Jag såg att denna dörr, som fienden kommer in genom för att förvirra och oroa hjorden, kan stängas. Jag frågade ängeln hur den kan stängas. Han svarade: ”Församlingen måste ta sin tillflykt till Guds Ord och grundfästa sig på evangeliets församlingsordning, som har blivit förbisedd och försummad”. Detta är absolut nödvändigt för att församlingen skall bli enad i tron.
Jag såg att församlingen på apostlarnas tid stod i fara att bli vilseledd och bedragen av falska lärare. Därför valde bröderna män som hade gett goda bevis på att de var kapabla att väl sköta om sina hus och upprätthålla ordningen i sina egna familjer, och att de dessutom också kunde upplysa dem som vandrade i mörkret. Man rådfrågade Gud beträffande dessa män, och sedan, i enlighet med församlingens och den Helige Andes beslut, avskilde man dem för deras kall genom handpåläggning. Efter att ha tagit emot sin befogenhet från Gud och fått församlingens bifall gick de ut för att döpa i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, och att förrätta de handlingar som Herren instiftat. Ofta tjänade dessa män de heliga genom att dela med dem symbolerna på Frälsarens brutna kropp och utgjutna blod för att hålla hans lidande och död i friskt minne hos Guds älskade barn.
Jag såg att vi inte var mindre utsatta för falska lärare nu än de var på apostlarnas tid. Vi borde vidta minst lika många särskilda åtgärder som de gjorde då för att bevara friden, harmonin och enheten i hjorden. Vi har deras exempel att gå efter, och det bör vi följa. Bröder med erfarenhet och sunt förstånd borde komma samman och med ledning av Guds Ord och den Helige Ande, och under innerlig bön lägga händerna på dem som har gett tydliga bevis för att de har fått sin kallelse från Gud, och avskilja dem helt för hans verk. Denna handling skulle visa att det är med församlingens samtycke dessa män går ut som förkunnare av det mest allvarliga budskap som någonsin har givits till människor.
Gud kommer inte att anförtro sin dyrbara hjord till män vilkas förstånd och omdöme har blivit försvagat av tidigare villfarelser som de omhuldat, som exempelvis den så kallade perfektionismen och spiritualismen. ( Se Tillägg, s. 110 ”Perfektionism”.) Under den tid de omfattade dessa läror drog deras vandel en skam över både dem själva och sanningen verk. Även om de känner sig fria från villfarelser nu och anser sig lämpliga att gå ut och undervisa detta sista budskap, kommer inte Gud att godkänna dem. Han kommer inte att anförtro dyrbara själar i deras vård, eftersom deras omdömen förgiftades under den tid de omfattade villfarelser och därför nu är försvagade. Den mäktige och helige Guden är vaksam och mån om sin sanning, och vill ha heliga män som bär den ut. Den heliga lagen som förkunnades av Gud från Sinai är en del av honom själv. Endast heliga män som strikt lever efter den kan ära honom genom att undervisa andra om den.
Guds sanna tjänare
Guds tjänare som förkunnar sanningen skall vara män med gott omdöme. De måste kunna tåla motstånd utan att tappa självbehärskningen. De som är motståndare till sanningen kommer att kritisera allt de gör. Varje tänkbar invändning som kan frambringas kommer att framställas i sin värsta form för att användas mot sanningen. Guds tjänare som förkunnar budskapet måste vara beredda att med bibehållet lugn bemöta dessa invändningar genom att ödmjukt framhålla sanningens ljus. Ibland provocerar motståndarna Guds förkunnare för att få dem att svara med samma anda. Därefter överdriver de detta så mycket som möjligt och berättar för andra att Guds buds förkunnare är hårda och har en bitter anda, precis som det är sagt om dem.
Jag såg att vi måste vara beredda på invändningar, och med tålamod, ödmjukhet och förstånd ge dem den uppmärksamhet de förtjänar. Vi bör inte förringa dem eller avfärda dem med bestämda påståenden och sedan angripa den som säger emot med en hård anda. Ge invändningarna den respekt de är värda. Framför sedan ljuset och kraften från sanningen och låt den jämföras med villfarelsen, för att avlägsna den. Detta kommer att göra ett starkt intryck på de uppriktiga bland motståndarna. De kommer att inse att de har blivit förda bakom ljuset, och att de som håller Guds bud inte är sådana som de påstås vara.
De som bekänner sig vara den levande Gudens tjänare måste, i stället för att bli upphöjda över bröderna, vara villiga att bli allas tjänare. De måste ha en vänlig och tillmötesgående anda. Om de begår felsteg, skall de vara redo att grundligt bekänna dem. Uppriktig och ärlig avsikt kan inte gälla som en ursäkt för att inte bekänna de fel som har begåtts. Bekännelsen av felstegen minskar inte församlingens förtroende för förkunnaren. I stället visar han ett gott föredöme. En bekännelsens anda kommer att bli uppmuntrad i församlingen, och en behaglig enighet blir följden.
De som utger sig för att vara lärare skall vara mönsterbilder av gudsfruktan, ödmjukhet och anspråkslöshet samt äga en vänlig anda, för att vinna människor för Jesus och Bibelns sanningar. En Kristi förkunnare skall vara ren i sina samtal och handlingar. Han skall alltid tänka på att han förvaltar det inspirerade ordet - ord från den helige Guden. Han måste också hålla i minnet att han har blivit anförtrodd att vårda hjorden, och att han skall bära fram dess problem och be till Jesus för den, på samma sätt som Jesus bär oss fram inför Fadern.
Min uppmärksamhet riktades tillbaka till det forna Israels barn och jag såg hur rena och heliga helgedomens tjänare måste vara, eftersom deras arbete innebar att de kom i nära beröring med Gud. De som gjorde tjänst måste vara heliga, rena, och utan fläck, annars blev de förgjorda av Gud. Gud har inte förändrats. Han är lika helig, ren och noggrann som han alltid varit. De som bekänner sig vara Jesu förkunnare skall vara män med god erfarenhet och djup gudsfruktan. Då kan de alltid och på alla platser utöva ett heligt inflytande.
Jag har sett att tiden nu är inne för budbärarna att gå ut varhelst det finns en öppen dörr. Gud kommer att gå framför dem och öppna någras hjärtan till att höra. Verksamhet måste startas på nya fält, och var det än blir gjort vore det en god regel att, om det är möjligt, två och två bröder går ut tillsammans så att den ene kan stötta den andre. En plan lik den följande framställdes för mig: Det vore bra om två bröder gick ut tillsammans till de andligt mörkaste platserna där det finns mycket motstånd och där arbetet blir som mest ansträngande. De kan då med stark tro och gemensamma krafter förkunna sanningen för dem som lever i mörkret. Om de sedan kan utföra mer genom att var för sig gå till andra platser kan de göra det, men att de ändå under arbetet ofta träffas för att styrka varandra i tron. De kan då också rådgöra med varandra om de platser som öppnar sig för dem, och överväga vems gåvor behövs mest och hur de på bästa sätt kan nå människors hjärtan. När de sedan skiljs åt har de fått nytt mod och förnyad kraft att möta motstånd och mörker, och kan med medkännande hjärtan arbeta för att frälsa förlorade människor.
Jag såg att Guds tjänare inte bör gå över samma fält gång på gång, utan i stället söka människor på nya platser. De som redan har grundats i sanningen bör inte längre kräva så mycket av deras insats. De förväntas kunna stå ensamma, och styrka andra i sin omgivning, under tiden som Guds budbärare besöker mörka och obearbetade platser. Där kan de i stället upplysa dem som ännu inte fått höra sanningen för vår tid.
Församlingens svårigheter
(Ur, Review and Herald, den 11aug. 1853.) Kära bröder och systrar: Eftersom villfarelsen gör snabba framsteg, borde vi sträva efter att vara vaksamma beträffande Guds verk och förstå den tid vi lever i. Jorden täcks av mörker och folken är inhöljda i ett tjockt töcken. Eftersom ett mörker av bedrägerier och villfarelser utbreder sig nästan överallt omkring oss, ankommer det på oss att skaka av oss dess dårskap och i stället leva nära Gud. Där kan vi få gudomliga strålar av ljus från Jesu person. Eftersom mörkret blir allt tätare och bedrägerierna tilltar, borde vi skaffa oss en grundligare kunskap om sanningen och vara beredda att stå upp för vår tro utifrån Skriften.
Vi måste helgas genom sanningen och vara helt överlämnade åt Gud. Då kan vi leva ut vår heliga bekännelse och Herren kan sända större ljus över oss, så att vi kan se ljuset i hans ljus och få styrka av hans kraft. Varje stund som vi inte är på vår vakt blir vi en måltavla för fiendens angrepp och står i fara att bli övervunna av mörkrets makter. Satan beordrar sina änglar att utnyttja varje tillfälle att besegra alla som de kan övervinna. De har i uppdrag att ta reda på den benägenhet att gå sina egna vägar, samt de invanda synder som de har vilka bekänner sig till sanningen, och inhölja dem i mörker så att de upphör att vara vaksamma. Syftet är att de skall vanhelga det verk de bekänner sig älska och förorsaka församlingen sorg. Dessa ovaksamma och vilseförda människor blir då alltmer förmörkade, och himlens ljus tonar bort ifrån dem. De kan inte längre se sina invanda synder. Satan väver sitt nät runt omkring dem, och de blir fångade i hans snara.
Gud är vår styrka. Vi måste söka visdom och vägledning hos honom. Genom att hålla hans ära, församlingens bästa och våra egna själars frälsning för ögonen måste vi övervinna våra envetna och invanda synder. Dagligen bör vi sträva efter att vinna nya segrar. Vi måste lära oss att stå ensamma och vara helt beroende av Gud. Ju förr vi lär oss detta desto bättre. Var och en av oss bör lära känna sina egna brister, och sedan troget vara vaksam så att inte synden besegrar oss utan att vi i stället vinner seger över den. Då kan vi få tillit till Gud, och församlingen kan besparas stora problem.
Då Guds budbärare lämnar sina hem för att verka för människors frälsning, går mycket av deras tid åt till dem som i många år har varit med i sanningen, men fortfarande är svaga i tron. Det beror på att dessa utan orsak har tillåtit sig att slappna av och slutat vara på sin vakt. Ibland undrar jag om de inte också har lockat fienden till att fresta dem. De hamnar i någon obetydlig svårighet och prövning, och Guds tjänares tid tas i anspråk för att besöka dem. Dessa hålls sedan kvar i timmar och dagar, och deras själar blir betryckta och bedrövade av att höra på dessa små bekymmer och problem. Dessa förstoras varje gång så att de ser så allvarliga ut som möjlig, för att inte Guds tjänare skall tycka att de är för små för att bli uppmärksammade. I stället för att förlita sig på den hjälp de kan få av Herrens tjänare för att bli befriade från sina problem, borde de falla ned inför Gud och under fasta och bön hålla ut tills de är befriade från sina prövningar.
Några tycks tro att Gud har kallat sina tjänare ut på fältet för att endast tillmötesgå deras önskningar och bära dem på sina armar. De anser att budbärarnas viktigaste uppgift är att hjälpa dem med obetydliga prövningar och svårigheter som de själva är orsaken till genom de att inte har använt sig av sitt förstånd. De har öppnat vägen för fienden och gett utlopp för en hård och kritisk anda gentemot människor runt omkring dem.
Men hur går det då med de hungriga fåren? De får svälta i brist på livets bröd. De som känner sanningen och har blivit befästa i den, men inte lyder den, hindrar budbärarna att utföra den uppgift på fältet som Gud har kallat dem till. Om de i stället lydde sanningen skulle de bespara sig många av dessa prövningar. På grund av dessa företeelser i församlingen blir Guds tjänare bedrövade och tappar modet. Ingen borde lägga ens en fjäder till deras börda utan alla borde tala uppmuntrande ord och genom trons bön hjälpa tjänarna. Hur mycket mera tid skulle inte dessa få om alla, som bekänner sig till sanningen, skulle se sig omkring och försöka hjälpa, i stället för att kräva så mycket hjälp för egen del? Som det nu är går Guds tjänare, genom att också bära på brödernas onödiga och självförvållade prövningar, in i mörka områden där sanningen ännu inte har blivit förkunnad, med en nedtyngd ande. Därmed berövas de den andliga kraft som krävs för de mörka platserna. Dessutom tvingas de möta motståndares otro och förutfattade meningar och även bli trampade på av somliga.
Hur mycket lättare skulle det inte vara att påverka hjärtan, och hur mycket mera kunde inte Gud bli förhärligad, om hans tjänare vore fria från missmod och prövningar så att de med frimodighet kunde framhålla sanningen i dess skönhet? De som har gjort sig skyldiga till att fordra så mycket arbete av Guds tjänare och belastat dem med problem som de själva skulle ha löst, kommer att få göra räkenskap hos Gud för all den tid och de medel som de har tagit i anspråk för att tillfredsställa sig själva, och därmed gjort fienden nöjd. De borde i stället ha ägnat sig åt att hjälpa sina bröder. De skulle aldrig låta sina svårigheter och prövningar belasta en hel sammankomst, eller vänta tills någon budbärare kommer och löser dem. De borde själva gå direkt till Gud för att reda ut sina problem, och sedan göra sig redo att stödja arbetarna när de kommer, i stället för att försvaga dem.
Församlingens hopp
Ur, Review and Herald, den 10 juni 1852
När jag på senare tid har sett mig omkring för att finna ödmjuka efterföljare till den anspråkslöse och kärleksfulle Jesus, har jag fått söka länge. Många av dem som säger sig se fram mot Kristi snara ankomst har anpassat sig till denna världen och är mer intresserade av att få erkännande från sin omgivning än att få Guds ynnest. De har blivit kalla och formella precis som de, till namnet, kristna samfunden, som de ganska nyligen lämnade. De ord som talades till församlingen i Laodicea är en perfekt beskrivning av deras nuvarande tillstånd. (Upp. 3: 14-20). De är ”varken kalla eller varma”, utan ”ljumma”. Om de inte följer det ”trogna och sannfärdiga vittnets” råd och med brinnande iver omvänder sig och tillägnar sig ”guld som är luttrat i eld”, ”vita kläder” och ”ögonsalva”, kommer han att spy ut dem ur sin mun.
En stor del av dem som en gång fröjdade sig och ropade högt av glädje vid tanken på Herrens snara ankomst, är nu på samma nivå som världen och de kyrkosamfund som en gång hånade dem för att de trodde att Jesus skulle komma. Dessa inte bara hånade dem utan spred också ut alla sorters lögner för att skapa fördomar mot dem och förstöra deras inflytande. Men numera, när det är någon som längtar efter den levande Guden och hungrar och törstar efter rättfärdighet - och Gud då låter denne känna sin kraft och tillfredsställer hans längtan genom att utgjuta sin kärlek i hans hjärta - om han då prisar och ärar Gud betraktas han ofta av dem som säger sig tro på Herrens snara ankomst, som vilseförd och hypnotiserad, eller besatt av en ond ande.
Många av dessa så kallade kristna klär sig, talar och uppför sig på samma sätt som världen. Den enda skillnaden mellan dem och världen är deras bekännelse. Trots att de utger sig för att vänta på Kristi återkomst, rör sig deras samtal enbart om jordiska ting och inte om himmelska. Men dessa som säger att de ”väntar på Guds dag och påskyndar dess ankomst”, ”hur heligt och gudfruktigt skall ni då inte leva?” (2 Pet. 3:11, 12). ”Och var och en som har detta hopp till honom renar sig, liksom han är ren” (1 Joh. 3:3). Det är uppenbart att många, som kallar sig adventister, mer ägnar sig åt att pryda sitt yttre för att se bra ut i världens ögon, än att lära sig från Guds Ord hur de kan få hans bifall.
Hur skulle det se ut om vår älskade Jesus, vårt Exempel, skulle komma till dem och andra som kallar sig för kristna, på samma sätt som han gjorde vid sin första ankomst? Han föddes i en krubba. Följ honom genom hans liv och verksamhet. Han var en smärtornas man, och förtrogen med sorg. Dessa namnkristna skulle skämmas över den ödmjuke och anspråkslöse Frälsaren som bar en enkelt tillpassad klädnad, och som inte hade någon plats där han kunde vila sitt huvud. Hans fläckfria, självförnekade liv skulle döma dem. Hans heliga allvar skulle bli ett pinsamt hinder för deras lättsinniga och tomma skratt. Hans oförfalskade tal skulle lägga band på deras världsliga, äregiriga samtal. Hans framställning av den rena, genomträngande sanningen, skulle uppenbara deras verkliga karaktär, och de skulle vilja röja deras ödmjuka Exempel, den kärleksfulle Jesus, ur vägen så fort som möjligt. De skulle vara bland de första som försökte snärja honom i något av hans uttalanden, och ropa: ”Korsfäst! Korsfäst!” (Joh. 19:6).
Låt oss följa Jesus då han i ödmjukhet red in i Jerusalem. Då ”började hela skaran av lärjungar i sin glädje prisa Gud med hög röst för alla de kraftgärningar som de hade sett: ’Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn! Frid i himlen och ära i höjden!’ Några fariséer i folkmassan sade då till honom: ’Mästare, säg åt dina lärjungar att tiga!’ Han svarade: ’Jag säger er att om de tiger, kommer stenarna att ropa’ ” (Luk. 19:37-40.)
En stor del av dem som säger sig vänta på Kristus skulle vara lika raska som fariséerna att få tyst på lärjungarna. De skulle utan tvivel börja ropa: ”Fanatism! Masshypnos! Masshypnos!”. Och lärjungarna, som bredde ut sina kläder och palmkvistar på vägen, skulle betraktas som överspända och otyglade. Men Gud kommer att ha ett folk på jorden som inte är så kallt och dött att det inte kan prisa och ära honom. Han kommer att äras av några, och om de som är hans utvalda, de som håller hans bud, är tysta kommer stenarna att ropa.
Jesus kommer tillbaka, men inte som han kom den första gången, som ett barn till Betlehem, och inte heller som när han red in i Jerusalem då lärjungarna hyllade Gud genom att med höga röster ropa, ”Hosianna”. Denna gång kommer han i Faderns härlighet. Hela änglaskaran kommer att lämna himlen och följa med honom på hans färd mot jorden. På samma sätt som de galileiska männen såg honom fara upp från Olivberget vid hans himmelsfärd, kommer hans väntande heliga förväntansfullt att se uppåt mot himlen då han kommer tillbaka. Då är det endast de heliga, de som helt har följt det ödmjuka Exemplet, som hänförda kommer att utbrista: ” Se, här är vår Gud! Honom väntade vi på, han skall frälsa oss ” (Jes. 25:9). De skall ”förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud” (1 Kor. 15:51, 52). Denna basun väcker också upp de heliga som har avsomnat och kallar fram dem från deras viloplatser i jorden. Dessa är klädda i odödlig härlighet och ropar: ”Seger! Seger över döden och graven!” De förvandlade heliga rycks sedan upp och tillsammans med änglarna möter de Herren i luften, för att aldrig mera skiljas från honom som de älskar.
Skall vi vara tysta när vi har ett sådant framtidsperspektiv med ett sådant underbart hopp, och en sådan återlösning som Kristus har betalt för oss med sitt eget blod? Skall vi inte i stället med hög röst lovprisa Gud såsom lärjungarna gjorde när Jesus red in i Jerusalem? Är inte vårt framtidsperspektiv långt underbarare än deras? Vem vågar då förbjuda oss att ära Gud, även med hög röst, när vi har ett sådant stort framtidshopp med odödlighet och fullt av härlighet? Vi har smakat den kommande världens krafter, och längtar efter mer. Hela min varelse ropar efter den levande Guden, och jag kommer inte att bli nöjd förrän jag är fylld med hela hans fullhet.
Förberedelse för Kristi ankomst
Ur, Review and Herald, den 17 feb 1853
Kära bröder och systrar! Tror vi av hela vårt hjärta att Kristus snart skall komma tillbaka, och att vi nu har det allra sista budskapet av nåd som skall förkunnas för en skuldtyngd värld? Är vårt exempel vad det borde vara? Visar vi vår omgivning, genom våra ord och handlingar, att vi väntar på vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus, han som skall förvandla våra av synden märkta kroppar och göra dem lika hans härlighetskropp? Jag är rädd att vi inte tror och förstår detta som vi borde. De som tror på de betydelsefulla sanningar som vi bekänner oss till, borde också visa det i sina liv. Det råder allt för mycket sökande efter nöjen och annat som drar uppmärksamheten till sig här i världen. Våra tankar tillåts att sysselsätta sig alltför mycket med kläder, och vi är alltför ofta inbegripna i lättsinniga och ytliga samtal. Detta är en förnekelse av vår bekännelse, eftersom vårt sinne inte är vänt mot himlen varifrån vi väntar vår Frälsare.
Änglarna vakar över och beskyddar oss. Men vi gör dem ofta ledsna genom att föra ytliga samtal med skämt och lustigheter, och även genom att sjunka ned i ett slött och likgiltigt tillstånd. Ibland anstränger vi oss för att övervinna detta och lyckas med det. Men om vi inte bibehåller denna seger, utan åter sjunker ner i samma slappa, likgiltiga tillstånd, oförmögna att uthärda frestelser och motstå fienden, kan vi inte hålla ut när vår tro, som är mer värdefull än guld, prövas. Vi lider då inte för Kristi verk, och gläds inte i motgången.
Det råder stor brist på kristen själsstyrka och att av princip tjäna Gud. Vi borde inte söka behaga och tillfredsställa det egna jaget, utan i stället ära och förhärliga Gud i allt vi säger och gör, och alltid ha hans ära för ögonen. Om vi lät våra hjärtan ta intryck av följande betydelsefulla ord och alltid kom ihåg dem, skulle vi inte så lätt falla för frestelsen och våra ord skulle bli få och väl övertänkta: ”Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade” (Jes. 53:5). ”För varje onyttigt ord som människor talar, skall de stå till svars på domens dag” (Matt. 12:36). ” Du är den Gud som ser mig” (1 Mos. 16:13).
Vi kan inte tänka på dessa betydelsefulla ord och minnas vad Jesus led för att vi arma syndare skulle få förlåtelse och bli återlösta åt Gud genom hans dyrbara blod, utan att känna ett heligt återhållande band på oss och en uppriktig önskan att lida för honom som plågades och utstod så mycket för oss. Om vi ständigt har detta i åtanke kommer det egna jaget med dess stolthet att bli ödmjukat och ersatt av ett barns enkelhet, vilket kommer att tåla tillrättavisning från andra. Då kommer vi inte längre att låta oss bli provocerade så lätt, och en självsvåldig anda kommer inte att behärska själen.
En sann kristens glädje och förnöjsamhet måste vara, och kommer också att vara i himlen. De längtandes själar som har fått en försmak av den kommande världen och fröjdat sig över den himmelska glädjen, kommer inte att vara nöjda med de jordiska tingen. Sådana själar kommer alltid att finna en uppgift att utföra på lediga stunder. Deras själar kommer att söka efter Gud. Där deras skatt är kommer deras hjärtan att vara, i innerlig kontakt med den Gud som de älskar och tillber. Deras nöje kommer att vara att tänka på sin skatt - den heliga Staden, den nyskapade jorden, deras eviga hem. När de ständigt tänker på det som är upphöjt, rent och heligt, kommer himlen närmare dem, och de känner den Helige Andes kraft. Detta får dem att vända sig mer och mer bort från världen, och deras tröst och största glädje blir de himmelska tingen och deras underbara hem där. Gud och himlens dragningskraft kommer sedan att bli så stark att ingenting kan dra deras sinnen bort från det stora målet att försäkra sig om själens frälsning samt att ära och förhärliga Gud.
När jag tänker på hur mycket som har gjorts för oss, för att hålla oss på rätt väg, vill jag utbrista: Vilken kärlek, vilken underbar kärlek Guds Son har till oss arma syndare! Skulle då vi vara likgiltiga och slöa när allt som kan göras har gjorts för vår frälsning? Hela himlen intresserar sig för oss. Vi borde vara ivriga och vakna för att ära, upphöja och tillbe den Högste. Kärlek och tacksamhet borde strömma ut från våra hjärtan till honom som har visat oss sådan kärlek och barmhärtighet. Vi borde ära honom i våra liv, och genom rena, heliga ord och handlingar visa att vi är födda på nytt från ovan. Vi skulle visa att vårt hem inte är i den här världen. Vi är bara gäster och främlingar här, på väg till ett bättre land.
Många som bekänner Kristi namn och säger sig se fram mot hans snara ankomst, vet inte vad det vill säga att lida för Kristi skull. Nåden har inte tillåtits ödmjuka deras hjärtan och de har inte dött bort från det egna jaget, vilket ofta visar sig på olika sätt. Samtidigt talar de om att de har prövningar. Men den största orsaken till deras prövningar är deras okuvade hjärtan, vilket gör det egna jaget så känsligt att det ofta blir sårat. Om sådana kunde inse vad det vill säga att vara en ödmjuk Kristi efterföljare, en sann kristen, skulle de uppriktigt börja sträva efter att komma på rätt väg. De skulle först dö bort från det egna jaget, och sedan be outtröttligt och underkuva varje passion i hjärtat. Bröder, ge upp er självsäkerhet och egentillräcklighet, och följ det ödmjuka Exemplet. Tänk alltid på att Kristus är ert föredöme och att ni måste gå i hans fotspår. Se på Jesus, upphovet och fullkomnaren av vår tro, han som i stället för den glädje som väntade honom uthärdade korset, utan att bry sig om skammen. Han uthärdade fiendskapen från syndare. För våra synders skull blev han en gång det saktmodiga, slaktade Lammet: sargad, slagen, hemsökt och pinad.
Låt oss då med glädje lida något för Jesus skull. Låt oss dagligen korsfästa det egna jaget, och bli delaktiga av Kristi lidande här, så att vi kan bli delaktiga av hans härlighet, och bli krönta med ära, härlighet, odödlighet och ett evigt liv.