Helgedomen

Skriftstället som, framför andra, utgjorde grundval och central pelare för adventtron, var tillkännagivandet: ”’Tvåtusentrehundra kvällar och morgnar, sedan skall helgedomen renas och återställas.’” Danielsboken 8:14. Dessa var välkända ord för alla, som trodde på Herrens snara ankomst. Tusentals läppar upprepade med glädje denna profetia som fältropet för sin tro. Alla menade, att på de i profetian omtalade händelserna hängde deras klaraste förväntningar och varmaste förhoppningar. Dessa profetiska dagar skulle, enligt uttolkningen, sluta på hösten 1844. I likhet med den övriga kristenheten trodde adventisterna då, att jorden, eller en del därav, var helgedomen, och att dess rening och återställande utgjordes av jordens rening i eld på den sista, stora dagen. Detta, förstod de, skulle ske vid Kristi återkomst. Alltså drog man slutsatsen, att Kristus skulle vända tillbaka till jorden år 1844.

Men då den fastställda tidpunkten kom, visade Herren Sig inte. De troende visste, att Guds Ord inte kunde fela, deras uttolkning av profetian måste därför vara felaktig; men vari låg felet? Många löste upp den svåra knuten överilat, genom att förneka, att de 2 300 dagarna slutade 1844. Det kunde inte ges någon förklaring till denna ståndpunkt, förutom att Kristus inte hade kommit på den förväntade tidpunkten. De resonerade som så, att om de profetiska dagarna slutade 1844, skulle Kristus ha anlänt, för att återställa helgedomen medelst jordens rening i eld; och eftersom Han inte hade anlänt, kunde dagarna inte ha avslutats.

De flesta adventister gav upp sina tidigare beräkningar av de profetiska perioderna, och förnekade sålunda riktigheten hos den rörelse, som vilade därpå. Ett fåtal ville inte förneka trospunkter och erfarenheter, som stöttades av Bibeln och av Guds Andes bestämda vittnesbörd. De trodde, att de hade valt sunda tolkningsprinciper till studiet av Skrifterna, och att det var deras plikt, att hålla fast vid de redan mottagna sanningarna, och att fortsätta med samma slags Bibelforskning. Med allvarlig bön gick de igenom sin hållning, och studerade Skrifterna, för att utröna sitt misstag. Då de inte såg något fel i sin förklaring av de profetiska perioderna, övertygades de om, att de måste gå igenom helgedomsämnet nogsamt.

Helgedomarna på Jorden och i Himmelen
Utifrån sina undersökningar lärde de sig, att den jordiska helgedomen, som Mose byggde på Guds befallning enligt det mönster han blev visad på berget, var ”en bild av den tid som nu är: gåvor och offer frambärs”; att dess två heliga avdelningar var ”avbilderna av de himmelska tingen”; att Kristus, vår store Överstepräst, ”tjänar i helgedomen, det sanna tabernaklet som Herren själv har rest och inte någon människa”; att ”Kristus gick inte in i en helgedom som är gjord med händer och som bara är en bild av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull.” Hebréerbrevet 9:9, 23; 8:2; 9:24.

Helgedomen i himmelen, där Jesus tjänar för vår skull, är den stora förebild, som den av Mose uppförda helgedomen kopierade. Eftersom helgedomen på jorden hade två avdelningar, det heliga och det allra heligaste, finns det två heliga utrymmen i den himmelska helgedomen. Och arken innehållande Guds lag, rökelsealtaret och andra kultföremål placerade i helgedomen här nere, hade sina motsvarigheter där uppe. I en helig syn tilläts aposteln Johannes, att träda in i himmelen, och där beskåda ljusstaken och rökelsealtaret, och då ”Guds tempel i himlen öppnades”, såg han också ”hans förbundsark”. Uppenbarelseboken 4:5; 8:3; 11:19.

De, som sökte sanningen, fann obestridliga bevis för en helgedoms existens i himmelen. Mose gjorde den jordiska efter ett mönster, som visades för honom. Paulus tillkännagav, att mönsterbilden var den sanna helgedomen i himmelen. (Hebréerbrevet 8:2, 5.) Johannes betygade, att han såg den i himmelen.

Vid slutet på de 2 300 dagarna, år 1844, hade det inte funnits någon helgedom på jorden på många hundra år; fördenskull måste helgedomen i himmelen menas med tillkännagivandet: ”’Tvåtusentrehundra kvällar och morgnar, sedan skall helgedomen renas och återställas.’” Men varför skulle helgedomen i himmelen behöva renas? Vänder vi oss till Bibeln, lärde de profetiestuderande sig, att renandet inte var borttagandet av fysiska orenheter, ty det skulle ske med blod, och fördenskull måste det vara en rening från synd. Så säger aposteln: ”Alltså måste avbilderna av de himmelska ringen renas med dessa medel [djurblod], men de himmelska tingen själva renas med bättre offer än de medlen [nämligen med Kristi dyrbara blod].” Hebréerbrevet 9:23.

För att få veta mera om den rening, som profetian pekar på, är det nödvändigt, att förstå tjänsten i den himmelska helgedomen. Detta kan endast läras, genom att förstå den jordiska helgedomstjänsten; för Paulus säger, att de tjänstgörande prästerna där var ”en skuggbild av den himmelska helgedomen”. Hebréerbrevet 8:5.

Helgedomens Rening
Liksom folkets synder i gammal tid symboliskt överfördes till den jordiska helgedomen genom syndoffrets blod, skall våra synder faktiskt överföras till den himmelska helgedomen genom Kristi blod. Och liksom den symboliska reningen av den jordiska helgedomen utfördes, genom att avlägsna synderna, som den hade förorenats med, utförs den pågående reningen i den himmelska helgedomen, genom att ta bort, eller sudda ut, de däri nedskrivna synderna. Detta nödvändiggör en undersökning av syndaregistret där, för att avgöra, vem – genom syndaånger och tro på Kristus – är berättigad till Hans försoningsgåvor. Reningen av helgedomen inbegriper således ett undersökande domsverk. Detta arbete måste utföras före Kristi ankomst, för att förlossa Sitt folk; för när Han kommer, har Han med Sig Sin lön, att ge var och en efter hans gärningar. (Uppenbarelseboken 22:12.)

Således såg de, som följde det växande ljuset från det profetiska ordet, att i stället för att komma till jorden vid slutet på de 2 300 dagarna år 1844, trädde Kristus in i det allra heligaste i den himmelska helgedomen, in i Guds närvaro, för att utföra försoningens avslutande verk före Sin jordiska återkomst.