På förfrågan från kära vänner har jag samtyckt till att ge en kortfattad skildring av mina erfarenheter och syner i hopp om att de skall bli till tröst och uppmuntran för Guds ödmjuka och förtröstansfulla barn.
Jag blev omvänd vid elva års ålder, och när jag var tolv år blev jag döpt och medlem i Metodistsamfundet. (Ellen Gould Harmon föddes i Gorham, Maine, den 26 nov 1827) Då jag var tretton år hörde jag William Miller när han höll sin andra föredragsserie i Portland, Maine. Jag insåg då att jag inte var redo att möta Jesus. När en inbjudan gavs till församlingsmedlemmar och syndare att komma fram för förbön, tog jag vara på första tillfället, eftersom jag visste att det måste till ett stort verk i mig för att göra mig passande för himlen. Jag törstade efter full och fri frälsning, men visste inte hur jag skulle få den.
År 1842 besökte jag regelbundet adventfolkets möten i Portland, Maine, och jag trodde fullt och fast att Herrens ankomst var nära. Jag längtade efter full frälsning och att vara i fullständig harmoni med Guds vilja. Dag och natt kämpade jag för att få denna ovärderliga skatt som inte kan köpas för all världens rikedomar. När jag böjde knä i bön till Gud om denna välsignelse, fick jag insikt om att det var min plikt att följa med till bönemötet och be. Jag hade aldrig förr bett offentligt och jag drog mig därför undan denna plikt av rädsla för att jag skulle bli förvirrad. Varje gång jag i min ensamhet närmade mig Gud i bön påmindes jag om denna försummade plikt. Efter hand slutade jag därför att be och försjönk i ett dystert sinnestillstånd som till slut blev djup förtvivlan.
I detta tillstånd befann jag mig i tre veckor, utan att en enda ljusstråle trängde igenom de tjocka, mörka molnen omkring mig. Jag fick då två drömmar som gav mig en svag glimt av ljus och hopp. (Dessa två drömmar berättas om på sidorna 28-29.) Efter det anförtrodde jag mig åt min mor som var mycket förstående. Hon förklarade för mig att jag inte var förtappad och rådde mig att besöka broder Stockman som då predikade för adventfolket i Portland. Jag hade stort förtroende för honom, eftersom han var en hängiven och omtyckt Kristi tjänare. Hans ord gjorde intryck på mig och gav mig hopp. Jag återvände hem och sökte Herren på nytt och lovade att jag skulle göra och lida vad som helst bara hans välbehag vilade över mig. Åter igen blev jag påmind om min plikt att be offentligt. Samma kväll skulle det hållas ett bönemöte. Jag besökte mötet och när de andra böjde knä för att be, knäböjde jag bävande tillsammans med dem. Efter att två eller tre hade bett, började jag be innan jag ens var medveten om det, och Guds löften framstod nu för mig som en mängd dyrbara pärlor som man kunde få genom att bara be om dem. Den tyngd och själsångest som jag så länge hade känt lämnade mig medan jag bad och Guds välsignelse kom över mig som en stilla dagg. Jag gav Gud äran för vad jag kände, och längtade efter mer. Jag kunde inte bli nöjd förrän jag var fylld av Guds fullhet. Outsäglig kärlek till Jesus fyllde min själ. Den ena vågen av härlighet efter den andra sköljde över mig till dess min kropp blev alldeles stel. Allt utom Jesus och härligheten försvann för mig och jag var inte medveten om vad som hände omkring mig.
Jag förblev i detta kroppsliga och själsliga tillstånd en lång stund och när jag blev medveten om min omgivning igen tycktes allting vara förändrat. Det var som om allting log och prisade Gud och var nytt och förhärligat. Nu var jag villig att bekänna Jesus var som helst. Under sex månader fanns det inte ett enda moln som förmörkade mitt sinne. Min själ drack dagligen djupt ur frälsningens källa. Jag trodde att de som älskade Jesus också skulle älska hans ankomst. Därför gick jag till mötet och talade om vad Jesus hade gjort för mig och vilken fullhet tron på Herrens ankomst gett mig. Ledaren avbröt mig och sade: ”Genom metodismen”. Men jag kunde inte ge metodismen äran, eftersom det var Kristus och hoppet om hans snara återkomst som hade gjort mig fri.
De flesta i min fars familj trodde fullt och fast på Kristi återkomst, och på grund av att vi vittnade om denna härliga tro blev sju av oss samtidigt uteslutna ur Metodistkyrkan. Profetens ord blev då ytterst dyrbara för oss:
”Era bröder som hatar er och stöter bort er för mitt namns skull, de säger: ’Må Herren förhärliga sig, så att vi får se er glädje.’ Men de skall komma på skam” (Jes. 66:5).
Från den tiden och fram till december 1844 upplevde jag samma glädje, samma prövningar och samma besvikelser som mina kära vänner bland adventfolket omkring mig.
Vid den här tiden besökte jag en av våra trossystrar. På morgonen böjde vi knä runt familjealtaret. Det var ingenting särskilt med denna bönestund och vi var bara fem personer där, alla kvinnor. Medan jag bad kom Guds kraft över mig på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare. Jag blev insvept i Guds härlighet och tyckte mig stiga högre och högre upp från jorden. Jag fick där se något av adventfolkets vandring till den heliga staden, som skall beskrivas här nedan.