Därpå såg jag ett stort antal änglar bringa härliga kronor från staden – en krona till envar av de heliga, med namnet skrivet på utsidan. Då Jesus bad om kronorna, bragte änglarna dem till Honom, och med Sin egen högra hand satte den älsklige Jesus kronorna på de heligas huvuden. På samma sätt bragte änglarna harporna, och Jesus gav även dessa till de heliga. De kommenderande änglarna slog an den första tonen, och så höjdes alla röster i glad och lycklig lovprisning, och alla händer svepte skickligt över harpornas strängar, och sände ut melodisk musik med rika och fullkomliga klanger och toner.
Därefter såg jag Jesus leda den förlossade gruppen till stadens port. Han grep tag om porten och svängde den inåt på dess glittrande gångjärn och uppmanade folken, som hade bevarat sanningen, att gå in. Inne i staden fanns ögonens samlade fröjd. Rik härlighet syntes överallt. Så betraktade Jesus Sina frälsta heliga; deras anleten strålade av härlighet; och då Han riktade sin kärleksfulla blick mot dem, sade Han, med fyllig och melodisk röst: ”Jag ser Min själs möda, och är nöjd. Denna rika härlighet är Er, att njuta av för evigt. Era sorger är över. Det skall inte mera förekomma någon död, ej heller sorg, ej heller klagan, ej heller skall det förekomma någon smärta.” Jag såg den förlossade hären böja sig ned och kasta sina glittrande kronor framför Jesu fötter, och så, sedan Hans älskliga hand hade rest dem upp, rörde de vid sina guldharpor och fyllde himmelen med sin rika musik och sång till Lammet.
Så såg jag Jesus föra Sitt folk hän till livets träd, och vi hörde åter Hans ljuvliga stämma, rikare, än någon musik, som har uppfattats i dödliga människors öron, säga: ”Bladen på detta träd är till för folkens hälsa. Ät alla av detta.” På livets träd satt den skönaste frukt, som de heliga hade fri åtgång till, och i staden stod den härligaste tron, varifrån en ren flod utgår med livets vatten, klart som kristall. På ömse sidor av floden stod livets träd, och på flodens stränder stod det andra träd med frukter, som tjänade som föda.
Språket är helt och hållet för ynkligt, för att ens försöka, att beskriva himmelen med. När scenerna framträder inför min syn, blir jag fullständigt förbluffad. Gripen av den övermåttan stora härligheten, lägger jag ifrån mig pennan och utbrister: ”Oh, vilken kärlek! Vilken fantastisk kärlek! Det mest upphöjda språk kan inte beskriva himmelens härlighet, eller Frälsarens kärleks oförlikneliga djup.”