Nu visar Kristus Sig igen för Sina fiender. Högt ovanför staden, på blankpolerat guld som grundval, står en tron, hög och upphöjd. På denna tron sitter Guds Son, och Han omges av medborgarna i Sitt rike. Kristi makt och majestät kan intet språk beskriva, ingen penna kan skildra det. Den evige Faderns härlighet omger Hans Son. Hans närvaros klarhet fyller Guds stad flödar ut över portarna, ja, den översvämmar hela jorden med sin strålglans.
Närmast tronen är de, som tidigare varit nitiska för Satans sak, men som likt brinnande vedträn hade lyfts ur elden och sedan följt sin Frälsare med djup och intensiv helgelse. Därnäst står de, som utvecklade en kristen karaktär mitt uppe i falskhet och hedendom, som ärade Guds lag, då den kristna världen förklarade den vara ogiltig, och millioner från alla tider, som blev martyrer eller blodsvittnen för sin tro. Och därutöver är ”en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folkslag och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och inför Lammet, klädda i vita kläder och med palmblad i händerna.” Uppenbarelseboken 7:9. Deras krig är till ända, deras seger är vunnen. De har sprungit tävlingsloppet och fått priset. Palmbladen i händerna är en symbol på deras seger, de vita kläderna är en bild på Kristi fläckfria rättfärdighet, som nu är deras.
De frälsta stämmer upp en lovsång, som genljuder i himmelens salar: ”’Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet.’” Änglar och serafer stämmer in i tillbedjan. Då de frälsta har skådat Satans makt och ondska, har de insett som aldrig förr, att ingen annan kraft, än Kristi kraft, kunde ha gjort dem till segrare. I hela den skinande skaran är det ingen, som tillskriver sig själv frälsningen, som om de skulle ha vunnit seger i egen kraft och godhet. Inget sägs om deras gärningar eller lidanden; utan varje sångs grundval, varje hymns grundton är: ”’Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet.’” Uppenbarelseboken 7:10.
I närvaro av jordens och himmelens invånare äger den slutliga kröningen av Guds Son rum. Och nu uttalar konungarnas Konung, förlänad det högsta majestät och kraft, domen över upprorsmakarna emot Hans regering, och verkställer straffet över dem, som har överträtt Hans lag och förtryckt Hans folk. Guds profet säger: ”Och jag såg en stor vit tron och honom som satt på den. För hans ansikte flydde jord och himmel, och det fanns ingen plats för dem. Och jag såg de döda, både stora och små, stå inför tronen. Och böcker öppnades, och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda blev dömda efter sina gärningar, efter vad som stod skrivet i böckerna.” Uppenbarelseboken 20:11, 12.
Så snart, som registren öppnas, och Jesus blickar på de onda, erinrar de sig alla de synder, som de någonsin har begått. De ser precis, var deras fötter har avvikit från renhetens och helighetens stig, precis hur långt stolthet och uppror har förmått dem till, att överträda Guds lag. De förföriska frestelser, som de gärna gett efter för genom ett liv i synd, de förvända välsignelserna, nådens vågor, som slagits tillbaka av ett hårdnackat och icke ångerfullt hjärta – allt visar sig såsom tecknat i eldskrift.
Panorama över den Stora Striden
Ovanför tronen syns korset; och liksom i en panoramasyn, visas scenerna från Adams frestelse och fall, därpå de följande stegen i den stora återlösningsplanen: Frälsarens anspråkslösa födelse; Hans tidiga liv i enkelhet och lydnad; Hans dop i Jordanfloden, fastan och frestelsen i öknen; Hans offentliga förkunnarverksamhet, varigenom himmelens dyrbaraste välsignelser kom människorna till del; dagar med massor av kärleks- och barmhärtighetsgärningar; nätter i bön och vaka i avsides belägna berg; missunnsamhetens, hatets och ondskans ränkspel som tack för Hans godhet; den fruktansvärda, mystiska pinan i Getsemane, under hela världens synders krossande tyngd; Hans förrådande i den mordiska hopens händer; de ohyggliga händelserna under denna fasans natt: Den motståndslöse fången, sviken av Sina mest älskade lärjungar, oförskämt driven genom Jerusalems gator; Guds Son triumferande framställd inför Hannas, inför rätta i översteprästens palats, i Pilatus’ domstol, inför den fege och grymme Herodes, bespottad, hånad, torterad och dömd till döden – allt skildras livligt.
Och nu visas de sista scenerna inför den svajande skaran: Den tålmodigt lidande gående på vägen till Golgata; himmelens Furste hängande på korset; de högmodiga prästerna och den gycklande pöbeln hånande Honom för Hans dödskamp; det övernaturliga mörkret; den skälvande jorden, de ituslitna klipporna, de öppna gravarna, som markerade det ögonblick, då världens Frälsare gav upp Sitt liv.
Det förfärliga skådespelet visas precis sådant det var. Satan, hans änglar och hans undersåtar har ingen kraft till, att vända sig bort från bilden föreställande deras eget verk. Varje aktör minns den del han har spelat: Herodes, som lät döda de oskyldiga barnen i Betlehem, för att mörda Israels kung; den nedriga Herodias, på vilkens skyldiga själ vilar Johannes Döparens blod; den svage och anpasslige Pilatus; den hånande hopen av soldater; prästerna och rådsherrarna samt den vanvettiga skaran, som ropade: ”’Hans blod må komma över oss och över våra barn’” {Matteusevangeliet 27:25} – alla inser sin stora skuld. De försöker förgäves, att skyla sig för det gudomliga majestätets ansikte, vars strålglans överträffar solens, samtidigt som de frälsta kastar sina kronor inför Frälsarens fötter och utbrister: ”Han dog för mig!”
Mitt i den förlossade skaran finns Kristi apostlar, den hjältemodige Paulus, den ivrige Petrus, den älskade och älskande Johannes och deras uppriktiga bröder, liksom en oräknelig skara martyrer; medan där utanför murarna, kända för sin list och avskyvärdhet, finns de, som förföljde, fängslade och dödade Kristi vittnen. Där är Nero, det grymma och onda monstret, som nu ser glädjen hos och hör jublet från dem, som en gång blivit torterade, och vars omätliga pinor fyllde honom med satanisk fröjd. Hans mor är på plats, för att se utfallet av sitt eget verk; för att bli varse, hur de onda karaktärsdragen överförda till hennes son – de lidelser, som fann sin näring i hennes inflytande och exempel – bar frukt i form av förbrytelser, som kom världen att darra.
Där är påvliga präster och prelater, som sade sig vara Kristi sändebud, men likväl tillgrep sträckbänken, fängelsehålor och bålet, för att styra Hans folks samveten. Där är stolta biskopar, som satte sig över Gud och vågade sig på, att förändra {förfalska} den Högstes lag. De, som gav sig ut för, att vara kyrkliga fäder, har räkenskaper att avlägga inför Gud, vilket de ingalunda kommer att slippa. För sent upptäcker de, att den Allsvetande värnar om Sin lag, och att Han inte alls tänker ursäkta de skyldiga. Nu erfar de, att Kristus identifierar Sig med Sitt lidande folk; och de märker kraften hos Hans egna ord: ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.” Matteusevangeliet 25:40.
Vid Domarskranket
Hela den onda världen står uppställd inför Guds domstol, anklagad för högförräderi mot himmelens regering. De har inget att säga till sitt försvar; de är utan ursäkt; och en evig dödsdom uttalas över dem.
Det är nu tydligt för alla, att syndens lön inte är ädelt oberoende och evigt liv, utan slaveri, fördärv och död. De onda ser, vad de har mist genom ett liv i uppror. Den långt högre och eviga vikten av härlighet föraktades, då den erbjöds till dem; men hur önskvärd ter den sig inte nu! ”Allt detta”, utropar den förtappade själen, ”kunde jag ha haft, men jag valde, att förpassa dessa ting långt ifrån mig. Oh, en sådan besynnerlig förtrollning! Jag har bytt ut frid, lycka och ära mot elände, skam och förtvivlan.” Alla ser, att deras uteslutning från himmelen är rättvis. Med sina liv har de tillkännagett: Vi vill inte, att denne Jesus skall styra över oss.
Som i trans, har de onda bevittnat Guds Sons kröning. I Hans händer ser de tavlorna med Guds lag, de förordningar, som de har föraktat och överträtt. De bevittnar, hur de frälsta brister ut i förundran, hänryckning och tillbedjan; och i det, att en melodisk våg sveper över skarorna utanför staden, utropar alla som med en röst: ”’Stora och underbara är dina gärningar, Herre Gud, du Allsmäktige. Rättfärdiga och sanna är dina vägar, du folkens konung” (Uppenbarelseboken 15:3), och faller raklånga ned och tillber livets Furste.