Satan verkar förlamad, när han ser Kristi härlighet och majestät. Han, som tidigare var en krönt kerub, minns, varifrån han har fallit. En strålande seraf, ”morgonrodnadens son”; hur förändrad, hur förnedrad!
Satan ser, att hans frivilliga uppror har gjort honom olämplig för himmelen. Han har övat upp sina krafter till krig mot Gud; himmelens renhet, frid och harmoni skulle innebära den svåraste tortyr för honom. Hans anklagelser mot Guds barmhärtighet och rättvisa har nu tystnat. Den skam, som han dristade sig till, att häfta vid Jehova, vilar nu helt på honom själv. Och nu böjer Satan sig ned och erkänner det rätta i sin dom.
Varje fråga om sanning och villfarelse under den länge varande konflikten har nu besvarats. Guds rättvisa har i allt försvarats. Det stora offer, som Fadern och Sonen har gjort för människornas skull, har visats inför världen. Timmen är kommen, när Kristus intar Sin rättmätiga ställning, och förhärligas över makter och myndigheter samt alla namn, som går att nämna.
Trots att Satan nödgas erkänna Guds rättvisa, och böjer sig för Kristi herravälde, är hans karaktär oförändrad. Upprorsandan bryter ut likt ett skyfall. Fylld med vanvett, beslutar han sig för, att inte ge upp den stora striden. Tidpunkten är inne för det sista, förtvivlade slaget mot himmelens Konung. Han ilar in ibland sina undersåtar, och dristar sig till, att försöka att uppegga dem med sitt eget raseri och väcka dem till ögonblicklig strid. Men av alla de otaliga millioner, som han har lockat till uppror, är det ingen, som nu erkänner hans herravälde. Hans kraft är slut. De onde är fulla av samma hat mot Gud, som driver Satan; men de ser att deras sak är hopplös, att de inte kan få överhanden mot Jehova. Deras raseri tänds emot Satan och dem, som har varit agenter i hans uppror. Med demoniskt raseri går de på dem, och det spelas upp en scen med allmän strid.
Eld från Himlen
Så uppfylls profetens ord: ”Ty HERRENS vrede är riktad mot alla hednafolk, hans förbittring mot alla deras härskaror. Han överlämnar dem till undergång, han utlämnar dem till slakt.” Jesaja 34:2. ”Han skall låta glödande kol och svavel regna över de ogudaktiga, en glödhet vind är den kalk de får att dricka.” Psaltaren 11:6. Eld kommer ned från Gud ut ur himlen. Jorden bryts upp. Vapnen, som ligger dolda i dess djup, tas fram. Förtärande eld bryter ut från alla gapande svalg. Också klipporna brinner. ”Se, dagen kommer, den brinner som en ugn.” Malaki 4:1. Elementen skall smälta med brinnande hetta, jorden och verken därpå skall brännas upp. (Andra Petrusbrevet 3:10.) Moloks eld är förberedd åt kungen, den störste upprorsmakaren; branden flammar djupt och stort, och ”likväl en svavelström skall HERRENS Ande sätta den i brand.” Jesaja 30:33. Jordens yta är som en smält massa – en enorm, sjudande eldsjö. Det är ogudaktiga människors doms- och undergångsstund – ”ett vedergällningens år, då han utför Sions sak.” Jesaja 34:8.
De onda får sitt vedergällningsstraff på jorden. Dagen, som kommer, ”skall bränna upp dem, säger HERREN Sebaot”. Malaki 4:1. En del förintas på ett ögonblick, medan andra lider i många dagar. Alla straffas enligt sina gärningar. De rättfärdigas synder har överförts på Satan, det ondas upphovsman, som måste bära deras straff. [Se fotnot på sidan 403.] Alltså skall han inte endast lida för sitt eget uppror, utan för alla de synder han har fått Guds folk att begå. Hans straff blir långt värre, än alla deras, som han har bedragit. Efter att alla de har omkommit, som har fallit i synd genom hans bedrägeri, skall han stadigt leva och lida. De onda utplånas till sist i de renande lågorna, rot och gren – Satan är roten, och hans efterföljare är grenarna. Guds rättvisa mättas, och de heliga och hela änglahären säger med hög röst: Amen.
När jorden omgärdas av Guds hämnds eld, förblir de rättfärdiga trygga i den Heliga Staden. Dem, som får del av den första uppståndelsen, har döden ingen makt över. (Uppenbarelseboken 20:6.) Liksom Gud är en förtärande eld mot de onda, är Han både en sol och en sköld över Sitt folk. (Psaltaren 84:12.)