
Midnattsropet framfördes inte så mycket genom argument, ehuru Bibelns bevis var klara och avgörande. Det åtföljdes av en betvingande kraft, som berörde själen. Det rådde inget tvivel, inget ifrågasättande. Då Kristus segerrik red in i Jerusalem, flockades de personer, som hade samlats från alla delar av landet till högtiden, på Oljeberget, och då de anslöt sig till skaran, som ledsagade Jesus, greps de av inspirationens ande och bidrog till, att förstärka ropet: ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn.” Matteusevangeliet 21:9. På samma sätt märke de icke troende, som flockades till adventistmötena – somliga av nyfikenhet, somliga bara, för att göra sig lustiga – den överbevisande makt, som åtföljde budskapet: ”Se, brudgummen kommer!”
Samtidigt förekom det en tro, som gav bönesvar – en tro, som riktades in på slutlönen. Liksom regnet, som faller på torr mark, sänkte nådens Ande Sig ned över de allvarligt sökande. De, som väntade sig, att de snart skulle stå ansikte mot ansikte med sin Förlossare, kände en högtidlig glädje, som var obeskrivlig. Den Helige Andes uppmjukande och dämpande kraft smälte hjärtan, medan våg efter våg av Guds härlighet svepte in över de trofasta och troende.
De, som tog emot budskapet, kom försiktigt och allvarligt fram till den tid, då de hoppades, att få möta sin Herre. Varje morgon kände de, att det var deras första plikt, att förnimma Guds välbehag. Deras hjärtan var tätt förenade, och de bad mycket med och för varandra. De möttes ofta på avsides liggande ställen, för att samtala med Gud, och förbönens röst steg upp till himmelen från ängar och lundar. Förvissningen om Frälsarens godkännande var nödvändigare för dem, än deras dagliga bröd, och i fall en sky förmörkade deras sinnen, vilade de inte, förrän den var bortfejad. Då de märkte den förlåtande nådens verkan, längtade de efter, att se Honom, som deras själar älskade.
Besvikna, men ej övergivna
Men de skulle åter bli besvikna. Den förväntade tidpunkten gick, utan att deras Frälsare visade Sig. Med orubblig tillit hade de sett fram emot Hans ankomst, och nu kände de sig som Maria, som kom till Frälsarens grav och fann den tom, varvid hon gråtande utbrast: ”’De har tagit bort min Herre, och jag vet inte var de har lagt honom.’” Johannesevangeliet 20:13.
En känsla av bävande vördnad, en fruktan för, att budskapet kunde vara sant, höll den icke troende världen stången för en tid. Efter att tidpunkten hade gått, försvann inte genast denna förnimmelse; de tordes inte triumfera över de besvikna, men då inga tecken på Guds vrede syntes, övervann de sin fruktan och återupptog sitt klandrande och hånande. En stor klass, som hade bekänt sin tro på Herrens snara ankomst, gav upp sin tro. Vissa, som hade varit starkt trosvissa, sårades så djupt i sin stolthet, att de kände ett behov av, att fly undan från världen. Liksom Jona, beklagade de sig för Gud, och valde hellre döden framför livet. De, som hade baserat sin tro på andras meningar, och inte på Guds Ord, var nu lika raska, att på nytt ändra ståndpunkt. De hånande vann de svaga och fega över på sin sida, och alla slöt sig samman och förklarade, att inget ytterligare fanns att frukta för, eller vänta på nu. Tiden hade gått, Herren hade inte kommit, och världen kunde vara sig lik i tusentals år.
De allvarligt, uppriktigt troende hade offrat allt för Kristus, och hade upplevt Hans närvaro som aldrig förr. De hade, som de trodde, gett sin sista varning till världen, och förväntade sig, att snart tas emot i sin gudomlige Mästares och de himmelska änglarnas skara. Därför hade de, i hög grad, dragit sig tillbaka från de icke troendes mängd. De bad med intensiv önskan: ”Kom, Herre Jesus, och kom snart.” Men Han hade inte kommit. Och nu var det faktiskt en fruktansvärd prövning av tro och tålamod, att åter ta itu med livets tunga bekymmer och svårigheter, och att uthärda en hånande världs bespottelse och uträckta tungor.
Likväl var besvikelsen inte så stor, som den var för lärjungarna vid Kristi första ankomst. Då Jesus red segerrikt in i Jerusalem, trodde anhängarna, att Han stod i begrepp, att inta Davids tron och befria Israel från förtryckarna. Med höga hopp och glada förväntningar, tävlade de med varandra om, att visa sin Kung ära. Många bredde ut sina kläder som en matta på Hans väg, eller strödde palmgrenar framför Honom. I sin begeistrade glädje förenades de i glädjehyllningen: ”Hosianna, Davids son!” {Matteusevangeliet 21:9.}
Då fariséerna, i sin oro och vrede över detta glädjeutbrott, önskade att Jesus skulle tillrättavisa Sina lärjungar, svarade Han: ”om de tiger, kommer stenarna att ropa.’” Lukasevangeliet 19:40. Profetian måste uppfyllas. Lärjungarna genomförde Guds avsikt; ändå var de dömda till bitter skuffelse. Endast några få dagar gick, tills de bevittnade Frälsarens smärtsamma död och lade Honom i graven. Deras förväntningar hade inte alls infriats, och deras hopp dog med Jesus. Inte förrän deras Herre kom triumferande ut ur graven, uppfattade de alla enskildheter i profetian, såsom ”att Messias måste lida och uppstå från de döda.” Apostlagärningarna 17:3. På samma sätt uppfyllde profetian både den förste och den andre ängelns budskap. Budskapen gavs i rätt tid, och utförde det verk, som Gud ville att de skulle utföra.
Världen hade sett fram emot, och väntat sig, att i fall tiden ginge och Kristus inte visade Sig, skulle hela adventsystemet falla samman. Men medan många, under starka frestelser, gav upp sin tro, var det fortsatt vissa, som stod fast vid den. De kunde inte upptäcka något fel i beräkningen av de profetiska perioderna. Deras duktigaste motståndare kunde inte omstörta deras ståndpunkt. Förvisso var den förväntade händelsen felaktig, men detta rubbade inte deras tro på Guds Ord.
Gud svek inte Sitt folk; Hans Ande förblev fortsatt hos dem, som inte överilat förnekade det ljus, som de hade tagit emot, och brännmärkte adventrörelsen. Aposteln Paulus skrev uppmuntrande och förmanande ord till de prövade och väntande troende i denna kris: ”Kasta därför inte bort er frimodighet, som ger stor lön. Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat. Ty ännu en liten tid, så kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. Min rättfärdige skall leva av tro.” ”Men om han drar sig undan finner min själ ingen glädje i honom. Men vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade. Vi hör i stället till dem som tror och vinner sina själar.” Hebréerbrevet 10:35-39.
Deras enda utväg var, att värna om det ljus, som de redan hade mottagit från Gud, hålla fast vid Hans löften, och fortsatt forska i Skrifterna, samt vänta och våga, att tålmodigt invänta mera ljus.